Kyrkans förmenta välmening...

En söndagsblogg på måndag morgon

Jag läser Lena Andersson i DN. Ett av många ordrika inlägg. Sällan enkla att följa i tankegången. Men när man orkar ofta rätt intressanta. Lena Andersson bygger kring sig själv en egen värld. Skapar referensramar som passar hennes världsbild. Böjer, vrider, bryter ibland för att få verkligheten att passa tanken.

Alltid intressant när man orkar. Och alltid med en närmast passionerad misstro mot Gud, kyrkan och kanske framförallt Jesus. Kyrkan förtrycker människor är hennes tes. Och Jesus var den störste förtryckaren.

Denna söndag har hon skrivit om hur kyrkan har hittat ett nytt sätt att förtrycka människan. När inte syndakatalogen längre gäller och fungerar, har kyrkan skapat dunbolsterteologerna. De som inte har svar på någonting, som inte ger vägledning och som därmed försvagar de som trots allt kommer till kyrkan.

Och tänk - plötsligt delar jag hennes synpunkter. Fast från en totalt motsatt utgångspunkt.

Man kan ha många åsikter om den västerländska kyrkans plats i såväl samhälle som religion. Den har just nu tydliggjorts genom valet av en ny ärkebiskop. En biskop som inte vågar säga att hon tror på exempelvis att Jesus avlades av den Helige Ande. Men hon är vare sig först eller sist, eller ens i det enda samfundet.

Svensk kyrklighet har tydliga identitetsproblem. Det är osäkert vad man tror på. De kristna dogmerna, de grundsatser som formar tron, individens vardag och individernas samhällsengagemang, ifrågasätts och bryts. Vare sig tro, andlighet, etik eller moral har längre några tydliga uttolkare i kyrkligheten. Det gäller såväl Svenska kyrkan som mitt eget samfund, Equmenia (f.d. baptister o missionsförbundare).

Istället för den kristendom som tidigare var dömande, som med sin etik och sin moraliska syn ställde människor innanför eller utanför, som godkände och som underkände, har kyrkan blivit en menlös utgivare av en lika menlös kärlek.

Men det får en del, för kyrkan och kristenheten, allvarliga konsekvenser. Och det får konsekvenser för en del av dem som söker sig till kyrkan.

Dunbolsterteologin är en teologi för de intellektuella. För de starka som klarar sig utan tydliga svar. För sådana som Lena Andersson, som den blivande och de tidigare ärkebiskoparna, för flera kyrkoledare i många samfund, som själva klarar av att intellektuellt bygga och upprätthålla en egen ordning i världen.

Men alla människor är inte så. Och alla människor klarar inte detta. Och alla människor klarar det inte hela tiden. Om en människa i kris enbart möts av ett oklart beskrivande av en oändlig men ofattbar och lika omänsklig gud, är sannolikt hjälpen rätt långt borta.

Den intellektualiserade guden, som kanske bara är ett sätt för människan att hantera en tuff omvärld, eller beskriver Jesus som en människa som vilken som helst, som kanske knappt har funnits men som kan tjäna som god förebild, är inte mycket till tröst för flera av oss.

Och går det att bygga ett land, skriva en lagstiftning, skapa en etisk kompass, enbart genom att hänvisa till ordet kärlek? Visa mig i så fall en beskrivning av vad kärlek är, säger jag. Och visa mig vilka långsiktiga konsekvenser denna tillämpning får. Och om man kan tolka in nästan vad som helst i ordet kärlek, (kanske utom just den förbrännande, ibland fruktans värda kärlek som Bibeln skriver om), vilket samhälle är vi då på väg mot?

Det finns en del bibelord om ordet dårskap, och om hur både vi och samhället omkring oss ser på tron och trons mysterium. Som jag läser dem visar de rätt tydligt på att redan för 2000 år sedan insåg de kristna att det fanns delar i kristendomen som var ofattbara, och som därför lätt kunde beskrivas som dårskap. Och att det bara var att acceptera det.

Visst är det galet att ens tro på att något okroppsligt, en ande, kunnat göra en kvinna gravid!
Visst är det galet att ens tro att en människa har dött och uppstått.
Och visst är det helt whacko att ens formulera tanken att något annat än big bang har skapat universum.

Ändå gör jag det. Vaknar varje dag. Tvivlar varje minut. Men formar och omformar min tro. Och inser att just detta är den grundbult som gör tron värd att leva i och leva för. Det är bara att acceptera dårskapen, fortsätta tvivla

      och tro...

Den sträve guden

Läser Lena Anderssons kolumn i DN. Som vanligt är det väl inte glädje som skiner igenom. Däremot skiner något som måste karaktäriseras som ett närmast hatiskt förhållningssätt till kristendom igenom som vanligt. Jag minns fortfarande hennes sommarprogram för några år sedan. Hon använde sin dryga timme till att bara tala ner kristendomen utifrån rätt skruvade tolkningar av lösryckta bibelcitat. Men det var intressant.

Men i denna kolumn måste jag säga att hon träffat rätt. På pricken. Den bild som hon visar på av Svenska Kyrkan är rätt lik den jag har. Men vi ser på kyrkan från två håll. Hon från ett ateistiskt avståndstagande. Jag från ett kristet gemenskapssökande.

Västerländsk kristenhet i allmänhet, svensk kristenhet tydligare, och Svenska Kyrkan i synnerhet, har svårt med gudsbegreppet. Vilken gud ska man tro på?

Kan man tro på en gud som gör under? En som verkar i vardagen? Näe - det går ju inte. Det står ju i strid med vetenskapen.

Kan man tro på en gud som verkar ha en annan moraltro än vi har idag, inte bara när det gäller ekonomin och sjukförsäkringen? Näe - det går ju inte. Vi har ju rätt, vårt sätt att leva är ju det rätta.

Kan man tro på en gud som inte är politiskt korrekt? Näe - det går ju inte. Kyrkans framtid ligger ju i att anpassa sig till samhället.

Jag är inte bokstavstroende. Jag tror inte att Bibeln äger alla sanningar, att den är skriven av Gud en gång för alla.

Men jag tror på en Gud som är större än vi själva. En Gud som äger sanningen. En sanning som är större än vi själva. Som finns gömd såväl i Bibeln som i och hos andra som söker samma Gud.

Men om man relativiserar Gud och kristendomen, som jag tycker Svenska Kyrkan gör i alldeles för stor utsträckning just nu, blir det problem. Om Biblen bara blir ett antal berättelser, om det inte finns någon större sanning i just kristendomen, så har man problem.

För om man tror på en Gud som skapade världen, så måste väl han ha kraft att agera idag också?
Och om man tror på Jesus som både dog och uppstod, så måste det väl ha någon betydelse, för människor, idag?
Och om man tror på en Helig ande, det ogripbara som kan forma oss som människor till den grad att vi börjar tala främmande språk, så är väl denna Helighet inte begränsad till en pingst för 2000-år sedan?

Men det är kärvt att tro på en gud som inte alltid är politiskt korrekt. Den individualism vi nästan alla bekänner oss till idag har sina begränsningar. En av de tydligaste är att det inte är acceptabelt att bekänna sig till en Gud som är större, ofattbar, fruktansvärd.

Det Svenska Kyrkan, och övrig kristenhet, bör fundera över är om det är viktigare att vara PK än GK. Vinner PK slår nog kyrkan själv i spikarna i sin egen kista.

Om fotboll

Satt på O'Learys idag som "fotbollexpert". Nja - snarare bisittare. Experten hade jag bredvid mig, Thomas Nordahl. På andra sida Thomas satt Markus Astvald, en av ÖSKs kommande storspelare. Vi skulle prata lite om de två kvartsfinalerna, Argentina-Tyskland och Paraguay-Spanien.

För att göra en lång historia kort; jag lyckades totalt. Trodde först på 2-1 till Tyskland, men i pausen var min kommentar: Nu kommer Argentina att köra hårt i 15 minuter. Får de inget mål då kan det rinna iväg med 3-4 mål för Tyskland. Vilket hände.

Och Spanien. Trodde på en match där spanjorerna skulle bolla i sidled men att de trots dåligt spel skulle vinna på mål av Villa i den 64 minuten. Fick vänta i 15 minuter till. Men sen gjorde Villa sitt mål.

Så även en blind höna kan finna sina korn...

Fotboll är viktigt för många. Eller som Bill Shankly sade: "Någon sade att fotboll är viktigare än liv och död för dig, och jag sade: Det är viktigare än så." O'Learys var fullt av fotbollsälskare, av båda könen faktiskt. Det är kul!

Fotbollen förenar mycket och många. Den enda helt globala idrotten. Det är kul att vara en liten del av denna enorma sport, som åskådare och som tyckare.

I dagens DN kan man läsa en krönikör som har en annan inställning till fotbollen. Lena Andersson, DN kolumnist, skriver om kriget och könsmakten i sporten. Det är också intressant läsning. Men samtidigt så bedrövande.

Tänk om man alltid skulle behöva vara så politiskt korrekt som Lena Andersson. Alltid se klasskamper, könskrig, manliga hierarkier och allt annat oacceptabelt i allt som man betraktar. Hur trist livet skulle vara. Som jag läser Lena Andersson vill hon att alla människor ska ha rätten att utvecklas som de själva vill, samtidigt som ingen får göra något som är annorlunda än någon annan. Vi ska alla bli grå möss, rädda att göra något som inte är OK eller PK. Den vänsterretoriken köper jag inte, vare sig det gäller livet eller fotbollen. Båda två är mycket viktigare än så!

Handhälsning och kors

Läst med intresse Lena Anderssons inlägg på DN. http://www.dn.se/opinion/kolumner/seder-och-varden-1.1053069 Annars är inte Lena Andersson någon av mina favoriter. Men här träffar hon med huvudet rätt på spiken. Jag har försökt beröra samma fråga i några av mina tidigare bloggar.

Lyssnade förresten till P1 och panelen på Godmorgon Världen när hälsningsdebatten var som hetast. Det fanns en representant från tidningen Dagen med. Som så ofta jämförde hon rätten att bära slöja med rätten att bära ett kristet kors.

Men, som en parallell till Lena Anderssons krönika, det är ett tydligt exempel på den kulturrelativistiska synen som även omfattar de grupper som en gång ledde kampen för vårt moderna samhälle där bl.a. jämställdhet och människans lika och omätbara värde är grunden. Det går inte att jämföra bärandet av ett kors i en kedja runt halsen, med en slöja. Varför inte?

Problemet med slöjan är ju inte tygstycket i sig. Det är heller inte om den är religiöst motiverad eller inte. Till viss del kan det naturligtvis vara ett bekymmer om att man inte ser vem man talar med. Men inte heller detta är huvudproblemet.

Huvudproblemet är, precis som Lena Andersson argumenterar, att slöjan skapar skillnader mellan män, som norm, och kvinnor, som underordnade. Om slöjan var könsneutral, att både män och kvinnor skulle bära den på samma sätt, vore bekymret mindre. Men nu handlar det om att kvinnor och män inte är vare sig jämlika eller jämställda.

Om korset hade samma funktion, att hävda antingen mannen eller kvinnan var underordnad den andra, så skulle man kunna argumentera som Dagenjournalisten med flera. Men korset är möjligen enbart en segregerande faktor när det gäller kristen - ickekristen (även om symbolen i sig i dagsläget har en betydligt vidare betydelse).

Det finns naturligtvis inte heller här något som är svart eller vitt. Var går gränsen när en slöja blir ojämställd? Är det detsamma med andra kulturella eller religiösa attribut? Sikhernas turban? Judarnas hätta? Katolikernas förbud mot kvinnliga präster? Det finns ett antal attribut inom alla religioner, kristendomen väl inräknad, som skapar ojämställdhet.

Jag säger det åter; det mångkulturella samhället behöver en kärna av gemensamma kulturella dogmer som ska omfatta alla. Dessa dogmer är naturligtvis inte oföränderliga eller ställda utanför demokratins spelregler. Men tron på att man i ett mångkulturellt samhälle ska få leva precis som man vill är i grunden fel.

Så Lena Andersson har enligt mitt tycke helt rätt i sitt inlägg. Vi argumenterar lika, utifrån vitt skilda utgångspunkter.