Är det liberalt att få tänka ofeministiskt?

Om Morgan Johansson, kvotering, föräldraförsäkring och när politiskt tyckande blir överhetens tvingande sanning.

Jag läser ofta den intressante liberale skriftställaren Anders Johnsons facebook-uppdateringar. Det borde fler liberaler göra. Så här skrev han för några dagar sedan:

Dagens citat visar att intet är nytt under solen:
"Var icke den första liberalismen en åsikt som ville giva människorna frihet att såvitt möjligt sköta sig själva, som ansåg, att staten skulle avhålla sig så mycket som möjligt från att ingripa i den enskildes liv och rätt att sköta sig själv? Och är icke den nya liberalismen av ett helt annat kynne, närmande sig i det fallet till socialismen, att den vill att staten skall rätta alla missförhållanden med lagar?"
Arvid Lindman i brev till Harald Hjärne 1911


Jag läser och tänker på Morgan Johansson, justitieministern som tänkte (för) högt kring feminism, företag och kvotering. Och jag tänker på hur många liberaler som är inne på alldeles för likartade linjer.

Det kan vara förståeligt om en socialist som Johansson tycker att politiken har en roll som är över det privata ägandet, företagandet och egenmakten. Socialister bygger sin ideologi på att staten i snäv mening - socialisterna själva - vet bättre än medborgarna. Visst låtsas de som om de på något sätt stod för ett folkrörelseengagemang. Men socialismen är rätten för folkets företrädare att bestämma över folket, oavsett vad folket tycker.

I ett sådant perspektiv är det i linje med partiets ideologi att tänka sig att när partiet i sin vishet bestämt att företag måste ha en viss andel av ett visst kön, ålder, härkomst, etnicitet eller vad det nu vara må i sin styrelse, ledningsgrupp, medarbetarkader - så ska företagen rätta sig efter det. Annars är det lika bra att företaget läggs ner (och staten tar över???).

Tyvärr är detta förslag bara ett i en rad där staten menar sig veta bättre än medborgarna. Förr var det vanligare. Men även idag är tilltron till statens vishet stor bland såväl socialister som konservativa och, tyvärr, en del liberaler.

Och ofta handlar det om feminism.

Även liberaler har slirat på tankarna när kvoteringsfrågan till bolagsstyrelser har dykt upp. Det är märkligt eftersom just äganderätten varit grunden för hela den liberala tankerörelsen. Och det fria företagandet var väl det som en gång för drygt 200 år sedan fick den frisinnade prästen Anders Chydenius att dra igång den moderna liberala rörelsen.

När en liberal hör en Morgan Johansson tänka fritt om att staten ska avveckla bolag som inte beter sig som staten vill, borde nackhåren resa sig. Men det är överraskande tyst. Kanske beror det på att feminismen blivit en överideologi också för många liberaler?

Man kan bara ta ytterligare ett exempel. Föräldraförsäkringen. Kanske det tydligaste exemplet på vad som hänt på den väg som Harald Hjärne skrev om för över 100 år sedan.

Är det OK för en liberal att leva ofeministiskt? Är det OK för en liberal att acceptera vuxna individer som valt att leva ofeministiskt? Är feminismen en politisk norm som inte får brytas, ens när vuxna individer gjort ett medvetet val? Är feminimen en överideologi som förenar partister från höger till vänster i sin strävan att få såväl individer som bolag att leva just som staten kräver?

För mig är det oacceptabelt. Av två skäl.

För det första är friheten för den vuxna individen viktigare. Precis som Hjärne skriver ska staten inte gripa in i individernas liv mer än nödvändigt. Och vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelsernas sammansättning ger liberala politiker rätt att sätta sig över individernas fria val, eller äganderättens betydelse. Det är viktigt för mig.

Men kanske mer viktigt är den förändrade synen på vad politik egentligen är. I en blogg någon gång ska jag skriva om politiken som religion. Den bloggen är redan halvskriven men behöver mer tid. Men i korthet går den ut på att det finns en fara när värderingarna skapas, formuleras och genomdrivs av en politisk elit, ibland lika långt från verkligheten som det patriarkala prästerskapet.

Jag är folkpartist därför att jag värderar skillnaden mellan min personliga tro och statens roll. Min tro och mina värderingar grundläggs i det civila sammanhang jag finns i. Till partiet och politiken tar jag dem, och där får de brytas mot andras, med samma liberala tankar, men med värderingar och trosuppfattningar ibland långt från mina.

Ibland upplever jag att dessa kontaktvägar, mellan det civila samhälle där värderingar skapas, utvecklas och behålls, och den politik där vissa av dem stöps om till lagar och förordningar allt mer försvagats. Partierna är inte längre de levande folkrörelser de en gång var. Kontakter mellan de kvarvarande folkrörelserna, nätverken, föreningarna, organisationerna som borde vara de forum där värderingar grundläggs och den politik som ska stöta, blöta. förkasta och godkänna och till slut genomföra vissa av dem är alldeles för svaga.

Istället är partierna som en egen värld, slutna mot omvärlden i alldeles för hög grad, med stora megafoner men avstängda hörapparater. Där, i dessa slutna kretsar, formas idéer och tankar som sedan ska pressas igenom partiet och till slut läggas på medborgarnas huvuden. För det mesta går det ändå fortfarande åt rätt håll. Men om utvecklingen fortsätter, med en politisk elit som alltmer fjärmar sig från "folket", eller "folken", eller någon form av minsta gemensam nämnare för de individer som bor i landet, ökar risken att demokratin inte längre uppfattas som en kraft nedifrån och upp, utan som en uppifrån och ned-politik.

I hela denna blogg har jag medvetet skrivit "feminism" och inte "jämställdhet". Helt enkelt därför att jag tycker att feminismen i alltför stor grad har ett vänsterperspektiv, där den upplysta eliten med mer eller mindre tydligt tvång ska förmedla sina värderingar till de oupplysta. Men där jämställdhet är ett underifrånperspektiv, där värderingar kring kvinnans och mannens lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter växer underifrån. Ibland med politikens hjälp. Men bara då medborgarna upplever det som en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med en utmaning. Aldrig som en symbolåtgärd eller en tvångsregel.

Ibland är jag så liberal att jag faktiskt tycker att det är helt OK om en företagsägare vill driva sitt bolag helt ofeministiskt, eller till och med ojämställt, utan att inse att såväl medarbetare som vinstnivåer påverkas negativt.

Ibland är jag till och med så liberal att jag tycker att föräldrar ska få bestämma själva över hur de hanterar sin familjesituation, utan att någon bättrevetande politiker ska skriva dem det på näsan.