Om Gud, kärlek och sexualitet

Åter har frågan om homosexualitet i församlingen blossat upp. Och de gamla välkända skyttegravarna grävs. Mellan de som tycker att homosexualitet är synd (läs i Dagen), och därmed inte välkommet vare sig i församlingen eller himlen och dem som hävdar att kärleken är större. Bibelord plockas och används efter kunskap och förmåga. Och ingen blir klokare. Eller: i vart fall inte jag.

Det vore kanske läge att inte skriva något mer i frågan då, tycker du. Men jag tar ändå chansen. Skälet är att jag har en rätt konservativ syn på den familjesyn och familjemoral som är en del av denna diskussion. Men att jag storknar av den argumentation som kommer fram i de mer teologiskt bevandrades litanior. Det gäller de konservativa. Men det gäller ibland i än högre grad de radikala, liberala eller vad man nu ska kalla dem.

Jag blir rätt bekymrad när en av Svenska kyrkans främsta företrädare, biskopen Martin Modéus, skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet som lika väl kunde varit skriven av någon verklighetens pastor Jansson. Tyvärr är han inte ensam. För Modéus är Guds kärlek större och motiverar kyrkans nuvarande ställningstagande.

Men denna innehållslösa definition skapar fler frågor än den besvarar. Låt mig ta tre exempel, som kunde vara många fler:

·      Hur definierar Modéus kärlek? Är det själva äktenskapet som är grunden för kärlek? Eller är det parförhållandet? I så fall – varför ett parförhållande som ju är ett tydligt tecken på ett av ” våra socialt nedärvda mönster”. Borde inte kyrkan omfamna alla förhållanden, oavsett antal, om nu kärleken är större och Gud inte bryr sig om hur den utförs?

·      Och varför exkluderar Modéus de ungas kärlek? Är det bara det som vi idag definierar som vuxna som ska omfattas? Är 18-årsgränsen biblisk? Eller vilken kyrklig gräns för kärlek vill Modéus sätta?

·      Hur långt ska ett förhållande vara för att få omfattas av Modéus kärleksbegrepp? Är det den livslånga kärleken som kyrkan nu åter hävdar? Eller finns det någon minsta tid för att kärleken ska vara av Gud? Är det tillräckligt med någon vecka? Eller är det månader eller år? Eller kan den kärlek Modéus bekänner sig till både uppkomma och avslutas under en natt?

Jag inser att jag är provokativ när jag skriver detta. Men jag vill vara klar i två ståndpunkter:

För det första är jag säker på att jag inte äger sanningen. Jag har inte en aning om ifall mina åsikter är rätta, vare sig för Gud, människan, kyrkan eller samhället. Men jag blir så trött på att alla tar så lätt på svåra frågor. Nästa gång någon säger ”kärleken är större” som svar på en svår fråga, lämnar jag kyrkan!

För det andra tror jag inte Gud bryr sig ett dugg om ifall du är hetero, homo, bi, trans eller någon annan variant när du står inför honom. Det är inte Gud som har problem med våra liv och våra synder. Det är vi själva. Det är vi själva som jobbar hårt på ”äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse” oavsett könstillhörighet.

Men det jag funderar på är om det finns ett annat syfte med den moralkodex som vi tjänat under i några tusen år. Kanske är syftet inte att bestämma storleken på dörren till paradiset, utan att skapa någon sorts hyfsade förhållanden redan här på jorden.

Låt mig bara ta två rent subjektiva exempel:

När jag i partiet röstade mot att homosexuella skulle få samma rättigheter att gifta sig som heterosexuella (egentligen ville jag ha en sekulär statlig registrering av alla parförhållanden oavsett kön och överlåta till kyrkorna att utan myndighetsstatus viga de man själv ville) var det flera som sade ungefär så här: Varför förnekar du människor den rätten? Och kom inte dragande med det där om månggifte – det är så lågt.

Idag – inte ens 20 år senare – driver ungdomsförbund krav på att legalisera förhållanden som inte handlar om par. Och i regeringsförklaringen nämner statsministern ”stjärnfamiljer” explicit. En stjärnfamilj är oberoende av antal vuxna parter...

Vad får det för konsekvenser för synen på människan? Om äktenskapet bara blir något jag accepterar så länge det är kul och uppfyller mina behov just nu, som jag kan gå in i och ut ur efter behov? När andra människor blir utbytbara? Vad får det för konsekvenser för barnen i dessa förhållanden, där föräldraskapet blir flytande? Och vad får det för konsekvenser för samhället, när inte ens i de närmaste förhållandena det finns avtal som ska hållas?

Eller:

Jag var lika emot rätten till adoption för samkönade par (liksom för ensamstående). Inte för att jag ett ögonblick tror att de är sämre föräldrar än vi olikkönade. Men för att det kommer att få andra konsekvenser. Den huvudsakliga handlar om ifall jag som vuxen har rätt till en annan människa? Har jag rätt att få barn?

Idag är svaret på denna fråga ett självklart ja. Denna vuxenrättighet har tagit flera steg. I år kommer sannolikt nästa att tas. Surrogatmödraskap kommer att tillåtas. Först bara så kallat altruistiskt. Men är det sista steget?

Den stora frågan handlar inte heller här om ifall de som fått ett barn genom ett surrogatmödraavtal är sämre eller bättre föräldrar. Det handlar om synen på människan. Om jag har rätt till en annan människa, har jag då också rätt att avstå henne? Om jag tycker att min gamla mor alltid varit jobbig, och nu när hon är ett snart dement paket är ännu jobbigare, har jag då rätt att avstå henne? Och vad betyder det? När kommer de första förslagen på ”altruistiskt livsavslutande”?

Det finns ju en del så kallade humanister som redan tagit de första stegen för att ta rätten att avsluta sina egna liv när de vill. Det riskerar leda till en helt annan syn på mänsklighet, liv och död. Den avgörande frågan om rätten till adoption och surrogatmödraskap kanske inte handlar om de nyfödda barnen, utan om de döende gamla...

I den diskussionen är kyrkan idag fullständigt frånvarande. Hon accepterar det mesta samhället gör, och när det någon gång kommer till konflikt, läggs den tunga, blöta ”kärleksfilten” på. För vem vågar hamna i laget som inte tror på Guds kärlek.

Som sagt - jag är bara säker på en sak och det är att inte jag äger sanningen. Men jag är inte säker på att någon annan gör det heller. Och om ingen vågar fråga, vart hamnar vi då?