Mellan hägg och syrén

Katerina Janouch har skapat rabalder i Sverige. Inte för något hon gjort här - utan för en intervju hon har givit i Tjeckien. Kanske är det inte hon som skapat rabalder. Snarare är det den artikel som DN kultur publicerade, där Hynek Pallas hävdade att Janouch spred lögner om Sverige i allmänhet och om svensk invandringspolitik i synnerhet.

Därefter blev det, som sagt, rabalder.

Jag tänker inte i detta inlägg recensera vare sig Janouch eller Pallas inlägg, om de är rätt eller fel. I ett rätt stort antal inlägg i media och sociala media tycker jag att man kan konstatera att tolkningen av de olika inläggen är mer subjektiv än objektiv, att frågan handlar mer om vilka fakta man vill tolka utifrån sina politiska preferenser än om ett sökande om någon av dem har mer rätt eller fel.

Nej - mitt inlägg ska handla om den lilla bokhandeln i Uppsala som plockade bort Janouchs böcker. Enligt UNT gjorde hon det med följande skäl:

"Någon som verkligen letar spöken är Katerina Janouch! Det må vara så att hennes politiska åsikter inte syns i de gulliga böckerna, men min bestämda åsikt och övertygelse är att jag inte vill stödja hennes produktion på något sätt. Jag väljer i stället att fylla mina hyllor med böcker vars författare inte uppmuntrar till rädsla och hat."

Det är märkligt att jag måste skriva två saker som jag nu skriver. Men så är dagens värld. För det första måste jag ta avstånd från de hot och det hat boklådeägaren utsatts för. Egentligen är det så självklart, men i en värld där snart inga nyanser finns måste detta sägas. För det andra måste jag tydliggöra att hon, som ägare till ett företag, har rätt att göra vilka prioriteringar hon vill. Hennes egenbestämmande är totalt.

Med detta sagt så skulle jag vilja fundera mer generellt kring vad konsekvenserna av såväl DNs rapportering, boklådans ställningstagande som det mediala bruset innebär.

Det är uppenbart att det finns ett "skämsperspektiv" i hela rapporteringen. Kanske har Janouch talat mest sanning, kanske har hon fabulerat, kanske har hon skarvat och skapat en bild som inte överensstämmer med en verklighet. Samtidigt har hon, som författare - hon är inte politiker, beskrivit en bild som hon själv upplever. Den kan vara falsk, fel eller riktig. Men det är svårt för en utomstående att förbjuda henne att ha en sådan upplevelse, eller torgföra den. Frågan är vilka konsekvenser det bör få.

DN går till hennes förläggare. Förläggaren tar avstånd från hennes uttalanden. Frågan är om något mer kommer att hända. Nöjer sig förläggaren med detta, eller kommer det att innebära att Janouchs böcker inte längre kommer att ges ut av detta förlag?

En liten boklåda tar bort hennes barnböcker, som en politisk markering, för att hon "uppmuntrar till rädsla och hat". Blir denna boklåda en ensam röst i öknen, eller är det en del i en större utveckling där författarens bakgrund och politiska, religiösa, etiska och moraliska kompasser spelar roll för vilka böcker som ska finnas i bokhyllorna?

I media, gammel och social, blir det övertydligt att lägren åter blir två. Dels de som försvarar såväl DN, Pallas, bokhandeln och allt därutöver därför att Janouch förstör för Sverige, ger en felaktig bild av invandringen och därmed legitimerar främlingsfientlighet och i förlängningen fascism.

Dels de som tycker att det är skönt att ännu en offentlig person ger sig på PK-media och säger "som det verkligen är". Folket har talat, typ, och det är bra att invandringens alla problem åter kommer upp på bordet.

Åter blir detaljerna i fokus. Åter brister det i försöken att se helheter, att dra generella slutsatser av enskilda händelser. Och tyvärr är det ofta de intellektuella, de som man önskade kunde dra dessa generella slutsatser, som landar fel. Kanske är det så att Janouchs yttranden leder till ett mer slutet samhälle, med fler murar mellan länder och människor. Men är det rätt att försöka begränsa hennes möjligheter att sälja sina böcker, genom att få hennes förläggare att ta avstånd från henne och plocka bort hennes böcker från bokhandelns hyllor?

Jag tror inte det. Jag tror snarare att det är kontraproduktivt, att det kanske är en lika stor fara som det nationalistiska drag hennes kritiker ser i hennes uttalanden. För vart leder det i förlängningen, om DNs och Läslusens agerande blir norm?

I en tidigare blogg skrev jag om Gunhild Carling och hennes bröder. Bröderna är uppenbarligen minst sagt nationalistiska och med tydliga främlingsfientliga drag. Gunhild Carling har tagit avstånd från deras åsikter, men det räcker inte enligt många. Och så länge hon tillåter bröderna att kompa henne, så är hon persona non grata i många sammanhang.

Är det rimligt? Jag tycker inte det. Lika lite som jag tycker att bokhandlarens agerande är rimligt. För vart leder det i förlängningen?

Vilka personer ska tvingas redovisa sina ståndpunkter innan de blir accepterade som leverantörer? Författare, journalister och mediafolk är väl självklara. Men räcker det? Artister är uppenbarligen också i tvång av att redovisa sina ståndpunkter. Men går gränsen där?

Vilka bolag kan man handla av, vilka hantverkare kan besöka ditt hus, reparera din bil, servera din mat på ett sådant sätt att du garanterat inte stödjer de som "uppmuntrar till rädsla och hat"? Hur ska du kunna hålla koll på allt? I ett inlägg på facebook berättade en man att han nu plockade bort barnens "Ingrid-böcker" för att Janouch sagt som hon gjort. Hade han koll på alla andra författare i hyllorna?

Och vilka åsikter är illegitima? Handlar det bara om invandring, eller finns det andra områden som också är oacceptabla? HBTQ? Klimat? Tillväxt? Kommunism? Kan man vara för världens värsta ideologi - kommunismen - och ändå få finnas i svenska bokhyllor? Hur många förläggare kan vänta sig ett besök från en journalist med frågan om man ställer upp på författarens kommunistiska böjelser?

Nej - det är inte så idag. Kanske kommer det inte att bli det heller. Men vi lever i en värld där det otänkbara i går blir norm idag. Det gäller inte bara synen på invandring. Det öppna samhället handlar inte bara om hur öppna landets gränser är. Ibland stänger vi gränserna om oss själva, våra idéer om rätt och fel och våra meningsgelikar minst lika effektivt som regeringen nu stängt landets gränser.

Förr brukade man säga: Jag hatar dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem. Är det så fortfarande? Eller börjar även liberaler tveka i detta? Janouchs yttrandefrihet har inte inskränkts i och med det som skett just nu. Men frågan är vad som kommer att hända i framtiden.

Vore inte det mer liberalt att välja en annan väg? Som bokhandlare ha just de böcker som man inte håller med författaren om, vars författare kanske är en utmärkt stilist men en usel person, i hyllorna. Helt enkelt därför att världen är större, att människor kan välja, att vi tror att människor själva är förmögna att fatta egna beslut grundade i den egna synen på etik, moral och politik?

Det finns många oroande tecken i samhället just nu. Synen på invandrare är en, men inte den enda. Ofta är jag mer rädd för att vi håller på att sluta kunna tala med varandra. Diskussion idag är mer av att vi står med våra kompisar på en bergstopp och skriker, oförmögna att höra något av vad de andra gängen skriker, på bergstopparna runt omkring.

Det svåra goda

"Staffan, "goda" inom citationstecken är för att uttrycka det milt inte särskilt trevligt. Det är en diskurs och en vokabulär som jag aldrig hade trott att du står för. Det kan bland människor som vill väl ibland finnas naivitet och en oförmåga att se världen så som den är, men att göra ordet god till ett skällsord är ett mått på såväl individers som ett samhälles förfall."

Det är svårt med godhet. För vem är god och vem är det inte?

Den förre amerikanske presidenten George W. Bush hävdade när han inledde kriget mot terrorismen att den som inte var med honom, var emot honom. Bibelordet skapade den tydlighet han eftersträvade. De goda; USA och deras allierade, mot de onda; terroristerna och deras anhang. Det var bara att välja sida. God = med USA. Ond = alla andra.

Historien visar att det inte var så lätt. Kriget mot terrorismen har inte vunnits. Segrarna har ibland i historiens ljus mer liknat förluster. Synen på vad som var gott eller ont, rätt respektive fel blev mer av en gråskala. Fanns verkligen bra information om massförstörelsevapen? Var det rätt sorts krig som startades? Vad hade alternativen givit istället? Saddam Hussein var en diktator och tyrann med tusentals mord på sitt samvete, men hade det funnits andra sätt att avsätta honom än det krig som fortfarande pågår? Och vad hade det inneburit för den militanta islamismen och terrorismen i dess fotspår?

Ingen vet.

Det är inte lätt med godhet och ondska.

Jag läser Ivar Arpi i SvD. Om synen på andra människor och de olika måttstockar som används. Om hur vänstern har lättare att demonisera högern än tvärsom. Om den nya intoleranta toleransen, främst riktad mot höger. Och om behovet av en mer neutral bedömningsskala, omfattande såväl vänsterintolerans som högerdito.

Och jag läser svaret från Hynek Pallas. Om hur viktigt det är med en (nationellt) påbjuden värdegrund för tolerans. Om det rätta att inte tolerera det som ligger utanför denna zon och följderna för såväl det tjeckiska som andra samhällen (Ungern, Polen...) som saknar den. Om att Sverige, trots att vi tycker att vi har en så smal åsiktskorridor, är det minst intoleranta landet i EU.

Det är så fascinerande att läsa alla dessa inlägg där människor, vana att formulera sig, verkar prata förbi varandra.

Jag har inga problem med att stämma in i Arpis syn. Det är rätt skrämmande att den ideologi, kommunismen, som har flest människoliv på sitt samvete, inte behandlas på samma sätt som liknande rörelser till höger. Och det är bekymrande att det på något sätt anses som bättre att vara för de våldsbejakande vänstergrupperna, än liknande från höger.

Jag har inte heller några problem med att stämma in i Pallas syn på att det behöver finnas en stark (nationellt) påbjuden toleransvärdegrund. Om inte staten sätter gränser för vad som kan tolereras, innebär det en normlöshet som alltid riskerar att slå mot de svagaste, oavsett vilka de är. Och de länder och partier som hävdar att deras intoleranta normer är de enda riktiga, borde få problem när man funderar över grunden för denna intoleransens normativ. För borde inte toleransen mot den oliktänkande vara överordnad även för den som menar sig äga den rätta läran? Annars hade ju denna rätta lära haft rätt svårt att ta sig fram i ett tidigare skede...

Arpi och Pallas används nu frekvent av de olika sidorna i den diskussion som förs på olika media. Den ena sidan lyfter de delar av Arpis argument och hävdar att han har fullständigt rätt i att högerns, och framförallt Sverigedemokraterna, borde lyftas in i den politiska stugvärmen.

Den andra lyfter Pallas och hävdar lika självsäkert att bara en intolerans mot högerns främlingsfientlighet är den enda sanna vägen.

Men är det det de säger? Är det den enda tolkningen av deras exempel? Är Arpi god, och Pallas ond? Eller är det tvärsom?

Det har det senaste dryga året, i spåren av de unikt stora asylströmmarna till Sverige, funnits en diskussion som mer handlat om svart och vitt än om de gråskalor som för det mesta utgör livet. Jag har rätt. Du har fel. Jag äger sanningen. Du förfalskar. Jag är god. Du är ond.

Eftersom jag under detta dryga år hållit en hyfsat hög profil i frågan om vad Sverige klarar av i flyktingmottagande om vi dessutom ska klara av att behålla välfärdssamhället och den internationella solidariteten, är min bild att det varit enklare för de med andra åsikter att måla ut mig som ond, och därmed sig själva som goda än tvärsom. Jag anar att det finns andra som ser diskussionen på motsatt sätt.

Men bilden av att de som är för en i princip oreglerad asylmottagning som de goda, och därmed vi andra som mer eller mindre onda är satt. Det citat från Facebook som jag inledde med är ett typexempel. Det är de som "vill väl" som kan vara lite naiva. Och om man hävdar att denna naivitet leder till ett i vissa fall självgott konstaterande att man därmed är godare än andra, är man en individ "i förfall".

Kanske har jag deltagit i denna svart-vitifiering av migrationsdebatten, även om jag verkligen försökt avhålla mig från det. För den är det största hindret för en framgångsrik politik för en reell politisk debatt kring vilket samhälle vi ska ha i den rätt nära framtiden. Det finns inte bara en politisk möjlighet. Det finns flera. Öppnare eller stängdare gränser får olika konsekvenser. Det är inte svart eller vitt, på eller av. Det är en glidande skala.

Hynek Pallas avslutar sin artikel så här:

Sverige är inte Tjeckien och Ivar Arpi är inte rasist eller en president som talar på en rasistisk demonstration. Men det är viktigt att visa på de röda trådar som finns i dagens Europa och den utveckling som finns i flera av EU-länderna. Sverige är inget undantag.

Därför är ett begrepp som ”politiskt avvikande” en dimridå som sätter krokben för en europeisk kamp om värderingar och tolerans som är viktigare 2016 än den har varit på mycket länge.

Ska vi tolka det som om Pallas verkligen menar att Arpi inte är rasist? Eller ska vi tolka det som om han menar att Arpi är en del av den intoleransens Europa som växer fram, en av de onda högerkrafterna? Jag vet inte. Sannolikt är det enbart Pallas som vet vad han verkligen menar.

Men det finns ett problem med Pallas avslutning, som blir min clou med denna blogg: Risken att människor som upplever just det som Arpi skriver om, intolernansen mot de egna tankarna kring migration och asylpolitik, om integration och välfärdsstatens problem, om värderingar och normer, risken att dessa människor hävdas vara en del av en kamp MOT de hittillsvarande europeiska tankarna om värderingar och tolerans, kan skapa en oklarhet om vad som är alternativet.

Kan jag vara för en tuffare migrationspolitik, högre krav på integration både vad gäller studier, jobb och värderingar, mer för vad man med risk för att bli påklistrad SD-språksmärket skulle kunna kalla mer traditionellt konservativa värderingar vad gäller exempelvis familj eller genus, och ändå höra till något av de traditionella partierna? Eller tvingas man mer eller mindre att välja: Antingen göra sig av med/undertrycka de tankarna, eller välja SiDa?

Jag vet inte. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Och jag kan konstatera att om jag inte varit så fast grundad i min frisinnade liberalism, genom att läsa det jag gör och gjort och genom den förankring i Folkpartiet jag har och haft, hade sannolikt risken varit överhängande att de som menat sig vara godare än jag hade tvingat mig att göra det valet.

Men jag fortsätter att hävda att världen inte är svartvit, att gråskalor är viktiga och att godheten är svårare att finna än vad de flesta av oss skulle önska.