Var finns S lojalitet?

-->

För den som inte kan sin historia innebar måndagen den 8 juni en märklig uppvisning på Facebook från det ledande socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin. Sundin var tydligt irriterad på det moderata oppositionsrådet Anders Åhrlins utspel om att kommunen borde ställa högre krav på Örebro moské. Denna irritation fick till följd att Sundin såväl i eget inlägg, som genom att ”gilla” ett inlägg från en ledande företrädare för moskén tydligt kritiserade den svenska säkerhetspolisens arbete. Sundin stödde uttalanden som påstod att SÄPO var okunnigt, de ”spionerade på avstånd” och istället för att agera kraftfullt borde de föra ”dialog för att sedan skapa sig förståelse och därifrån ta ställning till vad som bör göras”.

 

Sundins stöd för Örebro Moské kan kännas märkligt. Men det finns en taktisk politisk förklaring bakom. För att förstå det socialdemokratiska kommunalrådets agerande måste vi gå tillbaka till valrörelsen 2010.

Kommunalvalet 2010 handlade om socialdemokratisk revansch. Efter valförlusten 2006 krävde nu partiet, såväl lokalt som nationellt, att Örebro åter skulle bli socialdemokratiskt. Örebro har sedan länge ansetts vara en av pärlorna i den socialdemokratiska kommunkronan. För att nå målet helgade ändamålen alldeles för många medel.

Valet 2010 blev en framgång för socialdemokraterna. Men priset var högt. Valresultatet överklagades, och bland annat på grund av de socialdemokratiska kampanjmetoderna, blev det omval. Valprövningsnämnden riktade hård kritik mot partiet. En så kallad ”valskola” för kvinnor med invandrarbakgrund, var en illa dold kampanj för socialdemokratin. Själva ”valskolan” hade säkert kunnat passera som dålig, men acceptabel kampanjmetod. Men socialdemokraterna nöjde sig inte med detta. Efter ”valskolan” ledde partifunktionärerna kvinnorna till vallokalen och såg till att de röstade genom att närvara i röstningslokalen. På klippet ovan från SVT kan man se en händelse, arrangerad av socialdemokraterna, som knappast hör hemma i en väl fungerande demokrati.

Valprövningsnämnden skriver därför: ”Däremot står det i uppenbar strid mot 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster.”

Valprövningsnämndens kritik mot socialdemokraternas kampanjmetod var tydlig. Ordförandens uttalanden under presskonferensen vid offentliggörandet av beslutet likaså. Men det stannar inte där.

Valprövningsnämnden kunde inte fastslå att en annan anmälningspunkt, att socialdemokratiska valarbetare gett ”valskolans” deltagare färdigklistrade kuvert med istoppade valsedlar, verkligen ägt rum. Men vittnesmålen om att så skett, och inte bara i anknytning till ”valskolan”, var många. Berättelserna om hur socialdemokratiska kampanjarbetare kontinuerligt hämtat väljare, lett dem till vallokalen, försett dem med färdiga valkuvert, stannat utanför lokalen och därefter lett tillbaka dem från densamma var många.

Och det finns en gemensam nämnare bland de flesta av dessa händelser: De som ”hjälptes” att rösta hade ofta en anknytning till Örebro moské.

Samma informanter som berättade om de mer tveksamma ”kampanjmetoderna” kring röstningsförfarandet, berättade också om en omfattande löftesverksamhet från socialdemokraterna direkt riktad till Örebro moskés ledning och medlemmar. Man lovade, enligt uppgift alltifrån riktade jobbsatsningar, över större bidrag, till politiskt inflytande genom poster som förtroendevalda.

Arbetet gav också resultat. Socialdemokraterna vann i såväl valet 2010 som omvalet 2011 mellan 70 och 80 % av rösterna i valdistrikten i Vivalla. Kampanjledare för de båda kampanjerna var det nuvarande kommunalrådet, Björn Sundin.

Det är uppenbart att det finns en stark koppling mellan de lokala socialdemokraterna och Örebro moské. Partiets maktbas i Vivalla grundas i Örebro moské. Oavsett sanningshalten i den information om minst sagt tveksamma metoder vid själva röstningen, har såväl politik som retorik riktad mot området varit tydlig. Vivalla har specialbehandlats.

Det finns två övergripande frågor som detta agerande ställer. För det första: Är kommunalrådet Sundins kritik av SÄPOs arbete och hans följsamhet mot ledaren för Örebro moské ett tecken på att banden till ledarna för Örebro moské är viktigare än ett tydligt ställningstagande för säkerhetspolisens arbete? Är kommunalrådets ställningstagande ett ställningstagande som har stöd i partiet, lokalt såväl som nationellt?

Och för det andra: Finns likartade kopplingar i andra delar av Sverige? Det är inte bara i Vivalla som de socialdemokratiska valresultaten närmar sig traditionella enpartistaters siffror. Vilka andra kopplingar finns mellan socialdemokraterna och lokala muslimska ledare, kopplingar som riskerar att leda till en mer eftergiven politik än den som borde föras?

Det är inte första gången Örebro moské och dess företrädare kopplas till tveksamma aktörer och aktioner. Så sent som i maj i år bjöds en talare in som enligt uppgift i NA: ”förespråkar dödsstraff för hädelse och apostasi, att kvinnor ska hållas inlåsta, och vill förbjuda homosexualitet”. Och när en före detta talesperson för moskén på Facebook meddelade att den tidigare israeliske premiärministern Ariel Sharon ”använt palestinska barns blod för att göra blodpudding” ville inte ordföranden taavstånd från uttalandet. Och enligt NA hoppas moskéns företrädare att den nu häktade släpps, för att företrädaren aldrig sett den häktade göra något fel...

Ändå väljer en ledande socialdemokratisk företrädare att fortsätta den milda behandlingen av ledande företrädare för Örebro moské. Kommunalrådet Sundins kritik mot den svenska säkerhetspolisens arbete är sannolikt ett svåröverträffat snedsteg. Men frågorna kvarstår: Vilka taktiska skäl ligger bakom denna socialdemokratiska lokalpolitiska taktik? Vilka konsekvenser riskerar det att få? Och ser det likadant ut i andra socialdemokratiska föreningar på andra platser i Sverige?

Som ett brev på posten kom idag SvDs Ivar Arpi med ett intressant inlägg. Om klanernas återkomst. Hans beskrivningar är i princip en förlängning av den diskussion jag berört i ovanstående inlägg. Men våra båda inlägg kompletterar varandra. För vad händer om klanmentaliteten förstärks av partier som utnyttjar klanerna för egna maktändamål? Precis som socialdemokraterna gjort i Vivalla. Och där en representant för "klanen" också fått höga politiska poster som tack för rösterna...