Facket - en lösning eller ett problem?

Läser än en gång om hur det syndikalistiska facket blockerar Pacos i Örebro. Läser om förtvivlade ägare. Läser om hur de upplever sig rättslösa, hur de upplever att syndikalisterna tar makten i egna händer. Läser om ett fack som använder konflikten som vapen.

Vapen mot vad???

Den syndikalistiska kampen verkar ha mer gemensamt med olika former av gatuprotester än med traditionell svensk facklig kamp. Det verkar handla lite mer om gemenskap med reclaim-rörelserna än med SACO, typ.

Så spelar det någon roll?

Jag menar att det gör det. Syndikalisternas sätt att driva facklig kamp är mer ett vapen mot fackföreningsrörelse och gemensamma intressen än mot osunda arbetsgivare. Syndikalisternas sätt att använda konflikt som ett ständigt legitimt vapen, riskerar legitimiteten hos hela fackföreningsrörelsen och kan bli ett slag mot den svenska förhandlingsmodellen. Och på sikt ytterligare en spik i den folkrörelsedemokratins kista som blir allt färdigare...

Svensk arbetsmarknad är sedan länge byggd på en insikt om att det är bättre att samtala än att strida. Med vissa undantag har förhandlingar kunnat lösa de flesta problemen. Arbetsgivarna har självklart en vilja att skapa ett lugn på arbetsmarknaden. Stillastående arbetsplatser producerar inga vinster.

Men med vissa undantag har också svensk fackföreningsrörelse insett att konflikten sällan löser de problem man önskar. Tillfälliga vinster slår ofta tillbaka med långsiktiga förluster. De senaste årens insikt om att den konkurrensutsatta industrin också ska vara riktmärke för övriga förbund är en riktig politik.

Men för syndikalisterna verkar något annat gälla. Det är synd.

Det är viktigt att fackföreningar har till uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen utifrån en analys av det arbetsmarknadsmässiga läget. Hur ska anställningstryggheten se ut? Hur kan vi få bäst reallöneökningar? Hur hanterar vi pensionsfrågor och liknande? Arbetsrätt och allt som hör till en väl fungerande arbetsmarknad för såväl individ som samhälle är en enormt komplicerad materia. Därför är det viktigt med starka fackföreningar. Därför är det viktigt med fackföreningar som ser till sina medlemmar, utan att lägga partipolitiska raster över sina ageranden.

Jag har vid flera tillfällen pekat på de problem jag ser med den starka knytningen mellan socialdemokraterna och LO. Denna osunda knytning kanske kunde fungera nån gång på 1900-talet, med de kollektivistiska strömningar som då fanns. Men idag fungerar den inte. Vare sig för LO eller SAP. Och framförallt inte för fackets medlemmar och samhället.

Tiden då det var synonymt att vara med i facket och vara med i SAP är borta. Det är bra. Och det borde få LO att bryta banden med SAP. Men det finns för många kopplingar mellan organisationerna för att det ska fungera. SAP är beroende av det ekonomiska och personella stöd som LO ger. LO tror fortfarande att SAP ska kunna leverera de lagar och regler LO kräver. Men i en demokrati där SAP mer är i opposition än i majoritet, och i en majoritet måste regera ihop med många andra, blir anknytningen en försvagning av det fackliga arbetet. Och demokratin förlorar alltid när partier blir företrädare för särintressen, och särintressen binds upp till andra intressen än sina medlemmars.

Svenska fackföreningar är enormt starka i en internationell jämförelse. Det är i huvudsak bra. Det är också bra att de fackföreningar som finns nästan alltid väljer samtalet framför konflikten. Men för såväl fack som löntagarna, måste fackföreningsrörelsen förändras och förnyas. LO måste bryta med SAP.

Och det syndikalistiska sättet att bedriva fackföreningsarbete får inte bli allmängiltigt.

Media: NA