En bisak

Jag går i fårhagen och sliter. Den som aldrig gjort det kan knappast förstå hur mycket fysiskt jobb som ligger bakom alla dessa fårhagar, hästhagar, kohagar - betesmarker som stängslas och stängslas om. För de stora finns lösningar. Allt går att automatiseras. Och även jag har automatiserats. Från spett och slägga, till spett och traktor. Det är enormt mycket enklare att trycka stolp med traktor än för hand. Och det blir bättre.

Men ändå - varenda stolpe ska bäras, flyttas och stoppas ner i de hål spettet gjort. Varenda rulle stängsel ska lyftas, rullas, sättas på plats, spännas, spikas. Det blir några kilo att lyfta och flytta. Runt våra hagar kommer det så småningom att bli mer än 3 kilometer stängsel. Bara själva stängslet väger då mer än 1,5 ton. Muskler blir det. Träning blir det. Under vår och sommar är det inte så stort behov av att gå på gym...

En stor del av mitt bondeintresse bygger på mitt intresse för natur och naturvård. Jag har alltid sett naturvården som det centrala i miljöengagemanget. Värnet av den biologiska mångfalden är själva grunden också för människans existens och välbefinnande. Värdet av ekosystemtjänsterna som naturen ger oss gratis är mångdubbelt större än hela världens BNP.

Ibland blir detta övertydligt. Som idag, när SVT rapporterar om att EU tillfälligt(!) vill förbjuda tre kemiska preparat som dödar bin. Kemikaliebolagen försöker naturligtvis stoppa det hela. De påstår att det inte finns övertygande bevisning. Samtidigt dör bin över hela världen. Och EU räknar med att binas pollinering motsvarar ett värde på åtminstone 200 miljarder kronor. Det är rätt mycket pengar.

Det sannolika är att det inte räcker. För ingen vet egentligen vad en utebliven pollinering skulle innebära. Hur skulle ekosystemen klara sig? Vilka skulle följdeffekterna bli? Skulle vi hamna över kanten till en ohanterbar situation där en kris följde på en annan? Kanske skulle vi bli medvetna om att bin egentligen är ovärdeliga.

Det är svårt att räkna med effekter och följdeffekter, djup och långsiktighet. Politiken borde mycket mer göra det. Men istället håller politik på att bli yta och kortsiktighet. Och vem bryr sig om en effekt som kommer efter valet?

Sådana tankar är lättare att tänka utanför än i Rådhuset i Örebro. När man hamnar utanför den miljö som föds av det kortsiktiga. Där politiken blir mer ett spel för det mediala galleriet än för framtiden. Där det viktiga är hur man kommunicerar, inte vad man kommunicerar (ingen borde vara förvånad att många av de politiska sekreterarna hos majoriteten i Örebro har en bakgrund som kommunikatörer/journalister...).

Så jag går där och spettar mina stolphål, bär mina fårnät och njuter. Njuter av den första stenhumlan, ser citronfjärilen lyfta från grusvägen vid skogskanten. Lyssnar till rödhaken som sjunger i skymningen. Gläder mig åt att kattugglan är tillbaka i lunden runt huset. Ser alla dessa okända varelser som omger mig och min gård och inser att jag aldrig kommer att kunna lära mig dem. Men inser samtidigt att deras liv och mitt liv är så intimt sammankopplade att jag inte kan klara mig utan alla dessa vivlar, mångfotingar, stövsländor, krypare, smygare, visslare - all denna mångfald som omger oss alla.

Jag hade bin för några år sedan. Bara två samhällen. De dog en av de kalla vintrarna för några år sedan. Ska försöka skaffa nya i år igen. För att det är roligt. För att det är nyttigt. Men mest som en tyst protest mot den enfald som breder ut sig. Och som en hyllning till den mångfald som lägger grunden till att både du och jag kan leva och finnas.

Media: SVT, Miljöaktuellt