ösk?ÖSK?

Match i går igen. Suckarnas dal är ännu inte genomgången. 1-1 mot Åtvid som i och för sig är enda svenska lag i europacuperna i år. Men 1-1 mot ett lag som vare sig kunde eller ville anfalla är underkänt.

Ändå spelar ösk bra bitvis. Kommer fram på kanterna. Trillar boll fint på mittfältet. I går var det både skott i ribban och räddande nickar från östgötar som klarade av det oavgjorda resultatet. Men alldeles för ofta är sista passningen oprecis. Inläggen korta eller luftpastejer.

Och framförallt: Omställningarna går för sakta. I våras var det full fart framåt. Nu är det full fart fram och sedan, när man passerat halva plan, en bakåtpassning och mer bolltrillande.

Ändå hoppas jag och tror att laget ska ta sig ur svackan och komma in i vinnarcirkeln igen. För det är ju så för oss supportrar. Hoppet är det sista som lämnar...

Tonen i debatten

I förra veckan skrev Mats Sjöström, min huvudutmanare om posten som kommunstyrelsens ordförande, en artikel om kommunens ekonomi. I den artikeln var jag "värst" och "så okunnig" samtidigt som jag "inte verkar uppfattat att politik handlar om att prioritera och omfördela resurser". Enligt Sjöström är jag tydligen fullständigt inkompetent, något som går bra att skriva om i tidningen.

Jag har åsikter som skiljer sig tydligt från Sjöström och socialdemokraterna kring hur kommunen ska skötas. Jag har en helt annan syn på ledarskapets betydelse för en modern organisation. Jag tror på ett öppet och kommunikativt ledarskap. Jag är säker på att jag skulle bli en bättre kommunstyrelseordförande än den nuvarande.

Men jag kommer aldrig att påstå att Sjöström är "värst" eller "så okunnig" eller andra personligen nedsättande epitet. Jag respekterar hans detaljkunskaper och ekonomiska kompetens på företagsekonominivå. Men jag kommer att fortsätta att angripa den politik som orsakat en usel skola, en otrygg äldreomsorg, ett samhälle med utanförskap och en kommun utan entreprenörskap. Det räcker med att låta politiken tala.

Varför nu?

En LUF-are har blivit ertappad med att surfa runt på s intranät. Det är ganska uselt. Är det brottsligt ska det straffas.

Men man funderar varför detta är en nyhet nu. Det hela skedde under perioden november 2005 till mars 2006. Det har gått ett halvt år sedan dess. Varför ska s ha en presskonferens vid midnatt, timmarna efter Fredrik Reinfeldts TV-intervju?

För mig stavas det hela med ett ord: valtaktik.

Har man inte någon egen politik att prata om eller märker att det inte fungerar att skälla på andra partiers politik, gäller det att få folk att tycka illa om de andra partierna på andra grunder.

Intressant inblick i TV-journalistik

Fick i går i direktsändning veta att "Staffan Werme gör ett utspel om att vårdnadsbidrag inte ska införas i Örebro". Eftersom jag fortfarande tror att jag är Staffan Werme och inte visste om att jag gjort det utspelet kom det som en fullkomlig överraskning.

Än mer överraskad blev jag när jag efteråt fick höra att TVs journalister ringt till poltiska kolleger och påstått att jag hört av mig till TV med detta utspel under dagen. Då började jag känna mig ordentligt tudelad eftersom den del av mig som jag fortfarande tror är jag satt i ett sammanträde i Stockholm och inte hade kontaktat TV.

Sanningen är att TV kontaktade mig två gånger under veckan: I början av veckan för att höra min åsikt (som fortfarande är att sossarna misskött ekonomin så att utrymmet för reformer är minimalt). I går morse när jag satt på tåget till Stockholm då de först ville intervjua mig under dagen men sedan ville att jag skulle komma till studion.

Det intressanta är att TV väljer att försöka redigera verkligheten till en medial verklighet som passar mediet. Det duger inte att använda det politikerna verkligen säger. Man måste skruva det ytterligare ett antal varv. Om sedan detta innebär att konflikter som inte finns uppstår (i vart fall i sändningen), eller att sanningen egentligen är ointressant verkar vara ett mindre bekymmer.

Problemet är att public service-uppdraget inte är gjort för att redigera verkligheten, utan för att beskriva den.

Främling(s)fientlighet?

I tisdagens Expressen skrev en avhoppad Sd-are om kopplingen mellan de traditionella socialdemokratiska väljargrupperna och värderingarna hos Sd. Jag har flera gånger själv pekat på att Sd bygger sin politik på en orealistisk dröm om ett folkhem, där bara snälla svenskar bor i röda stugor och där omvärlden egentligen inte finns. Folkhemmet kan lika gärna vara ett hem med stängda som med öppna dörrar.

Nu verkar tyvärr (s) tro att man måste närma sig dessa värderingar. Minister Orback får intern kritik för ett tal han höll i helgen. Det är bra.

Under de senaste åren har Folkpartiet fått utstå kritik från framförallt (s) för delar av sin integrationspolitik. Den kritiken slår nu med full kraft tillbaka mot partiet. Och till skillnad från Folkpartiet saknar (s) åtgärder för att minska utanförskapet, det utanförskap som under de senaste 12 åren växt till skrämmande höjder.

Jag delar en del av den kritik som riktats mot mitt parti. Ibland blir kraven alltför enkelriktade. Men samtidigt finns ständigt visionen om det öppna och globala samhället levande hos alla folkpartister. Det är en helt annan vision än den om folkhemmet, hur grönt eller rött det än må vara.

Hedersam förlust

Det är bara att acceptera. Alliansen kördes över av den socialdemokratiska lagmaskinen i gårdagens match. Vi kan försöka bortförklara det med att vår medelålder var runt dubbelt så hög som deras, att knappt något av ansiktena i laget har förekommit i politiska sammanhang i kommunen eller så. Men bortförklaringar får alltid med sig en fadd eftersmak.

Så det är bara att bita i det sura äpplet.

Tyvärr är ju fotboll viktigare än politik så den kommande vinsten i valet väger bara delvis upp denna förlust.

Bistånd eller trygg pension?

Har idag haft ett antal diskussioner med äldre människor som menar att det är bättre att sänka biståndet och höja pensionerna och öka pengarna till äldreomsorgen än att stå fast vid enprocentsmålet. Jag har envist försökt förklara att min inställning är att vi måste våga ta vårt internationella ansvar. Biståndet är ingen regleringspostsfråga. Biståndet är ett sätt att visa solidaritet med de som har det allra svårast i världen.

Man kan mycket väl acceptera att dagens bistånd inte håller ett riktigt kvalitetsmått. Det ges till odemokratiska regimer. Det hamnar alldeles för ofta i byråkrati och i korrupta politikers fickor än hos dem som behöver det.

Då finns två vägar ut. Antingen säger vi att eftersom biståndet inte fungerar så drar vi ner det. Eller så säger vi att eftersom det inte fungerar så förändrar vi det, men behåller nivån. Jag tror på det sistnämnda. Biståndet måste villkoras av en demokratiutveckling, gå till sjukvård, skola, rättssystem. Mer bistånd kan gå genom ideella organisationer.

Det är också fel att ställa behövande grupper mot varandra. Socialdemokraterna har misskött äldreomsorgen under många år. Men det ska inte världens fattiga behöva sota för. Det finns resurser i det svenska samhället som räcker till både bistånd och omsorg.

Demokrati

Igår debatterade jag mot ett parti som är främlingsfientligt och nationalistiskt. Deras idéer är i mitt tycke gräsliga. De riskerar att leda till ett samhälle där människa ställs mot människa och murar reses mellan "oss här inne" och "dom där utanför".

En del tycker inte att man ska ta sådana debatter. Flera av de etablerade partierna menar att det är bättre att låtsas som om de inte finns. Deras politik har bland annat lett till att partiet nu finns i allt fler fullmäktige och att många elever i grund- och gymnasieskolorna säger att de sympatiserar med denna främlingsfientlighet.

Mitt vapen mot denna skrämmande politik är det vapen som alltid varit demokratins enda: Den öppna och fria debatten.

Tyvärr finns det krafter som väljer andra vägar. Debatten i går stördes på flera sätt. Dels genom falska telefonsamtal som berättade om att den skulle inställas. Dels genom att låsen till lokalen manipulerades. Dels genom att brandlarmet saboterades under debatten.

Den som väljer tystnadens och sabotagets väg riskerar långt mer än personliga straff. Den människan sätter demokratin i fara.

Utmaning

Det är synd att inte Göran Persson vågar möta Fredrik Reinfeldt i offentliga debatter. När han har haft chansen, som efter alliansens presentation av valmanifestet, har han backat. Istället har han sänt fram Mona Sahlin. Reinfeldt har naturligtvis vägrat. En presidentkandidat i USA debatterar mot en annan presidentkandidat, inte mot en senator. En statsministerkandidat i Sverige debatterar mot den andre, just för att väljarna ska kunna se skillnader i den politik som kommer att föras.

Nu verkar (s) alltså tycka att det är intressantare med andra debatter. Därför tar jag här och nu chansen att utmana Göran Persson på debatt. Jag, en lokalt förankrad politiker med Örebro kommun som arbetsplats, skulle gärna debattera de viktigaste frågorna i valet, de som berör människornas vardag. Hur blir det med skolan? Kunskap eller ... Hur blir det med äldreomsorgen? Trygghet eller ... Hur blir det med den sociala omsorgen? Fler uteliggare eller ...

Hör av dig Göran. Jag ställer upp.

Hur kan ni?

Ytterligare en ÖSK-förlust mot ett bottenlag. Det börjar bli för många. Hur kan ett lag som spelar fotboll med allsvensk kvalitet (första halvlek mot Degerfors) plöstligt inte ens få ihop det grundläggande spelet mot bottenlag som Qvidin, Falkenberg, Sundsvall???

Idrott är inte politik. Idrott är psykologi. ÖSK kanske inte behöver en ny anfallare. ÖSK behöver en terapeut.

Tonen i politiken

I går var näringsministern i stan. På Stortorget pratade han politik. Eller vad det nu var. Han kallade alliansens politik för "hässkitspolitik" och försökte sedan göra någon slags övergång till hur han egentligen kunde använda ett sådant nedlåtande ord i sitt tal.

Man måste bli bekymrad när socialdemokratiska ministrar hellre använder nedsättande ord som "muppar" och "hästskit" än pratar politik. Hittills har jag inte hört en enda sådan kommentar från någon av de ledande allianspolitikerna.

Tyvärr går språkbruket igen lokalt. Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för hur politiken kommer att utvecklas. Att vara politiska motståndare berättigar inte till personligt nedsättande språkbruk.

Ett räkneexempel

En försiktig beräkning av sossarnas vallöften:
Järnvägsförbindelse 50.000.000
Stadsmiljö 5.000.000
P-platser 500.000
Bussar 5.000.000
Resurscentrum 2.000.000
Sommarjobb 1.000.000
Nyföretagande 5.000.000
Heltid 50.000.000
Läkarutbildning 500.000
Mångfaldsutbildning 15.000.000
Utsatta kvinnor 1.000.000
Medborgarkontor 10.000.000
Handikappanpassning 5.000.000
Handikappbostäder 9.000.000
Förskoleplatser 1.000.000
Lärarutbildning 1.000.000
Fortbildning 2.000.000
Skolombyggnation 50.000.000
Seniorbostäder 100.000.000
Äldreläkare 2.000.000
Äldreinformation 1.000.000
Hemavlastning 5.000.000
Kompetensutveckling 2.000.000
Belysning 1.000.000
Bro vid Oset 1.000.000
Nytt bad 500.000
Vivallahall 30.000.000
Ungdomens hus 1.000.000

SUMMA 365.500.000

Priset för den socialdemokratiska valrörelsen är 365 miljoner femhundratusen kronor. Försiktigt räknat.

Finns det någon som kan tro på en sådan politik?

Engagemang

I går var det åtminstone fyra partier nere vid vallen när ÖSK slog Degerfors med 2-1. Jag är fortfarande hes efter att ha skrikit åt domaren och jublat åt målen. Vet att man inte ska skrika åt domaren, men vad gör man när han dömer fel hela tiden, typ:)

För oss i Folkpartiet är det inte första gången. I våras hade vi en fantastisk kväll när ÖSK slog Norrköping, grillkväll i parken och utdelning av några hundra broschyrer. I går, i regnet, valde vi istället att dela ut "vallotter", små papper som inte blev så blöta. Det gick väl ut dryga tusen innan de vi tryckt tog slut!!!

Såg Björn Sundin vid arenan i går. Jag kan tycka vad jag vill både om hans politik och hans sätt att framföra den. Men han är i alla fall engagerad. Det ska han, alla andra sossar, kristdemokrater, centerpartister och naturligtvis alla glada folkpartister ha en eloge för.

Alliansen presterar, Person abdikerar

Idag presenterade allianspartierna sitt valmanifest. Det handlar om jobben, precis det som socialdemokraternas manifest inte handlade om.

Samtidigt var det meningen att statsministern och moderatledaren skulle debattera manifestet i TV på kvällen. Just nu verkar det som om Persson inte vill eller vågar ta en debatt till mot alliansen. Statsministern har redan abdikerat. Tydligare kan inte det socialdemokratiska moraset beskrivas.

Tonläge i debatter

Läser idag i NA det senaste angreppet på mig som person. Inte ett spår av politik. Bara rena personangrepp.

Det är OK. Det är något man får tåla.

Eller...

I går läste jag Agneta Bloms blogg där hon skriver om debattklimatet i kommunen. Utifrån sitt tidigare uppdrag som handlade om hur förtroendevalda upplever sin situation, ber hon och Torgny Larsson (s), kommunfullmäktiges ordförande, oss som politiker att tänka över vad vi säger och hur vi säger det. Lite längre ner påpekar hon att det inte kanske är så lyckat att kalla folk för lögnare.

Det är enkelt att hålla med henne. Men samtidigt måste man fundera: Var går gränsen mellan ett acceptabelt politiskt angrepp och ett angrepp som blir personligt? Om en politiker ljuger, är det då rätt eller fel att påpeka det? Blir en anklagelse om lögn alltid ett personangrepp?

Man kan fortsätta att fundera: Innebär olika kulturella bakgrunder olika acceptans för konflikt som arbetsredskap? Innebär olika utbildningsbakgrund, eller retorisk kunnighet, olika acceptans för konflikten som arbetsredskap?

Det är inte lätt alla gånger. Jag vågar ändå påstå att jag som person har fått del av fler offentliga angrepp riktade mot mig som person eller personlighet, utan politiska undertoner, än någon annan lokal politiker.

Men det är en del av spelets regler.

Eller...

valspurten i gång. FP i medvind

Valstugorna öppnade så officiellt. Inga hårdare ord mellan partierna nere på torget. Skönt.

Kan säga att intrycket var mycket positivt. Det bärande temat från många människor är att de vill att den nuvarande majoriteten ska ersättas av något nytt. "I år blir det er tur att få min röst" eller "Jag har alltid röstat på sossarna, men inte i år" är ganska vanligt förekommande. Det känns bra.

Varför känns det bra? Därför att mitt och Folkpartiets arbete i Örebro de senaste 8 åren gått ut på att visa att det finns ett bättre alternativ än den nuvarande, ganska trötta majoriteten. Därför att människor verkar inse att det finns ett parti med en vision om Örebro, om skolan, äldreomsorgen, företagandet, som inte bara bygger på mer av samma.

Det ska bli en mycket intressant valrörelse.

Allians i Örebro

"Bättre fyra kalla kastruller på en varm spis än tre varma på en kall!" (gammalt kinesiskt ordspråkstravesti)

Det har funnits frågor varför det inte gått snabbare med allianssamarbetet i Örebro. Svaret från min synvinkel kan läsas ovan. Låt mig förklara:

Vi är fyra olika partier. I Örebro har skillnaderna varit större än på många andra platser. Vi har varit fyra kalla kastruller. Naturligtvis hade vi kunnat göra som vänsterkartellen, rusa in i ett samarbete, skriva 133, 134 eller till och med 135 punkter för Örebro, och sedan inse att den gemenskap som döljer sig bakom orden är lika kall som en kall spis. Vänsterkastrullerna svalnade snabbt. Kaos och kyla följde i kastrullens, ursäkta, kartellens spår.

För vår del har det istället varit viktigt att hitta det vi kan bygga en långsiktig gemenskap kring först. Lika viktigt har det varit att se var vi är oense och finna vägar att lösa konflikter. Vi har fått ett generalrep kring mässan, men gårdagens samtal visar att det finns vägar ut. Min avsikt har under denna tid varit att först få spisen varm, finna hållbara samarbetsformer, och sedan i lugn takt jobba igenom allianssamarbetet.

Nu är vi ytterligare en bit på väg. Vi har ett alliansmanifest som kommer att presenteras de kommande veckorna. Vi har en gemensam organisationssyn som vi slipar vidare på.

På den andra sidan finns .
Just det. Ingenting.

Bodström kallar alliansen muppar

Jag erkänner. På offentlig plats, på denna blogg, har jag kallat två socialdemokrater lögnare. Eller en i alla fall. Den andre skrev en artikel som så att säga gick runt sanningen.

Det är kanske grovt. Men tyvärr är det sant. Även i den politiska debatten måste en lögn få kallas en lögn och en lögnare för det han är.

Det är viss skillnad på detta och det som justitieministern gjorde i TV i måndags. Då valde han att kalla alliansföreträdarna för "muppar". Det har ingenting med något de sagt eller skrivit att göra. Han ville förnedra ledarna för fyra andra partier. Det finns inget försvar för ett sådant agerande. Om det politiska språket enbart ska användas till att klistra nedsättande ord utan innehåll på andra politiker är det bekymmersamt.

Jag kommer att fortsätta att kalla en lögn för en lögn. Men jag kommer aldrig att kalla en motståndare för en mupp.

Lögnarna(s) parti

Idag tror jag rekordet i lågt stående valrörelse slagits. När man slår upp tidningen på morgonen kan man läsa Lars-Erik Sotings svar på Johan Åqvists artikel om den redan låga sossepropagandan om trygghet eller rädsla. Artikeln var tyvärr fylld av svepande felaktigheter om Folkpartiets politik. Det är allvarligt att ett fackförbund väljer att använda medlemmarnas pengar, där merparten inte ens röstar på (s), dels till propaganda som ska skrämma väljarna från ett hot som inte finns, dels på artiklar som målar upp en felaktig bild av ett parti och sedan hotar med bilden och inte verkligheten.

Som om inte detta vore nog går sedan detta partis valledare, Björn Sundin, ut med direkt lögnaktiga påståenden kring arbetet med de gemensamma valstugorna. Folkpartiet var det enda partiet som drev frågan om tidigare öppningsdatum för valstugorna. Flera partier ville ha ännu kortare öppettider än de 4 veckor som nu blev. Socialdemokraterna var, det ska erkännas, det parti som var minst emot vår vilja att öppna tidigare. Men inte förrän vi gav besked om att vi skulle söka eget tillstånd från den 1 augusti valde de andra partierna den kompromiss som sedan avtalades: Rätt att ställa ut stugorna 14 augusti. Rätt att öppna den 21 augusti. Det förekom ingen information om att socialdemokraterna tänkte ha två valstugor, en mobil och en fast. Det förekom ingen information om att de skulle driva kampanj från den mobila valstugan denna vecka.

Så drar Björn Sundin in frågan om Folkpartiets kampanjer på marknadsafton och Örebrofesten i sammanhanget. Vad har det med saken att göra? Vi har sökt egna tillstånd, både för vagn och servering. Vi har gjort egen marknadsföring. Vi har tagit egna initiativ. Det har inget att göra med det avtal som träffades mellan de 7 (eller kanske var det bara 6?) partierna om Stortorget runt valtorget.

Socialdemokraterna är allt mindre sociala, och tyvärr allt mindre demokratiska. Det är den råa makten som gäller.

Prata väder i valet

Det regnar. Idag igen.

Skönt. Men hur länge?

På sex veckor har man knappast sett regn. Sedan i midsomras har fälten i Fällersta bara fått ett par millimeter. Tack vare den blöta och kalla våren har grundvattnet varit högt så träd och grödor har klarat sig. Frågan är vad som hänt om våren varit mer normal.

Nu regnar det. I går kom 30 mm. Idag ytterligare några. Mer väntar. Frågan är hur mycket. Jag har förutspått att hösten 2006 kommer att gå till historien som en av de blötaste. Översvämningar av olika storlek kommer att inträffa, på olika håll i landet.

Det är en ganska enkel spådom byggd på minimal statistik och lite klimatkunskap. Statistiken säger att det är möjligt med mycket regn i år. Klimatkunskapen säger att varm luft kan innehålla mer vatten som gör det möjligt för ökade regnmängder. Samma klimatkunskap säger att klimatförändringarna kommer att innebära ökad risk för extremer. En extremt torr sommar skulle kunna följas av en extremt blöt höst. Typ.

Oavsett om nu min spådom slår in borde vädret vara en av valets viktigaste frågor. Klimatförändringarna kommer att påverka oss. Vi vet inte bara när, hur och hur mycket. Socialdemokraterna har presenterat en "lösning" på problemet. Mer biobränslen från skogar och jordbruksmark. Det kommer att innebära en storskalig socialisering av svenskt jordbrukande och minskad biologisk mångfald.

Folkpartiet menar att kärnkraften är en del i lösningen. Men man orkar ännu inte ta in helheten av alla åtgärder som behövs.

Om jobben och välfärden ska räddas borde vi prata mer väder i valrörelsen.

Värderingar eller detaljer?

Årets valrörelse riskerar att bli en traditionell svensk valrörelse. Tyvärr. Det handlar om att ge olika grupper lite pengar. En skvätt här. En skvätt där. När man sedan summerar ser man att det inte går ihop sig. Huvudmotståndare i denna politik är socialdemokrater och moderater. Det märks extra tydligt efter Reinfeldts valupptaktstal. De båda partierna för ibland varandras politik.

Men: Det finns framförallt ett parti som beter sig något annorlunda. Folkpartiet har faktist denna valrörelse hittills fokuserat mer på värden och värderingar än på detaljpolitik. Det är bra. Jag som så ofta klagar får acceptera att partiet hittills gör rätt enligt mitt sätt att se på politik.

När jag analyserar vad politik är återkommer jag ofta till amerikansk politik och presidenterna Bush och Carter. Jimmy Carter var en fantastisk president som ville väl. Han var kunnig och duglig och fattade massor av bra beslut. Men han gjorde litet avtryck på omvärlden. Varför? Jo - han var en administratör av det rådande systemet.

Georg W Bush kan inte påstås vara den president som kommer att gå till historien som den som kunnat mest, i vart fall om man ska tro på vad man läser om honom. Men han kommer i alla fall att vara en av de presidenter som ändrat det amerikanska samhället mest, eftersom han kommunicerat värderingar, konservativa, kristendomska, traditionellt amerikanska värderingar.

På samma sätt borde det kunna gå att i Sverige driva en kampanj som handlar om visioner och värderingar istället för administration och detaljbudgetar.

(Ja förresten. Även (c) driver i vissa frågor en sådan politik.)
((Och (v) ibland även om deras är så orimlig att den inte kan fungera som förebild))

Israel - Libanon - Hizbollah - Palestina - USA - ...

Ingen bloggare kan väl undvika detta ämne. Jag är inte tillräckligt kunnig, eller omnipotent, för att tro att jag har förslag som skulle kunna lösa konflikten. Jag kan bara peka på två saker:

1) Vapen är inte alltid rätta lösningen till fred. Ibland sår vapen mer vind och skördar mer storm än alldeles för många tänkt sig.

2) Det behövs en nystart för pacifismen. De senaste åren har "fredsskapande" och "fredsframtvingande" militära åtgärder blivit allt populärare. Tron på att det istället är humanitära åtgärder som skulle vara verksamma är vikande. Men den tron behövs. Mer än någonsin.

S på defensiven

Folkpartiet går fram i de opinonsundersökningar som presenterats efter valet. Alliansens försprång ökar. Det verkar finnas oro i de socialdemokratiska leden. Det är bra. Demokrati förutsätter maktskifte. Det är dags att socialdemokraterna får lämna maktens boningar, gärna för 8 - 12 år i ett första skede.

Oron bland (s) märks inte minst på att de triangulerar allt friskare. Nu senast försöker de ta över alliansens fastighetsskatteförslag. Men deras trovärdighet är liten.

Hur går det då i Örebro? Vi ser maktapparatens miljoner rulla i reklambranschen. Med fackets resurser i ryggen kan partiet som inget annat köpa sig plats, om inte politikens innehåll klarar det. Men det kommer inte att hjälpa.

Hittills finns inget annat alternativ i Örebropolitiken än en folkpartiledd allians. Ett försvagat vänsterblock har ingen sammanhållning överhuvudtaget. Det lär knappast gå att sy ihop en majoritet där ett parti har all makt och de andra ska lyda blint en period till. Nej - här ligger vi i alliansen ljusår före. Vi tror på maktdelning också inom en flerpartimajoritet.

Nästa vecka tas nästa steg av alliansen i Örebro. Dagen för förändring närmar sig!

Rätt att ta i med hårdhandskarna mot GD(s)

Det finns ett antal länder som inte har neutrala, eller som det heter - oväldiga, tjänstemän. Sverige är inte ett av dem. Tillsammans med flera odemokratiska länder är det i Sverige regeringen som handplockar exempelvis generaldirektörer (GD). Det har inneburit att det på väldigt många höga stolar sitter rena socialdemokrater, eller socialdemokraterna närstående personer.

Gång efter gång vägrar socialdemokraterna att reformera systemet. Det borde ju vara naturligt att man för dessa viktiga poster utsåg människor efter kompetens och skicklighet istället för partibok och umgänge. Men (s) säger nej. Den mentala enpartistaten har talat.

Nu vill alliansen ta i med hårdare handskar. Det är bra. Efter de tidigare borgerliga valsegrarna har många berättat om ett kompakt motstånd mot förändring från en administrativ ledning som går i (s) ledband. Det var intressant att höra Inga-Britt Ahlenius sommarprogram häromdagen. Den blicken innifrån borde fått fler att få upp ögonen för vad som egentligen sker i Sverige.

EntreprenörskapsSvamp

Varför inte göra Svampen till ett entreprenörskapscentrum? Känns det märkligare att satsa ett par miljoner om året för att ge enskilda människor möjlighet att testa sina affärsidéer än att satsa nästan 500 miljoner på en mäss- och kongressanläggning? Björn Sundin verkar tycka det. Han stället gärna upp på högriskprojektet "Citymässan" som förutom att den inte kommer att bära sina kostnader, också har en mycket osäker framtid. Örebros södra infart kommer att förfulas, genomfartstrafik kommer att tillåtas förbi dagis och skolor, och ett gigantiskt parkeringsgarage breder ut sig över några av de sista 1800-talshusen i centrum. Hur många jobb kommer det att skapa? På sittande kommunstyrelse höftade majoriteten till det och kom till slut fram till ett par hundra. Vad kostar det? 125 miljoner i första svängen. Till detta ska läggas 280 miljoner för kongresshallen och de ytterligare tiotals miljonerna för vägbyggen och kommunala hotell. Vad får kommunen in i externa hyresintäkter? 5 miljoner typ. Den årliga kostnaden för kommunen borde ligga på runt 30 - 50 miljoner. Stadsbiblioteket, som Björn Sundin ansvarar för, får årliga hyreshöjningar och lägger runt 10 miljoner av detta. Återstår alltså 15 - 35 miljoner som skattebetalarna får punga ut med.

Mot detta ställer vi i Folkpartiet upp det som till och med regeringen inser är nödvändigt. En satsning på det småskaliga, de lokala entreprenörerna. Regeringens egen myndighet Nutek har räknat med att det måste startas minst 10 000 fler företag om året för att få en rimlig återväxt av företag och för att kompensera de arbetstillfällen som försvinner från de större industriföretagen. Vi säger att Örebro, från den bottennivå socialdemokraterna har för oss till, borde kunna växa med 100 nya företag om året i tio år.

Och varför inte Svampen? En av Örebros viktigaste symboler kunde också bli symbol för den framtida entreprenörskapsstaden, en stad där inte kommunen och det offentliga är allt.

Men jag lovar: Björn Sundin och alla andra kommer också i fortsättningen att kunna besöka Svampen för en kopp kaffe, en glass och en titt på utsikten. Entreprenörskap är inte i första hand stora och flashiga byggprojekt. Det räcker ofta med ett skrivbord, en telefon och en dator i en inspirerande och skapande miljö.

Den miljön vill vi i Folkpartiet lägga grunden till.

Vad víll egentligen Maud?

Maud Olofsson har utnämnt sin (eller Centerpartiets?) huvudfiende. Märligt nog blev det inte socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det blev Folkpartiet. På annat sätt kan man inte tolka hennes huvudbudskap till partiets kärntrupp i helgen. Partiet ska ta över Folkpartiets roll som tredje största parti.

Vill Maud Olofsson på detta sätt spräcka alliansen? Är det hennes partis dåliga opinionssiffror som skrämmer henne eller handlar det om att de delar av partiet som ser socialdemokraterna som den naturliga samarbetspartnern som måste få ett köttben? Folkpartiet är det naturliga andravalet för de allra flesta, framförallt socialdemokraterna, och är ännu det parti som kan avgöra maktskiftet.

Det är kanske onödigt att spekulera vidare i frågan. Det bekymmersamma är att ledaren för ett av allianspartierna nu väljer att gå ut och offentligt försöka spräcka alliansen. Lars Leijonborg har hanterat frågan väl. Det finns inget annat sätt för honom än att lugnt peka på behovet av mer samarbete istället för interna strider.

Vi kan tycka vad vi vill om allianssamarbetet. Jag har i många olika sammanhang pekat på behovet av ett starkt och fristående socialliberalt Folkparti. Den kampen kommer jag att fortsätta. Men att som centerledaren gör nu, i valspurten, gå ut och försöka få tillstånd en alliansstrid är bara dumt. Det räcker gott med att miljöpartiet och vänsterpartiet gör detsamma mot sossarna.

Låt oss inse - för demokratins skull är socialdemokraterna huvudmotståndaren, både i Örebro och i Sverige. Vi kan inte med hedern i behåll vandra längre på vägen mot den mentala enpartistaten.

Ännu en predikan

Jag skrev två predikningar till förra söndagen. För den som är intresserad är detta den första, som jag sedan gjorde om och ändrade till oigenkännlighet.


På jakt efter heligheten

Matteusevangeliet kapitel 5 vers 20 – 26
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du betalt till sista öret.

3 Mosebok 19
Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.

Petrus första brev:
Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

Solen fortsätter att steka från en klarblå himmel. Morgontimmarnas åskdunder har dragit förbi utan att mer än blöta vattenlängtande jord. Ännu en dag med högsommarvärme väntar. Vilken dag i ordningen det är har jag glömt. I Tyskland har temperaturen på vissa platser stigit över 40-gradersstrecket och vattendrag torkar ut. I Spanien dör också unga människor av värmeslag.

Ni ska vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Var, Herre, är heligheten?

I Libanon läggs döda på rad utanför sjukhusen för att snabbt kunna begravas. Dödstalen för de israeliska flyganfallen passerar etthundra, tvåhundra, trehundra… Och längs gränsen samlar sig åter en armé som med invasionen i sikte arbetar med döden som redskap. I Israel och Haifa förbereder sig innevånarna för ytterligare en dag av rädsla. Var ska Hizbollahs raketer slå ner i dag? Vem blir ondskans nästa offer?

Ni ska vara heliga, ty jag är helig.
Var, Herre, är heligheten?

Äntligen har Hagamannen i Umeå fått sin dom. Och prostitutionen i Tyskland under fotbolls VM blev inte den farsot man kunde räkna med. Men runt om i världen fortsätter handel med människor att döda, förstöra människoliv och skapa enorma inkomster för människor utan begränsande samveten.

Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig.
Var, Herre, är heligheten?

En del är tydligt: Fortfarande säljs unga kvinnor och män, som pojksoldater eller flickhoror, till intresserade köpare. Annat mer dolt: Vem har sytt dina kläder, vävt ditt tyg, skördat ditt kaffe, fått flytta för att oljan till din bensin ska kunna utvinnas?

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Runt om i världen denna ondska. Långt borta, plågande människor som inte längre borde tvingas bära bördor av svält, krig, fattigdom. Långt borta dessa tydliga onda, de som man kan fördöma. Men också nära, inbakade i en livsstil som tär och förtär både människa och skapelse. Nära denna otydliga ondska som också jag och du blir delar av. Mot detta står, eller borde stå, den helighet som grundats på rättfärdighetens grund. Men var är rättfärdigheten? Var är heligheten?

Eller: Vad är helighet?

Moseböckerna ger oss några ledtrådar:
Du ska inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något.
Du ska inte handla orätt när du dömer.
Du ska inte ta hämnd.
Älska din nästa som dig själv.

Fortfarande denna eftermiddag mullrar åskan. Nu från norr. Men än har inget regn kommit. Vårtbitarna sjunger från ekens krona. Tornseglarnas ungar har just lämnat boet. Var tionde sekund dör ett barn någonstans i världen av undernäring, krig eller sjukdomar som kunde vara lättbehandlade om de små pengarna fanns.

Var är heligheten?

Jag inser att det är omöjligt för mig själv att uppfylla ens det bittersta lilla av Mose helighetslag. Inte tilltvingar jag mig något av någon annan så där direkt, men mycket av mitt liv bygger på att andra, främst fattiga, måste avstå. Jag erkänner att jag ibland bedömer och dömer mina medmänniskor med en måttstock jag själv helst vill slippa. Någon liten hämnd har man väl funderat på. Och älska någon annan som sig själv – en omöjlighet?
Så skönt då att Gud ändå först och främst är gränslös kärlek.
Eller…

Mina tankar vandrar. Tänk om detta är en av nycklarna till den dolda heligheten? Har vi, i vår iver att göra Gud Fader mindre skrämmande för alla människor där utanför som inte känner honom, förmänskligat honom till den grad att han inte längre är Gud? En menlös kärleksgud som ska passa alla och därför inte finns för någon. Eller dolde vi Guds helighet därför att vi är för rädda för hur dess ljus skulle förtydliga våra egna synder? Blev betoningen av Guds kärlek en flykt från den dom över oss själva som vi inte vill se? Om Gud bara blir en efterlivetförsäkring för oss kristna, där kyrkbesökens mängd berättigar till evigt liv, oavsett om vi sökt helighet, rätt och rättfärdighet, bommar vi då inte effektivt för Det allra heligaste? Den Gud som är så ofattbart stor att han vare sig kan förstås eller beskrivas? Den Gud som besegrat ondskan ända in i döden. Den Gud vars förbrännande helighet mer än någonsin behövs i världen.

Jag tror att vi måste återfinna heligheten i Gud och våga söka den i våra egna liv. Det finns ingen annan väg. Mot den gränslösa ondska som ständigt genomkorsar vår värld och våra egna liv, kan ingen annan kraft än heligheten rida spärr. Då blir till och med den avslutning av Matteusevangeliets 26 kapitel, som i förstone kan verka så skrämmande, till en tröst. När vi betalt det sista öret är vi fria. Och vi har någon som valt att betala vår skuld.

Solens sista strålar färgar molnens underkanter gyllengula. Längs med grusvägen blommar gulmåran. Nyponrosens dofter blandas med lavendel och vitklöver. Tornseglarna kastar sig mellan björkarna i glädjerika mästarflykter. Och tystnaden.

Guds helighet finns där. Ibland fruktansvärd, värd fruktan. Ibland mjukt sommarglänsande. Aldrig möjlig att beskriva. Men alltid möjlig att söka.

En predikan

Jag söker heligheten.

Julikvällen har gått över i natt när jag skriver denna andra predikan inför morgondagens Gudstjänst. Vårtbitarna sjunger fortfarande i hagen utanför vardagsrumsfönstret. Grannbondens kor råmar sin nattkonsert som de gör varje vacker sommarnatt. Annars är det tyst.

Jag söker heligheten.

Den förra predikan, den jag tänkte hålla, handlade om allt de onda som händer på jorden, kriget i Mellanöstern, klimatet som förändras, människors onda gärningar, nära och långt borta. Behovet av en helighet som motkraft, en oemotsäglig, outgrundlig, obeskrivlig, fruktansvärd helighet. Den helighet som är ouppnåelig men som ändå kräver att vi eftersträvar den.
Ändå måste jag skriva en annan predikan. Den som handlar om att ständigt söka den helighet som bevarar. Bevarar det gudomligt mänskliga i människan.

Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.

Gud vill att vi ska vara heliga. Men var finns denna helighet? Vad är helighet? Jag söker. Finns det ett svar? Ett svar som fungerar i dagens samhälle?

Jag är snart 50 år gammal. Runt om mig ser jag människor mitt i livet. Mina jämnåriga håller just på att lämna ungdomsföräldrastadiet och gå in i den fria medelåldern. Nu blir tid för jaget, för resor, självförverkliganden. Tid till umgänge och glädje.

Hoppas man.

Men det jag ser är inte människor med tid. Det jag hör är inte kvinnor och män som har eller tar tid för att fördjupa och förnya sig själva. Det jag ser är människor med brist. Brist på tid. Brist på tid för djupare och långvariga relationer. Brist på tid för sig själva. Brist på tid för sökande efter mening, andlighet, eller det vi kan kalla Gud.

Inte många av samtalen med det fåtal människor jag någorlunda regelbundet talar med handlar om glädjen av att ha tid till relationer, tid till sökande, tid till Gud. Istället är samtalen allt oftare centrerade till just denna brist på tid som nästan alla upplever.

Jag är så trött. Jobbet tar sån tid. Vi orkar knappast träffa folk längre. För några år sedan kunde man alltid intala sig att det skulle bli bättre. Nästa vecka lugnar det sig. Nästa månad. I höst. Sedan.

Men det lugnet kommer aldrig. Bristernas klyftor bara fördjupas. Avståndet till lugnet, där på andra sidan, blir alltid bara längre.

Varför?
Varför?

Utvecklingen i världen är så otroligt tudelad. Å ena sidan det positiva. Aldrig någonsin har så många människor haft det så bra som idag. Andelen fattiga människor sjunker. Allt fler lever i demokratiska samhällen. Välståndet ökar, inte bara i västvärlden. Flera miljöhot har avvärjts. Det har inte varit krig i Europa på över 50 år.

Å andra sidan. Antalet fattiga är fortfarande över 1 miljard och de riktigt fattiga blir ännu fattigare. Klimatförändringarna hotar numera inte bara de fattiga ländernas innevånare i syd. I år dör åter européer i värmeböljan. Samtidigt som välståndet ökar, minskar råvaruresurserna, odlingsbar mark försaltas, urskogar huggs ner, djur och växtarter utrotas dagligen och försvinner för alltid. Och de demokratiska kärnländerna i Europa och USA hotas inifrån av ointresse, ideologier som förlorar djup, och ökande stöd för odemokratiska partier och metoder.

Och överallt hotas människans värde. Inte bara av Israels flygbombningar av oskyldiga libaneser. Inte bara av Hizbollas raketanfall. Inte bara av terrorn i Irak eller det så kallade kriget mot dessa terrorister. Inte bara av ökande krav på mer kontroll, mer registrering, förebyggande inskränkningar mot ännu oskyldiga människor.

Nej – hotet mot människovärdet går djupare än så. Hotet mot människans oändliga, obeskrivbara och alltid jämlika värde byggs mest inom oss själva.

Varför väljer vi hellre mer jobb och mer pengar istället för relationer och djupare engagemang?
Varför väljer vi hellre meningslösa bekantskaper på TV och i datorvärlden än fysiska kontakter med verkliga människor?
Varför försöker vi skapa den perfekta världen kring oss själva, och samtidigt bygga tidsbristens murar mot omvärlden, istället för att söka den helighet Gud uppmanar oss till?

Genom att förminska våra möjligheter att vara sanna människor, ge oss tid att söka både oss själva, livet och Gud, döljer vi den nödvändiga heligheten. Inte bara för oss själva. Utan än mer för en värld som aldrig någonsin tidigare varit i så stort behov av helighet som nu.

I vissa fall är kyrkan fortfarande en fristad i en allt hårdare värld. Fortfarande möts människor till gudstjänst, över många olika gränser. Det finns plats för många åldrar, många bakgrunder, många historier.

Men i andra avseenden är kyrkan en minst lika hård plats som världen utanför. Hur ofta vågar vi visa våra misslyckanden för varandra? Finns inte de osynliga kraven ständigt här? Du ska lyckas, du ska ha ett bra jobb. Du ska vara lycklig. Du ska ha en fin familj som du kan visa upp i varje fall några söndagar om året.

Och misslyckas vi gäller det alldeles för ofta att i alla fall visa en hyfsad fasad.

Så var finns heligheten? Hur söker man den?
Sanningen är – jag har inga svar.

Och svaren blir än färre när jag läser dagens bibeltexter och funderar över deras innehåll. Vem kan uppfylla Jesu krav på oss att vara rättfärdigare än skriftlärda och fariseer? Vem kan leva efter de lagar Gud gav Mose på Sinai berg? Vem kan säga till Petrus: Jag lever ett alltigenom heligt liv?

Ingen. Ingen enda av oss här inne, eller för den delen utanför kyrkan kan göra det.
Ändå vill Gud att vi ska vara heliga. Hur går det ihop?

Den enda nyans av svar jag finner är;
Gud inser mycket väl att vi aldrig kommer att kunna vara så rättfärdiga att vi kan kalla oss själva heliga. Men han söker oss genom sin egen helighet. Han uppmanar, uppmuntrar, vädjar till oss att av egen fri vilja ständigt söka det som leder till lite mer rätt, lite större rättfärdighet. En liten nyans av helighet.

Och han ger oss ständigt bevis på sin egen helighet, mitt i vardagen, om vi bara ger oss tid. Hör du inte Gud i spädbarnets joller? Ser du inte Gud i den åldrande människans livserfarna rynkor? Känner du inte Guds närhet i samtalet med din vän?

Högsommarnattens mörker djupnar. Snart går åter solen upp. Tornseglarna svingar sig mot himmelen. Lavendel och nyponros blandar sina dofter. Guds helighet är närvarande. Den uppmanar mig, och dig, att söka det ouppnåeliga. Ouppnåeligt, men nödvändigt. Alltid fortsätta söka. För världens skull. För Guds skull. För mänsklighetens skull. För din och min skull.

Amen

Hata Israel?

Så vinner då åter våldet i Mellanöstern. Israel bombar Libanon sönder och samman. Hizbollah skickar raketer mot Haifa.

Det verkar onekligen som om libanesiska människoliv är betydligt mindre värda än israeliska. Det är OK att döda oskyldiga libaneser, barn, unga, gamla, för att frita två soldater som ändå accepterat att deras tjänst både kan innebära död och dödande. Det är OK att döda oskyldiga palestinier i mängd, unga, barn, gamla, för att förhindra att ett betydligt färre antal israeler eventuellt ska slippa dö i bombattacker.

Är det verkligen OK? Är det inte rätt att hata Israel?

Ibland känns det verkligen så. Men:

De palestinska och libanesiska terroristerna kunde kanske vara lika grymma som israelerna om de bara var mer effektiva. Om Hizbollah hade bättre raketer, skulle de tveka att skicka dem mot Haifa eller Jerusalem och då döda hundratals istället för tiotals? Om palestiniernas självmordsbombare kunde finna sätt att ständigt döda allt fler israeler, minst lika många som israelerna dödar hos dem, skulle de tveka?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att våldet mycket sällan är rätt väg att lösa konflikter. Det har inte minst krigen i Afghanistan, Irak och det ständiga kriget kring Israel visat. Tilltron till våld som konfiktlösningsprincip måste brytas. Kraven på nedrustning, vapenexportförbud och vapenkontroll, även för handeldvapen, måste stärkas. Pacifismen, som i princip är dödförklarad, måste återuppväckas.

Idag måste världen fördöma Israels attacker och mord på hundratals libaneser. Men att hata ett land eller ett lands befolkning leder aldrig rätt. Hat leder till våld och våld till hat i en aldrig avslutande spiral. Någon gång måste någon av parterna välja bort våldet och låta förlåtelsen råda. Först då kan verklig fred vinnas.

Välkommen

På söndag ska jag åter predika i Betelkyrkan, vid Våghustorget i Örebro.

Du är välkommen dit.

Temat är efterföljelse, inte förföljelse, även om de ordkombinationerna kanske kan komma att presenteras i predikan. Den lär inte helle vara vare sig politisk eller opolitisk, men absolut inte partipolitisk.

Att predika är en betydligt större utmaning än att tala inför de flesta andra sammankomster. För mig känns det som om ansvaret är större. Ibland vågar man knappt lyssna på vad man själv säger, därför att det alltid är mottagaren som har rätt att tolka.

Men jag ska i alla fall försöka våga både skriva och tala på söndag. Vågar du komma och lyssna?

Bra att ta bort fastighetsskatten - knappast!

OK - jag får väl svära i kyrkan då. Jag tycker inte att det är prioriterat att ta bort fastighetsskatten.

Visst kan frågan vara en valvinnare. Det finns massor av människor som inte gillar fastighetsskatten. Men för mig är den helt OK. I alla fall om man jämför med andra skatter.

Jag skulle mycket hellre se en rejäl sänkning av inkomstskatterna. 30 miljarder till lägre skatter på arbetsinkomster skulle betyda mycket mer för Sveriges välfärd än 30 miljarder till fastighetsägarna (dit jag själv kan räkna mig). Jag skulle mycket hellre ha en högre nettolön och därför känna mig säkrare på att kunna betala fastighetsskatten, än ha en lägre nettolön och en liten fastighetsavgift. Varför? Självklart därför att jag kan bestämma själv. Jag kan bestämma över mitt boende och vilken fastighetsskatt jag ska betala. Bo billigt eller dyrt. Välja att sätta min lön på boende eller annat.

Och - det måste löna sig att vara duktig, att arbeta mycket, att förkovra sig. Det måste få synas i lönekuvertet. Idag är det alldeles för liten skillnad. Jag tycker att det är viktigare att det finns karriärvägar, som också syns i lönekuvertet, i skolan. Att en rektor ska ha rejält mer i plånboken än en nyexad lärare. Att en vidareutbilda sjuksköterska också ska se mer pengar i plånboken än en undersköterska som just slutat utbildningen. Att en uppfinningsrik ingenjör ska se att hon gör något bra, och märka det i lönekuvertet.

I det perspektivet är inte fastighetsskattesänkningar prioriterade. Men tyvärr, så verkar svensk politik vara för det mesta, oavsett vilket block som lovar. Sossarnas löften om mer bidrag är tyvärr än mer kontraproduktiva.

Blir miljön valfråga?

Märkligt. Jag har semester men skriver ändå blogg.

Suck.

Är inne på kontoret för att skicka en artikel jag skrivit. Måste bara göra en kommentar kring turerna efter Almedalen. Blir miljön valfråga? Lars Leijonborg pratade fosfater i tvättmedel. Maud Olofsson pratade gödsel och fosfor. Anders Wijkman skällde ut sitt eget parti (kd). Göran Persson vill bort från oljeberoendet.

Nu tror många förståsigpåare att miljön blir valfråga.

Jag tvivlar.

Det finns en sak som förenar Lars, Maud, Göran och miljöpartisterna (de partier som pratade miljö på Gotland). Det är att inget av partierna vågar berätta vad man egentligen borde göra. Lars törs inte berätta om bensinprishöjningar och trafikavgifter. Det gör inte Maud heller och hon törs inte heller berätta om vilka krav hon ska ställa på jord- och skogsbruk. Göran låtsas som om skogsavfall kan ersätta all bensin till samma pris (vilket är en skröna) och miljöpartisterna pratar vänt om miljön men har få konkreta förslag.

Blir det miljöpolitik i valrörelsen?

Vågar någon säga:

att bensinpriset måste fortsätta uppåt?
att biltullar är här för miljöns skull, och inte bara i Stockholms innerstad?
att charterresorna måste bli mycket dyrare?
att maten måste bära sina miljökostnader och därmed bli dyrare?
att det krävs tuffare tag mot skogsavverkningar med högre krav att spara naturvärden?
att vi måste betala för reningen av alla gifter vi använder och att det innebär dyrare smink, kemteknik o.s.v.?
att klimatförändringarna kräver en total samhällsförändring med minskade transporter som huvudfråga?
att vi inte kan kräva mer av de fattiga länderna än av oss själva, vare sig det gäller att värna rovdjur, fiska matfisk, bryta råvaror eller ta hand om avfall?
att vi inte har sett om traditionell ekonomisk tillväxt och ekologiskt ansvar verkligen går att förena?

Tror någon att detta kommer att komma upp i valrörelsen på riksplanet? Knappast. Ändå borde vi våga diskutera det. Inte för att det finns något självklart svar på hur vi löser miljöproblemen, utan snarare för att det saknas. Men om inte någon vågar ta ut svängarna ordentlig, vågar säga det som inte får sägas - i så fall blir diskussionen meningslös.

Och - demokratin kan innebära att svenskarna, tillsammans med de andra demokratiska staternas medborgare, väljer att strunta i miljön och hoppas på att det ändå löser sig. Det är en risk man får ta. Det är demokratins pris.

SJs förseningar tecken på samhällsförfall?

Har alltså egentligen semester men skulle upp till Stockholm på ett möte om ansvarskommitténs arbete. Tåget skulle gått just nu, 10.38, men beräknas gå om en halvtimme cirkus. Det är inte ovanligt.

Men frågan är om detta är ett tecken på något annat, ett av tecknen på det samhällsförfall som är på gång?

Samtidigt som inte tågen går, skräpas ner och blir allmänt sunkigare, byggs nya snabbspår och serveras flygmat i X2000.
Samtidigt som potthålen i gatorna blir allt fler byggs nya vägar och planeras "länkar" och tunnlar.
Samtidigt som allt fler skolor snofsas upp blir kunskaperna sämre och medmänskligheten sätts på undantag.
Samtidigt som allt fler dementa äldre får bo i vackra äldreboenden, blir allt fler kvar hemma i ensamhet och i begynnande misär.

Det finns på alldeles för många områden två bilder av samhället. En vacker yta. Men vad döljer sig därunder? Vilka processer påverkar den långsiktiga samhällsbildningen? Var finns människan under ytan?

Se där, några tankar när tåget inte kommer som det ska.

Stick inte ut-fotbollsledare = (s)-politik?

Har lyssnat på SVTs fotbollsexperter som sågat Zlatan gång efter annan. Och suckar.

Inte har han varit bra, men knappast sämre än de flesta andra i laget. Henke Larsson har ju knappast synts på plan. Straffmissen var bara signifikativ för hans insats. Fredrik Ljungberg har varit en skugga av det han presterat i Arsenal. Kim Källström är ofta tung och springer fel, men har förvisso ett par skott och någon crossboll på plussidan. Allbäck, Jonsson, Mellberg, Lucic, Isaksson(som gjorde en bra match i lördags, men mot England---), ja inte är det stjärnstatus man ser i det övriga laget direkt.

Det som stör mig är både en del "experters" tro att laget alltid är bättre än delarna. Det är det svenska kollektivet som ska fixa det. Därför är det bättre med Allbäck och Larsson än Zlatan och Chippen. Denna tanke verkar till och med ha fortplantat sig till chefen Lagerbäck själv. Hur kan man annars tolka bytet av Zlatan, som i alla fall stått för ett bra skott och ett par hyfsade passningar, istället för Larsson, som missat en straff och det mesta i övrigt.

För mig blir det ett tecken på den svenska sjukan. Det syns också ganska tydligt i flera av kommentarerna kring laget. Man sågar Zlatan för att han inte överpresterat, för att han är kaxig och tror att han är duktig, så tvärs emot det svenska det kan vara. Men man har överseende med dussinspelarna som spelar i kollektivet.

Är det inte så socialdemokratiskt folkhemssvenskt så det förslår? (Förlåt alla socialdemokrater som läser detta - men för mig är detta just baksidan med folkhemmet) Tro inte att du är mer än någon annan. Jobba inte för dig själv utan bara för laget. Det är bättre att alla är lika dåliga än att en är riktigt bra. Och när det inte fungerar, när några vill sticka ut, då blir det interna kriser som alla vet finns men låtsas som om de inte existerar.

Nej - det behövs en liberal nytändning för det svenska landslaget. Det handlar om att både låta stjärnorna lysa, ge dem frihet att vara det de kan och vill, och samtidigt ha ledare som får dem att frivilligt spela för varandra. Tvångets och kollektivets tid är förbi. Frihetens och individualismens tid måste komma. Även i fotbollen.

För övrigt tycker jag fortfarande att Zlatan ska spela på mittfältet, eller som en tillbakadragen forward i en 4-3-3 uppställning.

På jobbet...

trots att semestern börjat. Och jag vet att jag inte är ensam. Allt fler som har jobb arbetar allt mer, lediga dagar, semesterdagar, helgdagar, kvällar. Samtidigt finns allt fler som saknar allt mer av det som ett arbete ger.

Varför är det så?

Jag funderar ganska mycket över det och vad man skulle kunna göra åt det. Är det politik? Är det marknaden? Är det det personliga ansvaret? Är det livsstil, eller människosyn?

Nån gång kanske man kommer fram till ett svar.

Kanske

Snart semester, eller

Sista dagen på jobbet innan semester. Ändå är två dagar nästa vecka inbokade. Suck... Som det känns just nu vore det skönt med ett par månaders vila.

Jag har fortfarande inte kunnat smälta gårdagens fullmäktige. Dels för att besluten blev som de blev. Men också för det hårda debattklimatet. Det tar hårt att bli anklagad både för det ena och det andra, som person, inte som politisk företrädare. Det kan inget mediagenomslag uppväga. Tankarna om det är värt priset att vara politiker kommer.

Torgny Larsson, kommunfullmäktiges ordförande (s), avslutade med några tankar kring politiska angrepp. Jag tycker Torgny är en mycket bra ordförande av många olika skäl. Men jag tror att hans dröm om en valrörelse utan hårda angrepp är och förblir en dröm.

På kommunstyrelsen dagen innan kom en av hans partikamrater, Lars-Erik Soting, klädd i en LO tröja. På ryggen stod budskapen: "Trygghet eller rädsla? Du väljer." Budskapet är tydligt. Sossarna står för trygghet. Vi för rädsla. Vi vill alltså skapa rädda människor. Finns det någon sanning bakom detta? Varför vill man skrämma människor istället för att prata politik?

Det är bara att sucka vidare. Torgnys dröm kommer att förbli en dröm. Tyvärr.

Kommunfullmäktige, eller kommunvanmäktige

Så har då en majoritet beslutat dels att vi ska bygga en ny mässa vid Södra Station och dels en parkeringsanläggning vid Pingstkyrkan. Det är tragiskt.

Jag skulle kunna respektera beslutet om det fanns bra underlag och tydliga handlingar. Men mer saknas än finns. Det är så enormt mycket tyckande och okunskap (vågar jag påstå) bland de som idag fattat beslutet. Det är ett spel med skattepengar, med kommunala resurser och faktiskt också med det demokratiska systemet som borde lända till eftertanke.

Men det saknas. Tyvärr.

Nu ska kommunen bygga mässa. Det blir de svaga eleverna och de sårbara äldre som får betala.

ÖSK - Norrköping 3-1, Folkpartiet - resten 75 - 0!

Folkpartiet i Örebro hade sommaravslutning för de förtroendevalda i går. Vi satte upp ett stort tält i Sveaparken, grillade enkel fläskkarré, bjöd även på potatissallad, kaffe, dricka och hembakt jordgubbstårta.

Vi lyssnade till Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson som berättade om tidningens politiska bevakning och så förde jag ett samtal med det folkpartistiska oppositionsrådet i Västerås, Bengt-Åke Nilsson.

Som avslutning delade vi ut 2000 flygblad till besökarna på Behrn Arena och förgyllde läktarna under matchen.

ÖSK vann med 3 - 1 och 75 folkpartister hade trevligt och kampanjade samtidigt (som vanligt får man säga). Det är kul att vara folkpartist i Örebro! Politik måste vara glädje, också.

På väg till bilen efter att ha röjt upp i parken träffade jag tre ÖSK-spelare. Jag tackade för att de gjort Folkpartiets avslutning till en sådan fest. För visst var det fest även på Vallen. Jätteroligt för sossen Jelecak som fick göra mål efter allt arbete han lagt ner. Och minst lika roligt att se Patrik Anttonen näta ännu en gång. OK - jag glömmer inte Seb heller. Men bäst på plan var Christoffer Näfver. Vilken lirare!

Rikemanspartiet (s)

Sossarna är Sveriges rikemansparti. Det bör inte förvåna någon. Det som förr var ett parti för arbetarnas intressen, radikalt och framstegsvänligt, är numera Sveriges Konservativa Parti, fast namnet är detsamma, socialdemokraterna.

(S) står idag för (s)tagnation, (s)telbenthet, (s)topp och (s)jälviskhet. Man (s)lår vakt om de enga fördelarna och tycker att det viktigaste är att värna organisationen.

När man ser vilka som är med i partiet och på partiets listor behöver man inte förvånas över det heller. De som är och blir ledande inom (s) är samma sorters apparatnik som förr befolkade andra administrationer i andra lika konservativa länder.

Sverige behöver en ny regering, inte minst för att bryta upp maktmonopolet och göra sossarna medvetna om vilka de egentligen borde företräda. Eller snarare bestämma sig för om det är de som arbetar eller om det är den socialdemokratiska maktapparaten som är deras egentliga uppdragsgivare.

Segersjö

Segersjödagarna håller på som bäst. Jag var själv där ute i går, både som besökare och som medhjälpare. Tyvärr verkade det fina vädret hålla en del av publiken borta.

Men jag är så fascinerad av denna tillställning. Inte för att jag är speciellt hästintresserad. Inte heller för att jag gillar att befrynda mig med adeln. Nej - snarare för att det är ett så fantastiskt exempel på entreprenörskap.

Segersjödagarna borde få ett långsiktigt kommunalt stöd. De borde utvecklas vidare som en motor för hela Östernärke. Fundera på vad det skulle innebära om kommunen stödde Segersjö med en tjugondel av vad den nya mässan kommer att kosta årligen. I det ena fallet, Segersjö, bjuder kommunen med armbågen, entreprenörerna står ensamma. I det andra, mässan, går kommunen in och tar alla risker, struntar i varningar och dödar entreprenörskap och skapar ett svagare näringsliv.

Suck!

Ett skrik

Undrar hur många svenska bloggar som handlar om fotbollsVM idag. Kan gissa att det är några stycken. Låg själv hemma i soffan och hade gett upp i början av andra halvlek. Men men men. Det enda man kunde önskat är ju att ha fått vara på plats.

Människan (i vart fall jag) är märklig. I min ensamhet kunde jag inte undgå att vråla efter Ljungbergs mål Varför? För vem? Inte en aning. Men nog skrek jag.

Intressant.

Vad är demokratin egentligen värd?

Nu ska byggnadsnämnden fatta "rätt" beslut. Det vill säga - acceptera sossarnas plan på den nya mässan vid Södra station. Majoriteten av byggnadsnämndens ledamöter hade ju det dåliga omdömet att fatta "fel" beslut förra gången.

Vad var då det felaktiga beslutet? Jo: Man ville ha en fullständig information om vad en förändrad plan skulle innebära. Man ville ha bostäder och handel i city. Man ville veta hur trafiken skulle påverkas. Till exempel. Därför återvisade man handlingen till förvaltningen och bad om att få den informationen

Men det tycker sossarna är onödigt. Det behövs ingen mer information. De menar att örebroarna inte behöver få veta hur illa det blir med trafiken, hur bullret kommer att öka för de som bor centralt, hur många fler dödsfall på grund av ökade luftföroreningar som kommer att komma, varför södercity ska bli en död stadsdel när mässa och konferenshall står tomma.

Det är märkligt att en del demokratiskt fattade beslut är mindre värda än andra. Det som nu sker i byggnadsnämnden är ett hån mot allt vad demokrati heter. Och för mig, som tänker mig att leda en allians efter valet, är det ett bekymmer att två av de i alliansen ingående partierna är med på dessa turer. Det kräver mycket fundering och eftertanke hur jag ska kunna reparera de broar de nu river.

Hyre(s)gästföreningen förnekar sig icke

I dag presenterade Hyre(s)gästföreningen en undersökning som gjort avseende allmänhetens inställning till ÖBO. Det får mig att vilja citera Mark Twain: Det finns tre sorters lögner: Lögn, förbannad lögn och statistik.

Eller:

Som man frågar får man svar.

Man har frågat rakt ut om ett antal örebroare tycker att man ska sälja hela eller delar av ÖBO. Svaret blir ganska negativt. Men en sådan fråga är totalt meningslös. Det är inte de två alternativen som står mot varandra.

Alternativen i undersökningen skulle lika gärna kunna ha varit:
Vill du att Örebro kommun ska behålla alla ÖBOs lägenheter, höja skatten och försämra för skolan, de äldre, för företagandet och öka segregationen eller vill du att kommunen ska sälja delar av ÖBO och få pengar till bättre skolor och äldreomsorg, bättre företagande och fler jobb så att fler kan få del av samhällets framsida?

Vad tror ni svaret blivit?

Precis som före förra valet börjar Hyre(s)gästföreningen föra socialdemokratisk partipropaganda. Det är synd. Om hyresgästerna.

Lövdén visar (s) rätta ansikte

Socialdemokratin är inte något parti. Det är en maktapparat. De som finns i maktapparatens innersta kärna är inte längre vanliga medborgare. De är apparatnik (som det hette på sovjettiden), de står över vanliga människor. Inte för att de är onda. Inte för att de är några andra än vi vanliga. Utan för att de är medlemmar i en rörelse där rörelsens egna regler i flera fall tagit över. Det handlar om Ilmar Reepalu som umgås med miljardärer och tycker att gåvor på tiotusentals kronor är OK. Det handlar om personer som går före i bostadskön eller får hyra sommarstugor till vrakpriser. Det handlar om Lövdén och Thalén som skrubbar varandras ryggar.

Nu gör Lövdén ett miljonklipp på en lägenhet han inte ens borde haft kvar om han följt partiets politiska linje. Men eftersom partiet inte har någon annan politik än makt, behöver han bara följa sin egen plånbok.

Tydligare kan knappast det rätta socialdemokratiska ansiktet visas.

Kvarteret Längan - eller varför stöder sossarna segregerat boende i centrum?

Behrn fick inte bygga ett höghus bredvid Pingstkyrkan. Men han får bygga ett P-höghus. Ovanpå P-höghuset ska han också få bygga bostäder. Dessa bostäder kommer om de byggs att bli det första exemplet på de så kallade "gated communities" som finns i andra, mer högerstyrda länder. USA och George W Bush gillar till exempel gated communities. Det gör nu även Jonas Karlsson och Mats Sjöström.

Vad det handlar om är att bygga trygga bostäder för samhällets överklass. De som inte vill att vem som helst ens ska kunna komma i närheten av bostaden, kanske bruka trädgården eller på måfå leta efter en vän. Det som förespråkarna talar om är något annat. Man vill stänga ute de som stör, de som riskerar att vara brottslingar, de som är annorlunda och inte har något skäl till att vara där.

Låter det bra? Visst är det skönt att vara trygg? Men fundera på vilket samhälle vi i så fall bygger. Vilka murar mellan människor ska sättas upp? Är det murar som skapar trygghet eller är de murar som byggs en falsk trygghet som egentligen ökar otryggheten? Är det kanske snarare så att ökad öppenhet, och ökade mänskliga kontakter över olika samhällsskikt, är det som skapar ett tryggt samhälle?

Peta SVT från fotbollsVM

Ett par märkliga reportrar på SVT vill peta Zlatan ur startelvan mot Paraguay. Skälet? Han är inte i form eller han är inte tillräckligt bra.

Det var bland det dummaste jag hört. I lördagens match mot T&T hade han runt fem bra framspelningar, två vassa skott på mål och ett precis utanför krysset. Det som tittade noga såg att han till och med jobbade bakåt mot eget straffområde när Chippen tappade boll högt uppe. Mot detta kan ställas t.ex. snällikonen Henkes frispark utanför och nick över. Inte gjorde han mycket mer. Eller Ljungberg. Vilka löpningar såg SVT som jag måste missat?

Med den analys dessa experter gör borde väl vare sig Henke eller Ljungberg platsa? Elva Kim Källström är tydligen drömmen. För att tala klarspråk: BULLSHIT! (ursäkta den eländiga svenskan)

Sanningen är att vare sig Zlatan, Henke eller Ljungberg kan göra ett världslag av ett lag som inte består av 11 världsspelare. Problemet är att det ofta är så att de sämre spelarnas standard sänker de bra, istället för det man önskar, d.v.s. tvärsom.

Zlatan är en världsstjärna, men behöver stjärnor kring sig för att verkligen glänsa.
Ljungberg är en stjärna men behöver ett lag kring sig för att lysa.
Henke är, eller kanske var, en stjärna. Men vänta bara till han kommer till vardagen i Helsingborg. Då kommer hans omgivning att sätta sin prägel också på hans spel.

Så - det återstår bara en sak. I ett lag med några stjärnor och fler fotbollsspelare finns bara en väg att gå. Jobba, jobba, jobba.

Även de vanliga partierna måste vara demokratiska

I dag är en av huvudnyheterna i Örebro att mässhallsärendet förenas. Det gör det för att moderaternas och kristdemokraternas ledamöter i byggnadsnämnden röstat med Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet i ett krav på återremiss. Skälet för återremissen är att det inte bara ska byggas en mässlåda, utan att det centrala läget också måste skapa förutsättningar för bostäder, handel och service. Eftersom ärendet inte dragits genom den kommunala beslutsapparaten på ett normalt sätt, utan haft ett snabbspår vid sidan om har inte byggnadsnämnden fått göra de överväganden på de sakliga grunder de alltid brukar.

Nu kommer dessa ledamöter att utsättas för hård press från sina partier. Jag ska inte lägga mig i detta i sak.

Men den som värnar den lokala demokratin och hoppas att många fler ska engagera sig politiskt borde fundera både en och två gånger innan partipiskan viner för hårt. Om de lokala nämndpolitikerna aldrig får tänka själva, utan bara ska lyssna till överhetens röst, hur tror då dessa partier att de ska kunna attrahera framtida politiker? I en värld där individualismen är stark borde också partierna acceptera att människor vill tänka och handla självständigt. Det innebär att den interna dialogen i partierna måste förbättras. Det innebär att den interna ideologiska debatten måste vara stark. Det innebär också att partiernas förtroendevalda borde ha rätt att rösta efter en egen övertygelse, bara den ryms inom de ideologiska ramarna.

Så gör vi i Folkpartiet i Örebro.

Våga debattera

Idag har jag utmanat Sverigedemokraterna på debatt. Inte för att jag tycker att de är ett viktigt parti. Utan för att deras åsikter måste bemötas offentligt.

Demokrati förutsätter offentlig debatt, även med de partier vars åsikter man ogillar å det grövsta. Kommunister och nationalister är olika sidor av samma mynt, rörelser som inte tar människans lika värde på allvar.

Det finns oroande tecken på att allt fler unga tror att de sympatiserar med sd. Men jag tror inte att de gör det. De vet inte vad sd står för. Protester mot överheten blir till missriktat stöd för ett parti med skrämmande åsikter.

Samtidigt får man inte blunda för att det finns nationalistiska och vardagsrasistiska strömningar i stora grupper i Sverige. Rädslan för det annorlunda blir kanske extra tydlig i ett land som långsamt är på väg tillbaka, på väg att stelna både politiskt, näringslivsmässigt och mänskligt.

Våga säga ja till ett öppet Sverige

Sverigedemokraterna har enligt Aftonbladet 11 % av ungdomarna med sig. Det är ett par procent mer än Folkpartiet och drygt hälften av vad sossarna får. Skrämmande, eller?

Demokrati kan vara skrämmande. Människor kan rösta fel. Det räcker med att titta på Mellanöstern och Palestina för att se vad som hända om man ger demokratin fritt spelrum. Inte ville någon av oss att Hamas skulle komma till makten. Men nu står vi där. Kanske lika bra att inte ge demokratin detta spelrum.

Samma tankar hörs ibland i Sverige. Ytterkantspartierna ska hållas kort. De ska inte uppmärksammas, inte debatteras med, inte få synas. Det är bra med höga spärrar till fullmäktige, för att då kan vi hålla oönskade idéer borta.

Eller...

Jag tror inte på den varianten. Sverigedemokraterna har fått 11 % av ungdomarna att säga att de ska rösta på dem genom att alldeles för många varit alldeles för tysta, inte velat diskutera, debattera, belysa deras unkna argument. Istället borde fler än Folkpartiet varit med och tagit den diskussionen.

Demokratin är så viktig att folk faktiskt får rösta fel. Vi som är demokrater kan bara slåss för det vi själva tror på. För min del är det ett öppet Sverige. Öppet för nya människor från hela världen. Öppet för nya idéer och tankar att bryta mina egna mot och med. Öppet för nya partier, som jag kan ogilla hemskt mycket men som i demokratins namn ändå måste få finnas.

Jag kommer att göra allt för att Sverigedemokraterna blir ett så litet parti som möjigt i det kommande valet, eller snarare - att Folkpartiet blir så stort att det inte finns intresse från örebroarna att rösta beigebrunt. Men jag kommer att göra det med demokratins öppna metoder.

Att förfula Örebro

Idag har en extrainsatt samhällsbyggnadsnämnd beslutat att det ska bli ett gigantiskt parkeringshus vid Pingstkyrkan. Det är märkligt att en del beslut kan tas så snabbt. För några år sedan ville Behrn bygga ett höghus där, men då var det långbänk på långbänk. Nu måste sossarna hitta parkeringsplatser till mässladan och då går allt jättesnabbt. Trots att hela inledningen av planprogrammet handlar om hur viktigt det är med stadens entréer, hur kvaliteten på city ska värnas, hur trafiken ska underordnas människorna - så gör de tvärsom.

Nu ska trafiken styra. Fler bilar ska in i staden. Istället för att göra det möjligt med en intressant entré till staden, med ett spännande höghus, blir det nu låda på låda. Först en mässlåda. Sedan en P-huslåda. Betongpartiet socialdemokraterna gör åter skäl för sitt namn.

Det verkar finnas en socialdemokratisk tradition som handlar om att det är OK att riva gammalt och vackert för att bygga nytt och fult. Det räcker med att peka på Nikolaiskolan, huset som låg vid Stadsbiblioteket, ja - hela det gamla söder, och nu stadens södra entré. Tyvärr är inte den traditionen enbart örebroisk. Alldeles för många städer i Sverige förvandlades på 1960 - och 1970-talen till folkhemska lådstäder. Jag hade hoppats att den utvecklingen var förbi. Men i Örebro verkar den pågå för fullt.

Istället för mäss-lådan och P-huslådan kunde den södra entrén bli en intressant mötesplats. Varför inte bygga vackra bostadshus vid Conventum och låta Behrns pinne bli en nyskapande entré? Det skulle innebära att både gamla hus, gamla träd, alléer och trafikmiljöerna kunde bevaras. Nu skapas istället en asfaltsöken.

Tillfälligt stopp för USAs registreringsvansinne?

EU domstolen gjorde det nödvändiga. Meddelade att kommissionen gjort fel när den kröp för USAs registreringskrav efter terrorattackerna 010911. Det är bra. Frågan är bara om det är ett tillfälligt stopp eller om det kommer att innebära ändringar och anpassningar från EUs sida?

Tyvärr är tendensen även inom EU att allt fler är för mer registrering på alla möjliga sätt. Sverige är inte någon bromsare i utvecklingen, snarare tvärs om. Det är dåligt.

Det öppna samhället värnas inte genom att den personliga integriteten säljs ut. Demokratin värnas inte med odemokratiska metoder. Resultatet av terrorattackerna mot USA för fem år sedan och de numera kontinuerliga bakslagen i det påstådda kriget mot terrorismen, borde få världens makthavare att fundera över vilka vapen som är verkningsfulla mot de galningar som vill förgöra västvärldens öppna och demokratiska ordning. Kanske det vore bättre att acceptera att försvaret för öppenhet och demokrati får kosta människoliv, genom att vi vägrar ställa upp på de odemokratiska, integritetskränkande och vapenfixerade lösningarna. Det är ju uppenbart att det improduktiva kriget mot terrorismen både är till skada för öppenhet och demokrati och kostar massor av människor liv, hälsa och framtid.

Om förhållningssätt

I går skrev jag på bloggen om oppositionspartiernas förhållningssätt till sossarna. Tesen var, och är, att alldeles för många inom borgerligheten egentligen ser sig som oppositionspolitiker. Eventuella majoritetsperioder blir bara undantag som bekräftar regeln. Det fick en del av mina vänner i andra partier att reagera. En kommentar kan läsas på bloggen i går.

Jag menar, trots vad som står i kommentaren, att den är ett exempel på att vi alltid förhåller oss till (s). Underförstått ligger nämligen att (s) ska ha runt 40% av rösterna. Det är bara en framskrivning av dagens situation, något som är helt fel.

Jag kämpar för att Folkpartiet i Örebro ska bli större än sossarna. Det innebär att vi ska ta röster från dem. För mig är det inte självklart att (s) ska ha 40 %. En bra utveckling är att de tappar 10 - 20 % de kommande valen och blir det lagom stora vänster-mittenparti de borde vara. För mig som folkpartist är det naturligt att vi liberaler blir det genunia och stora partiet, med möjlighet att söka stöd både åt höger och vänster, precis som det var när demokratin infördes i Sverige.

Min tes är att våga se andra framtider än de som verkar troligast idag. Nästa val ska Folkpartiet ha 30 % i Örebro kommun, sossarna 20, och de övriga partierna får dela på de 50 % som blir över. Omöjligt? Alldeles nyligen var det omöjligt att skriva bloggar på ett internet som inte ens fanns.

Stål och storföretag

Har en bror som jobbar inom svensk stålindustri vilket fått mig att titta lite extra på de nyheter som handlar om stål. I förra veckan blev det känt att två av världens största stålproducenter planerar att gå ihop och bilda en stålgigant, mer än 10 gånger större än SSAB. Detta kommer, sade man, också att påverka SSAB. Ska hela världens stålproduktion nu omstruktureras? Kommer uppköpserbjudanden på SSAB från andra bolag? Vad händer med svenskt stål? Är den svenskägda stålindustrin snart bara en saga från en förgången tid?

Det finns risker med alla dessa omstruktureringar av storföretagen. Utifrån en liberal synvinkel är det bekymmersamt om konkurrensen sätts ur spel, om det bara blir några få företag som kontrollerar en hel marknad. Det räcker med att titta på Microsoft och Windows. Ändå är dataprogrammarknaden lättare att spräcka än basindustrimarknaden.

Vad händer om, eller kanske när, gruvindustrin kontrolleras av ett fåtal världsaktörer? Vad händer när skog och papper gör detsamma? Och vad händer när stål och metaller förädlas av bara en handfull multinationella storföretag? Vilka risker innebär det: för ekonomi, forskning, miljö, socialt ansvarstagande och - demokrati?

Vi som liberaler diskuterar detta alldeles för lite. Vi borde fundera kring likheterna mellan de stora bolagen och den imperfekta staten. Bolagen är i sig mycket lika de gamla statsbildningarna, med graderad rösträtt, planekonomi och bonussystem till överheten. Skillnaden är att de gamla staterna baserades på makt över ett fysiskt område medan de nya statsbolagen har makt över produktion, teknik och marknadsföring.

ÖSK tar tre poäng igen

I går var det en bonusdag. Det skulle blivit kallt och småregnigt men blev sol och varmt. Det borde slutat 0 - 0 men blev hemmavinst. Två bonusar på en dag. Strålande.

I NA har jag skrivit på sportdebatten efter de påstådda rasistpåhoppen om att Behrn arena borde bli känt för platsen med den bästa fotbollen och den bästa publiken. Det kan ta 10 år eller en generation. Men det borde vara målet.

Fick direkt ett påhopp. Så kan man inte skriva. Det är att vara blåögd och bara drömma.

OK. Jag köper det. Men samtidigt visar det på två saker. Den ena är att som örebroare ska man inte ha för stora planer. Man ska inte tro att man är något. Bättre att låta andra göra jobbet än riskera att själv misslyckas även om det innebär att man aldrig heller kommer att lyckas.

Det andra blir en sväng till politiken igen. ÖSK är som borgerligheten i Örebro. Nöjda med att vara i opposition. Visst kan man säga att man vill ta makten, eller bli bäst i Sverige. Men längst därinne tror man inte på det. Sossarna är och förblir störst. Allsvenskans topp är till för IFK, Hammarby, MFF...

Jag accepterar inte det. Folkpartiet kan och ska bli större än sossarna i Örebro. ÖSK kan bli bäst i Sverige. Behrn Arena kan bli platsen där den bästa fotbollen spelas. Berg är till för att flyttas:)

Skandiadomen: Lars Eric Peterssons skuld

Skandiadomen har fallti. Det blev en fällande dom. Det är glädjande! Inte för att L E Petersson skulle vara en större bov än många andra. Mer för att det ändå finns en likhet inför lagen.

Jag har i många sammanhang påpekat det orimliga i de bonussystem som finns för de allra högsta cheferna i näringslivet. För mig är det inte stötande med höga löner för höga chefer. Att tjäna en , tre eller fem miljoner ett år är helt OK. Men när lönenivåerna blir tiotals miljoner och bonusarna mångdubblar detta är det ett tecken på att något är fel. Ingen människa är värd de pengarna för en arbetsinsats. Själva systemet hotar att skada lönebildningen då lönen mer är en jämförelsefaktor med andra höjdare än en ersättning för nedlagt arbete.

Men allra mest skadligt är bonussystem som inte är likartade för alla i ett bolag. Varför ska just vissa ha bonus för sitt arbete medan andra blir utan. Är det så att det bara är de höga chefernas arbete som spelar roll? Knappast. Och när sedan bonusarna blir så stora att de till och med påverkar bolagens framtida resultat är det bara att inse - systemet är fel.

Om det gick att beskatta bort olikartade bonusar totalt, 100 % skatt, och föra över den ersättningen till löner vore det bra. Nu går nog inte det. Då krävs en självsanering av bolagen. Där kan den dom som nu fallit vara ett steg på vägen mot en mer ren ersättningspolicy.

Verkligheten kommer ikapp (s)

Nu vill sossarna att ÖBO ska göra om 400 lägenheter till bostadsrätter. Det är intressant. Ibland kommer verkligheten ikapp även (s) i Örebro även om det är sällan.

Eller är det egentligen så att detta är ett smygförsök att få mindre kritik för att ÖBO ska bygga ännu större och ännu fler hyresrätter överallt annars i Örebro?

Börsen rasar, vad händer med statens och kommunernas ekonomi?

Den svenska börsen rasar. Idag med cirka 5%. Det innebär en nedgång på 3 % sedan årsskiftet. Det är naturligt för en börs som allt mer karaktäriseras av kortsiktigt "spel" och allt mindre av långsiktiga ekonomiska fundamenta. Tyvärr påverkar detta inte bara spelarna på börsen, utan också många andra.

Man måste nu fråga sig vad som händer om detta är en första fas i en långsiktigare nedgång, byggd på USAs enorma budgetunderskott, ökade oljepriser på grund av minskad tillgång, en avmattning av köpkraften i USA och Europa byggd på att arbetslösheten inte långsiktigt minskar o.s.v. Vad händer med svensk ekonomi, vars framtid alldeles nyss såg så ljus ut? Vad händer med de offentliga finanserna som nyss visade miljardöverskott? Vad händer med privatekonmier och husköpare som betalat dyrt när räntorna varit låga?

För mig som kommunpolitiker blir det ganska klart att vi inte kan hålla på med samma spel på olika riskmarknader. I en marknadsekonomi som Sveriges borde vi som kommunpolitiker inte hålla på med riskfyllda engagemang i bostäder eller företag. Vi borde acceptera att vårt stora och fina uppdrag handlar om att ge barn en god skola, äldre en trygg ålderdom, miljön en chans att överleva.

Okvädningsord på Behrn Arena?

Jag var på fotboll i går tillsammans med drygt 5800 andra. Såg en bra match, framförallt i första halvlek då ÖSK under en tjugominutersperiod fullständigt spelade ut Ljungskile. Andra halvlek var betydligt sämre. ÖSK blev för första gången i år lite för oroligt och backade mycket. Men Ljungskile var aldrig riktigt heta. ÖSK hade kunnat sätta både en och två bollar i nätet, innan LSKs första hyfsat heta chans kom.

Men det som nu diskuteras var om några på vallen skrek okvädningsord mot en Ljungskilespelare. Jag sitter precis bakom bortalagets avbytarbänk och hörde ingenting. När jag ser på webben verkar det inte heller där som om någon hört något. Det är märkligt. Än märkligare är det när man funderar över stämningen på och kring plan. Så långt jag kunde märka fanns inget som skulle tyda på att det fanns en hatstämning vare sig mot lag eller spelare. Ända fram till slutminuterna, då det hettade till vid LSKs hörnflagga, var matchen ren och snäll.

Har det då hänt något? Jag vet inte. Om det har hänt är det oförsvarligt. Fotboll får aldrig användas som ursäkt att kränka eller smäda andra. Fotboll upplevs bäst när supportrarna stödjer sitt lag genom positiva heja-ramsor, sånger o.s.v. Det negativa, mot-arbetandet, är ofta trist (men jag måste erkänna att jag själv skriker saker ibland, mest om domarinsatsen, som jag inte tycker är positiva).

Men om det inte hänt något på eller bredvid plan - vad innebär det?

Bloggarnas ansvar

Har Lars Leijonborg ansvar för vad jag skriver på min blogg? Knappast. Han har inte heller ansvar för någon annan som bloggar, vare sig hon är folkpartistisk medlem eller sympatisör. Det är lika puckat att påstå att han skulle be om ursäkt för vad som står på min blogg som att han skulle be om ursäkt för att Expressen skrivit osanningar om Persbrant (Expressen påstås ibland fortfarande vara en liberal tidning).

Det socialdemokraterna och M Ulvskog försöker göra är att skjuta undan intresset från huvudfrågan, vad statssekreterare Danielsson egentligen gjorde när han borde varit på jobbet och tagit ansvar, och istället fokusera på en pseudodebatt.

Jag står för vad jag skriver på min blogg. Jag skulle kunna skriva massor om hur vissa ledande politiker i Örebro beter sig i olika sammanhang, men jag gör det inte. Det leder inte politiken framåt att berätta om vredesutbrott, småaktighet, egoism eller ibland (tyvärr alldeles för ofta) ren dumhet. Det existerar nämligen bland politiker. På samma sätt som det existerar bland vanliga människor.

Ansvaret för min blogg är mitt. Ansvaret för alla andra bloggares åsikter är deras egna. Jag skriver öppet, under eget namn och med eget ansvar. Ingen socialdemokratisk kollektivist ska få ta det ansvaret ifrån mig.

Åtvid - ÖSK 1-1

Det var där det vände i fjol. Det är mycket bättre i år. Eller egentligen var det nog 2-2 mot VSK med ett VSK-mål i sista sekunden som blev spiken i kistan. Men förlusten mot Åtvid var i alla fall kistiläggningen.

Det som känns bäst är att ÖSK i år inte förlorar när man inte spelar på topp. I fjol blev det oavgjort eller förlust även när laget pressade.

Det går framåt.

Ingen miljö i alliansens landskap

Jag skrev en artikel i förra veckans NU, folkpartiets tidning, om avsaknaden av miljöpolitik i alliansen och i Folkpartiet. Det är ett problem. Det finns inget av de fyra allianspartierna som har någon trovärdighet som miljöparti. Centern är fortfarande fast i bonderörelsens politik där naturen är en oändlig tillgång. Bara kärnkraften är dålig. Kristdemokraterna blir allt mer lika de centraleuropeiska krisdemokratiska partierna och trots Anders Wijkmans arbete saknas miljöprofilen totalt. Man kan inte vara för sänkta skatter på bensin, för vargjakt och så vidare och ändå låtsas ha en miljöprofil. Moderaterna behöver inte ens nämnas. Vem har hört en moderat prata miljö? I vart fall inte jag. Jag tror knappt någon ens kan stava till natur och miljö, än mindre veta något om det.

Och så Folkpartiet. Suck!!!!!!!!! Mitt parti som borde ha de bästa förutsättningarna för att driva en radikal natur och miljöpolitik för solidaritet och tillväxt. Men ingen verkar vilja. Ingen tar frågan på allvar. Ingen, utom Sverker Thorén som tyvärr är alldeles för ensam, och så några till galningar som jag själv. Men vi, ute i landsbygdens gröna spenat, spelar ju ingen roll i det stora hela.

Politiken är idag alldeles för ofta en bromskloss, när företagen satsar miljövänligt. Alliansen riskerar både företagande och miljö när man inte ens vill prata om en av mänsklighetens största utmaningar.

Skottar i stan

I går Ilmar, idag skottar...

Folkpartiet har besök av tiotalet skottar från Dundee som är här för att kolla hur vi jobbar med det civila samhället i kommunen. Det är ett återbesök efter vårt besök där i höstas. Man får hoppas att de får något med sig hem. Annars känns det som om vi ligger bra långt efter.

Den civila sektorn är inte enkelt att definiera. Det är enklare att säga vad det inte är: Det är inte det offentliga. Det är heller inte det privata företagandet. Alltså är det enskilda människor som ensamma eller tillsammans arbetar för att fylla olika behov för sig själva, sina närmaste, eller kanske till och med världen.

Denna civila sektorn måste uppvärderas av många orsaker. Sossarna vill det mest för att någon ska ta över det som kommunerna inte längre klarar. Vi socialliberaler gör det för att vi tror att det är det civila samhället som är grunden till välfärden, grunden till ett starkt företagande och därmed också grunden till alla de skatter som finansierar det offentliga. Men framförallt är den civila sektorn platsen för mänsklig växt och egen utveckling.

Ilmar i stan

I dag pågår den nordiska kommunalkonferensen i Örebro. Medverkar gör bland annat kommunalrådet (s) i Malmö, tillika ordföranden i Svenska Kommunförbundet, Ilmar Reepalu. Det är märkligt att Reepalu fortfarande kan vara aktiv ordförande både i Malmö och framförallt i Svenska Kommunförbundet.

Reepalu är åtalad för mutbrott. En bekant har bjudit honom på en resa till Sydafrika, värd 36000:- pix. Den bekante har dessutom sålt datorer till Malmö kommun. Reepalu anser att det inte är något märkligt med det. Han är så god vän med dator-miljardären att det är helt normalt att man tar emot en lyxresa till Sydafrika. Och han hade inte en aaaaning om att han sålde datorer till Malmö.

Detta säger två saker om svensk socialdemokrati, saker som också Göran Persson kommenterade i lördagens P1 intervju. Det första är att avståndet mellan den socialdemokratiska adeln och deras arbetarklass är enorm. Dessutom är sosseadeln ofta mer adels-lik än den traditionella överklassen. Man lever gott på andras pengar, helt enkelt. Frågan är om resultatet är lika övertygande.

Det andra är bristen på insikt, och självdistans. Vem som helst i Reepalus ställning borde naturligtvis dragit sig tillbaka, framförallt som ordförande i Svenska Kommunförbundet, under tiden åtalet pågår. Jag vill inte, som kommunpolitiker, representeras av Reepalu. Han är inte värd att vara aktiv företrädare för alla Sveriges 290 kommuner så länge han inte är frikänd. Men det inser inte Reepalu. Han bara fortsätter. Det är lika illa som att inte inse att mutbrott för det mesta inte är att bli köpt för att kunna prestera kontrakt direkt. Mutor är i de flesta fall betydligt mer otydliga.

Farväl krokusar

Nu är det slut med krokusblomningen för detta år. Alla vi som åker förbi Sveaparken eller Södra Station kan några korta vårveckor glädja oss åt de tusentals blommor som finns längs vägarna. Men nu är det alltså slut för detta år.

Och snart kanske Södra Stations krokusar är ett minne för evigt. När nya P-platser ska byggas för att man ska flytta Örebromässan, kommer delar av krokusmarken att försvinna och beläggas med asfalt.

På samma sätt är det med träden längs Änggatan. Allén försvinner för att ge mässan ytterligare två meters bredd. Det gröna får vika för en meningslös brådska.

Inte för att det är krokusarna som får mig att rösta nej till att flytta mässan. Det finns skäl som väger tusen gånger tyngre. Men det är ju inget som stärker mässplaceringen heller.

Sänk inte spritskatterna

Svenskarna vill inte längre sänka skatten på sprit, vin och öl. Jo - förresten en minoritet vill. Men inte för någon av alkoholdrycksgrupperna finns en absolut majoritet för sänkning. Det är bra.

Förslaget att sänka skatterna på alkohol baseras på en defensiv attityd till problemen. Det vore mycket bättre att först göra alla de aktiva åtgärder som står till buds, fler poliser på gator och torg, bättre förutsättningar för tullen, mer information, o.s.v. innan man fattar förhastade beslut.

Det kommer inte att vara beslutsfattarna själva som drabbas om spritskatterna sänks. Det kommer att vara de människor som idag lever i den gråzon mellan bruk och missbruk som drar det tyngsta lasset. De och deras anhöriga.

ÖSK - Umeå 5-1

Bara helt underbart!

Heja skolverket, eller...

Skolverket tycker det är alldeles rätt att en elevs politiska åsikter ska kunna leda till att eleven inte får betyg. Den skola som har infört systemet har fått rätt. Vare sig elever som har fascistiska eller rasistiska åsikter kommer att kunna få betyg i samhällskunskap. Samtidigt är skolan och skolverket tydliga på att detta inte handlar om åsiktsförbud.

Vad skönt! Annars hade man ju kunnat lägga ihop detta med alla de krav på ökad integritetskränkning som finns från justitieministern och fått det till att dagens socialdemokrater vill veta både precis vad vi gör, jämt och ständigt, och samtidigt förbjuda oss att tycka vad vi vill.

Förhoppningsvis kommer nu skolverket med en beskrivning av vilka åsikter som är tillåtna, respektive förbjudna, för att en elev ska kunna få betyg i olika ämnen. Inte kan det väl vara så att elever som uttrycker kommunistiska eller socialistiska åsikter kan få betyg i samhällskunskap? Dessa ideologier står ju för de värsta folkmorden i historien och förtryckte halva Europa i 50 år. Nazismen bleknar i jämförelse.

Nej - fascism, rasism, kommunism och socialism är skrämmande, otäcka rörelser. Vi som strävar för ett öppet samhälle ska arbeta för de goda, liberala alternativ som finns. Arbeta för det goda innebär att man är mot det onda. Men att arbeta mot det onda är inte alltid detsamma som att vara för det goda.

Att motarbeta dem genom att vägra elever betyg är bara så fullständigt fel att man funderar om det inte vore bättre att vägra skolverket statsbidrag än att vägra eleverna betyg.

Mässa viktigare än skola?

Svårt att blogga på sistone. Sidan kopplar inte upp som den ska. Så här på kvällen, en sen till på Rådhuset, fungerar den i alla fall.

Sossarna vill fortfarande driva igenom den kommunala mässan. Men det finns egentligen inget underlag för vad den kommer att betyda. Ansvariga tjänstemän "tycker", "anser" och "känner" att den är bra. Men det finns inga konkreta fakta på varför kommunen ska riska mer än 150 miljoner på att göra det som näringslivet borde.

Man kan fundera varför inte sossarna är lika givmilda mot skolbarnen. Mässan har tagit fem månader att dra igenom. Mariebergsskolan har väl tagit fem år. Men där var det ju bara det uppväxande släktet som skulle få sin skolning. Den kommunala mässan ska ju bevars både ha två bolagsstämmor a 2000 pers och en melodifestival a 4500 VARJE ÅR!!! Vem kan tro några sådana kalkyler.

Mariebergsskolan var så dålig att det gick att trycka en blyertspenna genom det murkna träet när jag var där. Gissa om det påverkade barnen, lärarna och utbildningen. Det finns flera undersökningar som visar att en bra skola är det viktigaste när företag väljer etableringsort. Betydligt viktigare än kommunaläga mässanläggningar. Men det är ju mer potens i stora mässor än i att bygga bra skolor för små barn.

Är psyksjuka ett hot?

Lyssnade med vemod på morgonens P1. Ekot hade med någon utredare som alldeles rätt pekade på att den administrativa kontrollen över intagna dömda till rättspsykiatrisk vård är slapp och dålig. Men så sa han på frågan om det hade någon betydelse ungefär så här: "Ja - det räcker ju med att se vad som hände den lilla flickan i Arvika. Han var ju på rymmen från en klinik."

Som om rymningar löses med bättre administration. Som om de som har psykiska sjukdomar alltid är farliga. Som om man aldrig kan bli bra, eller bättre, när man insjuknat i psykos eller liknande.

Det finns en tro i samhället idag att det går en massa "psykfall" lösa som bara väntar på att få mörda, våldta, slåss. Att allt skulle bli bättre om vi låste in dessa psykfall. Ungefär som det var förr. Ju förr dess bättre.

Men det finns inget som talar för det. De konstaterat psykiskt sjuka begår inte fler allvarliga brott idag när de oftare finns i öppen vård, än de var inlåsta. Det hjälper inte samhället att behandla människor med psykiska sjukdomar som skadedjur, som man hantera bäst om man låser in och glömmer bort.

Det humana samhället måste var humant, även mot de många vars sjukdomar inte syns på utsidan.

Yttrandefrihet i landstinget

Kan läsa att sjukhusdirektören blir JO-anmäld för att han försökt förmå en anställd att inte skriva ofördelaktigt om en landstingskund - ett annat landsting. Det är bra. Gränserna för de anställdas rätt att tycka måste prövas. Förhoppningsvis blir följden att alla anställda får tycka precis vad som helst, även om det är "fel" utifrån ett landstingsstyrelseperspektiv.

Tyvärr är det en risk att det som nu skett på landstinget bara är toppen på ett isberg. Jag har de senaste åren haft kontakt med ett otal anställda, främst i Örebro kommun men även vissa inom landstinget, som upplever att de har en munkavle på sig. De vågar inte stöta sig med överheten. De vågar inte uttrycka åsikter som går emot den politiska majoritetens önskningar. De vågar inte engagera sig politiskt i andra partier än det (s)tyrande. Det är mycket skrämmande.

Problemet för mig är att jag skulle vilja visa på alla dessa människor och deras åsikter och tankar som i många fall visar på ibland missförhållanden i kommunen, men kanske framförallt alternativa vägar att göra arbetet både bättre och kanske billigare än idag. Men hur kan man göra det utan att hänga ut de individer som inte vågar sätta sig upp mot överheten?

När vi tar makten efter valet är en av mina viktigaste uppgifter att förändra den bild av en nedtryckande kommun som finns idag. Örebro kommun ska bli en öppen kommun där även "felaktiga" synpunkter har rätt att uttryckas, internt eller externt. Det öppna samtalet, och även ibland den respektfulla konflikten, är ett sätt att driva verksamheten vidare och skapa nya möjligheter.

Svenska kyrkan inte längre religiös?

Är Svenska kyrkan en kristen församling eller en kulturförening med religiösa inslag?

Jag blir allt mer tveksam till hur den största svenska kyrkan hanterar sitt uppdrag. Tycker i och för sig att ärkebiskop Hammar haft en del intressanta inlägg. Jag gillar hans samhällsengagemang och tror inte att man kan skilja mellan kyrka och samhälle. Tron har en given plats för oss med samhällsengagemang.

Men Hammar har i alldeles för många sammanhang antingen funderat öppet över vad kristen tro egentligen inneburit och där landat i någon slags privatreligiös mjukreligion, eller verkligen drivit på att kristendomen inte längre består av dogmer utan är fullständigt fri för alla sorters tolkning. Det finns ingen uppstånden Jesus. Det finns inga moraliska bud. Det finns inget rättesnöre annat än att Gud på något sätt är god, god på det sätt vi just idag tolkar ordet godhet.

På samma sätt kan man se den senaste tvisten, mellan biskop Krook och prosten i Stockholm. Krook vill stödja en konstutställning, trots att det finns inslag som alla kristna måste anse vara anstötliga. Men hon menar att kyrkans uppdrag är att också pröva de kulturella gränserna. En bild som en människa anser hädisk kan öppna ögonen för en annan. Prosten Hakon Långström avgår i protest mot det han uppfattar som hädelse. Ytterligare en strid blossar upp.

Kristendomen har aldrig varit befriad från interna stridigheter. Det började redan på lärjungarnas tid. Men frågan är var dessa strider för den svenska kyrkan. Är den egentligen inte längre någon religiös samling, utan en kulturinstitution? Om Gud bara är godhet, en godhet som är fri för tolkning för var och en som vill tolka, vad är då kvar av själva den kristna kärnan?

Svenska kyrkan har många frågor att besvara, framförallt om man ska vara en kraft för kristendomen även i framtidens Sverige.

Vårtal vid Skördevägen, 30/4 2006

Ibland verkar det som om våren har svårt att bestämma sig. Som i år. Först vintern. Segar sig kvar vecka efter vecka. Hård mark. Regn övergående i snöfall. Inte ens snödropparna vågar sig fram vid söderväggen.

Så en dag händer det. Plötsligt långsamt tinar jorden. Regnet smälter de kvarvarande snöfläckarna. Dofter av mylla och balsampoppel blandas försiktigt. Och koltrasten. Skymning fylls av oändliga toner.

Men ändå inte.

Aprilmorgonen kommer med frost på vindrutan. Gårdagens vattenpölar blir skridskobanor för morgonpigga. Våren blir väntan. Väntan är våren.

Trots detta: Omärkligt byts minusgradernas hårdhet mot försiktig mildhet. Blåsippan tvekar bredvid den mossbelupna stenen. Låter kronbladen nudda vårhimlen, sökande sommarens första ljus. Först en, sedan hundra, tusentals. Där mamma, där är den allra första vitsippan. Se pappa, jag har plockat en hel bukett.

Men ett år som detta kan inte ens miljoner vita och blå sippor locka våren till sig. Väderprognoser spår värme som blir regn och kyla. Solen värmer, men bara i lähörnans läsestol. Kortbyxorna och barfötterna får vänta vidare. När kommer våren? På riktigt?
Men även den försiktiga våren har sina fördelar. Glöm inte marskvällarnas undersköna kyla med miljarder stjärnor som speglar sig i gammelsnöns iskristaller. Lägg aprilmorgonens lugna, tysta dimma på minnet tills du behöver den en brådskande het högsommardag. Gläd dig åt att i år blommar våren längre och rikare än du någonsin tidigare sett den.

Det finns bråttomvårar som knappt börjat förrän de glömt bort vad de egentligen är och blivit sommar. Och det finns vårar som tvekar om de vågar bryta vinterns lugna stillhet för att kasta sig in i den sjungande, växande, sprakande våren.

Precis som det är med oss människor. En del av oss har bråttom vidare. Alltid vidare. Det bästa har inte hänt ännu. Ju fortare desto bättre. Förändring!

Eller de långsamma. Glöm inte vad du varit. Det bästa är att komma ihåg, lägga på minnet det goda som funnits och alltid kommer att finnas. Lugn!

Alldeles för många av oss tror att det är den vår som snabbt blir sommar som är den bästa. Alldeles för många av oss tror att det är människorna som alltid vill framåt som är de rätta.
Men den som aldrig ser bakåt, lägger på minnet och tänker på det som varit, riskerar att ständigt göra om gamla misstag.

Och den som inte kan leva i den tveksamma våren, riskerar att stänga ögonen för en vår som blommar längre och rikare än du någonsin tidigare sett den.

Så leve den tveksamma våren, leve den.

Alliansen tar täten

Ny har Allians för Sverige presenterat en gemensam budget. Det var nödvändigt. Även jag, som aldrig kommer att gå med i något alliansparti, menar att utvecklingen är sådan att det röda laget måste ha ett blått lag som är minst lika enat som de röda.

Ännu har jag inte mer än översiktligt kunnat läsa om förslagen. Det är många bra förslag som handlar om mer jobb och mindre bidrag, mer skola och mindre utanförskap. Jag har tyvärr inte sett något om miljön, men det är ju inte märkligt med ett parti som moderaterna, som helt saknar miljöpolitik, som största parti.

Mer om den nya budgeten i kommande bloggar.