Regeringen sänker skatten för pensionärer. Det är bra. Regeringen har sänkt skatten för pensionärer gång efter gång. För de allra flesta pensionärer handlar det om flera hundralappar i månaden. Nu lovar sossarna att de ska sänka skatten mer. Skillnaderna mellan löntagare och dagens pensionärer ska bort. Men när de satt vid makten förmådde de inte sänka skatten för pensionärerna en enda gång. Trovärdigheten i deras skattesänkarlöften är noll.
Trots detta fortsätter pensionärsorganisationerna att kräva fortsatt sänkta skatter. De vill att skillnaderna mellan löntagare och pensionärer ska bort. Det anses som orättvist att det finns skillnader. Men frågan är om det är rimligt?
Jag är rätt engagerad i äldrepolitik. Min vardag är fylld av funderingar kring hur äldreomsorgen ska se ut i framtiden, hur sjukvården för äldre ska hantera sina utmaningar, hur vi ska personalförsörja omsorgen, om utbildningsfrågor och om verksamhetskultur.
När man följer dessa utmaningar, om allt vad som händer i samhället när allt fler av oss blir allt äldre, blir frågan om tillväxt hela tiden en av de centrala frågorna. För att sjukvården ska fungera måste det finnas mer pengar i systemet så att skatteintäkterna ökar. På samma sätt är det med äldreomsorg och hemsjukvård. Och kanske framförallt för att kunna öka löner och förbättra arbetsvillkor.
Hela äldreomsorgens kvalitet är beroende av att vi får en bra tillväxt. Historiskt har kvalitetshöjningar ökat kostnader med ungefär 1 % per år, nominellt. Det finns inget som talar för att vi kommer att kräva mindre i framtiden.
Så hur når man då denna tillväxt? Svaret är inte enkelt. Men det är avgörande. Och det är en fråga för många fler än de politiker som idag bestämmer.
Det finns mycket som talar för att de skattesänkningar för löntagarna som regeringen drivit igenom har skapat fler arbetstillfällen. Det har inneburit ett ökat antal arbetstillfällen, trots att den internationella konjunkturen varit svag. Och trots minskade skatter, har skatteintäkterna ökat och resurserna till välfärden blivit större. I ett läge där konjunkturen vänder uppåt, kommer detta sannolikt att innebär att ännu fler jobbar, att arbetslösheten sjunker och att tillväxten ökar.
Det lönar sig helt enkelt mer att jobba. Och genom regeringens politik lönar det sig allra mest för de som nu är folkpensionärer genom än större jobbskatteavdrag.
Om man förändrar detta, genom att göra det mer attraktivt att vara helt ledig, kommer tillväxten sannolikt att minska. Det kommer inte bara att innebära en sämre pensionsutveckling, utan framförallt sämre förutsättningar för att öka kvaliteten inom äldreomsorg och äldresjukvård.
Det finns stora utmaningar kring hur vi ska hantera kommande års behov från en åldrande befolkning. Behovet av ökad tillväxt är centralt i detta. Oavsett vilket parti man tillhör, vilken ålder man är i, om man är studerande, yrkesverksam eller pensionär, måste man fundera över detta.
För annars kan vi hamna i den situation som vi nu riskerat hamna i - där de automatiska nödstoppen i pensionssystemen sänker pensionerna och där skatteintäkterna inte räcker till för nödvändiga kvalitetsförbättringarna.
Media: SVD, DN, NA
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett pensioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pensioner. Visa alla inlägg
2011-12-16
Äldreomsorg
I går var jag talesman för Sveriges Kommuner och Landsting vid en offentlig hearing som anordnades av riksdagens socialutskott. Det var en intressant upplevelse, både att få medverka och att få höra de andra medverkandes bild av läget inom svensk äldreomsorg. Intressant och rätt deprimerande.
Bilden som gavs av socialstyrelsen var att det var oacceptabla skillnader i kvalitet mellan kommunerna och att äldreomsorgen ofta inte höll tillräcklig kvalitet. Sedan fyllde såväl intresseorganisationer som forskare på. Den svenska äldreomsorgen är inte bra. Och den kommer att bli sämre.
Lösningen var, som en pensionärsorganisationsföreträdare sade, att öka resurserna. Det är bara att höja skatterna. Problemet är bara att det inte finns politiker som är tillräckligt handlingskraftiga. Hur mycket ska de då höjas? Man kan få en aning om utmaningen om man lyssnade på en forskare. Han menade att Stockholm borde höja personaltätheten med 10 - 20 % bara för att ha möjlighet att nå de redan satta, låga, målen. Översätter jag det till Örebromått innebär det, mycket översiktligt, en skattehöjning på mellan 50 öre och 1 krona.
Det fanns rätt mycket som bekymrade mig på denna hearing. Det mest bekymmersamma var att så många verkade se den demografiska förändringen, att allt fler av oss blir allt äldre, som ett problem. Men grundhållningen är väl att de flesta av oss vill leva? Jag hör väldigt få säga att de vill dö tre år efter pensioneringen, för att bidra till att vi ska klara av de samhällsekonomiska utmaningarna...
Grundhållningen måste väl vara att det är bra att allt fler blir allt äldre. Men det innebär också att vi måste hitta helt nya sätt att hantera samhällsekonomi, arbetsliv, pensioner, sjukvård och äldreomsorg. Om vi fortsätter att göra som vi gör idag, kommer sannolikt de mest pessimistiska idag att framstå som alltför optimistiska. Men varför acceptera det?
Låt mig peka på en av utmaningarna:
Ekonomi, arbetsliv och pensioner: SKLs beredning för Välfärdens finansiering visade för ett år sedan att om vi väljer att inte öka kvaliteten inom äldreomsorgen, så kommer vi att klara av att fortsätta att skattefinansiera äldreomsorgen. Men om vi vill öka kvaliteten, vilket alla vill, kommer kommunalskatten rätt snart att vara upp emot 50 kronor. Det är ohållbart. Sådana skattenivåer skulle sannolikt innebära att vi fick in mindre skatt.
Men hur hanterar man då en situation där vi studerar tills vi är 30, pensionerar oss när vi är 60 och lever tills vi är 100? Det säger sig självt att 30 "inbetalningsår" inte kan finansiera 70 "utbetalningsår". De kommande demografiska förändringarna innebär att vi måste se på arbetslivet på ett annat sätt. Allt fler kommer att behöva studera allt längre. Samtidigt måste allt fler vilja och orka arbeta allt längre.
Denna utmaning borde diskuteras brett inom svensk politik. Men det är som om ett rött skynke lägger sig över de politiska talarstolarna när frågan kommer på tal. Den svenska inställningen till såväl arbete som pension verkar vara att arbete är något nödvändigt ont, och att en lång pensionärstillvaro är en mänsklig rättighet.
För mig, som en gång som 20-åring längtade till pensioneringens frihet, är detta nu något ofattbart. Är inte arbete, samhällsdeltagande, samhällsutvecklande, något positivt? Allt fler äldre verkar i alla fall tycka det. Allt fler 70-åringar är aktiva i arbetslivet. Olika former av lönearbete eller egenföretagande går allt längre upp i åldrarna. Visst är det bra!
Det vi nu måste göra är att skapa möjligheter för fler att få möjlighet att jobba längre, att vara en aktiv del av ett aktivt samhällsbyggande under fler aktiva år av sitt liv. Då handlar det om att se till så det finns ett arbetsliv som gör det möjligt. Det handlar om anpassade arbetsuppgifter och anpassad arbetstid. Sådana anpassningar kanske ska göras långt före 67-årsdagen för att spara såväl kroppens som själens krafter. Det handlar om att fundera över skatteuttag, om pensionsutformning, om sparande, om kompetensuveckling.
Förhoppningsvis kommer vi också allt mer se den civila sektorn som ett gott och nödvändigt komplement till offentlig och privat omsorg. Med rätt utformade bidragssystem och upphandlingar kan den civila sektorn inte bara bli en aktör för att driva traditionella äldreboenden, utan också utgöra en kraft för förändring av stora delar av omsorgen om de äldre. Det är knappast rimligt att, som vi nu gör, professionalisera samvaro, kaffestunder och utepromenader med de gamla som bor på våra boenden. Här finns enorma utvecklingsmöjligheter för den civila sektorn att utveckla och utvecklas. Här finns också sannolikt stora möjligheter för en ny och anpassad arbetsmarknad för fler äldre.
Har jag rätt när jag skissar denna lilla del av en större lösning av framtidens utmaningar? Eller är det bara, som alldeles för många inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet tycks tro, bara att förstatliga och höja skatter?
Diskussionen måste tas, den borde påbörjats för länge sedan, och den måste leda till vägval de kommande åren. I vågskålen ligger inte bara en traditionell äldreomsorg av hög kvalitet. Här ligger också människosyn, näringslivsaspekter och frågor om vad som är basen för samhällsbygget (den civila, den offentliga eller den privata sektorn). Snacka om liberal utmaning!
Media: DN1, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, TV4-1
Blogg: Kent
Bilden som gavs av socialstyrelsen var att det var oacceptabla skillnader i kvalitet mellan kommunerna och att äldreomsorgen ofta inte höll tillräcklig kvalitet. Sedan fyllde såväl intresseorganisationer som forskare på. Den svenska äldreomsorgen är inte bra. Och den kommer att bli sämre.
Lösningen var, som en pensionärsorganisationsföreträdare sade, att öka resurserna. Det är bara att höja skatterna. Problemet är bara att det inte finns politiker som är tillräckligt handlingskraftiga. Hur mycket ska de då höjas? Man kan få en aning om utmaningen om man lyssnade på en forskare. Han menade att Stockholm borde höja personaltätheten med 10 - 20 % bara för att ha möjlighet att nå de redan satta, låga, målen. Översätter jag det till Örebromått innebär det, mycket översiktligt, en skattehöjning på mellan 50 öre och 1 krona.
Det fanns rätt mycket som bekymrade mig på denna hearing. Det mest bekymmersamma var att så många verkade se den demografiska förändringen, att allt fler av oss blir allt äldre, som ett problem. Men grundhållningen är väl att de flesta av oss vill leva? Jag hör väldigt få säga att de vill dö tre år efter pensioneringen, för att bidra till att vi ska klara av de samhällsekonomiska utmaningarna...
Grundhållningen måste väl vara att det är bra att allt fler blir allt äldre. Men det innebär också att vi måste hitta helt nya sätt att hantera samhällsekonomi, arbetsliv, pensioner, sjukvård och äldreomsorg. Om vi fortsätter att göra som vi gör idag, kommer sannolikt de mest pessimistiska idag att framstå som alltför optimistiska. Men varför acceptera det?
Låt mig peka på en av utmaningarna:
Ekonomi, arbetsliv och pensioner: SKLs beredning för Välfärdens finansiering visade för ett år sedan att om vi väljer att inte öka kvaliteten inom äldreomsorgen, så kommer vi att klara av att fortsätta att skattefinansiera äldreomsorgen. Men om vi vill öka kvaliteten, vilket alla vill, kommer kommunalskatten rätt snart att vara upp emot 50 kronor. Det är ohållbart. Sådana skattenivåer skulle sannolikt innebära att vi fick in mindre skatt.
Men hur hanterar man då en situation där vi studerar tills vi är 30, pensionerar oss när vi är 60 och lever tills vi är 100? Det säger sig självt att 30 "inbetalningsår" inte kan finansiera 70 "utbetalningsår". De kommande demografiska förändringarna innebär att vi måste se på arbetslivet på ett annat sätt. Allt fler kommer att behöva studera allt längre. Samtidigt måste allt fler vilja och orka arbeta allt längre.
Denna utmaning borde diskuteras brett inom svensk politik. Men det är som om ett rött skynke lägger sig över de politiska talarstolarna när frågan kommer på tal. Den svenska inställningen till såväl arbete som pension verkar vara att arbete är något nödvändigt ont, och att en lång pensionärstillvaro är en mänsklig rättighet.
För mig, som en gång som 20-åring längtade till pensioneringens frihet, är detta nu något ofattbart. Är inte arbete, samhällsdeltagande, samhällsutvecklande, något positivt? Allt fler äldre verkar i alla fall tycka det. Allt fler 70-åringar är aktiva i arbetslivet. Olika former av lönearbete eller egenföretagande går allt längre upp i åldrarna. Visst är det bra!
Det vi nu måste göra är att skapa möjligheter för fler att få möjlighet att jobba längre, att vara en aktiv del av ett aktivt samhällsbyggande under fler aktiva år av sitt liv. Då handlar det om att se till så det finns ett arbetsliv som gör det möjligt. Det handlar om anpassade arbetsuppgifter och anpassad arbetstid. Sådana anpassningar kanske ska göras långt före 67-årsdagen för att spara såväl kroppens som själens krafter. Det handlar om att fundera över skatteuttag, om pensionsutformning, om sparande, om kompetensuveckling.
Förhoppningsvis kommer vi också allt mer se den civila sektorn som ett gott och nödvändigt komplement till offentlig och privat omsorg. Med rätt utformade bidragssystem och upphandlingar kan den civila sektorn inte bara bli en aktör för att driva traditionella äldreboenden, utan också utgöra en kraft för förändring av stora delar av omsorgen om de äldre. Det är knappast rimligt att, som vi nu gör, professionalisera samvaro, kaffestunder och utepromenader med de gamla som bor på våra boenden. Här finns enorma utvecklingsmöjligheter för den civila sektorn att utveckla och utvecklas. Här finns också sannolikt stora möjligheter för en ny och anpassad arbetsmarknad för fler äldre.
Har jag rätt när jag skissar denna lilla del av en större lösning av framtidens utmaningar? Eller är det bara, som alldeles för många inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet tycks tro, bara att förstatliga och höja skatter?
Diskussionen måste tas, den borde påbörjats för länge sedan, och den måste leda till vägval de kommande åren. I vågskålen ligger inte bara en traditionell äldreomsorg av hög kvalitet. Här ligger också människosyn, näringslivsaspekter och frågor om vad som är basen för samhällsbygget (den civila, den offentliga eller den privata sektorn). Snacka om liberal utmaning!
Media: DN1, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, TV4-1
Blogg: Kent
2011-09-05
Pensionärsskatt?
Ska pensionärer betala högre skatt än de som arbetar? En del tycker att svaret är enkelt. Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Wadelich menar att det ska löna sig att jobba och att ha jobbat. Ett fantastiskt politikersvar som säger - ingenting.
Jag är den förste att hävda att vi som jobbar politiskt de kommande åren måste arbeta för en bättre politik för äldre. När fler svenskar blir äldre kommer vi att behöva förändra många regelverk, system och verksamheter.
Det handlar om arbetslivet. Alliansregeringen har gjort det förmånligare att jobba även efter att du blivit folkpensionär. Det arbetet måste fortsätta. Den som vill och kan jobba även efter 67, ska få göra det. Likaså är det nog en god idé om fler arbetsgivare skapar anpassade arbeten, så att fler orkar jobba längre upp i åren.
Det handlar om sjukvården. När vi blir äldre, är sannolikheten också större att vi under någon tid av vår sista levnadstid behöver vård. Och om vården är framgångsrik så kan vi behöva anpassade boenden, där vi kan få god omsorg, men också vård, under längre eller kortare perioder. Det svenska systemet för sjukvård och omsorg, fördelade på två huvudmän, måste förändras. Istället för en organisationsanpassning, måste vi skapa en individanpassad äldreomsorg och äldresjukvård. Geriatrik och gerontologi måste få en större plats inom vård, omsorg och folkhälsoarbete.
Det handlar om att skapa det individuella åldrandet. Du ska aldrig behöva bli del av ett kollektiv bara på grund av din ålder. Du måste få leva som individ hela livet. Det kommer att ställa rätt mycket på ända, framförallt inom den fortfarande kollektivistiska kommunala äldreomsorgen. Om några år hoppas jag att det inte finns ett enda äldreboende i Örebro där man tvingas upp klockan 7, där alla äter lunch 11.30 och där läggdags är klockan 20. Om du tycker att det varit bra att sova till 9, äta sen lunch och sitta uppe och uggla till midnatt, ska du kunna göra det när du fyllt 90 också, även om du blivit skröplig.
Och så vidare.
Men allt detta kommer att kosta pengar. Frågan är vart de kommer att tas, och vilka som kommer att betala.
Sveriges Kommuner och Landsting har gjort undersökningar som visar att vi klarar av att ha samma verksamhet idag, med samma standard, till ungefär samma kostnader även när de riktigt gamla blir många fler. Men vill vi ha samma standard? Samma kollektivistiska mat? Samma kollektivistiska vård? Samma kollektivistiska omsorg? Samma organisationsperspektiv? Samma passiviserande patienttänkande? Samma brist på geriatrisk kompetens och gerontologiskt kompetens? Knappast. Jag lovar - det kommer att kosta. Och det är helt rätt.
Det kommer att bli vi som fortfarande jobbar, även om jag sannolikt är i slutändan av min aktiva tid, som kommer att få betala. Visst, det kommer fler privata lösningar, fler system med grundtrygghet och tilläggstjänster och så vidare. Men det kommer att vara framtidens skattebetalare, de som jobbar, som kommer att betala.
Vem tänker på det när man idag talar om sänkt skatt på pensioner som viktigaste fråga? Är det ens säkert att lika skatt på pension och inkomst är rättvist?
Den som är över 80 idag har levat under en tid då den offentliga sektorn var liten. Då var skatten på lönen kanske en femtedel av vad den är idag. Då fanns vare sig moms eller arbetsgivaravgifter. Det skapade möjligheter att bygga kapital på ett helt annat sätt än idag.
Den som är gammal idag kanske hade hus på 60 och 70 talen. Då skapade skattesystemen och inflationen stora möjligheter att bygga kapital bara genom att äga en fastighet. Om man dessutom sålde i tid, så kunde man räkna av inte bara inköpspriset, utan ett inköpspris som räknades upp många gånger om.
Den som föddes före 1955 har dessutom en helt annan trygghet i pensionen än vi som är födda efter. Utfasningen av det gamla ATP-systemet och införandet av den nya pensionen är en helt riktig och nödvändig åtgärd. Men fler än jag funderar över om det kommer att finnas så mycket att hämta i extra pensioner nån gång i framtiden då pensionen står för dörren...
Och så vidare...
Det är så enkelt att säga att det rättvisaste är att alla ska betala samma skatt. Men då måste man både ha ett begränsat synfält, och en tidsupfattning som är momentan.
Det som alla borde vara överens om är att både dagens ocjh framtidens trygghet, för både oss som arbetar och för dem som arbetat, är om fler jobbar och färre lever på bidrag. Det spelar roll för tryggheten för de äldre om fler i yngre får jobb. Det spelar roll för pensionernas storlek om fler yngre får bättre betalda jobb och om konjunkturerna går bra.
Så det märkliga är att det kanske är bättre för pensionärerna att få betala högre skatt än den som de som arbetar betalar. Det kanske är bättre för pensionärerna med en sänkt krogmoms än en sänkt pensionsskatt. Det är kanske till och med så att det bästa för pensionärerna, för deras trygghet och för pensionernas utveckling, vore att sänka sådana skatter som värnskatter och bolagsskatter - just för att de ökar den ekonomiska aktiviteten, får fler att jobba och får fler att vilja jobba mer.
Men, det är ju enklare att säga att "det ska löna sig att jobba och att ha jobbat". Som vanligt är socialdemokraternas politik utan framtid. Bara ett antal tankar för stunden, ett desperat sökande efter de frågor som ska ge utslag i opinionen.
Som vanligt får man hoppas på ett liberalt tydligt alternativ, ett som vågar stå upp emot både den kristdemokratiska och den socialdemokratiska konservatismen, som säger: Visst, vi har kanske inte de kortaste och kärnfullaste slagorden. Men vi har en politik för din tryggghet på äldre dagar!
Media: DN, DN igen. DN en tredje gång. SR, SVT, SVT igen
Jag är den förste att hävda att vi som jobbar politiskt de kommande åren måste arbeta för en bättre politik för äldre. När fler svenskar blir äldre kommer vi att behöva förändra många regelverk, system och verksamheter.
Det handlar om arbetslivet. Alliansregeringen har gjort det förmånligare att jobba även efter att du blivit folkpensionär. Det arbetet måste fortsätta. Den som vill och kan jobba även efter 67, ska få göra det. Likaså är det nog en god idé om fler arbetsgivare skapar anpassade arbeten, så att fler orkar jobba längre upp i åren.
Det handlar om sjukvården. När vi blir äldre, är sannolikheten också större att vi under någon tid av vår sista levnadstid behöver vård. Och om vården är framgångsrik så kan vi behöva anpassade boenden, där vi kan få god omsorg, men också vård, under längre eller kortare perioder. Det svenska systemet för sjukvård och omsorg, fördelade på två huvudmän, måste förändras. Istället för en organisationsanpassning, måste vi skapa en individanpassad äldreomsorg och äldresjukvård. Geriatrik och gerontologi måste få en större plats inom vård, omsorg och folkhälsoarbete.
Det handlar om att skapa det individuella åldrandet. Du ska aldrig behöva bli del av ett kollektiv bara på grund av din ålder. Du måste få leva som individ hela livet. Det kommer att ställa rätt mycket på ända, framförallt inom den fortfarande kollektivistiska kommunala äldreomsorgen. Om några år hoppas jag att det inte finns ett enda äldreboende i Örebro där man tvingas upp klockan 7, där alla äter lunch 11.30 och där läggdags är klockan 20. Om du tycker att det varit bra att sova till 9, äta sen lunch och sitta uppe och uggla till midnatt, ska du kunna göra det när du fyllt 90 också, även om du blivit skröplig.
Och så vidare.
Men allt detta kommer att kosta pengar. Frågan är vart de kommer att tas, och vilka som kommer att betala.
Sveriges Kommuner och Landsting har gjort undersökningar som visar att vi klarar av att ha samma verksamhet idag, med samma standard, till ungefär samma kostnader även när de riktigt gamla blir många fler. Men vill vi ha samma standard? Samma kollektivistiska mat? Samma kollektivistiska vård? Samma kollektivistiska omsorg? Samma organisationsperspektiv? Samma passiviserande patienttänkande? Samma brist på geriatrisk kompetens och gerontologiskt kompetens? Knappast. Jag lovar - det kommer att kosta. Och det är helt rätt.
Det kommer att bli vi som fortfarande jobbar, även om jag sannolikt är i slutändan av min aktiva tid, som kommer att få betala. Visst, det kommer fler privata lösningar, fler system med grundtrygghet och tilläggstjänster och så vidare. Men det kommer att vara framtidens skattebetalare, de som jobbar, som kommer att betala.
Vem tänker på det när man idag talar om sänkt skatt på pensioner som viktigaste fråga? Är det ens säkert att lika skatt på pension och inkomst är rättvist?
Den som är över 80 idag har levat under en tid då den offentliga sektorn var liten. Då var skatten på lönen kanske en femtedel av vad den är idag. Då fanns vare sig moms eller arbetsgivaravgifter. Det skapade möjligheter att bygga kapital på ett helt annat sätt än idag.
Den som är gammal idag kanske hade hus på 60 och 70 talen. Då skapade skattesystemen och inflationen stora möjligheter att bygga kapital bara genom att äga en fastighet. Om man dessutom sålde i tid, så kunde man räkna av inte bara inköpspriset, utan ett inköpspris som räknades upp många gånger om.
Den som föddes före 1955 har dessutom en helt annan trygghet i pensionen än vi som är födda efter. Utfasningen av det gamla ATP-systemet och införandet av den nya pensionen är en helt riktig och nödvändig åtgärd. Men fler än jag funderar över om det kommer att finnas så mycket att hämta i extra pensioner nån gång i framtiden då pensionen står för dörren...
Och så vidare...
Det är så enkelt att säga att det rättvisaste är att alla ska betala samma skatt. Men då måste man både ha ett begränsat synfält, och en tidsupfattning som är momentan.
Det som alla borde vara överens om är att både dagens ocjh framtidens trygghet, för både oss som arbetar och för dem som arbetat, är om fler jobbar och färre lever på bidrag. Det spelar roll för tryggheten för de äldre om fler i yngre får jobb. Det spelar roll för pensionernas storlek om fler yngre får bättre betalda jobb och om konjunkturerna går bra.
Så det märkliga är att det kanske är bättre för pensionärerna att få betala högre skatt än den som de som arbetar betalar. Det kanske är bättre för pensionärerna med en sänkt krogmoms än en sänkt pensionsskatt. Det är kanske till och med så att det bästa för pensionärerna, för deras trygghet och för pensionernas utveckling, vore att sänka sådana skatter som värnskatter och bolagsskatter - just för att de ökar den ekonomiska aktiviteten, får fler att jobba och får fler att vilja jobba mer.
Men, det är ju enklare att säga att "det ska löna sig att jobba och att ha jobbat". Som vanligt är socialdemokraternas politik utan framtid. Bara ett antal tankar för stunden, ett desperat sökande efter de frågor som ska ge utslag i opinionen.
Som vanligt får man hoppas på ett liberalt tydligt alternativ, ett som vågar stå upp emot både den kristdemokratiska och den socialdemokratiska konservatismen, som säger: Visst, vi har kanske inte de kortaste och kärnfullaste slagorden. Men vi har en politik för din tryggghet på äldre dagar!
Media: DN, DN igen. DN en tredje gång. SR, SVT, SVT igen
2011-03-30
Ekonomi och pensioner
Det finns rätt många anmärkningsvärda saker i Håkan Juholts "installationstal" som ny s-ledare. En av de märkligaste är hans syn på pensionssystemet. Eller snarare om han har den syn på pensionssystemet som han torgförde på kongressen, som han senare backade från, eller om han har någon helt annan...
Pensionsfrågan är het, och kommer att bli ännu hetare. Allt fler svenskar går i pension och förväntar sig att få en ålderdom där pensionerna räcker till mer än mat och hyra. Det är en enorm påtryckargrupp som nu formeras på den svenska val-marknaden. Snart 2 miljoner väljare, väljare som dessutom verkligen går till valurnorna.
I det perspektivet är Juholts utspel inget förvånande. Han behöver fler väljare. Varför inte fläska lite åt pensionärerna, även om inga löften gavs. Men inriktningen var ju klar: Det var ju inte för att sänka pensionerna som Juholt sade det han sade...
Rätt många borde oroa sig för vad den nya socialdemokratiska ledaren nu initierar. Det svenska pensionssystemet, och den breda överenskommelsen kring den, är en av de faktorer som stabiliserat svensk ekonomi. Om ett av de partier som menar sig vara statsbärande nu väljer att börja peta i detta, riskerar man inte bara en debatt, utan att Sveriges ställning hotas.
I södra Europa ser vi idag flera länder som har stora problem med sina ekonomier. De offentliga utgifterna överstiger inkomsterna, ibland rätt betydligt. Pensionssystemen är en bidragande del i detta. Alldeles för många länder har beviljat sig själva och sina medborgare för bra villkor och nu klarar man inte av att betala räkningen. I och med EURO-samarbetet står också devalveringsdörren stängd. Återstår kraftiga besparingar. På välfärd. Och i pensionssystem.
Är det denna väg Juholt och socialdemokraterna vill beträda? Vilka åtgärder vill de genomföra? Hur mycket mer ska det få kosta? Och vem ska betala?
Om man drar Juholts uttalande i sin förlängning så finns risker för att Sverige åter befinner sig i en situation som den vi var i före det nya pensionssystemet infördes. Då var Sverige en rätt skakig nation. Då var det både besparingar i välfärd, genomförd av socialdemokrterna och Göran Persson. Då var det devalveringar. Inte bara på grund av pensionssystemet, men där systemet var en del av ett större pussel.
För den stora och svåra frågan som vi måste fundera över handlar om år och arbetsliv. Hur lite kan vi arbeta för att ha råd med en lång studietid och en ännu längre pensionstid?
Om jag nu minns rätt så har utvecklingen sett ut ungefär så här:
När allmän pension infördes runt 1920 var pensionsåldern 67, och meddellivslängden 65. Man jobbade från tidiga tonår och tills man dog... Drygt 50 års arbetsliv försörjde 15 års barndom och studier.
När ATP infördes började man fortfarande jobba när man var 15-20 år, höll på tills man var 67 och sen levde man i 3 år med pension. Fortfarande var det 50 års arbete som försörjde 15 års barndom, studier och pensionstid.
Idag, eller de kommande åren, studerar vi tills vi är 30, jobbar tills vi är 65 och lever tills vi är 100. 35 års arbete ska försörja 30 år av barndom och studier, och 35 år av pensionärsliv.
Det säger sig själv - det är inte sannolikt att det kommer att fungera. När jag går i pension lär jag få fundera dels över hur länge jag måste jobba, och hur mina pensionspengar ska räcka. Och jag är inte ensam om den sitsen.
En sådan pensionsutredning vore intressant att initiera. Men det var knappast det Juholt ville. Ibland är politiken besvärande kortsiktig...
Media: Wolodarski i DN, Bergström i DN,
Pensionsfrågan är het, och kommer att bli ännu hetare. Allt fler svenskar går i pension och förväntar sig att få en ålderdom där pensionerna räcker till mer än mat och hyra. Det är en enorm påtryckargrupp som nu formeras på den svenska val-marknaden. Snart 2 miljoner väljare, väljare som dessutom verkligen går till valurnorna.
I det perspektivet är Juholts utspel inget förvånande. Han behöver fler väljare. Varför inte fläska lite åt pensionärerna, även om inga löften gavs. Men inriktningen var ju klar: Det var ju inte för att sänka pensionerna som Juholt sade det han sade...
Rätt många borde oroa sig för vad den nya socialdemokratiska ledaren nu initierar. Det svenska pensionssystemet, och den breda överenskommelsen kring den, är en av de faktorer som stabiliserat svensk ekonomi. Om ett av de partier som menar sig vara statsbärande nu väljer att börja peta i detta, riskerar man inte bara en debatt, utan att Sveriges ställning hotas.
I södra Europa ser vi idag flera länder som har stora problem med sina ekonomier. De offentliga utgifterna överstiger inkomsterna, ibland rätt betydligt. Pensionssystemen är en bidragande del i detta. Alldeles för många länder har beviljat sig själva och sina medborgare för bra villkor och nu klarar man inte av att betala räkningen. I och med EURO-samarbetet står också devalveringsdörren stängd. Återstår kraftiga besparingar. På välfärd. Och i pensionssystem.
Är det denna väg Juholt och socialdemokraterna vill beträda? Vilka åtgärder vill de genomföra? Hur mycket mer ska det få kosta? Och vem ska betala?
Om man drar Juholts uttalande i sin förlängning så finns risker för att Sverige åter befinner sig i en situation som den vi var i före det nya pensionssystemet infördes. Då var Sverige en rätt skakig nation. Då var det både besparingar i välfärd, genomförd av socialdemokrterna och Göran Persson. Då var det devalveringar. Inte bara på grund av pensionssystemet, men där systemet var en del av ett större pussel.
För den stora och svåra frågan som vi måste fundera över handlar om år och arbetsliv. Hur lite kan vi arbeta för att ha råd med en lång studietid och en ännu längre pensionstid?
Om jag nu minns rätt så har utvecklingen sett ut ungefär så här:
När allmän pension infördes runt 1920 var pensionsåldern 67, och meddellivslängden 65. Man jobbade från tidiga tonår och tills man dog... Drygt 50 års arbetsliv försörjde 15 års barndom och studier.
När ATP infördes började man fortfarande jobba när man var 15-20 år, höll på tills man var 67 och sen levde man i 3 år med pension. Fortfarande var det 50 års arbete som försörjde 15 års barndom, studier och pensionstid.
Idag, eller de kommande åren, studerar vi tills vi är 30, jobbar tills vi är 65 och lever tills vi är 100. 35 års arbete ska försörja 30 år av barndom och studier, och 35 år av pensionärsliv.
Det säger sig själv - det är inte sannolikt att det kommer att fungera. När jag går i pension lär jag få fundera dels över hur länge jag måste jobba, och hur mina pensionspengar ska räcka. Och jag är inte ensam om den sitsen.
En sådan pensionsutredning vore intressant att initiera. Men det var knappast det Juholt ville. Ibland är politiken besvärande kortsiktig...
Media: Wolodarski i DN, Bergström i DN,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)