Påskpredikan

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus iväg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall straxt skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konumg kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: Det är profeten Jesus från Nasaret i Galiléen.


Man undrar vad de tänkte, dom där som gick före och följde efter, ropande: Hosianna. Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Jublade de åt en man som skulle dö? Eller trodde de att deras frihetskamp nu var över, att han som skulle kasta ut romarna och göra Israel starkt igen hade kommit? Inte konstigt att reaktionerna sedan blev det de blev. Här är en man som alla verkligen tror är profet. Han till och med uppfyller de gamla profetiorna man läst. Han som skulle rida in i Jerusalem på ett lastdjur. Och sedan – sedan väljer han inte att fortsätta att uppfylla sitt uppdrag. Istället för att kasta ut romarna, vill han att jag ska förändra mig. Att vi ska förändra oss. Kasta ut det gamla. För att kasta in – ja vaddå? Nej, hur kan man sjunka så lågt? Hur kunde jag ropa Hosianna för honom?
Jag funderar ibland hur det är att vara dödsdömd. Inte genom sjukdom eller ålder. Dödsdömd av människor. Avsedd att bli dödad. Den enda resa man har kvar att göra är stegen fram till injektionssprutan, elektriska stolen, galgen, exekutionspatrullen…
Jag läser böcker som beskriver dessa människors sista tid. Ser bilder på de nedskitna kalsonger som är det sista dessa människor lämnar efter sig. Funderar vilka mina tankar skulle vara de där sista timmarna: Nej. Det är inte sant. Det kommer inte att hända. Det finns en utväg.
De där sista minuterna: Nej. Jag vill inte. Det får inte hända. Jag vill inte. Det händer inte mig. Det är inte…
De där sista sekunderna: Nej. Nej. Ne
Eller resignation. Tomhet. Liv fast ändå inte.
Där rider Jesus på en åsna. För att dö.
Men man behöver ju inte oroa sig. Man har ju rent mjöl i påsen. Det är de där andra som begår brott. Samhället behöver ta tag med hårdhandskarna mot dessa otäcka tjyvar. Knappt mänskliga. Bura in dem. Se till så de inte stör oss. Man har ju rent mjöl i påsen.
Precis. Rent mjöl har man. Det är lika bra att samhället tar i med hårdhandskarna direkt. Det behövs bättre övervakning av de där skummisarna. Det vore väl lika bra att fixa något register så att man verkligen kan se vilka de är. Själv behöver man ju inte oroa sig. Min påse är fylld av rent mjöl.
Där rider kung Jesus. På en åsna. För att dö. Om några dagar kommer han att säga till den ena av rövarna man korsfäst bredvid honom med en röst fylld av den smärta korsfästningsdödens närhet ger och som ingen av oss kan greppa: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.
Det är så skönt att ha rent mjöl i sin påse. Människor är ju goda. Det är ju någon annan som är ond. Alltid någon annan. Saddam, han är ond. Och Hagamannen i Umeå. Där ser man ondskan. Men vi, vi är goda. Vi har rent mjöl i påsen.
Egentligen hade ju inte Jesus behövt sätta sig på åsnan och rida upp till Jerusalem överhuvudtaget. Varför hade han behövt dö? Det hade väl varit bättre om han fått leva, predika och göra under i flera år till. Varför skulle han behöva dö?
För våra synder, tänker du. Vaddå synder? Vi har ju rent mjöl i vår påse. Synderna är väl till för någon annan. Åk till Kumlabunkern så kan du se på syndare. Och de har ju fått sin dom. Sitt riktiga straff. Onda syndare, knappt mänskliga. Men inte här. Kyrkan är ju inte till för syndare utan för rättfärdiga. Förresten är det likadant utanför kyrkdörrarna. Örebroarna är goda människor. Det är någon annan som är ond. Ungarna på gratisbussarna ligger illa till. Det vore bäst om man kunde övervaka dem på något sätt. Kameror kanske. Det borde finnas något register för de där ungarna så att man kunde följa dem genom livet och hålla ordning på dem. Men mina barn har rent mjöl i påsen. Det är de där andra ungarna som förstör.
Alltid någon annan.
Min påse är vit av rent mjöl.
Jag behöver aldrig gå de sista stegen.
Jesus hade inte behövt.
Det är någon annan.
Detta det största självbedrägeriet. Alltid någon annan. Aldrig jag, du, vi.
Men det är för oss och inga andra Jesus rider in i Jerusalem. Det är för dig han väljer åsnan och hennes föl för den sista resan mot döden. Det är för mig han tar de sista stegen, nedskitna kalsonger, medvetet, mot sin egen avrättning. Det är för vår ondska och ingen annans. Det finns ingen annan. Det finns bara jag, du, vi.
Förneka det onda du gjort och gör och du förnekar din mänsklighet. Vi gör precis sådant som Paulus skriver i Romarbrevet: Det goda jag vill, det gör jag inte men det onda jag inte vill, det gör jag.
Så där rider vår kung för att dö. För alla oss syndare, för all den ondska som är vår. För mig. För dig. För busungarna på stadsbussarna. För deras föräldrar. För Hagamannen. För Saddam.
Och mitt i all denna ondska, mitt i all denna död, föds hoppet.
Gud har sett min ondska. Gud har sett din synd. Han ser vår mänsklighet. Och han älskar oss ändå.

Dagens tre sosseskandaler

Låt mig ranka dagens tre sosseskandaler.

Sist kommer Göran Persson. Att han inte vet allt om allt är inte konstigt. Även statsministern måste lita på att en entreprenör, oavsett om han är släkt med honom eller inte, vet vad som behövs och utför detta. Det är skönt att inte statsministern vet allt. I så fall vore han inte mänsklig. GöranPerssonskandalen är bara en medialskandal utan innehåll.

Högt över denna skanda kommer Anna Sjödin skandalen. Det är ofattbart att en högt uppsatt politiker har det dåliga omdömet som Sjödin visat. Alla politiker har rätt till ett privatliv, vilket kan innebära att man super sig full. Men alla politiker måste också veta att man har ett ansvar som offentlig person. Vem kan i fortsättningen tro på Sjödin? Vilken trovärdighet har hon i någon fråga, när hon inte ens har omdöme nog att inte bråka med ordningsvakter när hon är full?

Allra högst rankad är ändå Ilmar Reepalu. Malmös starke man bär alla kännetecken för en kommunal sossepamp. Att bli bjuden på en resa till Sydafrika ser han inte som något problem, utan skulle göra om det i morgon om det var så. Kan det tydligare sägas att makt korrumperar? Hur många är vi inte som skulle önska att vi hade vänner som kunde bjuda oss till Sydafrika? Vilken osis att han som bjöd också var inblandad i en kommunal upphandling. Ilmar Reepalu borde avgå. Direkt som ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Han får väl vänta till valet annars, så får malmöborna möjlighet att rösta bort honom.

Heja Zlatan

Ambition slår klass om inte klassen har ambition. Så kan man kanske sammanfatta gårdagens match mellan Juventus och Arsenal. Inte för att Arsenal saknar klass. Det finns otroligt mycket boll i många av spelarna.

Men den stora skillnaden mellan lagen var ambitionen, framförallt på mittfältet. Hur många Juvvespelare sprang i går? Nedved, visst ibland. Men han var förfärande ensam. Det verkade inte finnas en vilja att spela spelet utan boll, att röra sig runt för att skapa ytor åt andra. Det fanns inte en vilja att löpa bakifrån och framåt, inte alltid för att få bollen, inte alltid för att göra mål, utan för att skapa oreda i motståndarförsvaret.

Här vann Arsenal matchen på knock out. Sega Juvvemittfältet mot rappa Arsenalmittfältet. Sega Juvveytterbackar mot Arsenalbackar med både fart och ork.

Så varför då heja på Zlatan? Därför att han var bra i den roll han tilldelades av sina lagkamrater. Inte lysande. Men bra. Det finns ingen som ens kan tro att någon fotbollspelare som får bollen och snabbt blir omgiven av tre motspelare, alltid ska kunna dribbla bort alla tre och sedan passa 9 stillastående lagkamrater. Om Juventus andra spelare hade velat hjälpa Zlatan, med att röra om i motståndarlaget genom ständiga löpningar, för att få boll, för att ge andra möjlighet att få boll eller för att ge Zlatan en mindre motspelare i hälarna, då hade matchen sett annorlunda ut. Men för mig räcker det med att se de två, tre snygga nickpassen för att säga Heja Zlatan.

Det är precis samma sak i politiken. Ibland måste man vara i centrum, ta alla bollarna och dribbla bort motståndarna. Men ibland måste man löpa mest i tomme för att ge andra chansen att dribbla, skjuta, eller passa. Det behövs både lagspelare och egocentriker för att skapa ett lag. Och ett parti.

På väg mot döden

På söndag ska jag predika. I Betelkyrkan, vid Våghustorget. Klockan 11.00.

Har gått en vecka och funderat på vad den ska handla om. Inte färdig med det ännu. Kanske om döden, som så ofta kring påsk. Om hur det känns att vara dödsdömd, bestämd för avrättning.

Märkligt att påsken i vårt samhälle så ofta står för något tungt och trist. Att långfredagen vunnit över påskdagen. Det blir som om döden vunnit över livet fast livet vann över döden. Tänk att korset är en deppsymbol när det borde vara tvärsom. Tänk att religion så ofta blir att ha trist, när det borde vara tvärsom. Att sökandet efter den djupa, sanna glädjen så ofta blir att se tråkig ut, verka trist och aldrig skratta. För inte kan de djupa sanna glädjen vara ett gapskratt. Eller...

Får se vad det blir på söndag. Du är välkommen dit. Betel. 11.00. Om död. Eller kanske skratt.

Kameror på bussar

Ska vi verkligen ha kameror på stadsbussarna? Jag är mycket tveksam. Är det alltid mer övervakning som är vägen till det tryggare samhället?

I dag fick vi på kommunstyrelsen en kort redogörelse för kravet på kameror på bussarna. Skälet ska vara att det förekommit fem rån det senaste året och att busschaufförerna känner sig oroliga för vad passagerarna ska göra. Den utlösande faktorn var gratisbussförsöket (som blev så kort så kort).

Men man blir tveksam till så mycket. Dels är ansökan inte komplett. Har oroligheterna ökat de senaste åren eller är trenden otydlig? Inga svar. Vem ska ha hand om de inspelade diskarna? Inga svar. Var ska de förvaras? Inga svar. Finns det alternativ till kameror? Inga svar.

Den personliga integriteten är på reträtt. Vi håller alla på att hamna i en Big Brother-såpa i realtid där allt vi gör och inte gör kommer att kunna ses, spåras, användas mot oss av vänliga eller ovänliga personer. Visst kan övervakning, buggning och andra integritetskränkande metoder ha viss framgång. Men borde man inte först fundera över att öka antalet patrullerande poliser och också fundera över föräldrars, vänners och det civila samhällets betydelse och möjligheter?

Det finns en risk att vi bygger in världens bästa redskap för en kommande diktator i våra demokratiskt beslutade övervakningssystem.

Sport som påtryckningsmedel?

JÄMO vill att Sverige ska bojkotta fotbollsVM i Tyskland för att det finns bordeller i landet och att det finns risk för människohandel kring dessa bordeller. Har han rätt?

Naturligtvis måste jag här först skriva att jag är emot både prostitution och människohandel. Skälet att jag måste göra det är att minska risken för feltolkningar av min argumentation mot JÄMO.

Jag tycker nämlingen att JÄMO har totalfel. Tyskland har genom en demokratisk process accepterat att prostitution är legal. Det kan vi tycka är fel. Men beslutet är fattat. Demokrati innebär också rätten att fatta idiotiska beslut. Att vi som svenskar (finare än alla andra) ska använda bojkotter för att visa att vi är bättre på demokrati än tyskarna är bara ytterligare ett exempel på hur dåligt många svenskar har det med synen på sig själva, sitt land och sin plats i världen.

JÄMOs förslag är inte bara dåligt för detta. Det riskerar nämligen också att få fler att fokusera fel. Människohandel är inte bara något som förekommer i Tyskland. Hundratals, eller kanske tusentals, människor, mest kvinnor, köps och säljs också i Sverige. Vi är inte ett finare och renare folk än andra.

För det tredje skulle ett bojkottande a la JÄMO få till följd att Sverige bojkottade nästan alla nästan jämt. Det finns undersökningar som visar att de tre största och mest lönande internationella verksamheterna är handel med knark, vapen och människor. Tänk om vi skulle bojkotta alla de länder som förnedrar människor genom att tillåta dessa verksamheter. Holland skulle ligga illa till när det gäller knark, liksom flera andra europeiska länder. Halva Västeuropa, plus USA, Ryssland och Kina exporterar döden genom vapen hej vilt. Vad är det som säger att sportbojkotter just ska användas när det är fotbollsVM?

Dessutom borde man någon gång fundera över vilka redskap man ska använda för att påverka. Är verkligen sportevenemang det bästa för att förändra världen? Visade inte USA och Sovjetunionens bojkottande av varandras OS just på motsatsen? Vore det inte bättre att de politiker som har som uppgift att påverka varandra också tar det ansvaret. Idrottare är inte politiker, tack och lov. Det vore kanske bättre för JÄMO att ställa kraven på Göran Persson än på Lars-Åke Lagrell. Men då hamnar han kanske utanför partiets innersta cirklar.

Dåligt omdöme om kommunförbundsnedläggning

Har just suttit av en halvtimme med Kommunförbundet Örebro län. Det var det sista medlemsmötet. Nu är KÖL nedlagt. Det är bra. Jag är däremot inte lika säker som många andra, främst socialdemokrater, att det nya regionförbundet är någon hit. Efter dagens möte blir jag än mer tveksam.

På den sista årsredovisningens framsida finns någon form av dödsannons för KÖL. Tack för allt ungefär. Ett par sidor in i tidningen har ordföranden och den förre chefen undertecknat någon slags dålig bröllops eller dopsång för det nya regionförbundet. Man bara suckar.

Hur kan det komma sig att vuxna människor lägger ned sådan tid och möda på en organisation, nästan visar sin kärlek till den? Helt obegripligt. Eller kanske ändå inte.

Är det möjligen så att för många av de proffspolitiker som finns, de riktiga kommunalgubbarna, pamparna, är organisationerna viktigare än människorna. Där har man sina vänner, arbetskamrater, hela sitt liv. Istället för att vara företrädare för människorna i samhället, blir man en adminstratör och en älskare av de egna organisationerna.

Det skrämmer.

Ordningsomdömen eller åsiktsförbud i svenska skolor?

Lyssnade på radio i morse och höll på att sätta i halsen. En västsvensk skola använder betygen i samhällskunskap för att förhindra att elever ger uttryck för rasistiska eller nazistiska tankar. Man frågar sig verkligen vart den svenska skolan är på väg.

Jag är en av dem som i Örebro kommun hårt drivit frågan om alla människors lika värde. Jag tycker rasistiska, nazistiska, kommunistiska, ekosofiska eller andra antihumana rörelser är skrämmande. Jag kommer att med alla demokratiska medel jag har att arbeta mot att de sprids i samhället.

Men det en svensk skola idag gör är att bestraffa elever som tänker "fel". Om man inte tänker på samma sätt som läraren vill, kommer man att få underkänt. Fundera på vart detta kan leda.

Skolan har tydligen pekat ut rasistiska och nazistiska åsikter. Man har, som vanligt i Sverige, undvikit den "ism" som dödat flest människor i meningslösa terrordåd - kommunismen. Tänk om en lärare menar att kommunismen är den sanna demokratin, där alla människor är, tycker och tänker lika - ska då alla elever som inte inser denna kommunismens välsignelse få underkända betyg???

Jag är inte den som vare sig ropar högst för fler och tidigare betyg i skolan, eller betyg i ordning och uppförande. Men om valet står mellan ordningsomdömen i terminsbetyg, eller underkänt för att man tänker fel - då väljer jag ordningsomdömena!

Nya mess-turer

Idag kunde socialdemokraterna dra igenom mässan i kommunstyrelsen med hjälp av vänsterpartiet (väntat) kristdemokraterna (inte helt oväntat) och en moderat (mer oväntat kanske). Dessa partier och deras företrädare bär ett tungt ansvar på sina axlar när de ska motivera för skattebetalarna varför deras skattepengar ska användas till högriskprojekt.

Beslutet är egentligen ett meningslöst låtsasbeslut. Man förbereder allt för ett nytt beslut i kommunstyrelsen i maj och kommunfullmäktige i juni. Men vägen är redan utstakad. Det finns inga alternativa placeringar, inga funderingar på vilka konsekvenser mässan får för kommunens ekonomi, inga beskrivningar av eventuella risker för skattebetalarna, ingen konsekvensbeskrivning för näringslivet, ingen...

Man låtsas som om man ska göra trafik, miljö och andra beskrivningar på en månad. Normalt brukar sådana arbeten göras ordentligt. Det innebär konsekvensanalyser som kan ta lång tid eftersom det finns så många olika alternativ.

Men nu är valrörelsen igång. Socialdemokraterna vill sitta i grävskopor, gräva grunder och annonsera att det går bra för Örebro. Problemet är inte bara att det är fel. Problemet är att vissa, med rätt kontakter i makten(s) korridorer, kan få igenom stora beslut snabbt när andra, som barn och gamla, kan få vänta åratal på samma förmåner. Det är odemokratiskt så det förslår.

Pinsamt, Sjöström

Idag har socialdemokraterna åkt på två nederlag i kommunstyrelsen. Det svider tydligen för Mats Sjöström, kommunstyrelsens ordförande, som inte kunde underlåta att hacka på de i kommunstyrelsen som har andra uppfattningar än han.

Det som sved mest var att vi i oppositionen fick igenom en återremiss på ett ärende om nya äldreboendeplatser. Plöstligt, straxt före valet, ska socialdemokraterna börja bygga äldreboendeplatser efter att i tre år bara ha stängt och stängt och stängt. Visst är det märkligt...

Istället för att acceptera att vi i oppositionen, eller den nuvarande majoriteten, vill se vilka konsekvenser ett ärende får, för de gamla med olika behov, för de anställda, för servicekvalitén och för kommunens ekonomi, blir Sjöström och hans socialdemokrater arga. "Detta ska ni få äta upp" var den spontana kommentaren från Sjöström direkt till kommunstyrelsens tillfälliga majoritet. Det finns bara ett ord för detta. Respektlöst. Nej förresten, ett till: Uselt!

Jag garanterar att när vi tar över majoriteten kommer sådant inte att hända i kommunstyrelsen i Örebro. En av en ledares viktigaste uppgifter är att skapa god stämning i den egna organisationen. Här finns en enorm potential för förändring i Örebro kommun.

Ny utrikesminister

Göran Persson har gjort ett bra val. Jan Eliasson känns som en stark kraft inom utrikespolitiken, något som Sverige behöver efter den senaste tidens turbulens.

Utrikespolitiken är inte enbart något som är viktigt för regeringen och regeringspartiet. Mer än någon annan minister, statsministern undantagen, representerar hon eller han hela det politiska systemet och därmed alla svenskar och alla partier. Därför krävs en person med stark personlig integritet, stort kunnande, stor social kompetens, god språkanvändning på såväl svenska som andra språk och så vidare.

Jan Eliasson är en man som jag uppfattat uppfyller många av dessa krav till hög grad. Fullt godkänt för Persson.

Mässan igen

Har någon där ute i cyberrymden hittat några argument för att bygga den nya kommunala mässladan? I så fall: HÖR AV DIG!

Det finns i vart fall inte några argument presenterade av socialdemokraterna eller några andra partier, politiker eller tjänstemän som håller.

Det enda argumentet är att om vi investerar i mässan, lägger några miljoner om året i stöd och hoppas att konjunkturerna är nådiga, så kommer hotellen att bli mer fullbelagda, restaurangerna att sälja mer och några fler få jobb i kommunen.

Tänk vad bra! I så fall borde ju vi inte nöja oss med detta. Fler kommunala bolag som anställer fler människor som ju också betalar kommunalskatt. Fler nöjesbad. Fler konferensanläggningar. Varför inte biografer, konditorier, eller bergborrtillverkare (eftersom detta är det privata bolag som enskilt betyder mest för Örebro så är det väl bara att kopiera...) Detta är alltså framtidens melodi för Örebro.

Problemet är att detta framtidens Örebro är gårdagens. Vi kan se hur socialdemokratisk ingenjörskonst påverkat kommunen under 1900-talet. Här står vi med ett uselt näringslivsklimat, få unga vill starta företag, en enorm offentlig sektor, hög kommunalskatt och dåliga framtidsutsikter.

Är det någon som tror att mer av samma socialdemokratiska medicin är lösningen?

Café-möte

Satt på Vasakonditoriet igår igen. Snart är det sex år sedan jag började med dessa onsdagsträffar. Det går upp och ner. Ibland någon enstaka besökare. Igår åtta - nio stycken. Det är bra!

Samtal om allt mellan integrationspolitik till alternativa drivmedel. Spännande.

Att ta ansvar

Så har då Laila Freivalds till slut lämnat sin post. För andra gången tvingas hon avgå som minister. Det är unikt.

Som utrikesminister har hon misslyckats på flera olika områden. Det är inte bara turbulensen kring tsunamikatastrofen och det förskräckliga misslyckandet kring Muhammedbilderna som varit problem för henne och utrikesdepartementet. Hennes sätt att leda Sveriges utrikespolitik lämnar mycket att önska. Under Laila Freivalds ledning har Sveriges röst i världen varit en viskning. Det har inte funnits tillräckligt engagemang vare sig för försvar av friheten, till exempel uttryckt i värnandet om pressfriheten, eller försvaret av de fattiga människornas rätt, eller rättfärdig kritik mot händelserna i Irak, eller...

Nu avgår hon. Det är bra. Med stora befogenheter följer också stort ansvar. Hon ska, som ledande minister, ta ansvar för felen som begåtts. Det gäller bara att inse att detta ansvar inte alltid tas genom att sitta kvar och försöka reda upp problemen. Om man själv är en del i det som skapar problem, kan man knappast lösa dem. Samma insikt borde fler ministrar ha. Integrationsministern kunde väl fundera över sin position.

Just sättet att våga ta ansvar och välja att frånträda en post är viktigt för den levande demokratin. Det kan aldrig vara ett säkert och långsiktigt jobb att vara politiskt förtroendevald. Den politiker som mer ser till sitt uppdrag som en tillsvidareanställning än ett tillfälligt uppdrag är ute på svag is. Mer om detta i kommande bloggar.

Dimridåer kring mässan

Jonas Karlsson (s) skriver på sin blogg om det positiva i att en kommunal mässa nu kan komma till stånd i Örebro. Speciellt positivt är det att han kunnat ordna en del parkeringar. Men hans blogg skapar fler frågor än den besvarar. Till exempel:

Hur många parkeringar försvinner från den gamla Örebromässan?
Hur många parkeringar netto har tillskapats i centrum?
Om Behrn ska bygga P-hus norr om Rudbecksgatan, hur många platser netto blir det?
Hur många platser "stjäl" nybyggda lägenheter och kontor av den eventuella mässparkeringen?
Var ska bussarna parkera?
Och lastbilarna?
Kommer infrastrukturen kring mässan att klara av de tiotals långtradare som kan komma ungefär samtidigt när en stor mässa ska igång?
Vad kostar alla nya P-platser?
Vem ska betala allt detta?????????????????????

Dimman tätnar kring det som en gång kallades "Örebro Mess and Trade center" (min stavning:)). I sanning ett bra namn!

Bri(s)tlista

Läser om sossarnas nya lista till fullmäktige. Funderar på vad skvaller betyder.

I Rådhusets korridorer har man hört att det gått dåligt för kommunalråden i provvalet. Vare sig Sjöström, Karlsson, Lejegren eller Dahl har kommit i topp. Nya Baastad var inte heller partimedlemmarnas favorit. Vad betyder detta?

Socialdemokraterna har ju en märklig ordning när man först får en lista redovisad, sedan får man välja och därefter gör valberedningen en ny runda. Det är en inte helt enkel matematik. Det som jag tycker man kan utläsa är att facket får en allt mer betydelsefull roll i partiet. Samma skvaller berättar om att de som fått flest röster är fackföreträdarna. Varför?

För att de är bäst politiker? I så fall har detta inte visat sig öppet hittills.

För att de har störst stöd bland allmänheten? Finns inget som säger det heller, i vart fall inte med tanke på vad de som nu är aktiva har presterat hittills.

Nej. Kanske är det så att den aktiva kadern inom socialdemokratin allt mer blir ombudsmän av olika sorter. Istället för att vara en folkrörelse är socialdemokratin numera en alldeles förstenad ombudsmannaapparat. Från att ha varit ett parti för arbetarna, eller för en stor del av samhället, är numera partiet ett särintresse för några smala yrkesgrupper.

Sant? Elakt?

Kanske båda delarna...

Torgmöte

Idag har vi i Folkpartiet i Örebro börjat med årets torgmöten. Eller snarare flygbladsutdelning, kaffeservering och samtal på trottoaren. Det är roligt.

Jag tycker inte själva flygbladsutdelningen är topp. Har en för hög tröskel mot att "tvinga" mig på förbipasserande. Men det får gå. Kaffeservering och samtal, idag ett par stycken på de 40 minuter jag stod där, är trevligare. Det ger också värdefulla insikter i hur "medelsvensson" tycker.

Är torgmöten passé kan man fråga, ett arv från forntiden? Idag ska väl allt gå via bloggar, presskontakter, hemsidor och radioreklam? Jag tror inte på det. Jag tror på det personliga mötet.

Samtidigt som vi står på torget och delar flygblad är det val i Europas sista formella diktatur. Den vitryske president Lukashenko kommer att vinna valet stort, oavsett hur folket röstar. Människor som inte tycker som han har ingen chans att komma till tals.

Se där - ytterligare ett skäl att stå på torget och dela flygblad. Demokratin kräver det.

Vad är politik, egentligen?

I går hade vi styrelsemöte i partiet. Det blev en ganska animerad diskussion. Buggning eller inte? Alliansparti eller inte?

Det finns många i Folkpartiet som enbart ser mig som en bråkstake, någon som med vett och vilja väljer att gå emot partiet och partiledningen på så många punkter som möjligt. Skälet är kanske att jag är en dålig förlorare, eller att jag är avundsjuk, eller att jag inte accepterar att underordna mig andras beslut eller majoritetens beslut.

Jag måste ge dessa kritiker rätt på en punkt. Jag har svårt att underordna mig, oavsett om det är majoriteters eller minoriteters beslut. Framförallt om jag upplever att de går på tvärs mot mina politiska uppfattningar. Då kan jag inte heller göra skillnad om det är människor innanför eller utanför partiet som står för dessa åsikter.

I ett sådant läge handlar det, enligt min mening, att visa var man själv står, vilka åsiktsskillnader det finns mellan mig och andra och vilka resultat den förda politiken får. En del menar att detta är både konfrontatoriskt och kontraproduktivt. Kanske är det så.

Men för mig är politikens kärna just denna diskussion. Konfrontation är en del av politiken. Hellre en öppen konfrontation där likheter och olikheter tydliggörs, än en intern "lägga locket på"-mentalitet. Men ska då denna konfrontation föras i allmänna media eller enbart internt?

Här menar jag att den moderna politiken inneburit att även interna diskussioner måste få föras externt. Partiorganisationerna är allt svagare. Partiernas politik bestäms alltmer av snabba beslut på hög central nivå. Mediala utspel är de ledande politikernas vardag. I ett sådant läge måste också de som tycker annorlunda agera på samma bana. Den externa diskussionen blir ett komplement till den interna. Ingen kan vara fri från den andra.

Är då detta kontraproduktivt? Kanske. Men det är inte säkert att ett partis framgånga mäts av att alla tycker likadant i alla frågor, att partiets centrala företrädare är de enda som kan leda en diskussion, att taket ligger precis ovanför huvudet och att bara en åsikt finns per parti. Kanske är det marknadsföringsmässigt riktigt att en vara säljer bäst om alla säger samma sak om schampot och att det bara finns i en förpackning.

Men politik är inte schampo. Demokrati är inte marknadsföring. Partier är inte företag.

För mig handlar den liberala ideologin om att genom samförstånd och konfrontation finna svar på svåra frågor, eller ibland bara finna frågorna bakom olika företeelser. Jag hoppas att det ytterligare någon tid finns plats för de tankarna i svensk politik.

ÖSK - Åtvid 1-0

Sossen Jelecak gjorde ett snyggt mål när ÖSK spöade Åtvidaberg i lördags. Signifikativt kom inlägget från höger:)

Det känns ganska bra inför serien. Inte lika enkel försäsong som i fjol. Mer kämpande men också stunder med riktigt trevligt spel. Nyförvärvet Henriksson kan säkert skapa ett mycket starkt mittfält när Larsen, Nordback och Anttonen är fullt speldugliga. Kanske superettans vassaste.

Såg också britten Jeffs. Tycker att han visade betydligt mer fotbollskunnande än någon av fjolårets importer. Han var inte helt säker i sin roll som högerback, tog ett par ganska dumma beslut när han inte säkrade utan spelade svårt, men det var på slutet när han säkert var rätt trött. Men som högerback fungerar Fredrik Samuelsson bättre. Tillsammans med Patrik Haginge ger det en backlinje som också kommer att inge respekt.

Målvakter verkar ÖSK ha två dugliga. Westman spelade upp sig efterhand i fjol. Simon Nurme hade inte mycket att göra i går men gjorde ett par fina utkast direkt efter räddning.

Återstår anfallet. Mirsa J är en oslipad diamant kanske. Herish K känns inte het för fem öre. Johan P verkar spännande. Men en tung centertank vore intressant.

Pinsamt Pehrson

Så har då Folkpartiet tagit ytterligare ett steg bort från liberalismen. I detta fall gäller det inte bara socialliberalismen, utan liberalismen med nästan alla varianter av prefix som finns. Nu ska partiet tillsammans med socialdemokraterna driva igenom buggningsrättigheter för svensk polis. Inte för att det behövs - det har man inte kunnat visa. Utan för att det är en symbolfråga för män som vill visa styrka.

Under Johan Pehrsons ledning av justitieutskottet har Folkpartiets rättspolitik förvandlats. Det har blivit allt mer av hårda tag, större inskränkningar i den personliga integriteten och mer krav på olika former av tvångsåtgärder.

Denna väg har säkert en majoritet av svenskarna bakom sig. Därför passar den väldigt bra för den populism som tyvärr också griper omkring sig i Folkpartiet. Men den har mycket litet med traditionell liberalism att göra.

Spännande nätverk i Stockholm startat

Idag på DN debatt kan man läsa om det nystartade nätverket för trafikavgifter i Stockholm. Folkpartister, kristdemokrater och stockholmspartister går nu öppet ut och kritiserar högern i huvudstaden och dess ointelligenta motstånd mot allt vad trafikavgifter heter. Det är lysande!

Trafikavgifter är en naturlig del i en liberal politik. Det är lika galet att låtsas som om bussar utan avgifter är gratis som att säga att trafik utan avgift är gratis. All trafik kostar pengar. Bussarnas resenärer bör betala för sina resor. Detsamma bör biltrafikanter. Då ska man också räkna in alla kostnader. Inte bara bensin och slitage på fordonet. Utan även miljö- och hälsokonsekvenser.

Det ensidiga motstånd mot dessa avgifter som högermoderaterna och högerliberalerna i Stockholm hittills uppammat är märkligt. I vart fall borde liberaler av alla schatteringar inse att marknadsekonomin förutsätter att man sätter pris på ändliga resurser. Det spelar ingen roll om det är en vara som mjölk eller bensin, eller tillgång till en nyttighet som sjukvård eller ren miljö.

Så för liberalismens fortsatta framgångar önskar jag nätverket lycka till!

Var finns (s)?

Sällan har jag varit med om att ett parti som påstås vara det enda regeringsdugliga gör så lite. Idag fick jag till exempel redovisningen av arbetslösheten i Örebro. Den är högre i år än förra året, 5,3 istället för 5,2 %. Skillnaden mellan kommunen och rikssnittet har ökat till 1,2 %. Samtidigt är 2300 personer sysselsatta i olika program. Det är 700 fler än i juli.

Det finns många som säger att frågan om arbete kommer att fälla avgörande i valet. Det märkliga är att vare sig regeringen eller kommunledningen gör något. Båda tycks hoppas att de så kallade plusjobben ska lösa allt. Frågan är om de löser något.

Örebro behöver en helt annan syn på företagande än vad dagens kommunledning är mäktig. De saknar i alldeles för stor utsträckning den insyn i framförallt småföretagande och de insikter om företagandets villkor som är nödvändiga för att Örebro ska kunna bli en vinnare i framtiden.

Det räcker med att titta på oviljan mot friskolor och alternativ inom äldreomsorgen. Tänk vilken skillnad det hade varit om kommunen varit öppen mot den ofta kvinnligt dominerade servicesektorn. Hur många nya arbetstillfällen det hade kunnat skapa får vi aldrig reda på. Men det kommer att ändras efter valet!

Välkommen tillbaka Karin!

Karin Pilsäter bryter sin timeout efter rattonykterheten. Det är bra! Dels för att ingen människa ska bli dömd för evigt för ett enstaka fel. Alla människor har rätt till en andra chans.

Dels för att Folkpartiet behöver Karin Pilsäter. Hon är en av alldeles för få kvinnor i partitoppen. Hon står för en politik som inte alltid är så strömlinjeformad som partiets numera alldeles för ofta är. Hon har den erfarenhet som behövs för att kunna säga ifrån. Hon har erfarenheten, kunskapen och förmågan att bli en bra minister.

Så:
Välkommen tillbaka Karin!

Varför dessa kommunala bolag???

Jag blir så otroligt trött på vissa delar av mitt arbete som politiker. Idag har vi haft styrelsemöte i Örebro Rådhus AB. Där har sju kommunalråd suttit och lyssnat på hur det går för de kommunala bolagen. Vår tid går åt till att lyssna till beskrivningar av konferensanläggningar, rumsstandarder, badvatten, turiststugor, bandbredd och W-LAN, mässbyggnationer och hyressituationer.

Jag bara frågar mig: Är detta det vi politiker ska syssla med???

En del menar att kommunala bolag är något bra. Att kommunpolitikerna både kan hantera bolag som agerar på fria marknader och kommunala verksamheter som vård, skola och omsorg. Kanske är det så...

Men det jag ser i min vardag är något annat. Det är politiker som tycker det är roligare att bygga mässor och nya badanläggningar än att hitta effektiva lösningar på vardagsgrått effektivitetsslit i skolan. Det är naturligt. Det är inte speciellt roligt att gneta på med vardagsarbetet. Utveckling, vare sig det är av staden eller något kommunalt bolag, är roligare.
Men detta innebär risker. De kommunala kärnverksamheterna behöver all politisk uppmärksamhet de kan få. Utmaningarna är stora. Tyvärr handlar det också i fortsättningen ofta om att lyckas få den kommunala organisationen att göra mer för mindre pengar.

Att i detta läge lägga sådan kraft på det vi inte behöver göra kommer i längden att vara kontraproduktivt ( eller för att använda ett annat ord - dåligt!)

Avhoppande grönrödingar

Så har man fått det svart på vitt. Många politiker på vänsterkanten bokar redan in valförlusten. Istället för att stanna kvar och bli en förlorare väljer en tredjedel att avgå i och med valet. Det är inte förvånande. Här i Örebro känns det som om nästan alla, medborgare, kommunalanställda och politiker inser att möjligheterna för det nödvändiga maktskiftet är enorma. Det känns inspirerande och roligt.

Tristare är det dock att höra parti(s)ekreterare Ulvskog i radion. Dels för att bortförklaringar av egna problem inte är hennes bästa gren. Men framförallt för att hon böjer på sanningen. Enligt Ulvskog måste borgerliga partier annonsera för att få folk på riksdagslistan. Jag tror inte att det stämmer överhuvudtaget. Inget borgerligt parti behöver annonsera för att i vart fall kunna bräda de allra flesta av vänsterkartellens kandidater. Kvaliteten hos (s)-kandidaterna skrämmer i vart fall inte mig.

Men samtidigt stämmer det att vi annonserar efter intresserade. Vi i Folkpartiet har till och med beslutat att ickemedlemmar kan få stå på våra listor. Hur går det ihop?

Enkel. Vi inser det som (s) inte vill eller kan inse. Politiken är i alldeles för hög grad en klubb för inbördes beundran. Påverkan från människor utanför partierna (eller fackpamparnas styrelser för (s) del) är alldeles för liten. Samtidigt vet vi att många människor är politiskt engagerade, även om det inte sker inom partierna.

För att minska rädslan för det partipolitiska engagemanget försöker vi därför att sänka tröskeln in i partiet och politiken. Med bibehållet fokus på ideologin, avdramatiserar vi det partipolitiska engagemanget. Det har lönat sig. Folkpartiets medlemskår ökar. Många nya och intressanta personer söker sig till oss. Den utvecklingen är positiv. Därför är det så trist att en partisekreterare inte vill eller kan inse att hon och hennes parti kanske är det största betonghindret för ökat politiskt engagemang.

Kommunal mässhall?????????

I dagens NA kunde vi läsa om att det snart skulle vara klart med en mässhall i Örebro. Eller i vart fall så skulle ett beslut fattas.

Jag suckar. Som en hyfsat centralt placerad politiker i Örebro, ännu med mycket liten makt (men vänta bara till efter valet), har jag kunnat följa diskussionerna på distans. Det finns mycket som talar för att också detta bygge, om det blir av, blir ett hel- eller halvkommunalt stödprojekt. Kommunen kommer att gå in med ett antal miljoner och riskera ytterligare miljoner i framtiden. Skälet: att stödja en del av näringslivet.

För mig blir det så oliberalt det kan. Varför ska kommunen stötta just besöksnäringen? Varför i så fall bara bygga konferens- och mässlokaler i kommunal regi? Varför inte ta över hela näringslivet och göra det beroende av offentligt stöd?

Örebro kommun behöver en mängd förändringar. Kommunen som organisation behöver en ledning som kan skilja på offentligt ansvar och privat ansvar. Kommunen som geografisk enhet behöver ett näringsliv som kan stå på egna ben och inte alltid luta sig mot det offentliga. Som det är nu finns det alldeles för många oheliga allianser och osynliga bindningar mellan det kommunala och det privata.

Jag kan bara jämföra med Sollentuna. Där finns en privat mässa, helt utan stöd från kommunen. Där finns ett privat näringsliv som växer så det knakar. Men så har också den kommunen en knapp miljard på banken och kan finansiera alla nödvändiga investeringar med egna pengar.

Är verkligen sport så viktigt

Jag är sportfåne. Erkänner det utan omsvep. Gillar att gå på ÖSKs träningsmatcher i fotboll, på frysande bandymatcher. Gillar att se ungarna sparka boll på Mellringeplan och titta på fältritt vid Segersjö. Gillade till och med att se landskampen i går på TV, trots Zlatans skada och ett uselt försvarsspel av främst högerbacken (vill inte namnge honom för han var så himla dålig).

Men jag blir så otroligt trött på alla dessa intervjuer med idrottsmän som vunnit eller gjort något bra resultat. "Har du fattat vad du gjort?" "Nej inte än, men det kommer nog i kväll."

Vaddå fattat. Har man hoppat 2,40 eller gjort mål i ishockey måste man vara otroligt korkad för att inte veta vad man gjort. Har man vunnit guld i skidor eller knackat ut en curlingsten, har man väl just gjort det; vunnit guld i skidor eller knackat ut en curlingsten.

Det finns en risk att idrotten, liksom annan nöjesindustri, skapar sig en betydelse den inte har. Världen förändras inte för att Sverige tog 14 OS- medaljer. Knappast heller för att Zlatan gör succé i Juvve. Därför borde idrotten och dess företrädare få den plats de förtjänar, som nöjesarbetare utan mer inflytande än just sådana som roar för stunden.

Om idrotten, eller för den delen övrig nöjesindustri, skulle vara likare för annan samhällsutveckling skulle i vart fall jag bli orolig. För vem vill leva i ett samhälle där bara segrarna räknas, där det gäller att se bäst ut, sjunga vackrast eller i vart fall ha rätt kontakter med rätt producenter, journalister, agenter?

Björn Sundins övertramp

I dagens Nerikes Allehanda har socialdemokraten Björn Sundin skrivit en debattartikel som i början kan verka som en artikel som pekar på det grymma i den allt mer personangreppsinriktade politiken. Men artikeln spårar snabbt ur. Istället för att skriva om sitt eget partis märkliga hanteringar av mejl och bilder, väljer han att citera ur en annan tidnings osmakliga skrivningar om en folkpartist. Genom att göra detta på det sätt han gör, blir han en megafon just för dessa personangrepp. Istället för att göra saker bättre, förvärrar han situationen än mer.

Jag hoppas att detta har skett utan förstånd av vad som hans publicering inneburit, men jag är osäker på om detta bara är oförstånd. Det känns väldigt bekymmersamt och mer av en politisk strategi att svärta ner andra partiers politiker, inte genom att säga saker själv, utan genom att använda stora och direkta citat som blir huvudpunkten i artikeln.

Är då denna blogg ett personangrepp på Björn Sundin. Jag hoppas att den inte kan uppfattas på det sättet. Jag respekterar mycket av vad Sundin står för. Ofta är han en förändringsbenägen socialdemokrat. Men jag är rädd för att det finns mycket taktik i många delar av det spel socialdemokraterna för och kommer att föra inför valet.

Fågelvirus - eller Så skapar man en nyhet

92 människor har dött av att ha blivit infekterade av fågelviruset H5N1 de senaste åren över hela jorden. Det är ungefär lika många som dör i trafiken i Sverige på ett par månader. Det är betydligt färre än de hundratals som dör varje år i Europa av salmonella. Det är promille av vad som dör varje år i världen efter att ha infekterats av HIV, malaria eller andra tredjevärlden-sjukdomar. Det är inte ens mätbart i förhållande till de barn som dör varje år av att sakna rent vatten, tillräckligt med mat och grundläggande sjukvård.

Fågelviruset lär ha funnits i denna form i tiotalet år utan att ha lyckats mutera till en form som smittar mellan människor, eller direkt mellan fågel - människa. Så varför denna uppståndelse?

Vem tjänar på att människor blir panikslagna för något som inte finns? Vilka nyheter behöver vi för att känna oss lagom otrygga? Varför dessa krav på ständigt nya yttre fiender?

Kanske kommer det en pandemi så småningom, en världssjukdom som kommer att döda miljontals människor. Visst gäller det att ha beredskap för när detta kommer att inträffa. Men politiker världen över borde kanske lägga mer energi på att bekämpa de orättvisor som redan idag dödar miljontals varje år, och mindre på det som kanske, kanske kommer att hända.

Politik eller...

Lyssnar på det tragiska spel som pågår mellan s och m. Vem ska dra Svarte Petter och stå med skammen när allt är klart? Är det sossarna som kommer att stämplas av att vara ett parti där hanteringen av politiska motståndare inte ligger på rätt sida de etiska riktlinjerna? Eller blir det moderaterna som försöker göra en höna av en fjäder?

Spelar egentligen ingen roll. Det visar tyvärr bara på hur lite politik det nuförtiden är i politiken. Är det inte större skillnad politiskt mellan de två största partierna än vad det är mellan s och m idag, måste kampen handla om något annat. Då blir det intressantare att lyfta eller smutskasta personerna, istället för att debattera de politiska skiljelinjerna.

Visst spelar personerna roll i politiken. I Örebro är jag till exempel övertygad om att kommunen skulle må bättre med andra personer i ledningen. Men kommunpolitiken är betydligt mycket mer pragmatik än vad den nationella politiken är. Vi har, tyvärr, allt mer blivit ett kompani som får traska patrullo efter riksdagens pipa. Det kommunala självbestämmandet är på utdöende.

Men åter till den eventuella stora "politiska" debatten... Det finns en sak som oroar mig. Med risk att skriva en självuppfyllande profetia, känns det som om årets valkampanj riskerar att bli just en kamp där alla medel är tillåtna. Kommer vi år 2006 att få se den första verkliga "negative campaigning"-valrörelsen, där det är viktigare att smutskasta motståndaren än att berätta om det egna alternativet?

Risken är uppenbar.

JA till friskolor

Åter på jobbet efter att i trekvart stått och lyssnat på Karl-Johansskolans niondeklassares musikal "Disney". De spelade för ett hundratal elever , tidigare i veckan har de varit på "turné" till andra skolor. Skulle egentligen varit där på den offentliga föreställningen i kväll, men jobbet...

Finns egentligen bara en sak att säga: FANTASTISKT! Tänk att Örebro får ha denna skola. Tänk att så många barn får förmånen att vara elever där! Tänk vilket värde skolan har, inte bara för sig själv, utan för andra skolor, för samhället!

På vägen tillbaka till jobbet funderar jag över den lokala vänsterkartellens ständiga nej till friskolor. Huvudkritiken är att barnen ska integreras och att friskolor segregerar. Bakom detta ligger en känsla av att om inte alla är bäst får i alla fall inte någon ha det bättre än någon annan, i vart fall inte så det syns. Hellre ska alla vara jämlikt dåliga, än att ge några chansen att få det bättre.

Men varför ska vi använda våra barn som de enda vapnen mot segregationen? Hur står det till med de vuxna politiker som driver denna antifriskolepolitik? Hur gör de med den makt de har över sina egna liv? Vilka väljer att bo kvar i, eller flytta till, några av de bostadsområden som alltid utpekas som problem? Var går deras barn i skola? Var arbetar de? Med vad?

För mig blir det en ohållbar politisk ståndpunkt att säga att andra, främst andras barn, ska tvingas att göra det jag själv inte vill, kan, orkar eller törs göra. "Låt andra ta ansvar-politiken" kan aldrig vara socialliberal, och knappast heller leda till den integration i vart fall vi i Folkpartiet vill.

KF = Knappt Funktionsduglig?

KF är förkortningen på KommunFullmäktige för oss som finns i politikens korridorer. För vanlige man är det inte säkert att man kopplar samman dessa två bokstäver till det finaste politiska uppdraget i landet. Att vara fullmäktigeledamot är att vara vald av medborgarna. Att sitta i kommunfullmäktige är att besluta om de nära och viktiga frågorna, skolan, vården, omsorgen, vägarna, kulturen. Till skillnad från riksdagsuppdraget, som visserligen är bättre betalt och mer prestigefyllt, är fullmäktigeuppdraget det politiska uppdrag som är närmast medborgarna och därför viktigast.

Eller borde vara...

I går på fullmäktige hände det igen. Vi hann inte med dagordningen! Det är inte första gången. Till skillnad från många andra gånger fanns ett par ärenden som var viktiga beslut. Planprogrammet över Ladu- och Sörbyängarna. Busstaxorna. Men de ärendena var avklarade på ett par timmar. De övriga timmarna var, som vanligt, mer ord och mindre innehåll.

I går fick jag nog. Jag begärde ordningsfråga. Whow - vilken grej, eller hur? Samma känsla som när Lina Andersson klöv mållinjen i tisdags...

Nej, inte riktigt. Men för mig är det viktigt att fullmäktige just är det betydelsefulla uppdrag det borde vara. Där de stora besluten ska fattas. Där de viktiga besluten först diskuteras, konflikterna tydliggörs, partiernas linjer skärps.

Då kan man inte i varje fråga skapa allmänpolitiska debatter om än det ena, än det andra. Om allt är lika viktigt, om diskussionen - dess längd och antalet inlägg - blir lika viktigt som besluten, blir till slut ingenting viktigt.

I går ville ett antal ledamöter ha en allmän kulturpolitisk diskussion. Ärendet rörde egentligen en rättelse för att kulturförvaltningen skulle kunna fakturera rätt. Jag bad att få slippa den diskussionen, eftersom den inte skulle leda fram till något beslut av värde. Den respekten borde vi som sitter ha för demokratin.

För hur många utanför fullmäktiges väggar kommer vi att kunna locka, om allt vi har att erbjuda är ändlösa diskussioner utan annat mål än att just diskutera?

Problem med (s)jälvbilden?

De senaste månaderna har flera av folkpartiets förtroendevalda pratat med mig om situationen i deras nämnd. Klimatet i nämnden upplevs som allt hårdare. Ofta är det den socialdemokratske ordföranden som på olika sätt angriper oppositionen, ibland i sak, men allt oftare personligt.

Detta är ett bekymmer. Flera av de förtroendevalda tvekar över om de vill fortsätta som politiker. Man frågar sig om det är värt de bekymmer som man åsamkas.

Men det vittnar kanske mer om de press socialdemokraterna i Örebro är satta i. Allt fler inser att ett maktskifte efter valet inte bara är en möjlighet utan en sannolik utveckling. Detta verkar få de sämsta egenskaperna hos ett parti som är vant vid makt att framträda än tydligare. Istället för att försöka driva sin egen politik bättre, attackerar man andra partier.

Strategin är tydlig. Det är enklare att samla de egna styrkorna om det finns en gemensam yttre fiende. Men detta agerande kommer att skapa problem, både för socialdemokratin och för den demokrati de i många brandtal påstår sig försvara.

Sossarnas svek

Idag kör sossarna igång valrörelsen. För deras del verkar det mest betyda att man drar igång löfteskarusellen och ser till så att penningpåsarna lätt kan föras över från LOs mer eller mindre borgerliga väljare till det stora partiets kassakista.

Kampanjen drar igång i Örebro, en gång en socialdemokratisk mönsterkommun. Nu en kommun med stora bekymmer. På sossarnas hemsida kan man läsa om deras tre stora löften:

Alla ska ha jobb. I Örebro kommun ligger snittet av arbetslösa ständigt runt en procentenhet över rikssnittet. De utomnordiska medborgarnas arbetslöshet är nästan 20 procent. Utanförskapet ökar. Inte ens arbetsmarknadsåtgärder kan frisera misslyckandet.

Alla ska med i skolan. I Örebro kommun hamnar allt fler utanför. Betygsresultaten är dåliga trots att skolan är dyr. Resultaten visar att de svagaste eleverna lämnas utanför. Det finns ingenting som kan frisera det socialdemokratiska misslyckandet.

Mer pengar till äldreomsorgen. I Örebro kommun finns problem, vilket vi kommer att visa i en rapport i morgon. Men det stora problemet är Ylva Johanssons ofinansierade löften. Hon tror att hon kan lova att socialdemokraterna i Örebro ska satsa 14 miljoner mer nästa år och 140 miljoner mer om tio år på äldreomsorgen, förutom alla de naturliga kostnadshöjningarna. Det gör hon i en kommun som de senaste två åren dragit ner på i princip allt som har med äldreomsorg att göra.

Det är tragiskt att den fackföreningsrörelse som borde se till sina medlemmars bästa istället väljer att ta ställning för ett parti som misslyckas gång efter gång. Det är tragiskt att svensk politik i så stor utsträckning styrs av det parti som både har den största kassakistan, den rikaste LObbyorganisationen och det rymligaste samvetet när det gäller att ta emot bidrag från utomstående.

Men för att valet 2006 ska vinnas krävs förhoppningsvis mer än fagra löften och snygga annonskampanjer.

Sossarna sviker vargarna

Nu har sossarna åter bekänt färg i en naturvårdsfråga. Partisekreteraren Ulvskog visar sig vara just en varg i fårakläder. Problemet är bara att hon ger efter för jägarlobbyn och sviker vargen.

Jägarlobbyn är en av riksdagens starkaste. Riksdagens jägargrupp är rikt representerad med ledamöter från alla partier. De har en orimligt stark ställning när det gäller många jaktfrågor.

Det är väl känt att Svenska Jägarförbundet redan idag vill börja skjuta varg. Den tjuvjakt som förekommer är känd, inofficiellt, bland de allra flesta jägarna. SGT (Skjut, Gräv, Tig) är ingen saga. Tiotals vargar dödas årligen av samvetslösa jägare som inte tvekar att begå brott för att värna sitt egenintresse av att själva få döda älg och rådjur.

Ulvskog menar att man måste ta med landsbygdsbefolkningens oro när man ska börja skatta viltstammarna. Med sådana ord underblåser hon den obefogade rädslan för framförallt vargen. Fortfarande detta nådens år 2006 tror folk på allvar att vargen snart ska komma krypande fram till förstutrappen och sno åt sig småbarnen som stilla leker. Men detta är bara sagor. Vargen har i modern tid inte angripit någon människa på det sättet. Vargen är skygg.

Snart står bara Folkpartiet och Miljöpartiet kvar bakom att också vargen ska ha rätt att överleva i Sverige. Vi får hoppas att fler än jägarna får göra sin röst hörd i riksdagen. För det är faktiskt så att även i de vargtätaste områdena i Sverige är varghatarna i minoritet.

Plusjobb

I morgon ska kommunen kanske börja anställa plusjobbare. Tycker det känns som ett minusalternativ. Vad ska de göra, egentligen? Jobb som inte finns? Jobb som ingen saknar? Jobb som ingen vill göra? Jobb utan kompetensbehov?

Visst behöver vi nya jobb. Visst behöver vi jobb där kompetensinnehållet varierar. Men frågan är om plusjobben är lösningen.

Det känns som om plusjobben egentligen är ett socialdemokratiskt köttben, dels till AM(S), dels till Kommunal. Men nu visar det sig att Kommunal inte alls alltid vill gnaga på detta köttben. Flera dugliga fackmänniskor inser det många insett: Det går inte att dra gränser mellan jobb som ska utföras av ordinarie anställda och jobb som plusjobbarna får göra. Risken att plusjobbarna tar någon annans arbete, ordinarie, vikarie eller timanställd, är uppenbar.

Bara ett exempel:
Omfattningen av hemtjänst idag är inte alls densamma som för 20 år sedan. Då fanns tid för mer omsorg. Idag är det nästan bara vård och snabbservice. Ska plusjobbarna återställa hemtjänsten till den omsorgsgrad den hade förr? Innebär det att staten menar att kommunerna egentligen gör för lite? Kommer det att innebära krav från staten att kommunerna, när valet är över, tar över kostnaderna för dessa jobb och inlemmar dem i det ordinarie kommunala uppdraget?

Vem ska i så fall betala?

Och: Det finns en skrämmande underton i regeringens syn på kommunalt arbete. Det är en indirekt nedvärdering av behovet av kompetens inom kommunerna när man säger att plusjobbarna nu får chansen att visa upp sig för att sedan bli anställda. Men, kära regering, är det verkligen så? Är det inte så att kommunerna också har behov av stark kompetens, god utbildning och så vidare? Menar regeringen att vem som helst kan sköta ett kommunalt arbete? Är det en socialdemokratisk syn på offentlig sektor???

Islam och demokrati = sant?

Jag vill inte påstå att jag är en expert på islam. Men jag kan nog mer än genomsnittssvensken. I min ungdom, under mina juridikstudier, gjorde jag ett examensarbete i islamsk handelsrätt. Hur påverkar islams syn på rättsväsende möjligheterna för internationell handel? I det arbetet läste jag bland annat Koran ett antal gånger, liksom ytterligare ett antal skrifter. Problemet är att så mycket då, för 20 år sedan, var skrivet på arabiska och enbart arabiska. Det gick inte att få en fullständig bild av verkligheten.

Mycket har förändrats sedan dess. Men jag har alltid burit med mig en fundering. Kan islam och demokrati förenas? Visst finns det massor av exempel både i Koran och bland uttalanden som mer eller mindre sant tillskrivs Muhammed att man ska agera på det ena eller andra sättet. Det går, liksom i Bibeln, att hitta utsnitt som rättfärdigar både godhet och våld.

Men det finns en sak som skiljer. Bibeln har aldrig gjort anspråk på att vara Guds ord, nedskrivet och färdigt och bara för människorna att använda. Bibeln är skriven av människor, inspirerade av Gud. Koran är däremot i princip färdig och otolkningsbar. Det är därför mycket svårare att vara liberalteologisk muslim än att vara liberalteologisk kristen.

Till skillnad från Bibeln är också Koran betydligt mer uppbyggd som en traditionell naturrättslagbok. Du skall och du skall inte dominerar på ett helt annat sätt i Koran än i Bibeln.¨

Med de senaste dagarnas händelser i färskt minne ställs åter denna, än så länge obesvarade, fråga framför mig: Hur kan islam och demokrati förenas? När demokratiskt fattade beslut strider mot det ord som finns i Koran, hur ska då en sann muslim agera?

Jag hoppas och tror att det finns vägar runt detta. Det visar sig att i princip alla svenska muslimer klarar av denna balansgång. Därför borde man kunna se ljust på framtiden. Men då måste man också hoppas att de i väst boende muslimerna orkar påverka sina religionsfränder i den övriga muslimska världen, och att inte påverkan sker åt motsatt håll.

Vivalla

Tvärsnytt gör en serie om Vivalla och problemen där. Problemet med att åter visa Vivalla som ett problem är att det blir problemet som blir problem...

Alla samhälllen har sina bekymmer. Det finns olika sätt att tackla dessa. Antingen ser man det just som ett problem som någon, gärna utifrån, måste lösa. Det blir lätt passiviserande och tar makten från dem som man utgår är kärnan till problemet. Den svenska integrationspolitiken lider till stor del av detta synsätt.

Det andra är att se den nuvarande situationen som en utmaning, som något som går att förändra, bara man ger människorna rätt verktyg. Här måste en omsvängning av svensk integrationspolitik ske. Mer energi måste läggas på att skapa förutsätttningarna för alla dessa starka, nya svenskar att själva skapa sig sin framtid. Mer energi måste läggas på att ge dem bra utbildning, möjlighet till att skapa egna jobb, möjlighet att själva skapa sin egen meningsfulla fritid och så vidare.

Denna integrationspolitik är ännu så länge bara en dröm. Men den måste förverkligas för att samhället ska kunna utvecklas.

Är det OK att häda?

Hädelse är inte längre något brott i Sverige. Vem som helst får säga vad som helst om Gud, Jesus, Muhammad, Allah, Vishnu... Sverige är sekulariserat.

Det finns för- och nackdelar med detta. Den som saknar religiös övertygelse kan inte inse vilka känslor som kan väckas av att någon hädar det som man tror på. Människor kan bli kränkta av man menar att någon behandlar din gud eller din religion respektlöst. Därför krävs alltid respekt för andra människors trosåskådning, likaväl som vi ska respektera andra skillnader.

Men det som nu händer i den muslimska världen, med protesterna mot bilder av Muhammad, är något annat. Det visar också på ett av de problem som kommer att accentueras i framtiden: Synen på religionens plats i samhället.

Islam är både religion och styrelseskick. Ännu har inte islam visat att den långsiktigt går att kombinera med en sekulariserad stat. Turkiets ständiga brottningsmatch mellan religion och stat visar på problemen. Kanske kan en modern islam bli mer sekulariserad, men den vandringen blir betydligt svårare än för kristendomen. Koran är betydligt mer lik en lagbok än bibeln. Därmed ställer den också krav på att styra sådant som vi menar är sekulärt.

Nu anser flera islamska stater att Jyllandsposten och den danska staten ska be om ursäkt för de bilder på Muhammed man publicerat. Alternativet är våld mot nordiska medborgare. Jag hoppas att de inte viker mer än vad de redan gjort. Att be om ursäkt för att man kränkt någons tro är rätt. Men det får inte hindra den fria pressen att fortsätta publicera ifrågasättanden av islam, Muhammed, kristendom eller Jesus.

Jag är kristen. Jag minns hur illa berörd jag blev av fotografen Elisabeth Olssons bilder av den sexualiserade Jesus. För mig var hennes bilder mycket nära hädelse. Hennes sätt att krympa den gudomliga kärleken till sexualitet visade mer på hur illa det står till med kärleken i dagens samhälle än på ett ställningstagande för en utsatt grupp.

Ändå skulle jag aldrig önska att hennes frihet att visa sina bilder offentligt beskars. Det öppna samhället är grunden, både för oss som har en personlig tro och för dem som saknar. Både ateistens och den troendes möjligheter till egen utveckling ligger i det öppna samhället, i rätten att tycka, tänka och uttrycka sig olika.

Jyllandsposten satte fingret på en öm punkt. Nu känns det som om vissa hukar inför hot om våld. Därför är det viktigt att västvärlden står upp för den fria pressens rätt att tycka och skriva, även om sådant som är obehagligt. Men det måste ske med respekt.

Byte hos sossar

Irén Lejegren går. Lena Baastad kommer. Någon förändring är inte att vänta.

Irén Lejegren har väl mest gjort sig känd som ett kommunalråd som inte förmått fatta de beslut som varit nödvändiga för kommunens skolor. Resursfördelningsmodellen är bara ett av många beslut som inte kommit fram i tid. Samtidigt har hon fortsatt den socialdemokratiska modellen med att skölja över skolan med mål på mål, på mål, på mål... Otydlighet, förutom att säga nej till alla friskolor, har varit socialdemokratisk skolpolitik under Irén Lejegren.

Lena Baastad är ännu så långe möjligen mer pragmatisk än Lejegren. Men även hon har vandrat i de socialdemokratiska internutbildningskorridorerna. Hon har inte gjort sig känd som en förnyare i partiet, aldrig har hon hörts uttala sig om tveksamheter kring den skolpolitik som sossarna hittills fört (eller kanske inte fört eftersom deras politik mest är otydlighet). Hon kommer troligen att bara fortsätta att förvalta det arv Lejegren lämnar efter sig.

Det är synd. Örebros skolor skulle behöva något nytt. Men det får vänta till efter valet den 17 september i år. Då kan en ny majoritet börja det nödvändiga förändringsarbetet.

Dödsstraff

Kan på tidningarnas förstasidor läsa om den uppskjutna avrättningen i Florida. Mannen låg redan med kanylerna i armarna när en domare godkände hans advokaters krav på att straffet skulle uppskjutas. Ett humant straff?

Det finns andra berättelser om hur staten USAs bödlar misslyckats med att ta livet av de människor som dömts att dö. Elektriska stolar som bränt istället för dödat är väl bland det värsta. Men varje dödsstraff, varje mördad fånge, innebär ett misslyckande för den rättsstat som borde värna varje människoliv.

Det finns inget som ger någon annan rätt att ta en människas liv. Det finns ingen stat som kan ta över den guds roll som rättfärdig rättskipare som de så ofta refererar till. Den staten, och den gud som ger människan den rätten, vill i vart fall inte jag bekänna mig till.

Demokratisk terrorism?

Hamas har vunnit. Hur ska västvärlden ställa sig? USA kan inte hantera en stat som leds av en organisation som i amerikansk lag pekas ut som terrorister. Samtidigt bedriver man gärna mer och mer affärer och har tätare och tätare kontakter med terroristerna i Peking.

Vad är orsaken till Hamas vinst? En protest mot Fatah-rörelsens korruption? En protest mot USA som försökt styra valet? En farlig islamistisk rörelse som kidnappar demokratin?

Det spelar egentligen ingen roll vad skälet är. Detta är en del av demokratin. Ett demokratiskt synsätt innebär också att de röstberättigade har rätt att rösta fram ett dåligt alternativ. Sverigedemokrater och Nationaldemokrater får ställa upp i svenska val. Berlusconis "Heja Italien"-parti behärskar Italien genom en märklig politik.

Hamas har utfört terrordåd och tar inte avstånd från terror som vapen. Det är ett bekymmer. Men västvärlden borde se positivt på att demokratin genomförs och fundera på hur man ska hantera denna demokratiskt valda regim, hur man ska stötta en positiv utveckling, istället för att söka vägar att motarbeta den.

KGB i Sverige

Säkerhetspolisen ska börja med angivare i skolan och inom social omsorg för att hitta möjliga muslimska terrorister. Det verkar som om det idiotiska förslaget från två folkpartister i Stockholm tyvärr slog rot. Ogräs har en förmåga att hitta de mest olämpliga platser att växa vidare på.

Vi får hoppas att någon makthavare bestämmer sig för att bekämpa detta ogräs. Tyvärr finns inte mycket att tro på när det gäller regeringen. Justitieministern har knappast gjort sig känd som en försvarare av den personliga integriteten och rättssamhället. Kanske kan man hoppas att någon vettigare folkpartist på riksplanet inser det barocka i att skapa ett angivarsamhälle av gammal sovjetisk klass.

Det öppna och demokratiska samhället kan inte bekämpas med odemokratiska metoder. Angiverisystem, det må vara i skolan, i omsorgerna eller i politiken, hör hemma på den bakgård där redan kommunismen och andra auktoritära förtryckarsystem har hamnat.

Stoppa SÄPO innan det är för sent!

NEO

Läser det nya liberala magasinet NEO. Intressant.

Om man skulle sätta ytterligare ett prefix före liberal, bland alla de social-, ny-, marknads- o.s.v. så skulle man väl kunna kalla detta liberala magasin positivismliberalt. Allt kommer att ordna sig, bara människorna får bestämma själv. Glöm miljöproblemen. Glöm samhällsklyftorna. Glöm social problematik. Det löser sig.

Jag kan inte påstå att jag är med på samma tåg som flertalet av författarna. Ändå gillar jag anslaget. Det får mig att själv vilja vässa mina argument för den blandning av individens ansvar och en socialt ansvarstagande stat jag står för. Den får mig också att fundera över livsstilsproblematiken och generationsproblematiken för de som tror att allt går att läsa in i ekonomiska termer.

Men det får mig också att fundera över min egen hållning som pessibilist (det går åt ... men man måste i alla fall försöka förändra). Även vi som är mer pessimistiska än dessa positivliberaler kan glädjas åt människor som tror och hoppas på den allt ljusare framtiden.

(S)olidaritet för vem?

I går på fullmäktige beslutade sossarnas vänsterkartell att alla som lämnar anbud till kommunen ska ha kollektivavtal. Det fanns två motioner, en (s) och en (v). (V) motionen var bättre. Där gällde att man skulle ha kollektivavtal eller liknande vid upphandlingar av vissa tjänster. (S) motionen krävde kollektivavtal vid alla upphandlingar.

Här, och i debatten, visar sig socialdemokraternas solidaritet från sin rätta sida. Flera av s-ledamöterna gick upp i debatten, inte som företrädare för ett parti, utan som fackliga ombudsmän. Deras ansvar låg så tydligt hos just den fackförening de företrädde.

(S)olidarieten slutar med fackanslutningen, eller snarare, fackföreningen som organisation är det som är solidaritet för dessa sossar. Att deras motion innebär att fattiga människor i fattiga länder inte kan leverera till kommunen struntar de i. Att deras motion bygger nya murar i Europa struntar de i. Att deras motion drar gränser i Sverige struntar de i. Det är fackets makt och fackets rätt som är det viktiga. Då får småföretagare i Sverige och i den tredje världen bara böja på nacken för överheten.

Kopplingen mellan främst LO-facken och socialdemokratin är ett hån mot den öppna demokratin. Gårdagens debatt visar främst att socialdemokraterna gör allt för att behålla fackets makt även när medlemstalen sjunker. Det är ju bidragen från facken som gör att sossarna år efter år kan behålla makten. Då spelar internationell solidaritet en mycket liten roll.

U(s)elt, är ordet.

Persson förstör politiken

Jag lyssnar till partiledardebatten. Göran Persson dominerar, dels tack vare han är ledare för regeringen, har första året och kan ta repliker och få sista ordet mot sina huvudmotståndare. Dels för att han låter populism, retorik och politicism totalt ta över viljan till en politisk diskussion.

För hycklaren Persson är det viktigare att hamra in ordet "högerallians" än att svara på Leijonborgs, Reinfeldts eller Olofssons frågor.

För lögnaren Persson är det viktigare att låtsas som om denna "högerallians" står för allt onda, och därmed sossarna för det goda, och peka på eventuellt kommande sänkta sjukförsäkringsnivåer än att diskutera problemen med att hans regering låser in människor i arbetslöshet eller mycket lägre förtidspensionsbelopp.

För hymlaren Persson är det viktigare att prata om "solidaritet" via skattsedeln än att diskutera de jobb som ska skapa möjligheter att verkligen kunna ta ut skatter och visa riktig solidaritet.

Uppräkningen kan fortsätta. När jag ser vår statsminister ser jag en gammal, mjuk lovikavante som låtsas smeka befolkningen. Men inne i vanten finns en stenhård järnhand!

Är 71 % bra eller 29 % dåligt

71 % av medarbetarna i Örebro kommun trivs med sitt arbete. Kommunen går ut och säger att "Medarbetarna trivs i Örebro kommun". Ytligt sett kan det verka så. Men frågan är om 71 % är en bra eller dålig siffra.

Kan en organisation fungera om 29 % inte trivs med sin arbetssituation? Kan en knapp tredjedel av medarbetarna känna otrivsel i någon mån och ändå bidra till organisationens utveckling? Om tre fjärdedelar av medarbetarna inte känner att de kan utvecklas i organisationen och vi dessutom har en mycket låg personalrörlighet talar det emot en bra och utvecklande organisation.

Det finns alltid två sidor av samma mynt.

Problem med höga löner?

Svenska chefer får allt mer betalt enligt en redogörelse som LO gjort. Är det ett problem?

Jag har personligen inte något större problem med människor som gör ett gott jobb och tjänar ett antal miljoner om året. Men även för mig finns det gränser. När inte lönen längre kan anses som ersättning för ett utfört arbete, utan som någonslags jämförelse mellan höjdarna i olika bolag, tappar också jag förtroendet. Om den gränsen sedan går vid 10, 15 eller ett antal andra miljoner är av mindre vikt. Men när en årslön är mer än vad en normal människa kan göra av med på ett liv, har ju lönen mist sin funktion som ersättning för ett nedlagt arbete. Istället värderar man människan på något annat sätt.

Det finns inget vi politiker kan göra åt detta. Vi ska inte lägga oss i hur fria bolag sätter sina löner. Jag tycker att vi däremot kunde se över alla mer eller mindre märkliga aktieoptions eller vinstdelningssystem. Här kunde skatterna vara så höga att det inte blev förmånligt att vinstdela. Hellre en hög lön för ett gott arbete än en vinstdelning där det inte ens är säkert att du är del av den ökade vinsten på aktiekursen.

Men en sak är nog ganska säker. Det finns en gräns för när de sociala skillnaderna i samhället blivit så stora att den sociala oron ökar. När de fattiga blivit för fattiga och de rika för rika, ökar riskerna för våld i ett uppdelat samhälle. Historien kan lära oss det. Den läxan bör vi fundera över hur vi ska lösa.

Opinionen

Idag kom ytterligare en opinionsundersökning. Alliansens försprång är även här i princip borta. Sossarna ökar med otroliga sex procent... Hur kan det komma sig? Vad har de gjort för att få detta uppsving? Är det själva julledigheten som gjort susen?

Lite mindre cyniskt. Ibland är jag bekymrad över den svenska demokratins hälsa. Mer och mer ifrågasätter jag om vi egentligen har någon reell demokrati. Mer och mer känns det som om vi lever i en enpartistat, där demokratin mer är en potemkinkuliss. Inte bara för att socialdemokraterna år efter år, månad efter månad, misslyckande efter misslyckande, kan få så många sympatisörer. Utan därför att den socialdemokratiska makthegemonin sträcker sig så långt utanför de politiska arenorna.

I Sverige måste alla förhålla sig till socialdemokratin, oavsett om man är offentliganställd tjänsteman eller chef, småföretagare eller storföretagare, föreningsmänniska eller journalist. Socialdemokratin, inte demokratin, är det svenska (politiska)samhällets gud. Den som inte förhåller sig rätt i ord, tanke och gärning kommer aldrig att nå de mål man vill.

Så för demokratins och det levande samtalets skull borde socialdemokraterna försättas i opposition. En lång opposition som kan bryta denna makt.

Heja miljöstyrande trafikavgifter

Det verkar som om trafikavgifterna i Stockholm har blivit en succé. Även om tiden är kort gläds jag åt detta, som liberal och som miljövän.

För mig som liberal är det naturligt att vi ska använda marknadsekonomiska styrmedel som politiska instrument där det behövs. Tillgång och efterfrågan ska styra. Om det finns ett begränsat miljöutrymme - låt då marknadsekonomiska principer styra priset på detta utrymme. Om det finns ett begränsat gatuutrymme - använd marknadsekonomin också här för att bestämma priset. Om människans hälsoutrymme kräver mer frisk luft - använd marknadsekonomin att bestämma priset för nedsmutsningen.

Som miljövän gläds jag åt att det verkar gå så enkelt att förändra människors beteende. Vi kan inte fortsätta köra bensinbilar som vi gör idag. Då gräver vi vår egen klimatgrav, vi bullrar oss till sjukdom och gör att tusentals människor dör i förtid av dålig luft. Fram till dess vi har ett helt miljöanpassat transportsystem (jag tror aldrig det kommer att finnas) måste vi därför finna vägar att både förbättra miljön, hälsan och styra trafiken.

Jag är fortfarande kritisk till hur socialdemokratin infört avgifterna. Att tala om demokratiska underskott är självklart. Hur systemet kommer att fungera och om detta bara blir ytterligare en av alldeles för många statliga skatter är en annan.

Men- jag hoppas de kommande månaderna fortsätter att vara positiva för stockholmarna och trafiken. De problem som kommer att komma måste gå att rätta till!

Heja miljöstyrande, marknadsekonomiska trafikavgifter

Rädda Kilsbergen

När jag för tio år sedan aktualiserade frågan om militärernas användning av Kilsbergen visste jag inte vilken betongkoloss jag utmanade. Försvarsmakten verkade då, och tyvärr även nu, bara intresserad av sitt eget. Militärerna ser knappast bortom den egna verksamheten.

Kilsbergen är, och skulle än mer kunna vara, ett centrum för friluftsliv och naturupplevelser. Det finns få platser som är så centralt placerade som kan erbjuda den enorma variation av naturupplevelser som Kilsbergen med omnejd. På några korta kilometer kan man förflyttas från slättens och slättsjöarnas vida landskap, genom sluttningarnas rika ädellövskogslundar och upp till den slutna barrskogen, rik på småsjöar och med stora myrmarker.

Här strövar varg och lo. Här finns lom och pärluggla. Här finns rester av det gamla odlingslandskapet med oanad blomrikedom. Här finns den egna badviken. Här finns svamp- och lingonskogen. Här finns fortfarande vinterriket. Här skulle en naturnära turism kunna utvecklas, till glädje för de närboende och med möjlighet till många nya arbetstillfällen.

Allt detta vill militärerna inte se. Istället vill de ha möjlighet att även i framtiden skjuta sönder inte bara friden för friluftslivet utan även för de som bor intill skjutfältet. De vill ha rätt att skjuta mer än någonsin.

Men det finns alternativ. Älvdalens skjutfält ligger bättre, vill ha mer verksamhet och är större än Villingsbergs skjutfält. Kommuninnevånarna är positiva.

Nu finns bollen hos den socialdemokratiska regeringen. Det var socialdemokrater som en gång fattade ett dåligt beslut att inrätta skjutfältet. Nu har de möjlighet att i vart fall ta ett steg bort från detta beslut och ge Kilsbergen möjlighet att utvecklas. Frågan är bara vilken makt militärerna har i regeringskansliet. Är officerarnas krav på korta resvägar viktigare än örebroarnas rätt till god miljö och intressant utveckling?

Var står Murad Artin och Elise Norberg

Vänsterpartiets kongress blev en framgång för de båda örebroarna Artin och Norberg. De toppade valet till partistyrelsen. Frågan är vad det kommer att betyda för Örebro-politiken.

Båda partistyrelseledamöterna anses nu tillhöra traditionalisterna inom vänsterpartiet. Det innebär att de ställer sig bakom en politik som vill höja skatterna på företagare och företagande, samtidigt som de tror sig ha pengar till att ösa över den offentliga sektorn. 200.000 nya jobb ska skapas, frågan är bara vart pengarna ska tas.

Om man fördelar de 200.000 arbetena jämt över landet innebär det att Örebro ska finansiera runt 2700 nya jobb. Landstinget får knappt hälften, vilket innebär att Örebro kommun ska finansiera kanske 1500 nya tjänster. Det är en halv miljard kronor som ska komma ur kommunkassan. Hur ska dagens majoritet klara detta?

Det finns inget som pekar på att förslagen till höjda skatter på företagande och företagare kommer att klara detta. Alltså återstår en höjning av kommunalskatten. Blir det tre, fyra eller fem kronor högre kommunalskatt, plus de höjningar av landstingsskatten som väntar om vänstern tar plats i majoriteterna i landet och kommunen? Vågar vänstern vara ärlig och tala om detta?

Före valet?

Regeringens ansvar att tjänstemän firar utvisningar

Statliga tjänstemän firar utvisningar med champagne. Chefer och ministrar menar att det är oacceptabelt. Men vems är ansvaret?

Det finns dåliga tjänstemän som inte inser vilket arbete de har. Men tjänstemännen på Migrationsverket har inte bara missat detta. De har också missat själva grundtanken i all offentlig verksamhet. Den sker inte i ett vacuum. De är en central del i samhällsbyggandet.

Men de värderingar dessa tjänstemän gett uttryck för är en del av en större utveckling. Dels handlar den om nedvärderingen av det mänskliga, att humanism ersätts av ekonomism och människans ovärdeliga status av en rationell nyttokalkyl. Om detta i kommande bloggar.

Dels handlar den om den förändrade synen på invandring och flyktingskap. Sverige är inte längre en fristad för flyktingar och ett öppet invandrarland. Allt mer slutna gränser skapar andra värderingar. Mer och mer karaktäriseras detta av ett "vi och dom-tänkande". Vi är goda. Dom är onda. Dom ska inte komma och ta vår välfärd. Vi ska inte betala för dom där.

Ansvaret för dessa värderingsförändringar ligger i stor grad hos de politiker som valt att gå främlingsskeptiska krafter till mötes. Här spelar socialdemokraterna, tillsammans med moderaterna, i högsta ligan. Det är den socialdemokratiska politiken sedan mitten på 1990-talet som lagt grunden för dessa förändrade värderingar, värderingar som nu tar sig uttryck i champagne-firanden av utvisningar. Det är socialdemokratiska regeringsföreträdare, som inte kraftfullt agerar för ett öppnare Sverige för människor med olika bakgrund, som bär huvudansvaret. Därför kan inte ansvariga ministrar nu svära sig fria och överlämna ansvaret till dåliga tjänstemän. Det är deras ansvar. Politik är samhällsförändring. Politik är att genom ord och handling förändra människors sätt att vara, tänka och agera.

Socialdemokraterna bär detta tunga ansvar. Moderaterna delar det. Men även mitt parti, Folkpartiet, bör fundera över hur olika frågor förs fram. Det är alltid lyssnaren som hör rätt. Många frågor kräver större utrymme och djupare analyser än både TV-intervjuer, pressmeddelanden eller DN-artiklar ger utrymme för.

Paradigmskifte

Den värld vi känner finns inte längre
I går var den här
Men inte nu
Borta
utan att ens
lämna ett spår efter sig
Nådens tid har börjat
Inlindad i rött julklappspapper
ligger Jesusbarnet tyst
Mörka ögon söker stjärnan bakom
julgranskulor
fem-, sju-, nioarmade adventstakar
gnistrande tomtebloss
Nyförlösta öron väntar tålmodigt på att änglakören ska bryta genom
Super Marios senaste
Christer Sjögrens nyaste
Panasonics häftigaste
Långsamt speglar tårens yta
det tusenåra fredsrikets inträde

Paradigmskifte

Opinionssiffror viktigare än människoliv?

För någon vecka sedan såg jag långfilmen som har Stanley Williams liv som bakgrund. Idag är denne Stanely Williams död. Avrättad av en giftinjektion av staten USA. Det är skrämmande.

Det finns inget som rättfärdigar någon att ta en annan människas liv. Det spelar ingen roll om det är enskilda människor, föreningar, organisationer, stater eller FN: Människolivet är, eller snarare sagt borde vara, okränkbart. Det spelar ingen roll om det är Saddam Hussein, Stanley Williams eller Per Svensson som är anklagad. Dödsstraffet är fel!

Tyvärr accepterar inte delar av USA detta synsätt. Fortfarande döms och avrättas människor i denna demokrati. Med vilken rätt? frågar man sig. Är statens brott mindre för att någon begått ett tidigare brott? Och vems är ansvaret de många gånger en oskyldig avrättats?

Än värre blir detta under den nuvarande presidentens regim. George W Bush är den Texasguvernör som godkänt flest avrättningar av dömda. Problemet är att han utvidgat denna gudomliga rätt att ta människoliv till hela världen och att rätten nu inte inskränks till redan dömda. Alla USAs fiender riskerar att deras liv tas, var de än befinner sig i världen. I vart fall måste man tolka presidentens tal till nationen 2003 på detta sätt.

Hämnd löser aldrig vare sig den efterlevandes eller samhällets problem. Brottslighet bemöts inte i främsta hand med hårdare tag, utan med undanröjande av de orsaker till brottslighet som finns. Fattigdom, missbruk, samhällsklyftor och samhällskultur är några av de starkast bidragande orsakerna. Det borde vara viktigare att undanröja detta än att undanröja individer.

Integriteten igen

I Australien har folk protesterat mot de nya antiterroristlagar som den konservativa regeringen driver igenom. Tyvärr finns som vanligt numera i alltför många länder knappast någon politisk opposition mot förslagen. De röster som hörs kommer utifrån, i detta fall bland annat från delar av en oroad allmänhet och till exempel en än mer oroad adovkatkår.

Tongångarna känns igen i Sverige. Advokatsamfundet är den enskilda kraft som numera alldeles för ensam står för den traditionella och starkt demokratiskt förankrade synen på rättssäkerhet och integritet. Det enda partiet i Sveriges riksdag som för närvarande företräder delar av denna syn är tragiskt nog Vänsterpartiet. Folkpartiet, som i hela sin tidigare existens, kämpat för denna rättssäkra och integritetsstarka samhällsbyggnad, abdikerar allt mer.

Jan Guillou lär i sin kommande bok skriva om detta. Han menar att politiker allt ifrån Georg W Bush till Thomas Bodström i sin iver att värna demokratin i själva verket är de största hoten mot denna demokrati. Jag är böjd att hålla med honom.

Det största problemet i Sverige idag är att det saknas en motkraft mot denna utveckling. Folkpartiet var tidigare detta värn, "Ett litet parti som gör stor skillnad" som det hette i förra valrörelsen. Idag är tyvärr Johan Pehrson som justitieutskottets ordförande och Thomas Bodström som justitieminister alldeles för eniga om att mer integritetskränkning och hårdare tag är lösningen på alldeles för många problem. Folkpartiet har blivit ett större parti som gör mindre skillnad, helt enkelt.

Men utvecklingen går att vända!

Är det gud eller djävulen som styr USA?

Så har då Condoleezza Rice varit i Europa. Är hon ett sändebud för den gud som president Bush menar att han företräder, eller har hon den djävul nobelpristagaren Pinter ser, som uppdragsgivare?

Oavsett vilket så blir USAs utrikespolitik allt mer bekymmersam. Samtidigt som utrikesministern reser i Europa och sprider hela eller halva sanningar om USAs användande av tortyr och andra illegala metoder i kriget mot terrorismen, sätter de käppar i hjulet på klimatförhandlingarna i Montreal. Man kan fundera hur de tänker.

Amerikanska forskare har visat att det är hundratalgs gånger så stor risk att drabbas av död eller skada genom bilolyckor än genom terroristangrepp. Men resurserna för att minska trafikdöden är inte jämförbara med kriget mot terrorismen.

Återförsäkringsbolaget Munich Re redovisar att årets försäkringskostnader för naturkatastrofer kommer att bli 200 miljarder dollar, det högsta någonsin och en ökning med runt 25% från i fjol. Hur stora delar av detta som är på grund av framförallt USAs, men även oss andra i väst, bruk av olja och kol är ännu inte helt tydligt. Men sambanden finns.

Kriget mot klimatförändringarna får däremot inte stöd vare sig från Bush, Rice eller någon annan. Problemet är att i detta läge är USA så tydligt "the bad guy", den som man borde bekriga. Men det lär inte bli tortyr använd mot de som släpper ut koldioxid. Man lär knappast ha hemliga fängelser för oljekartellerna. Den personliga integriteten kommer knappast att inskränkas för att rädda världen från klimatkatastrofen.

Nej - kriget mot terrorismen är, trots att hoten är små i jämförelse med klimatproblemen, ett gott krig, i USAs och många andra västpolitikers ögon. Där kommer miljarderna att fortsätta att rulla, och den mänskliga friheten fortsätta att begränsas.

Så; vem styr egentligen USAs handlande?

Patrik Anttonen till England?

Idag ska tydligen Patrik Anttonen provspela för Leeds United. Förhoppningsvis gör han bra ifrån sig och får ett kontrakt med min engenska favoritklubb. Det innebär att ÖSK förlorar en av sina topp tre spelare, att klubben förhoppningsvis får in lite pengar och att investerarna får in mer. Allt är OK.

Jag ska snart förnya mitt abonnemang på nya läktaren. Ser med glädje att man sänkt priset något och tror att jag ska ta chansen och betala före nyår för att få ytterligare tio procents rabatt. Nästa säsong får vi förhoppningsvis inte se Patrik Anttonen på kanten (därför att han gör succe i Leeds) men också förhoppningsvis se en massa andra unga utvecklingsbara spelare och någon gammal stöttepelare.

Anttonens provspel sätter fingret på en av de svåra nötterna för mig som idrottsintresserad kommunpolitiker. Är sport och idrott viktigt för kommunen så att vi ska stötta även elitidrott? Eller ska vi bara stötta ungdoms och breddidrotten? Jag har inget klart svar på den frågan. Det finns för och nackdelar med båda synpunkterna.

En kommun som bara satsar på skola, vård och omsorg - är den en kommun där fler vill bo, starta företag och njuta av livet? Eller blir det en trist stad utan liv och spänning, där företagandet minskar och barn och ungdomar slutar sporta för att de inte har något att se upp till?

En kommun som satsar på idrott (och kultur för den delen) - är det en kommun som har råd med skola, vård och omsorg? Eller är det så att upplevelsedelen är viktig för att få ungar att inte supa utan istället spela boll, att få nya företag att komma och växa, att få unga och gamla att njuta av livet och därmed öka livskvalitet och minska behov av vård och omsorg?

Svår nöt att knäcka. Men jag hoppas att det går bra för Patrik Anttonen i Leeds!

Åke Green

Det är, oavsett vad man anser om hans predikan, glädjande att Åke Green friats av Högsta Domstolen. Nu borde samtalstonen sansas. Den predikan Åke Green höll saknar mycket av det som jag menar är kristendomens kärna. Men för yttrande- och religionsfrihetens skull fanns inget annat domslut att vänta. Detta är en seger för några av de grundläggande värdena i en demokrati.

Jag läser i tidningarna att olika företrädare säger att det nu är fritt fram att hata homosexuella och andra minoritetsgrupper. Men: Ett sådant hat kan tyvärr ingen lagstiftning hindra. Om Åke Green hade blivit fälld hade hatet lika gärna kunnat öka än mer från de marginalgrupper som anser sig förföljda av den onda staten.

Istället menar jag att man bör acceptera, också från de homosexuellas och andra minoritetsgruppers sida, att de olika friheterna att uttrycka också märkliga tankar har ett så starkt skydd. Följden av en fällande dom hade kunnat bli ytterligare ett steg på väg in i en stat där bara de statligt sanktionerade åsikterna får framföras. Det samhället vill nog ingen demokrat ha.

Det jag blir mest beklämd av i denna mediala såpa är alla överord som sprids från företrädare för olika grupper. Åke Greens predikan var en i mitt tycke usel produkt som var kränkande för många personer. Men lika usla produkter kommer i pressmeddelanden från andra håll.
Jag försöker, men misslyckas ofta, att leva efter några av de ord Jesus sade när han gick på jorden. "Den som är utan synd kastar första stenen" sade han åt dem som ville döma och stena den prostituerade kvinnan. "Du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget" åt några andra som hade lätt för att döma.

Till Åke Green, Birgitta Rydberg och många fler skulle jag vilja be om en mildare samtalston. "Döm inte så blir ni inte heller dömda" – vore inte det något att stilla bejda om. Bara Gud har nycklarna till döden och dödsriket. Att önska någon annan en plats i helvetet, som min partikamrat Rydberg gjort, leder bara fel. För demokratins, yttrandefrihetens och kristenhetens skull vore det bättre med mer samtal om svåra frågor och färre tvärsäkra yttranden.

Döden i Afghanistan

En, kanske två eller tre, svenska soldater har dött i Afghanistan. Var deras död till nytta för afghanerna och världssamfundet?

Det finns olika syn på hur världsfreden ska säkras. Den tydligaste linjen idag är den USA-inspirerade krigslinjen. Det är kriget mot terrorismen som ska säkra freden. Det är våldsanvändning som ska säkra vapenfrihet. Denna syn går igen i både hur FN agerar, liksom i hur enskilda stater hanterar situationen. Storbritannien, Danmark och Spanien är bara några av exemplen på länder som traskar patrull.

Tyvärr finns också i Sverige och i mitt parti våldsförespråkare. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (fp) är en av de värre. Tilltron till våld som konfliktlösningsmetod sitter stabilt i denna liberala(?) själ.

Kanske det är omöjligt att dra tillbaka de militära styrkorna från Afghanistan i dagens läge. Landet skulle kanske kastas in i inbördeskrig och än mer våld. Men problemet är att den situation som finns i landet idag till stora delar är skapad av det land som nu krigar där mest. Afghanistan och talibanerna sågs tidigare som ett gott verktyg för USAs Sovjetpolitik. Landet destabiliserade Sovjetmaktens sydostgräns. Talibanernas uppbyggnad skedde med amerikansk hjälp. Nu får man skörda storm där man sått vind.

På samma sätt är det i Irak. Landet var tidigare en av USAs och flera västländers hjälpare. En motkraft till Iran. De vapen som byggde Husseins terrorvälde skapades inte av öknens sand. De importerades av villiga vapensäljare i väst. Husseins största misstag var att han trodde att USAs tyglar var lösare än de var. Om han fortsatt att vara en god oljeproducent och bara bråkat inom landet, hade nog aldrig vare sig USA eller väst ingripit. Irakiernas människovärde kan tyvärr mätas i olja. Nu finns västvärlden där. Våldet har på kort sikt säkrat oljetillförsel och en spirande demokrati. Men frågan är vad som händer på sikt. När USA lämnar landet - och den dagen rycker allt närmare beroende på amerikansk inrikespolitik - vad kommer då att hända? Inbördeskrig? Total destabilisering? Eller finns ändå fröet någonstans hos det irakiska folket att bygga en ny, demokratisk framtid. Man kan bara hoppas!

En god liberal sade en gång: "Våld är den odugliges sista tillflykt." Tyvärr finns så många oduglingar i världen.

Integriteten igen

I dagarna funderar flera av oss om Dawit Isaak är fri eller inte. Har Eritreas represiva regim släppt honom tillfälligt eller är han verkligen frigiven. Vilket spel spelas bakom kulisserna?

Jag känner inte närmare till förhållandena i Eritrea. Det är ändå märkligt att det inte varit större opinionstryck i Sverige för att få regimen att frige denne regimkritiske skribent. Tänk om alla länder hade en verklig informationsfrihet.

Men det är inte ens så att vi i det fria västerlandet har en fri media. Det räcker med att se hur medias roll speglar konflikterna i Mellanöstern för att inse att det finns problem. Det är en hårfin skillnad mellan tankarna från USAs konservative president om att bomba ett annat lands TV-station och Eritrearegimens fängslande av oliktänkande.

Tyvärr verkar det påstådda kriget mot den internationella terrorismen att få de västerländska demokratierna att visa upp sina sämsta sidor. Jag tänker på attackerna mot den personliga integriteten som finns både i Sverige, EU och USA. Vem kan garantera att den information som de "goda" staterna samlar in inte kommer att användas mot samma staters medborgare? Ingen kan det! Den goda staten existerar bara så länge det finns ordentliga lagar som inskränker statens makt över de egna medborgarna. Där eroderar nu de västliga demokratiernas grundvalar.

Bäva månde vi små människor.

Måste man vara feminist?

I går ledde jag ett samtal mellan två av Sveriges ledande feminister. Birgitta Ohlsson (fp) och Gudrun Schyman (fi). Samtalet kretsade mest kring frågor om arbetsmarknad och löner, men även en del familjepolitik.

Det var inte så svårt att se var gränslinjerna går mellan Folkpartiet och F!. Synen på människan som individ eller del i ett kollektiv, på offentlig och privat sektor, på sex timmars arbetsdag, och så vidare. Men visst fanns det saker som förenade. Familjepolitiken är inte så olik.

För mig, som inte har jämställdhetspolitik som min vardag, var det intressant att höra de olika utgångspunkter som fanns. Fortfarande är det svårt att göra sig fri från att de traditionella höger - vänsterskalorna är centrala för all politik. Det spelar ingen roll om man menar att miljö, feminism eller andra stora frågor går utanför denna vänster - högerskala. Förr eller senare hamnar man ändå där.

Personligen har jag problem med att kalla mig feminist. Jag inser att rent vetenskapligt så står jag bakom någon slags mainstreamad feminism, betydligt mer åt Birgitta Ohlssons sida än Gudrun Schymans. Men ordet, och för mig har orden stor betydelse, ordet feminism leder mina tankar fel. Feminism kan inte översättas med jämställdhet. Feminism handlar rent ordmässigt om kvinnan. Undertoner hos Gudrun Schyman, och betydligt tydligare hos andra inom F!, talar också om att det mer handlar om könskamp än om samarbete för jämställdhet, mer om att nu är det kvinnornas tur att ta över, än att skapa en värld där både män och kvinnor har rätt och möjlighet att bli de människor de kan.

Tänk om man kunde få bli egalist istället!

Varför ska vi vara med i EU?

Tilltron till EU fick sig idag ytterligare en törn. Det förslag till kontroll över de tiotusentals kemikalier som produceras, säljs och sprids i miljön gick idag i graven. Av Margot Wallströms stolta idéer blev i princip inget kvar.

Istället för att värna människans hälsa och vår gemensamma livsmiljö, valde europapolitikerna att rösta för att den nedsmutsande industrin även i fortsättningen ska få riskera våra och våra barns hälsa och liv. Ekonomin gick åter igen före allt annat!

Gång efter gång ser man att EU inte är den organisation för en bättre miljö som den skulle vara. Gång efter gång ser man att EU sätter ekonomi före människa, miljö, hälsa, solidaritet.
Varför ska vi ha EU om inte organisationen kan klara av att lösa de problem den borde kunna vara ett instrument för? Har vi gått in i EU för att få billigare sprit, okontrollerade kemikalier, mer avlyssning och mindre integritet?

Även för den som stod med på Folkpartiets lista till Europaparlamentet kan frågorna ibland bli alldeles för många och svaren alldeles för få.

Lokal budget

Läser dagens Nerikes Allehanda och deppar ihop. Hundratals timmars arbete nedlagd på en Folkpartibudget. Timmar och engagemang på att få ihop en allians. Och resultatet?

NA väljer att skriva om Rådhuset som en såpa. En sosse får avsluta artikeln med ett obemött påstående om att vi vill att folk ska betala för välfärden, vilket är en ren lögn.

Är lokal demokrati inte värt mer? Är inte de lokala väljarna värda att få ta del av en debatt som rör skillnaderna mellan vänster och höger, mellan socialism och liberalism? Borde det inte vara intressantare att skriva om synen på frihet och valfrihet, om kollektivism kontra individualism och om synen på om kommunen har pengar eller inte, än att ta ett citat om Rådhuset som en såpa?

Är det den demokratin vi vill ha? Ska vi som är politiskt aktiva enbart fälla meningslösa oneliners? Eller finns fortfarande plats för den djupa demokratin?

Mörker

Det brittiska parlamentet, med liberaldemokraterna i spetsen, sade nej till någon av de värsta inskränkningarna av personlig integritet som regeringen Blair ville genomföra. Hotet från den internationella terrorismen får västerländska politiker och regeringar att genomföra den ena inskränkningen av personlig integritet efter den andra.

I Sverige är det tyvärr likadant. Justitieminister Bodström sitter i samma eländes vagn som Blair. Tyvärr hänger Folkpartiet med på boggien. Justitieutskottsordförande Pehrson ser inte stora bekymmer i att det parti som hittills alltid stått på den lilla människans sida numera arbetar för storebrorssamhället. Mer buggning, mer avlyssning, mer registrering, mer lagring, mer säporapportering.

Det är inte några problem med att flytta gränserna, säger dessa maktens män. Vi flyttar dem hit, men inte längre. Och den överskottsinformation som finns kommer inte att utnyttjas. I en bisats kan man höra ekot (i vart fall inte mot oskyldiga).

Men den information som finns kan inte skyddas till 100 %. Det samhälle vi bygger kan inte försäkras vara det goda samhället. Det räcker med att gå tillbaka till 1970-talet, IB-affären och hela myglet kring den dåvarande socialdemokratiska regeringen, facket och åsiktsregistreringen för att inse att också den "goda" svenska statsmakten kan korrumperas och felutnyttja information.

Personlig integritet, rättsäkerhet och frihet från förtryck hänger ihop. När politiker börja tumma på dessa värden, har terroristerna redan vunnit.

Demokrati - mångfald eller styrförmåga

I dagarna kan åter ett kapitel skrivas om den moderna, mogna, åldrande eller döende demokratins histora i Örebro. Åter lämnar (mp) majoriteten, inte helt och fullt, utan delvis och med förbehåll. Den budget som ska tas på nästa fullmäktige, den regeringsförklaring som gäller för Örebro 2006, saknar en majoritet bakom sig.

Jag har i lokal media kunnat få fram vad jag ansett om (mp)s agerande. Deras ansvar är stort, men det delas också av (s). (S) är som parti inget parti som kan samarbeta på lika villkor. Det visar sig både lokalt och nationellt. Stödpartier är bra, men koalitionspartners är dåligt - det är det stora partiets paroll. Den framtida demokratiska processen kommer förhoppningsvis att leda till att sådana partier som (s) - med makten som enda ledstjärna, och (mp) - utan bärande ideologi, förminskas.

Men det underliggande problemet för svensk demokrati som belyses av det som nu händer i Örebro är ett av demokratins två ben. Om det ena benet är rätten att rösta, att få vara med och bestämma vilka människor och åsikter som ska representeras i fullmäktige och riksdag, är det andra benet beslutsförhet. Redan i demokratins barndom diskuterades bland liberaler om det var viktigare att alla åsikter skulle komma till synes genom den breda representativa demokratin, eller om majoritetsvalens i enmansvalkretsar beslutsförhet var viktigare. Slutsatsen då var att representativiteten var viktigare.

Jag tror fortfarande på den starka representativa demokratin. Men varje gång partier agerar som (mp) i Örebro - att använda media att driva andra allianspartier framför sig i små frågor, eller som (s) - att försöka styra med maktfullkomlighet, sätts ytterligare en spik i den traditionella svenska representativa demokratins kista.

Ökade klyftor - ökade problem

Vi har i flera dagar kunnat höra om oroligheterna i Paris. Socialt utsatta områden härjas. Oroligheterna sprider sig.

Frågan är: kan vi förvänta samma utveckling här?

Det finns säkert tusentals förklaringar till de problem som uppstått i Frankrike. Ett land är inte heller ett annat likt. Ändå finns tanken att dessa utanförskapsområden som finns runt Paris också har sina spegelbilder i Sverige.

För mig blir det självklart en uppmaning att fortsätta mitt arbete för en socialliberal politik. En politik som både syftar till att ge den enskilde individen den makt och de möjligheter hon har, men som också ser till statens och den offentliga sektorns stora ansvar. Klyftorna i samhället får inte öka. Risken finns att när de rika blivit så rika att de inte längre "hör till" oss vanliga i samhället och de fattiga blivit så fattiga att de också hamnar utanför, då har det demokratiska samhällets grundvalar krossats.

Ett samhälles framgång mäts inte av det höga antalet miljardärer, eller miljonärer, utan av hur få som är utanför och fattiga.

Socialdemokratins vägval

Rapport efter rapport kommer från Malmö och (s)-kongressen. För oss som på behörigt avstånd följer rapporterna kan det tyckas som om det är mycket väsen för ingenting. Problemet är att ingenting kan kosta miljard efter miljard.

En av de frågor som rör mitt funderande kring politiken är vilka som känner sig representerade av socialdemokraterna. Är det den hårt arbetande entreprenören, snickaren, rörmokaren, datateknikern? Är det kvinnan i offentlig sektor som vill mer än vad det politiska systemet ger möjligheter till? Eller vem är det?

Den bild som etsar sig in i mitt sinne är att s-partiet idag är ett parti för systemförvaltning. Det är organisationen som sådan som ska bevaras. Fokus finns inte hos medborgaren, vare sig hon är rik eller fattig, svensk eller invandrare. Fokus finns i den offentliga sektorns struktur. Det är bidragssystemen som är det viktiga, inte vad bidragen ger till medborgaren och vad de innebär för samhället. Det är den offentliga sektorn som är viktig, inte vilka resultat den åstadkommer och vad medborgarna kan förvänta sig av den i framtiden.

S står idag inte för social ingenjörskonst. S står för systemförvaltning.