Sommarpredikan

Varje år ger mig Sören Carlsvärd, pastor i Betelkyrkan, möjlighet att sommarpredika. Jag tackar och tar emot. Denna predikan, eller oftast en betraktelse från en icke pastorsutbildad, är bland det svåraste jag gör och gjort. Det handlar om att närma sig ett område med respekt både för människan och för Gud. Jag vet inte om jag lyckas alla gånger.

Men så här blev konceptet i år. Det blir alltid lite annorlunda när man talar det. Men detta är grunden.

Efterföljelse

Om Gud, Börje Salming och något värt att dö för.

Efterföljelse. Det är svårt det.

Vilken tid lever vi egentligen i? Är den det sena industrisamhället? Är den det postmoderna samhället? Är ideologierna döda förresten? Har marknadsliberalismen vunnit? Finns Gud?

Hur ser egentligen världen ut? Har allt blivit sämre, eller tvärsom? Har allt blivit bättre? Kommer fattigdomen snart att vara utrotad , eller kommer klyftorna i världen att ha ökat än mer med oro och revolutioner som följd? Kommer tillväxten att fixa biffen, eller kommer vi att vada i följderna av växthuseffekten? Leder kunskapssamhället till lyckan, eller kommer Gud, och vårt behov av Gud, att finnas kvar?

Jag skulle kunna fortsätta med frågor. För de är många. Och svaren är försvinnande få. Försöker man följa statistiken, har det mesta blivit bättre. Svälten minskar. Krigen likaså, oavsett vad som just nu händer i Ukraina, Gaza, Irak. Det går att stoppa miljöförstöringen utan att vi ska behöva klä oss i säck och aska. Den medicinska utvecklingen gör oss både friskare och äldre. Och de flesta får det bättre materiellt, även om de allra rikaste drar ifrån.

Så frågan blir väl om Gud verkligen behövs i den ljusnande framtid vi går till mötes. Är inte tron obsolet, förlegad, föråldrad? Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?

När jag följer diskussionerna kring både vårt samfunds, men kanske allra mest Svenska Kyrkans, framtid och vägval tycker jag att denna fråga är så central, men ändå så fördold. Från mitt perspektiv har Svenska kyrkan valt väg, just när det gäller den sista frågan. ”Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?” Jag ser en kyrka som inte längre vågar stå för ett trons budskap, som mer lutar sig mot vetenskapen än mot de religiösa sanningarna.

Har verkligen Gud skapat världen?
Föddes Jesus genom jungfrufödsel?
Har Jesus verkligen uppstått?
Hur kan man tro på en andlig dimension?

Menar du att Gud är personlig?

Och när man börjar ifrågasätta, eller dölja, eller marginalisera, det som varit centralt för kristendomen i ett par tusen år, så följer mycket annat med.

Vilka normer och dogmer ska vi följa, eller försöka följa? Hur ser den svenskkyrkliga etiken och moralen ut? Vad skiljer kyrkans uppfattning från samhällets?

Svaren blir, som jag uppfattar dem, mer politik än tro. Just nu ska normer ifrågasättas. Alltså gör kyrkan det. Just nu ska vi tala feminism, miljö, jämlikhet. Alltså gör kyrkan det. Och eftersom ingen religion, eller filosofi, får anses stå över någon annan, så är det samverkan som gäller. Alltså samverkar kyrkan.

Och just i dessa dagar kan man kanske också våga påpeka att bara vi definierar att vårt handlande styrs av det vi själva benämner ”kärlek” så är det bra och av godo. Alltså bejakar kyrkan det.

Men är det efterföljelse? Eller är det något annat?

Låt mig direkt säga några saker:

Det är inte fel, snarare nödvändigt, att ifrågasätta normer. Men om själva ifrågasättandet av normer går mot normlöshet och normupplösning, skapar det enorma risker.

Och jag har själv, i hela mitt vuxna liv, jobbat med miljöfrågor, och det jag uppfattat som internationell solidaritet – så visst är det viktigt också för mig som kristen.

Och ja – jag tror på samtal också mellan religioner.

Men är det efterföljelse?

I dagens tre bibelord möter vi tre personer: Elisha, mannen som ville bli lärjunge, Paulus, som alla tre vill följa, vill bli efterföljare. Två lyckas. Vad som händer med den siste är oklart.

Men för alla tre handlar det om att söka mötet med den Gud som vill att de ska sprida hans ord och hans evangelium. Elisha gör det genom rätt rå makt. Och om man ska tolka Paulus lite vidare, gör han det genom att identifiera sig med de han vill sprida evangeliet till. För att vinna miljövännerna, blir han som en miljövän. För att vinna feministerna, blir han som en feminist. Men huvudbudskapet är alltid att få fler att följa Gud, att vinna människor till Gud.

Idag är det mer som om själva verktyget, miljökampen, feminismen, jämlikhetsivern, är målet. Vi bevisar att vi tror och har en tro just genom att vara mest miljövänliga, mest jämlika och jämställda, mest för det som människan just idag anser vara det bästa.

Men är det efterföljelse? Jag tvekar.

Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad av både den katolska och de ortodoxa kyrkornas sätt att närma sig tron. Man kan tycka att de är stockkonservativa, förändringsobenägna, föråldrade organisationer. Och de är minsann inte utan vare sig små eller stora skavanker. Men jag upplever att de ser sina uppdrag tydligare än det vi säger att vi har. De förmedlar kontakten mellan dig och Gud. Deras uppdrag är evangeliet, som de tolkar det. Och det måste få konsekvenser för resten av livet också. Men de skiljer på mål och medel. På tron och på hur vi lever.

Det finns en uppenbar risk att dagens kyrka bara blir en världsförbättrarförening som vilken annan som helst. Lite Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Lite Feministiskt initiativ och Läkare utan gränser. Lite Rädda barnen och RFSL. Lite av allt som just idag finns i ”godhetskorridoren”. Men Gud, tron och trons kärna blir något marginellt, något du helt på egen hand kan tolka och omtolka.

Men är det efterföljelse? Och om det inte är det – vad ska vi istället göra?

Efterföljelse är svårt. Och för att visa det borde vi egentligen ha läst två andra bibelord idag:

Först exempelvis från Matteusevangeliets 26 kapitel:

Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sade: ”Du var också tillsammans med Jesus från Galileen.” Men han förnekade det inför alla och sade: ”Jag förstår inte vad du talar om.” Han gick ut i porten, och där var det en annan kvinna som såg honom, och hon sade till dem runt omkring: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.” Han förnekade det på nytt och svor på det: ”Jag känner inte den mannen.” Strax efteråt kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet.” Då svor han och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut och grät bittert.

Och sedan från Johannesevangeliets 21 kapitel:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.

Det är samma person i båda bibelorden. Petrus. Han som gick vid Jesus sida under hela hans aktiva tid. Han som ändå förnekade honom för att rädda sig själv. Han som Jesus valde som den som skulle lägga grunden för framtidens kyrka.

Dessa två bibelord visar i vart fall mig två saker. Dels att det är så svårt att våga vara efterföljare att till och med den som gick vid Jesus sida, kunde förneka honom. Dels att även förnekaren kan bli en grundsten i Jesus kyrka.

Och de har en sak gemensamt med dagens tre föreslagna bibelord. Efterföljelsen fick konsekvenser. Hur man besvarade frågan om att bli en efterföljare påverkade hela livet och allt i livet.

Rätt ofta tycker jag att vi inte är där. Vare sig som kyrka, som församlingar eller som enskilda kristna. Jag är det i vart fall inte. Det är så mycket enklare att göra sin egen tolkning, låta allt annat ”nödvändigt” i livet göras först, vända blad och ta det lite lugnt. För ser man på samhället så vill ju ändå ingen ha något med tunga religiösa grubblerier att göra. Religionen måste omtolkas till modernitet. Det är den kravlösa tron, den medhårssmekande kärleken, den religion som är en del både av och i vardagens samhälle som efterfrågas.

Eller…

För så plötsligt öppnas en annan dörr till vardagens rum. Och nyss för mig var det Börje Salmings sommarprogram. Jag är uppvuxen med Börje Salming. En av ishockeyidolerna i Gävlelaget Brynäs för mig med rötterna i Sandviken. En av de största hockeyspelarna genom tiderna, alla kategorier. Mannen som symboliserade kamp, uppoffrande spel, solidaritet med laget. Han som nu ser ut som om han kom direkt från jägarkojan.

Så här avslutade han sitt program, ett program som till del handlade om hans barndom i, och återvändande till, den samiska kulturen:

I alla år, när jag har varit ute och jagat, oavsett om jag går uppe på den karga tundran eller bland björkarna nere i dalen, så har tankarna på de vilda djuren kommit. Jag undrar om vargen, och björnen, finns där omkring mig. Ibland ser jag spillningen, då trycker jag ner fingrarna och är den varm, så vet jag att de finns här någonstans. Hur skulle det vara – om jag någonsin stötte på en varg? Om nån i flocken är gammal och sjuk, och har lämnats att dö? Eller – om jag kommer emellan en björnhona och hennes ungar? Jag brukar fundera på hur det skulle vara – att mäta sig med dem utan gevär. Hur gjorde de förr i världen? Vargen tror jag att jag klarar av om dom inte kommer i flock, för då är det nog kört.

Men björnen – vad gör jag – hon springer ju så fort! Jag drar fram min kniv och så tänker jag – kom igen då! Björnhonan springer mot mig. Men jag står bara där, med kniven, som förstenad. Hon fäller mig med ett enda slag. Jag känner tyngden av henne. Hon biter tag i sidan av mitt huvud. Och det krasar. Hon tuggar sönder mig. Men det gör inte ont. Allt försvinner. Och det sista jag tänker är: Skönt. Nu är jag hemma! Här har alla mina förfäder gått. Det är här jag har mina rötter. Ska jag dö någonstans, så ska jag dö här.

För Börje Salming var rötterna med förfäderna kopplingen till både livet och döden. Han var en del av en större helhet.

Ibland tänker jag att det är just detta efterföljelse handlar om. Att vara en del av en större helhet. Att vara en del av det Guds rike som absolut är värt att leva för, men också är värt att dö för. Att, likt Börje Salming, kunna känna – att ska jag dö någonstans så är det här. I denna församling, med denna tro, för denna Gud.

Och jag tror att denna önskan om sammanhang finns i varje människa. Att varenda en av oss, någon gång i livet, kommer att ställas inför den frågan. Var hör du hemma? Och att det då är vår uppgift att peka – inte på vare sig liberalism, feminism, ekologism eller socialism. Utan på den Gud som också kan välja misslyckade lärjungar som grundstenar för sin framtida kyrka.