Första gången jag fick rösta var i kärnkraftsomröstningen, då som nybliven 18-åring. Jag valde, trots(?) mitt miljöintresse att först välja bort linje 3. En kärnkraftsavveckling var inte något alternativ.
Redan då gick det nämligen att läsa om att klimatförändringarna var på väg. Redan då gick det att förstå att förbränningen av kol, olja och fossilgas skulle riskera jordens framtid. Redan då gick det, utan några större problem, att inse att det sätt vi lever och framförallt transporterar oss, skapar sådana problem att jorden krisar.
Sedan dess har jag försökt få upp dessa frågor på dagordningen, i Örebropolitiken och i Folkpartiet. Ibland har jag därför kallats tillväxtfientlig. Ibland miljömupp. Ibland andra epitet som inte varit direkt smickrande. Men det har också funnits människor som helhjärtat givit mig sitt stöd.
Nu verkar det som om världen vaknar. 25 år har det tagit. Frågan är vad som kommer att hända? Kommer vi verkligen att våga ta frågor om transporter och livsstil på allvar? När det bränner till i plånboken - börjar vi då inte låtsas som om det ändå kommer att gå, att klimatförändringarna kommer att beröra någon annan än mig och mina barn och barnbarn? Och vad blir konsekvenserna då?
Ännu har ingen världsledare vågat ta tag i frågan på allvar. Ord som de som jag just skrivit leder egentligen ingen vart. Det som krävs är konkreta förslag. Men vem vågar gå ut och kräva högre energipriser, ökade transportkostnader, snabbare omställningar? Hittills ingen.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2006-11-02
2006-10-30
Värderingar
Vad är politikens uppgift? Är den att peta i dagordningar, sitta i ändlösa sammanträden, detaljstyra? Bara av mitt sätt att skriva kan man ana att jag knappast tycker det. Vad är då politikens uppgift?
Min mening är att politiken i allt större grad i framtiden som uppgift kommer att ha att vara värderingsstyrande. Vad innebär då detta?
Svaret är inte självklart. Men i en organisation som verkar i en värld som allt mer karaktäriseras av snabba förändringar krävs att det finns centrala värden som omfattas av alla.
Vilka värden är då det?
Demokrati, jämställdhet, människovärde, ekologisk hållbarhet?
Fina ord. Men med vilket innehåll? Vad innebär människovärde i en värld där religionerna spelat ut sin politiska roll? Vad innebär demokrati i en värld där pengarna styr allt mer? Vad är ekologisk hållbarhet?
Det tål att fundera på. Skärvor av svar kommer att behövas de kommande åren.
Min mening är att politiken i allt större grad i framtiden som uppgift kommer att ha att vara värderingsstyrande. Vad innebär då detta?
Svaret är inte självklart. Men i en organisation som verkar i en värld som allt mer karaktäriseras av snabba förändringar krävs att det finns centrala värden som omfattas av alla.
Vilka värden är då det?
Demokrati, jämställdhet, människovärde, ekologisk hållbarhet?
Fina ord. Men med vilket innehåll? Vad innebär människovärde i en värld där religionerna spelat ut sin politiska roll? Vad innebär demokrati i en värld där pengarna styr allt mer? Vad är ekologisk hållbarhet?
Det tål att fundera på. Skärvor av svar kommer att behövas de kommande åren.
2006-10-27
Politikerarvoden
Nerikes Allehanda har skrivit en artikel om politikernas arvoden. Den har resulterat i en insändare som kräver frysta politikerarvoden och ett antal inlägg som vill sänka desamma. Jag har skrivit ett svar till NA som till del beskriver varför jag kommer att slåss för bra arvodering. Denna blogg tänkte jag använda till två andra perspektiv.
Det ena är egenintresset. De allra flesta inläggen på nätet beskriver oss politiker som människor som så fort vi får chansen tar för oss så mycket vi kan. De som får betala är svaga, gamla, sjuka och barnen. Det allra mesta är fel. Men det finns faktiskt sanningar i det hela. Det går aldrig att blunda för egenintresset. Man tycker att det man gör är minst lika viktigt som det någon annan gör, med högre arvode eller högre lön. Då borde väl jag ha minst lika mycket? Och så jämför man med tjänstemännen. Högre löner, bättre trygghet, mindre offentlighet o.s.v. Visst borde väl vi politiker, som är chefstjänstemännens chefer, tjäna mer än vad de gör? Signalsystemet blir väl fel om chefen tjänar mindre än den underställde?
I alla dessa diskussioner finns ändå egenintresset med. Som politiker är det därför extra viktigt att fundera både en och två gånger innan man går till beslut om egna eller parti- eller politikervänners arvoden.
Det andra perspektivet är det demokratiska. Svensk demokrati mår inte perfekt. Det finns många problem som väntar på sin lösning. Visst har vi ett högt valdeltagande. Men på vilka grunder röstar man? Visst har vi många förtroendevalda. Men vilken representativitet utgör basen för deras uppdrag? Visst har vi partier som fortfarande är folkrörelser. Men både folket och rörelsen blir allt mindre. Visst har vi en offentlig sektor som styrs av förtroendevalda. Men frågan är vad man styr över och vilka som egentligen styr.
På punkt efter punkt finns frågetecken kring den svenska demokratin. Ett av de jag brottats med själv de senaste åren är hur vi kommer att kunna rekrytera bra politiker i framtiden. Bra i den meningen att man både kan kommunicera med medborgare och media, och samtidigt ta stort ansvar i styrningen av kommuner med ibland tusentals anställda och omsättningar på många miljarder.
En del av de funderingarna har kretsat kring arvodering. Hur får vi framgångsrika kvinnor och män, företagsledare och organisationsföreträdare, att vilja vara med och skapa framtidens politik, framtidens Örebro och framtidens Sverige? Är svaret att vi enbart ska förtrösta på att de av god vilja väljer bort lön, anställningstrygghet, familj och fritid för att satsa på politiken? Eller kommer framtidens politiker enbart att rekryteras från de grupper som inte får försämrade lönevillkor för att välja fritidspolitikens eller heltidspolitikerns bana? Vad innebär det om vi genom dålig arvodering väljer bort de kvinnor och män som genom ledande poster i privat eller offentlig sektor visat att de kan leda stora organisationer?
Jag har inget svar på detta. Men jag kommer att fortsätta att fundera och föra diskussion om detta. Och jag kommer inte att lägga mig platt för de som säger att politiker inte är värda något och därför inte ska ha något betalt. Demokratin är för viktig för det.
Det ena är egenintresset. De allra flesta inläggen på nätet beskriver oss politiker som människor som så fort vi får chansen tar för oss så mycket vi kan. De som får betala är svaga, gamla, sjuka och barnen. Det allra mesta är fel. Men det finns faktiskt sanningar i det hela. Det går aldrig att blunda för egenintresset. Man tycker att det man gör är minst lika viktigt som det någon annan gör, med högre arvode eller högre lön. Då borde väl jag ha minst lika mycket? Och så jämför man med tjänstemännen. Högre löner, bättre trygghet, mindre offentlighet o.s.v. Visst borde väl vi politiker, som är chefstjänstemännens chefer, tjäna mer än vad de gör? Signalsystemet blir väl fel om chefen tjänar mindre än den underställde?
I alla dessa diskussioner finns ändå egenintresset med. Som politiker är det därför extra viktigt att fundera både en och två gånger innan man går till beslut om egna eller parti- eller politikervänners arvoden.
Det andra perspektivet är det demokratiska. Svensk demokrati mår inte perfekt. Det finns många problem som väntar på sin lösning. Visst har vi ett högt valdeltagande. Men på vilka grunder röstar man? Visst har vi många förtroendevalda. Men vilken representativitet utgör basen för deras uppdrag? Visst har vi partier som fortfarande är folkrörelser. Men både folket och rörelsen blir allt mindre. Visst har vi en offentlig sektor som styrs av förtroendevalda. Men frågan är vad man styr över och vilka som egentligen styr.
På punkt efter punkt finns frågetecken kring den svenska demokratin. Ett av de jag brottats med själv de senaste åren är hur vi kommer att kunna rekrytera bra politiker i framtiden. Bra i den meningen att man både kan kommunicera med medborgare och media, och samtidigt ta stort ansvar i styrningen av kommuner med ibland tusentals anställda och omsättningar på många miljarder.
En del av de funderingarna har kretsat kring arvodering. Hur får vi framgångsrika kvinnor och män, företagsledare och organisationsföreträdare, att vilja vara med och skapa framtidens politik, framtidens Örebro och framtidens Sverige? Är svaret att vi enbart ska förtrösta på att de av god vilja väljer bort lön, anställningstrygghet, familj och fritid för att satsa på politiken? Eller kommer framtidens politiker enbart att rekryteras från de grupper som inte får försämrade lönevillkor för att välja fritidspolitikens eller heltidspolitikerns bana? Vad innebär det om vi genom dålig arvodering väljer bort de kvinnor och män som genom ledande poster i privat eller offentlig sektor visat att de kan leda stora organisationer?
Jag har inget svar på detta. Men jag kommer att fortsätta att fundera och föra diskussion om detta. Och jag kommer inte att lägga mig platt för de som säger att politiker inte är värda något och därför inte ska ha något betalt. Demokratin är för viktig för det.
2006-10-25
Bättre ministrar?
Välkommen till regeringen, Sten Tolgfors. Det är trevligt att en örebroare nu befinner sig inne i regeringen. Jag tror du kommer att göra ett bra jobb. Alla som har något hum om ditt arbete i riksdagen vet att du är en noggrann och kompetent man som i allt försöker göra sitt bästa. Det är bra.
Välkomme också Lena Liljeroth- Adelsson. Mina kunskaper om din kompetens är betydligt grundare än de om Sten T som ju har kunnat studeras på närmare håll. Men de vitsord som kommit från omgivningen är bara positiva.
Jag tror ni kommer att bli bra ministrar!
Ändå måste man på sin blogg få fundera lite öppet kring regeringar och ministrar, i denna regering liksom i den förra. Är det bara riksdagsledamöter, andra proffspolitiker eller journalister som kan bli ministrar? Var finns de näringslivsföreträdare, forskare, kulturkompetenta o.s.v. människor som kunde komplettera den politiska fingerfärdigheten med annan kompetens? Behövs den inte? Knappast. Vill de inte? Man frågar sig...
Det måste finnas funderingar kring rekryteringen av politiker på alla nivåer, från de små nämnderna i kommunerna till riksdag och regering. Vilka söker sig till politiken? Av vilka anledningar? Vilka söker sig inte till politiken eller bort från densamma? Av vilka anledningar?
De politiska partierna har problem att rekrytera nya medlemmar. Det är ett bekymmer. Om man går djupare in och funderar över vilka kompetenser som saknas i rekryteringsprocessen blir problemet större. För några år sedan, då jag vikarierade för Johan Pehrson i riksdagen, ställde jag en fråga på detta tema till den dåvarande demokratiministern, Britta Lejon. Svaret var att vi måste göra något. Frågan är vad.
Välkomme också Lena Liljeroth- Adelsson. Mina kunskaper om din kompetens är betydligt grundare än de om Sten T som ju har kunnat studeras på närmare håll. Men de vitsord som kommit från omgivningen är bara positiva.
Jag tror ni kommer att bli bra ministrar!
Ändå måste man på sin blogg få fundera lite öppet kring regeringar och ministrar, i denna regering liksom i den förra. Är det bara riksdagsledamöter, andra proffspolitiker eller journalister som kan bli ministrar? Var finns de näringslivsföreträdare, forskare, kulturkompetenta o.s.v. människor som kunde komplettera den politiska fingerfärdigheten med annan kompetens? Behövs den inte? Knappast. Vill de inte? Man frågar sig...
Det måste finnas funderingar kring rekryteringen av politiker på alla nivåer, från de små nämnderna i kommunerna till riksdag och regering. Vilka söker sig till politiken? Av vilka anledningar? Vilka söker sig inte till politiken eller bort från densamma? Av vilka anledningar?
De politiska partierna har problem att rekrytera nya medlemmar. Det är ett bekymmer. Om man går djupare in och funderar över vilka kompetenser som saknas i rekryteringsprocessen blir problemet större. För några år sedan, då jag vikarierade för Johan Pehrson i riksdagen, ställde jag en fråga på detta tema till den dåvarande demokratiministern, Britta Lejon. Svaret var att vi måste göra något. Frågan är vad.
2006-10-23
Äntligen
ÖSK!
Satt på vallen i lördags och ömsom led och ömsom log. Satt förresten, jag kunde inte sitta sista tredjedelen av matchen. Varför detta offsidemål? Varför spelade de så dåligt?
Och sedan Halilovic!
Det finns bara ett ord. Underbart.
Det är fascinerande att just denna enkelhet, segerns okomplicerade logik, kan betyda minst lika mycket som en politisk seger. Politikens segrar, oavsett de gäller val eller majoritetsförhandlingar, bär alltid med sig komplicerade mångbottnade facetter. Idrottens logik är så enkel och därför så omedelbar. I det korta perspektivet blir man därför gladare åt att ÖSK är med i allsvenskan igen än att alliansen regerar i Stockholm. Men eftersom livet inte bara är yta och okomplicerbarhet, finns i politikens segrar en annan skönhet.
Men visst var det skönt att segern kom. Inte minst för att ÖSK på detta sätt kunde ge Svenska Fotbollsförbundets ledning en känga. Man undrar när nedflyttningsbeslutet för IFK Göteborg kommer???
Satt på vallen i lördags och ömsom led och ömsom log. Satt förresten, jag kunde inte sitta sista tredjedelen av matchen. Varför detta offsidemål? Varför spelade de så dåligt?
Och sedan Halilovic!
Det finns bara ett ord. Underbart.
Det är fascinerande att just denna enkelhet, segerns okomplicerade logik, kan betyda minst lika mycket som en politisk seger. Politikens segrar, oavsett de gäller val eller majoritetsförhandlingar, bär alltid med sig komplicerade mångbottnade facetter. Idrottens logik är så enkel och därför så omedelbar. I det korta perspektivet blir man därför gladare åt att ÖSK är med i allsvenskan igen än att alliansen regerar i Stockholm. Men eftersom livet inte bara är yta och okomplicerbarhet, finns i politikens segrar en annan skönhet.
Men visst var det skönt att segern kom. Inte minst för att ÖSK på detta sätt kunde ge Svenska Fotbollsförbundets ledning en känga. Man undrar när nedflyttningsbeslutet för IFK Göteborg kommer???
2006-10-19
AVGÅ!
Radiotjänst ordförande och vd, den ena med hyfsat tydlig politisk bakgrund, har enligt uppgift valt att hantera politiker på annat sätt än vanliga människor. Genom att polisanmäla de tre ministrarna i regeringen har de använt sina uppdrag utifrån mycket tydliga politiska grunder. Det är oacceptabelt.
Politiker på olika nivåer ska behandlas som vilka medborgare som helst. Vi ska inte ha andra förmåner än medelsvensson, inte behandlas annorlunda i domstolar, i försäkringskassan eller sjukvården. Men vi ska inte heller behandlas sämre.
Det som nu spelas upp verkar vara ett försök att nedvärdera det politiska ämbetet genom att ställa betydligt högre krav på förtroendevalda än andra. Men det verkar också vara att använda ett statligt bolag som en spel på en politisk spelbräda.
Det är oacceptabelt. Det enda sättet att återupprätta förtroendet för Radiotjänst är att både ordföranden och VDn avgår.
Politiker på olika nivåer ska behandlas som vilka medborgare som helst. Vi ska inte ha andra förmåner än medelsvensson, inte behandlas annorlunda i domstolar, i försäkringskassan eller sjukvården. Men vi ska inte heller behandlas sämre.
Det som nu spelas upp verkar vara ett försök att nedvärdera det politiska ämbetet genom att ställa betydligt högre krav på förtroendevalda än andra. Men det verkar också vara att använda ett statligt bolag som en spel på en politisk spelbräda.
Det är oacceptabelt. Det enda sättet att återupprätta förtroendet för Radiotjänst är att både ordföranden och VDn avgår.
2006-10-17
Vem kan vara politiker?
Läser just att Anders Borg anlitat svart städhjälp på 90-talet. Dessutom har han haft barnvakt som han betalat 50 kronor i timmen "direkt i handen".
Suck.
Inte för att jag anlitat vare sig svart städhjälp eller haft barnvakter (tyvärr), men jag tycker att någonstans går en gräns för vad politiker utsätts för. Är Borgs kompetens som finansminister ifrågasatt för att han betalat svart städhjälp för 10 år sedan? Inte vad jag vet. Det är olämpligt, knappast straffbart längre (preskriberat), men det är inte så allvarligt att han ska avgå.
Och när man kommer ner på barnvaktsnivå blir det nästan löjligt. Hur många svenskar använder grannflickan som barnvakt? Ger henne några biobiljetter eller så för att ta hand om barnen? Är det rimligt att ställa det mot kompetensen som finansminister? Knappast.
Om detta fortsätter kommer snart ingen att kunna vara politiker. Man ska vara fullständigt felfri, helt klanderfri moraliskt sett och alltid ha fattat rätt beslut. Vilken människa har den bakgrunden? Ingen! Men dagens svenska journalistik sätter nollgränsen för politikernas rätt att göra fel.
I lördagens Nerikes Allehanda kunde man läsa en artikel med ungefär likalydande innehåll. Jag höll på att baxna. Det skrämmer om politik allt mer börjar likna en såpa. Det viktiga är inte om man är kompetent, eller klarar sitt jobb. Det viktiga är intrigerna, personen, hur uthängd man klarar av att vara.
Därför var det ändå skönt att läsa Karin Pilkvists avslutande krönika. Det måste finnas mer av eftertanke i journalistiken. Media har också ett ansvar för hur demokratin utvecklas och för vem som kan vara förtroendevald. Risken är att vi i framtiden bara får människor som är så hårdhudade, okänsliga eller exhibitionistiska att de inte bryr sig om vad media skriver, bara de skriver.
För ofelbar är ingen.
Suck.
Inte för att jag anlitat vare sig svart städhjälp eller haft barnvakter (tyvärr), men jag tycker att någonstans går en gräns för vad politiker utsätts för. Är Borgs kompetens som finansminister ifrågasatt för att han betalat svart städhjälp för 10 år sedan? Inte vad jag vet. Det är olämpligt, knappast straffbart längre (preskriberat), men det är inte så allvarligt att han ska avgå.
Och när man kommer ner på barnvaktsnivå blir det nästan löjligt. Hur många svenskar använder grannflickan som barnvakt? Ger henne några biobiljetter eller så för att ta hand om barnen? Är det rimligt att ställa det mot kompetensen som finansminister? Knappast.
Om detta fortsätter kommer snart ingen att kunna vara politiker. Man ska vara fullständigt felfri, helt klanderfri moraliskt sett och alltid ha fattat rätt beslut. Vilken människa har den bakgrunden? Ingen! Men dagens svenska journalistik sätter nollgränsen för politikernas rätt att göra fel.
I lördagens Nerikes Allehanda kunde man läsa en artikel med ungefär likalydande innehåll. Jag höll på att baxna. Det skrämmer om politik allt mer börjar likna en såpa. Det viktiga är inte om man är kompetent, eller klarar sitt jobb. Det viktiga är intrigerna, personen, hur uthängd man klarar av att vara.
Därför var det ändå skönt att läsa Karin Pilkvists avslutande krönika. Det måste finnas mer av eftertanke i journalistiken. Media har också ett ansvar för hur demokratin utvecklas och för vem som kan vara förtroendevald. Risken är att vi i framtiden bara får människor som är så hårdhudade, okänsliga eller exhibitionistiska att de inte bryr sig om vad media skriver, bara de skriver.
För ofelbar är ingen.
2006-10-10
S i Stockholm
Kommer Annika Billström att sitta kvar i Stadshuset även efter kvällens möte i arbetarkommunen? Knappast troligt. Stockholm är idag en "hyfsat" blå kommun. Moderaterna har övertagit socialdemokraternas roll som stadsbärande(!) parti. Axén-Ohlin regerar. Typ.
Så nu är det dags att hitta syndabockar. Billström har inte varit någon hit, men frågan är om hon ensam är ansvarig för det socialdemokratiska Stockholmsfiaskot. Det var ju inte hennes fel att trängselskatterna behandlades som de gjorde. Oavsett utgången i omröstningen innebar ju överkörningen av partiet centrala krafter (läs Göran Persson) att hennes ledarskap kunde ifrågasättas av alla.
Jag menar inte med detta att jag är rätt man att kommentera hennes eventuella avsättande. Istället måste man ta det som ett exempel på hur politiken fungerar. Tänk om det inte är Billströms fel att det blivit som det blivit. Tänk om det istället är politiken, eller bristen på politik, som är felet.
Det har bara gått några veckor sedan valet. Socialdemokraterna måste fundera över hur de ska komma tillbaka till Rosenbad och Stadshuset. Ett sätt vore ju att börja driva någon form av politik. Gärna ideologiskt grundad. Årets valrörelse lär gå till historien som en av de märkligaste. Regeringspartiet saknade politik och gjorde allt för att få valet att handla om konjunkturer istället för ideologi, visioner och skarpa prioriteringar. Även oppositionen var ofta mer administratörer än visionära ideologer. Men vinnaren behöver inte ändra så mycket som förloraren.
Så nu återstår det att se om socialdemokratin kommer att sparka ut ett antal nyckelpersoner, sätta dit nya, unga och vältaliga broileradministratörer, och tro att just mediaintrycket vinner nästa val. Eller om det kanske kunde bli lite mer ideologi - varför inte lite socialdemokrati för en gångs skull. Gör din plikt - kräv din rätt. Typ.
Men vem tror på något sådant?
Så nu är det dags att hitta syndabockar. Billström har inte varit någon hit, men frågan är om hon ensam är ansvarig för det socialdemokratiska Stockholmsfiaskot. Det var ju inte hennes fel att trängselskatterna behandlades som de gjorde. Oavsett utgången i omröstningen innebar ju överkörningen av partiet centrala krafter (läs Göran Persson) att hennes ledarskap kunde ifrågasättas av alla.
Jag menar inte med detta att jag är rätt man att kommentera hennes eventuella avsättande. Istället måste man ta det som ett exempel på hur politiken fungerar. Tänk om det inte är Billströms fel att det blivit som det blivit. Tänk om det istället är politiken, eller bristen på politik, som är felet.
Det har bara gått några veckor sedan valet. Socialdemokraterna måste fundera över hur de ska komma tillbaka till Rosenbad och Stadshuset. Ett sätt vore ju att börja driva någon form av politik. Gärna ideologiskt grundad. Årets valrörelse lär gå till historien som en av de märkligaste. Regeringspartiet saknade politik och gjorde allt för att få valet att handla om konjunkturer istället för ideologi, visioner och skarpa prioriteringar. Även oppositionen var ofta mer administratörer än visionära ideologer. Men vinnaren behöver inte ändra så mycket som förloraren.
Så nu återstår det att se om socialdemokratin kommer att sparka ut ett antal nyckelpersoner, sätta dit nya, unga och vältaliga broileradministratörer, och tro att just mediaintrycket vinner nästa val. Eller om det kanske kunde bli lite mer ideologi - varför inte lite socialdemokrati för en gångs skull. Gör din plikt - kräv din rätt. Typ.
Men vem tror på något sådant?
2006-10-04
Dataintrång
En LUFare har gjort dataintrång i socialdemokraternas bbs efter att ha fått inloggningsuppgifter från en SSUare. Samtidigt har SSUaren fått inloggningsuppgifter till folkpartiets bbs. Men han har inte varit inne och tittat.
Dataintrångsaffären var knepig redan från början. Det har funnits en massa frågor som med rätta ställts till olika folkpartister. Men kanske borde frågorna också ställas till andra partier:
När fick (s) egentligen reda på dataintrånget?
Vilka uppgifter kan ha läckt ut?
Hur många, utöver LUFaren, har varit inne på (s) nätverk?
Andra SSUare?
Från andra partier?
Var inloggningsuppgifterna egentligen en offentlig hemlighet?
Vilken säkerhet har (s) egentligen haft?
Har den datasäkerhetsansvarige fått sparken (vilket han borde fått eftersom han uppenbarligen inte skött sitt jobb)?
Kan (s) garantera att ingen använt LUFarens inloggningsuppgifter?
Är hela historien egentligen en planterad affär för att förändra valresultatet?
Jag kommer aldrig att försvara det dataintrång som LUFaren gjort. Oavsett om det varit brottsligt eller ej, om han varit ensam eller ej, om det sker mellan andra partier eller ej, är det en utveckling av politiken som inte gynnar någon. Politik håller på att förändras från att ha varit en kamp mellan ideologier till ett spel om makt. Och i ett spel är alla medel tillåtna.
Den vägen kommer att leda till ett än mer minskat förtroende för politiker och på sikt också för demokratin. Den nyss genomförda valkampanjen är det hittills tydligaste exemplet på att ideologiernas tid för tillfället är ute. Även om det tydligaste enskilda exemplet på förändringen från ideologisk kamp till maktspel är LUFarnas dataintrång, är Folkpartiet långt ifrån värst när det gäller avideologisering och maktspelande.
Men den diskussionen behöver längre utrymme än en blogg kan innehålla.
Dataintrångsaffären var knepig redan från början. Det har funnits en massa frågor som med rätta ställts till olika folkpartister. Men kanske borde frågorna också ställas till andra partier:
När fick (s) egentligen reda på dataintrånget?
Vilka uppgifter kan ha läckt ut?
Hur många, utöver LUFaren, har varit inne på (s) nätverk?
Andra SSUare?
Från andra partier?
Var inloggningsuppgifterna egentligen en offentlig hemlighet?
Vilken säkerhet har (s) egentligen haft?
Har den datasäkerhetsansvarige fått sparken (vilket han borde fått eftersom han uppenbarligen inte skött sitt jobb)?
Kan (s) garantera att ingen använt LUFarens inloggningsuppgifter?
Är hela historien egentligen en planterad affär för att förändra valresultatet?
Jag kommer aldrig att försvara det dataintrång som LUFaren gjort. Oavsett om det varit brottsligt eller ej, om han varit ensam eller ej, om det sker mellan andra partier eller ej, är det en utveckling av politiken som inte gynnar någon. Politik håller på att förändras från att ha varit en kamp mellan ideologier till ett spel om makt. Och i ett spel är alla medel tillåtna.
Den vägen kommer att leda till ett än mer minskat förtroende för politiker och på sikt också för demokratin. Den nyss genomförda valkampanjen är det hittills tydligaste exemplet på att ideologiernas tid för tillfället är ute. Även om det tydligaste enskilda exemplet på förändringen från ideologisk kamp till maktspel är LUFarnas dataintrång, är Folkpartiet långt ifrån värst när det gäller avideologisering och maktspelande.
Men den diskussionen behöver längre utrymme än en blogg kan innehålla.
2006-10-03
Tvär(s)nytt igen!
Den statliga svenska televisionens neutralitet kan åter ifrågasättas, i vart fall när det gäller de regionala nyheterna. I går blev det åter en aha-upplevelse när s-politikern Björn Sundin ensam fick attackera den nya regeringens politik. Sundin fick obesvarad påstå saker om regeringens hanterande av tågtrafiken i Stockholm, utan att det ens fanns någon tillstymmelse till problematisering av de olika förslagen till lösningar. En fråga man borde ställt: Är det bara tunnel för tågen som gäller, eller finns andra lösningar? Det hade inte varit helt omöjligt att få en av allianspartiernas lokala företrädare att få göra en sådan kommentar. Antingen en riksdagsledamot eller någon annan regional företrädare. Men inte såg jag till någon sådan.
Funderar om jag varit med om motsatsen någon gång. Att en borgerlig företrädare fått attackera den gamla s-regeringens politik oemotsagd. Kanske har det hänt. Minnet är selektivt. Men inte är det något som hänt de senaste veckorna...
Funderar om jag varit med om motsatsen någon gång. Att en borgerlig företrädare fått attackera den gamla s-regeringens politik oemotsagd. Kanske har det hänt. Minnet är selektivt. Men inte är det något som hänt de senaste veckorna...
2006-10-02
Trängselskatter
Så har då alliansen kommit överens om att göra det möjligt att införa trängselskatter i Stockholm. Det är bra. Problemet är att motiveringen till accepterandet inte är lika bra.
Ur ett liberalt perspektiv kan trängselavgifter alltid försvaras bara genom att jämföra med en öppen och fri marknad. Tillgång och efterfrågan sätter pris på en vara eller nyttighet. Om inte utrymmet för trafik räcker, är det för billigt att använda "nyttigheten väg". Då måste, enligt förespråkarna av fri prissättning på fria marknader, priset öka. (Nu är det inte så enkelt, men principerna är ganska givna)
På samma sätt är det om man kombinerar miljö och ekonomi. Även miljön har ett pris, eller borde i vart fall ha det. Klimatförändringarna kostar samhället redan idag tiotals, eller hundratals, miljarder kronor per år. I framtiden riskerar vi än större kostnader. Utsläppen av klimatförändrande gaser, där koldioxiden bl.a. från biltrafik är mest framträdande, måste i det perspektivet med bruk av marknadsekonomiska principer bära sina kostnader.
Detta kan också gälla ur ett hälsoperspektiv. Buller och hälsoskadliga utsläpp orsakar både sjukdomar och för tidiga dödsfall.
Tyvärr väljer alliansen bort dessa huvudförklaringsmodeller. Istället säger man att man ska använda avgifterna till att bygga nya motorvägar kring Stockholm. Visst - de kan också behövas. Men det är ett föråldrat argumentationssätt. Världen klarar inte av oljeberoende trafik. Framförallt klarar den inte av de ökningar nya vägar riskerar leda till.
Allians för Sverige har fortfarande mycket att prestera för att skärpa till den gröna profilen. Det finns en risk att man annars blir lika akterseglade som republikanerna och presidenten i USA. Men det verkar som om även dessa krafter nu svänger, i spåren efter orkanen Katrina.
Idag verkar framförallt företagen vara mer medvetna om miljökonsekvenserna av sitt handlande än många partier. Där används marknadsekonomin som en drivkraft för miljöengagemang och ansvar. Det borde i mycket större utsträckning också gälla politiken. Politikerna och politiken får inte bli en bromskloss i miljöarbetet. Oavsett partifärg är det alldeles för ofta så i dagens Sverige.
Ur ett liberalt perspektiv kan trängselavgifter alltid försvaras bara genom att jämföra med en öppen och fri marknad. Tillgång och efterfrågan sätter pris på en vara eller nyttighet. Om inte utrymmet för trafik räcker, är det för billigt att använda "nyttigheten väg". Då måste, enligt förespråkarna av fri prissättning på fria marknader, priset öka. (Nu är det inte så enkelt, men principerna är ganska givna)
På samma sätt är det om man kombinerar miljö och ekonomi. Även miljön har ett pris, eller borde i vart fall ha det. Klimatförändringarna kostar samhället redan idag tiotals, eller hundratals, miljarder kronor per år. I framtiden riskerar vi än större kostnader. Utsläppen av klimatförändrande gaser, där koldioxiden bl.a. från biltrafik är mest framträdande, måste i det perspektivet med bruk av marknadsekonomiska principer bära sina kostnader.
Detta kan också gälla ur ett hälsoperspektiv. Buller och hälsoskadliga utsläpp orsakar både sjukdomar och för tidiga dödsfall.
Tyvärr väljer alliansen bort dessa huvudförklaringsmodeller. Istället säger man att man ska använda avgifterna till att bygga nya motorvägar kring Stockholm. Visst - de kan också behövas. Men det är ett föråldrat argumentationssätt. Världen klarar inte av oljeberoende trafik. Framförallt klarar den inte av de ökningar nya vägar riskerar leda till.
Allians för Sverige har fortfarande mycket att prestera för att skärpa till den gröna profilen. Det finns en risk att man annars blir lika akterseglade som republikanerna och presidenten i USA. Men det verkar som om även dessa krafter nu svänger, i spåren efter orkanen Katrina.
Idag verkar framförallt företagen vara mer medvetna om miljökonsekvenserna av sitt handlande än många partier. Där används marknadsekonomin som en drivkraft för miljöengagemang och ansvar. Det borde i mycket större utsträckning också gälla politiken. Politikerna och politiken får inte bli en bromskloss i miljöarbetet. Oavsett partifärg är det alldeles för ofta så i dagens Sverige.
2006-09-29
Våga utmana islam för demokratins skull!
Åter har rädslan för muslimsk fundamentalism fått märkliga konsekvenser. Denna gång är det en tysk opera som ställs in därför att man inte vågar visa Muhammeds avhuggna huvud som en del av en Mozartopera. Att det avhuggna huvudet visas tillsammans med bl.a. Buddhas och Jesus lika avhuggna huvuden är inget man bryr sig om.
Skälet till de inställda föreställningarna sägs denna gång vara rädslan för attentat. Nyligen fick påven på huvudet för han citerade någon medeltida ledare som påstod att muslimer var våldsamma. Tidigare har publiceringen av Muhammedbilderna fått stora delar av den islamska världen att gå i taket.
Hur ska man då förhålla sig till islam och de islamska kraven på särställning? Ska muslimer behandlas annorlunda än andra religiösa för att de befinner sig i underläge? Ska islam som religion hanteras annorlunda därför att motsättningarna mellan den rika kristna västvärlden och den fattiga muslimska arabvärlden riskerar att skapa konflikter i ett allt mer stegrande tempo?
Knappast.
För demokratins skull måste islam vara en religion som andra. Inte särställd. Inte mer eller mindre respekterad än någon annan religion. Det demokratiska samhället måste våga ta striden mot en religion, eller snarare dess religiösa företrädare, som påstår att den har rätt att kräva särbehandling utifrån politiska, kulturella, lagliga eller demokratiska synvinklar. Det gäller i första hand islam därför att den idag är den religion som utmanar just dessa demokratiska fundamenta. Men det gäller i lika stor grad andra religioner som försöker lägga en slöja av krav på rätttrohet över demokratin.
Det måste vara acceptabelt att smäda Muhammed, liksom det är acceptabelt att smäda Jesus. Det måste vara en konstnärlig frihet att ta fotografier av den homosexuelle Muhammed, liksom det är en frihet att göra det med Jesus. Respekten för den troende och religionen bygger lika mycket på att den icke troende får utmana den troende som att den troendes tro utmanar ateistens eventuella otro. Respekten för rätten att tro, vare sig det är på Jesus eller Allah, bygger på rätten att de som inte tror har rätt att inte tro och att också visa denna otro.
Skälet till de inställda föreställningarna sägs denna gång vara rädslan för attentat. Nyligen fick påven på huvudet för han citerade någon medeltida ledare som påstod att muslimer var våldsamma. Tidigare har publiceringen av Muhammedbilderna fått stora delar av den islamska världen att gå i taket.
Hur ska man då förhålla sig till islam och de islamska kraven på särställning? Ska muslimer behandlas annorlunda än andra religiösa för att de befinner sig i underläge? Ska islam som religion hanteras annorlunda därför att motsättningarna mellan den rika kristna västvärlden och den fattiga muslimska arabvärlden riskerar att skapa konflikter i ett allt mer stegrande tempo?
Knappast.
För demokratins skull måste islam vara en religion som andra. Inte särställd. Inte mer eller mindre respekterad än någon annan religion. Det demokratiska samhället måste våga ta striden mot en religion, eller snarare dess religiösa företrädare, som påstår att den har rätt att kräva särbehandling utifrån politiska, kulturella, lagliga eller demokratiska synvinklar. Det gäller i första hand islam därför att den idag är den religion som utmanar just dessa demokratiska fundamenta. Men det gäller i lika stor grad andra religioner som försöker lägga en slöja av krav på rätttrohet över demokratin.
Det måste vara acceptabelt att smäda Muhammed, liksom det är acceptabelt att smäda Jesus. Det måste vara en konstnärlig frihet att ta fotografier av den homosexuelle Muhammed, liksom det är en frihet att göra det med Jesus. Respekten för den troende och religionen bygger lika mycket på att den icke troende får utmana den troende som att den troendes tro utmanar ateistens eventuella otro. Respekten för rätten att tro, vare sig det är på Jesus eller Allah, bygger på rätten att de som inte tror har rätt att inte tro och att också visa denna otro.
2006-09-28
Den vackra världen
Ett par dagar utan bloggande. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Eller snarare - jag har prioriterat en del annat.
En av de saker jag prioriterade var att komma senare till jobbet i går. Gick en promenad på morgonen, bort till hästen för att ta av benskydden. Då, på den lilla grusvägen i Fällersta, just då blev världen så vacker som den bara blir när man inte anar det.
Tänk själv. Tiden står stilla. Gruset knastrar under skorna. Morgondimman har lättat och bakat ihop sig till moln, moln som långsamt skingras. I öster solen. Orange, brun, lite rosa. Omöjliga färgkombinationer men oändligt vackra.
Hagarna ligger betade. I kanterna blommar fortfarande rödklöver och höstfibbla. Bortåt Kvismaren sjunger tranorna. Luften är lugn, ljum och behagligt mjuk.
Det är bara att gå och njuta. Ta de där sista sekunderna av svensk sommar och göra dem till minnen att återanvända i vinter. Ibland finns den tiden. Men alldeles för sällan.
En av de saker jag prioriterade var att komma senare till jobbet i går. Gick en promenad på morgonen, bort till hästen för att ta av benskydden. Då, på den lilla grusvägen i Fällersta, just då blev världen så vacker som den bara blir när man inte anar det.
Tänk själv. Tiden står stilla. Gruset knastrar under skorna. Morgondimman har lättat och bakat ihop sig till moln, moln som långsamt skingras. I öster solen. Orange, brun, lite rosa. Omöjliga färgkombinationer men oändligt vackra.
Hagarna ligger betade. I kanterna blommar fortfarande rödklöver och höstfibbla. Bortåt Kvismaren sjunger tranorna. Luften är lugn, ljum och behagligt mjuk.
Det är bara att gå och njuta. Ta de där sista sekunderna av svensk sommar och göra dem till minnen att återanvända i vinter. Ibland finns den tiden. Men alldeles för sällan.
2006-09-25
Svensk enpartistat = LO+S?
Nästan innan valet är sammanräknat börjar maktapparaten (s) skramla med vapnen för att försvåra livet för alliansregeringen. LO visar musklerna direkt. Wanja Lundby-Wedin väljer att innan ens regeringsförklaringen är skriven går hon ut och indirekt hotar den nya regeringen för att den inte för socialdemokratisk politik. Det är mycket illa.
Sverige och svensk demokrati mår bra av maktväxling. Det demokratiska systemet förutsätter faktiskt att mer än ett parti har rätt och möjlighet att styra. Och det förutsätter också att strukturerna kring partierna och politikerna är så fristående att de inte sätter käppar i hjulet för medborgarna som väljer.
Den gamle LO-basen Stig Malm sade någon gång i ett samtal med en borgerlig partiföreträdare ungefär så här: "Med er vid makten så skulle man ju strejka jämt!" Lundby-Wedin verkar fortsätta den traditionen. Det bådar mycket illa. För svensk demokrati. För LOs medlemmar. För jobben och tillväxten.
Sverige och svensk demokrati mår bra av maktväxling. Det demokratiska systemet förutsätter faktiskt att mer än ett parti har rätt och möjlighet att styra. Och det förutsätter också att strukturerna kring partierna och politikerna är så fristående att de inte sätter käppar i hjulet för medborgarna som väljer.
Den gamle LO-basen Stig Malm sade någon gång i ett samtal med en borgerlig partiföreträdare ungefär så här: "Med er vid makten så skulle man ju strejka jämt!" Lundby-Wedin verkar fortsätta den traditionen. Det bådar mycket illa. För svensk demokrati. För LOs medlemmar. För jobben och tillväxten.
2006-09-21
Mer miljö i politiken
Läser just aftonbladet.se och deras artikelseriestart om miljötillståndet i världen. Det är inte direkt ljust. Men det finns möjligheter.
Tyvärr handlar miljöpolitiken i alltför många fall om att beskriva en bild av verkligheten som bara är ett hot. Och miljöhoten är förvisso många. Men om det bara finns hot och inga möjligheter kommer vi som människor att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det otäcka blåser över.
Dagens och morgondagens miljöpolitik måste bygga på en blandning av just hoten och möjligheterna. Vi måste våga se hoten i vitögat för att bli varse om att det krävs enorma förändringar. Men vi måste också våga hoppas, tro att det finns möjligheter till en bättre värld för barn och barnbarn.
Det behövs mer miljö i politiken. Både kring hot och möjligheter.
Tyvärr handlar miljöpolitiken i alltför många fall om att beskriva en bild av verkligheten som bara är ett hot. Och miljöhoten är förvisso många. Men om det bara finns hot och inga möjligheter kommer vi som människor att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det otäcka blåser över.
Dagens och morgondagens miljöpolitik måste bygga på en blandning av just hoten och möjligheterna. Vi måste våga se hoten i vitögat för att bli varse om att det krävs enorma förändringar. Men vi måste också våga hoppas, tro att det finns möjligheter till en bättre värld för barn och barnbarn.
Det behövs mer miljö i politiken. Både kring hot och möjligheter.
2006-09-20
Ska SD isoleras?
En del påstår att SD ska isoleras. Jag håller inte med.
Inget av partierna i Örebro vill samregera med SD. Det är bra. Deras politik ska inte få genomslag i olika konkreta förslag i kommunen. Skulle gissa att deras antiinvandringspolitik överhuvudtaget har väldigt lite med kommunpolitik att göra. Vi har ju inte makten över invandringspolitiken, den är nationell. Och: Vi kan inte sluta undervisa invandrarbarn, sluta vårda äldre invandrare eller vägra kommunalt vatten och avlopp till invandrarbostäder, även om de skulle motionera om det. Så vad kommer de i så fall att göra i kommunen?
Svaret är enkelt - ingen vet. Tror inte ens att de själva vet det.
Vad gör man då med dem? Isolerar dem? Låter deras KF-ledamot sitta ensam och vägrar lyssna eller prata med och till honom? Struntar i att bemöta frågor, interpellationer och motioner?
Knappast. En sådan politik kommer bara att leda till att de kan spela än mer på utanförskapet. Än mer på att de är utanför den politiska nomeklaturan. Att vi därinnanför inte vet hur det är i det riktiga Sverige. Att de står på människornas sida mot politikerna. Det är ingen framkomlig väg. Den kommer att leda till än mer framgångar i nästa val för det parti och den politik som ingen av oss vill ha.
Nej - det krävs två åtgärder för att stoppa SD i framtiden. Den första är att fortsätta ta debatten. Jag och Folkpartiet gjorde det i valrörelsen. Då fick vi kritik, nu stryks vi medhårs. Oavsett detta kommer vi fortsätta att granska deras politik, i KF, i media, i debatter.
Den andra, och viktigaste, åtgärden är att ta bort orsakerna till att SD överhuvudtaget kan få röster. Den socialdemokratiska politik som lett till ökat utanförskap, ökad segregation, ökad arbetslöshet, minskade kunskaper och ökade klyftor måste brytas. Det finns en socialliberal väg både för Sverige och Örebro, för människorna i landet och staden, som kan bryta det ökade utanförskapet. Den vägen måste vi börja gå.
NU.
Inget av partierna i Örebro vill samregera med SD. Det är bra. Deras politik ska inte få genomslag i olika konkreta förslag i kommunen. Skulle gissa att deras antiinvandringspolitik överhuvudtaget har väldigt lite med kommunpolitik att göra. Vi har ju inte makten över invandringspolitiken, den är nationell. Och: Vi kan inte sluta undervisa invandrarbarn, sluta vårda äldre invandrare eller vägra kommunalt vatten och avlopp till invandrarbostäder, även om de skulle motionera om det. Så vad kommer de i så fall att göra i kommunen?
Svaret är enkelt - ingen vet. Tror inte ens att de själva vet det.
Vad gör man då med dem? Isolerar dem? Låter deras KF-ledamot sitta ensam och vägrar lyssna eller prata med och till honom? Struntar i att bemöta frågor, interpellationer och motioner?
Knappast. En sådan politik kommer bara att leda till att de kan spela än mer på utanförskapet. Än mer på att de är utanför den politiska nomeklaturan. Att vi därinnanför inte vet hur det är i det riktiga Sverige. Att de står på människornas sida mot politikerna. Det är ingen framkomlig väg. Den kommer att leda till än mer framgångar i nästa val för det parti och den politik som ingen av oss vill ha.
Nej - det krävs två åtgärder för att stoppa SD i framtiden. Den första är att fortsätta ta debatten. Jag och Folkpartiet gjorde det i valrörelsen. Då fick vi kritik, nu stryks vi medhårs. Oavsett detta kommer vi fortsätta att granska deras politik, i KF, i media, i debatter.
Den andra, och viktigaste, åtgärden är att ta bort orsakerna till att SD överhuvudtaget kan få röster. Den socialdemokratiska politik som lett till ökat utanförskap, ökad segregation, ökad arbetslöshet, minskade kunskaper och ökade klyftor måste brytas. Det finns en socialliberal väg både för Sverige och Örebro, för människorna i landet och staden, som kan bryta det ökade utanförskapet. Den vägen måste vi börja gå.
NU.
2006-09-18
Lärdomar
Folkpartiet gjorde ett dåligt val. Historiskt sett ingen katastrof, men utifrån förra valets framgång blev nedgången för stor.
Berodde det på fel valfrågor?
Berodde det på dataintrånget?
Om det bara berodde på dataintrånget behöver man inte fundera så mycket längre. Det är bara att än hårdare peka på att politik och etik hör ihop. Men jag tror inte att det är så enkelt.
Vi i Folkpartiet måste fundera över vår politiska profil. Har bilden av partiet blivit den vi ville? Eller är det en annan profil som vi ska visa fram till nästa val?
Sett i backspegeln tycker jag att jag haft rätt i min kritik av den nuvarande politiken. Det är för mycket hårda tag och för lite medkänsla. Bilden förändrades visserligen under sommaren 2006, men omprövningen måste gå vidare.
Nu är det inte tid att göra den omprövningen. Först ska partiet ta ansvar för en regeringsbildning. Men när detta är gjort måste en bas för en återupplivad socialliberalism inom Folkpartiet skapas. Därför är det fel att i detta läge diskutera personfrågor. Politiken, inte personerna, är det viktiga.
Berodde det på fel valfrågor?
Berodde det på dataintrånget?
Om det bara berodde på dataintrånget behöver man inte fundera så mycket längre. Det är bara att än hårdare peka på att politik och etik hör ihop. Men jag tror inte att det är så enkelt.
Vi i Folkpartiet måste fundera över vår politiska profil. Har bilden av partiet blivit den vi ville? Eller är det en annan profil som vi ska visa fram till nästa val?
Sett i backspegeln tycker jag att jag haft rätt i min kritik av den nuvarande politiken. Det är för mycket hårda tag och för lite medkänsla. Bilden förändrades visserligen under sommaren 2006, men omprövningen måste gå vidare.
Nu är det inte tid att göra den omprövningen. Först ska partiet ta ansvar för en regeringsbildning. Men när detta är gjort måste en bas för en återupplivad socialliberalism inom Folkpartiet skapas. Därför är det fel att i detta läge diskutera personfrågor. Politiken, inte personerna, är det viktiga.
2006-09-14
Politik eller ledning? Alliansen vinner ändå!
Dagens politik handlar allt mindre om just politik, i vart fall i en ideologisk mening. Allt fler partier hamnar i en sorts mainstreamad liberalism. En del med lite socialdemokratiska vinklingar, andra med socialkonservativa. Vi som alltid varit och är liberaler är kanske just det - bara liberaler.
Därför har ledningsfrågorna blivit allt viktigare. Vem är bäst på att leda Sverige? Vem är bäst på att leda Örebro? Svaret är enkelt - Alliansen. Varför är det enkelt? Därför att det inte finns något egentligt alternativ. Både i riket och lokalt har vi format allianser utifrån synen att fyra olika partier kan samsas om man kommer överens om goda spelregler. Vi kan, vill och vågar styra landet, och kommunen.
Mot detta står - ingenting. Vem vet vilken politik som en annan regering än alliansens kommer att föra? Ingen! Vem vet hur en politik med en annan kommunledning än vår kommer att forma Örebropolitiken? Ingen. Det finns inga samlade politiska teser från vänsterblocket. Det finns ingenting!
Men även politiskt vinner alliansen. Både lokalt och nationellt har vi presenterat grunderna för hur vår politik kommer att föras. Det handlar om en skola för bildning, en trygg äldreomsorg med valfrihet, jobb i den privata sektorn och så vidare. Det kanske inte är de mest ideologiska politiska manifesten. Men det är klar och tydlig politik.
Mot detta står åter - ingenting. Är det sossarnas politik om att göra allt som man inte gjort när man ändå haft makten som gäller? Är det vänsterpartiets överbudspolitik? Är det grönvänsterns antitillväxtpolitik? Ingen vet. Ingen kommer att veta. Förhoppningsvis kommer ingen att behöva veta heller när alliansen segrar.
Därför har ledningsfrågorna blivit allt viktigare. Vem är bäst på att leda Sverige? Vem är bäst på att leda Örebro? Svaret är enkelt - Alliansen. Varför är det enkelt? Därför att det inte finns något egentligt alternativ. Både i riket och lokalt har vi format allianser utifrån synen att fyra olika partier kan samsas om man kommer överens om goda spelregler. Vi kan, vill och vågar styra landet, och kommunen.
Mot detta står - ingenting. Vem vet vilken politik som en annan regering än alliansens kommer att föra? Ingen! Vem vet hur en politik med en annan kommunledning än vår kommer att forma Örebropolitiken? Ingen. Det finns inga samlade politiska teser från vänsterblocket. Det finns ingenting!
Men även politiskt vinner alliansen. Både lokalt och nationellt har vi presenterat grunderna för hur vår politik kommer att föras. Det handlar om en skola för bildning, en trygg äldreomsorg med valfrihet, jobb i den privata sektorn och så vidare. Det kanske inte är de mest ideologiska politiska manifesten. Men det är klar och tydlig politik.
Mot detta står åter - ingenting. Är det sossarnas politik om att göra allt som man inte gjort när man ändå haft makten som gäller? Är det vänsterpartiets överbudspolitik? Är det grönvänsterns antitillväxtpolitik? Ingen vet. Ingen kommer att veta. Förhoppningsvis kommer ingen att behöva veta heller när alliansen segrar.
2006-09-13
Korruptiva inslag i valrörelsen.
Idag sitter LO-ombudsmännen på Stortorget och grillar korv. Naturligtvis är det utanför sossarnas valstuga. Trots att inte ens hälften av LOs medlemmar röstar på sossarna tvingas de betala både ombudsmännens arvoden när de kampanjar för det röda partiet, dels säkert också att betala korven.
Idag presenterade professorn och riksdagsledamoten Carl B Hamilton sitt senaste försök att räkna ut LOs stöd till det enda partiet som kan påräkna fackligt stöd. Jag skriver försök därför att LO vägrar att lämna ut några uppgifter. I den demokrati de påstår vilja stärka, är de själva en del av de mest försvagande krafterna.
Nåväl. Carl B Hamilton får inte ut några uppgifter från de slutna styrelserummen där LOs lönemiljonärer sitter. Han försöker räkna ändå. Om man tar med både direkta pengabidrag och dessutom allt arbete ombudsmännen lägger ner, blir summan runt 800 miljoner kronor.
Det finns ingen demokrati där ett liknande system accepteras. LO stöttar sossarna med nästan en miljard och får den lagstiftning man vill ha. LOs pampar kan fortsätta lyfta miljonlöner och statsministern kan bygga mångmiljonslott genom att de kliar varandras ryggar.
I andra länder skulle det troligen kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politiskt samarbete.
Idag presenterade professorn och riksdagsledamoten Carl B Hamilton sitt senaste försök att räkna ut LOs stöd till det enda partiet som kan påräkna fackligt stöd. Jag skriver försök därför att LO vägrar att lämna ut några uppgifter. I den demokrati de påstår vilja stärka, är de själva en del av de mest försvagande krafterna.
Nåväl. Carl B Hamilton får inte ut några uppgifter från de slutna styrelserummen där LOs lönemiljonärer sitter. Han försöker räkna ändå. Om man tar med både direkta pengabidrag och dessutom allt arbete ombudsmännen lägger ner, blir summan runt 800 miljoner kronor.
Det finns ingen demokrati där ett liknande system accepteras. LO stöttar sossarna med nästan en miljard och får den lagstiftning man vill ha. LOs pampar kan fortsätta lyfta miljonlöner och statsministern kan bygga mångmiljonslott genom att de kliar varandras ryggar.
I andra länder skulle det troligen kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politiskt samarbete.
2006-09-12
Lejonborg vinner!
Idag var Lars Lejonborg här på en snabbvisit. Stortorget var fullt av folk. Lite skillnad på förmiddagen då LOs ledare pratade för en handfull ditkommenderade partister.
Pratade med några människor som sett alla de stora besöka torget. Deras gissning var att de partier som dragit näst mest människor, (kd) och (mp), dragit ungefär hälften av vad Lars Lejonborg gjorde.
Kul!
Pratade med några människor som sett alla de stora besöka torget. Deras gissning var att de partier som dragit näst mest människor, (kd) och (mp), dragit ungefär hälften av vad Lars Lejonborg gjorde.
Kul!
Kul tur
I går var det debatt igen. Denna gång om kulturen i lokalsamhället. Roligt att så många kom. Skulle gissa att det var ett 70-tal!
Många fina ord sades om kulturen. Till slut tyckte jag att det var för många. Alla gillar kultur. Alla vill ge mer pengar till kulturen. Mer kultur och kultur överallt.
Typ.
Men pratar man med folk på gatan är det inte direkt kulturen de vill satsa pengar på. Det handlar mer om skola, vård och omsorg. Om fler poliser och fler riktiga jobb.
Typ.
Ska man strunta i kulturen och göra som medborgarna vill? Knappast. Politiker och politiska partier har flera uppgifter. En är att lyssna och ta åt sig av det som medborgarna säger, att ledas i sina tankar och gärningar. Men en annan är att försöka förmedla, berätta och övertyga om den egna ideologin och de konsekvenser den medför. Där kan kulturen tjäna som bild på vad det innebär.
För mig som socialliberal är den fria kulturen en av samhällets många viktiga byggstenar. Jag har ett ansvar, som politiker, att se till så den ickekommersiella kulturen kan finna vägar till liv och överlevnad. Jag har en roll som opinionsbildare - att försöka ge fler en vilja av att engagera sig för, i och genom olika kulturyttringar.
Men om man inte vill inse att samtalen därutanför går i andra riktningar, kommer en sådan opinionsbildning aldrig att bli framgångsrik. Då kommer vi att tala över huvudena på människorna. Och det är ingen politisk uppgift.
Förresten tycker jag att den viktigaste kulturpolitiska gärningen är att se till så att skolan lär alla att läsa, att bli läsförstående. Litteraturen är grunden till nästan all kulturell växt.
Typ.
Många fina ord sades om kulturen. Till slut tyckte jag att det var för många. Alla gillar kultur. Alla vill ge mer pengar till kulturen. Mer kultur och kultur överallt.
Typ.
Men pratar man med folk på gatan är det inte direkt kulturen de vill satsa pengar på. Det handlar mer om skola, vård och omsorg. Om fler poliser och fler riktiga jobb.
Typ.
Ska man strunta i kulturen och göra som medborgarna vill? Knappast. Politiker och politiska partier har flera uppgifter. En är att lyssna och ta åt sig av det som medborgarna säger, att ledas i sina tankar och gärningar. Men en annan är att försöka förmedla, berätta och övertyga om den egna ideologin och de konsekvenser den medför. Där kan kulturen tjäna som bild på vad det innebär.
För mig som socialliberal är den fria kulturen en av samhällets många viktiga byggstenar. Jag har ett ansvar, som politiker, att se till så den ickekommersiella kulturen kan finna vägar till liv och överlevnad. Jag har en roll som opinionsbildare - att försöka ge fler en vilja av att engagera sig för, i och genom olika kulturyttringar.
Men om man inte vill inse att samtalen därutanför går i andra riktningar, kommer en sådan opinionsbildning aldrig att bli framgångsrik. Då kommer vi att tala över huvudena på människorna. Och det är ingen politisk uppgift.
Förresten tycker jag att den viktigaste kulturpolitiska gärningen är att se till så att skolan lär alla att läsa, att bli läsförstående. Litteraturen är grunden till nästan all kulturell växt.
Typ.
2006-09-11
Gårdagens predikan
Lukas 10: 23-37
Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er; många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det."
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: " Mästare, vad ska jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig, sade mannen till Jesus: "Och vem är min nästa?" På den frågan svarade Jesus:
En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi.
Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: "Sköt om honom, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen."
Vilken av dessa tre tycker du var mannens nästa?
Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet."
Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"
Igår satt jag vid valstugan igen. Ja – det blev inte så mycket sitta. Fyra timmar mest stående och pratande. Men i sensommarvärmen var det en behaglig arbetsdag, trots att det var ytterligare en lördag som gick till arbete istället för vila.
Man önskar att alla samtal vore lika behagliga. Människor som kom för att prata om skolans framtid, hur man får en trygg äldreomsorg, en bra miljö. Men så är det inte alltid. Och det är ett sådant samtal som får mig att börja fundera över den berättelse som Lukas skrivit. En fundering som leder mig själv i en oväntad, men ändå väntad, riktning.
Vem var mannen?
Jag har läst berättelsen om den barmhärtige samariern ett otal gånger. Funderat över hur man ska tolka den i dag. Vem är präst i dagens samhälle? Vem är levit och vem är samarier? Ofta för mig tankarna mot mitt och andra svenskars, eller européers, ansvar för den uppdelade värld vi lever i. Hur vårt sätt att leva minskar andra människors rätt till goda liv. Vi i väst tar bildligt de fattiga människornas kläder, deras naturresurser, deras arbetskraft, deras miljö, för att ge oss själva större möjligheter. Och när de sedan ligger där halvdöda, väljer vi att vika åt sidan, byta kanal på TVn, inte se det som vi är ansvariga för.
Men under dessa dagar vid valstugan har andra tankar alltså vandrat i mitt sinne när jag haft någon minut över till eftertanke inför söndagen.
Vem var mannen?
Två äldre män står bredvid mig vid på torget.
-Vi kan inte ta in fler invandrare, säger den ene.
-Kasta ut dem, säger den andre.
-De kostar för mycket, säger de båda.
Jag försöker argumentera emot. Men deras åsikter går inte att rubba. Nu ska de gå och förtidsrösta. Den ene mannen visar mig en förberedd valsedel. Sverigedemokraterna står det. En sista gång ber jag dem tänka över vad de vill. Med Örebro. Med Sverige. Med världen. Med människorna.
-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.
Vem var mannen?
Det är så lätt att göra sig bilder av en verklighet som inte finns. Jesus pratar om en man på väg från Jerusalem till Jeriko. Vi ser en vänlig man vandra framåt på den torra grusvägen. Plötsligt blir han angripen av hemska rövare. I nästa scen ser vi den högfärdige prästen och överklassleviten som väljer att gå omvägar om den sårade, halvdöde mannen. Sedan kommer räddningen. Den barmhärtige samariern!
Alla ni som gått i söndagsskola och tittat på bilder i böcker, på flanellografer eller planscher kan nog se bilderna framför er. Men tänk om det inte var så.
Tänk om mannen, på väg från Jerusalem till Jeriko, var en riktig skitstövel. Kanske hade han varit inne i staden för att slåss. Uppenbarligen saknade han ju pengar, eftersom rövarna tog kläderna av honom. Kanske hade han supit eller spelat bort dem. Nu skulle han hem till familjen i Jeriko. Hem till en hustru som varje dag var rädd att få stryk. Hem till barn som ständigt oroade sig för att pappa skulle vara full.
Så kom rövarna. Och prästen och leviten. Kanske kände de igen mannen från staden som en av de värsta busarna. Inte konstigt att de tog vägar runt. Vi skulle väl göra samma sak? Som med invandrarna.
-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.
Visst vill vi att människor ska få komma till Sverige. Men snälla ska de vara. Vänliga. Godhjärtade. De andra, onda, elaka, grymma, de kan stanna utanför.
Eller…
Det pågår en långsam förändring utanför kyrkans väggar. Ja förresten, innanför väggarna också, inuti våra hjärtan. En förändringens vind som förförligt viskar:
Gör skillnad på onda och goda. De där andra, de onda, dom ska du hålla dig ifrån. Dom ska du hålla ifrån dig. De är egentligen inte lika mycket värda som andra människor. Vi, dom goda, vi ska ha ett och samma människovärde. Men dom, de andra, de onda, deras värde måste gå att minska. Naturligtvis bara lite, ibland, i nödfall. Bara lite tortyr. Bara något dödsstraff. Bara lite mindre bistånd. Men rejält tuffa straff förståss, för mördare, våldtäktsmän, misshandlare. De onda ska ta det. Naturligtvis bara för att det goda ska bli starkare.
Så förhärdar vi våra egna hjärtan och låtsas som om vi verkligen är goda, och att det finns människor, dom därutanför, som är onda. Fast vi egentligen vet att vi både kan göra gott och ont, och att vi ständigt gör det; både gott och ont.
Så tänk om mannen, som ligger där på den torra grusvägen mellan Jerusalem och Jeriko, i verkligheten är en misshandlare, en mördare, en kvinnohatande muslim. Vad hade vi gjort då?
Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vill och kan inte heller ge ett enda heltäckande svar på frågor och funderingar kring straff för hemska brott, rätten att använda våld för att försöka nå det goda, eller ens hur samhället ska ställa sig till invandrare som inte alltid är de snälla. Men i min dagliga politiska gärning funderar jag ofta över det: Människans värde. Människans ansvar. Människans ständiga balansgång mellan det onda och det goda.
Tänk om Jesus istället för att säga: En man var på väg… hade sagt: En elak gammal man var på väg… eller: Ett stinkande fyllo var på väg från Jerusalem till Jeriko…
Hade resten av berättelsen blivit likadan? Hade den lärde mannen kunnat eller orkat svara likadant?
Vi kommer aldrig att nå dit. Aldrig att med ett helt ärligt hjärta kunna säga: Ja, för mig har alla människor samma oändliga men lika värde. Alltid kommer någon parentes att finnas, runt en Hitler, en Stalin, en Saddam, en mördare, en våldtäktsman, en … Och det är nog. Det är mänskligt.
Men samtidigt är det en så fantastisk befrielse att veta att det finns en annan makt, en gudomlig makt, som en gång för alla har slagit fast att människan, varenda en av oss, är skapad till Guds avbild. Att vi alla har samma unika, oändliga men lika värde.
Den vetskapen är en vila när man sedan inser att det stinkande fyllot på väg från Jerusalem till Jeriko lika gärna hade kunnat vara jag.
I varje människa finns en skärva av Gud
Krossad
Söndermald
Damm
Och ändå
Som solmjuka strålar glittrar vi
Vid hans beröring
Amen
Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er; många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det."
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: " Mästare, vad ska jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig, sade mannen till Jesus: "Och vem är min nästa?" På den frågan svarade Jesus:
En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi.
Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: "Sköt om honom, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen."
Vilken av dessa tre tycker du var mannens nästa?
Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet."
Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"
Igår satt jag vid valstugan igen. Ja – det blev inte så mycket sitta. Fyra timmar mest stående och pratande. Men i sensommarvärmen var det en behaglig arbetsdag, trots att det var ytterligare en lördag som gick till arbete istället för vila.
Man önskar att alla samtal vore lika behagliga. Människor som kom för att prata om skolans framtid, hur man får en trygg äldreomsorg, en bra miljö. Men så är det inte alltid. Och det är ett sådant samtal som får mig att börja fundera över den berättelse som Lukas skrivit. En fundering som leder mig själv i en oväntad, men ändå väntad, riktning.
Vem var mannen?
Jag har läst berättelsen om den barmhärtige samariern ett otal gånger. Funderat över hur man ska tolka den i dag. Vem är präst i dagens samhälle? Vem är levit och vem är samarier? Ofta för mig tankarna mot mitt och andra svenskars, eller européers, ansvar för den uppdelade värld vi lever i. Hur vårt sätt att leva minskar andra människors rätt till goda liv. Vi i väst tar bildligt de fattiga människornas kläder, deras naturresurser, deras arbetskraft, deras miljö, för att ge oss själva större möjligheter. Och när de sedan ligger där halvdöda, väljer vi att vika åt sidan, byta kanal på TVn, inte se det som vi är ansvariga för.
Men under dessa dagar vid valstugan har andra tankar alltså vandrat i mitt sinne när jag haft någon minut över till eftertanke inför söndagen.
Vem var mannen?
Två äldre män står bredvid mig vid på torget.
-Vi kan inte ta in fler invandrare, säger den ene.
-Kasta ut dem, säger den andre.
-De kostar för mycket, säger de båda.
Jag försöker argumentera emot. Men deras åsikter går inte att rubba. Nu ska de gå och förtidsrösta. Den ene mannen visar mig en förberedd valsedel. Sverigedemokraterna står det. En sista gång ber jag dem tänka över vad de vill. Med Örebro. Med Sverige. Med världen. Med människorna.
-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.
Vem var mannen?
Det är så lätt att göra sig bilder av en verklighet som inte finns. Jesus pratar om en man på väg från Jerusalem till Jeriko. Vi ser en vänlig man vandra framåt på den torra grusvägen. Plötsligt blir han angripen av hemska rövare. I nästa scen ser vi den högfärdige prästen och överklassleviten som väljer att gå omvägar om den sårade, halvdöde mannen. Sedan kommer räddningen. Den barmhärtige samariern!
Alla ni som gått i söndagsskola och tittat på bilder i böcker, på flanellografer eller planscher kan nog se bilderna framför er. Men tänk om det inte var så.
Tänk om mannen, på väg från Jerusalem till Jeriko, var en riktig skitstövel. Kanske hade han varit inne i staden för att slåss. Uppenbarligen saknade han ju pengar, eftersom rövarna tog kläderna av honom. Kanske hade han supit eller spelat bort dem. Nu skulle han hem till familjen i Jeriko. Hem till en hustru som varje dag var rädd att få stryk. Hem till barn som ständigt oroade sig för att pappa skulle vara full.
Så kom rövarna. Och prästen och leviten. Kanske kände de igen mannen från staden som en av de värsta busarna. Inte konstigt att de tog vägar runt. Vi skulle väl göra samma sak? Som med invandrarna.
-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.
Visst vill vi att människor ska få komma till Sverige. Men snälla ska de vara. Vänliga. Godhjärtade. De andra, onda, elaka, grymma, de kan stanna utanför.
Eller…
Det pågår en långsam förändring utanför kyrkans väggar. Ja förresten, innanför väggarna också, inuti våra hjärtan. En förändringens vind som förförligt viskar:
Gör skillnad på onda och goda. De där andra, de onda, dom ska du hålla dig ifrån. Dom ska du hålla ifrån dig. De är egentligen inte lika mycket värda som andra människor. Vi, dom goda, vi ska ha ett och samma människovärde. Men dom, de andra, de onda, deras värde måste gå att minska. Naturligtvis bara lite, ibland, i nödfall. Bara lite tortyr. Bara något dödsstraff. Bara lite mindre bistånd. Men rejält tuffa straff förståss, för mördare, våldtäktsmän, misshandlare. De onda ska ta det. Naturligtvis bara för att det goda ska bli starkare.
Så förhärdar vi våra egna hjärtan och låtsas som om vi verkligen är goda, och att det finns människor, dom därutanför, som är onda. Fast vi egentligen vet att vi både kan göra gott och ont, och att vi ständigt gör det; både gott och ont.
Så tänk om mannen, som ligger där på den torra grusvägen mellan Jerusalem och Jeriko, i verkligheten är en misshandlare, en mördare, en kvinnohatande muslim. Vad hade vi gjort då?
Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vill och kan inte heller ge ett enda heltäckande svar på frågor och funderingar kring straff för hemska brott, rätten att använda våld för att försöka nå det goda, eller ens hur samhället ska ställa sig till invandrare som inte alltid är de snälla. Men i min dagliga politiska gärning funderar jag ofta över det: Människans värde. Människans ansvar. Människans ständiga balansgång mellan det onda och det goda.
Tänk om Jesus istället för att säga: En man var på väg… hade sagt: En elak gammal man var på väg… eller: Ett stinkande fyllo var på väg från Jerusalem till Jeriko…
Hade resten av berättelsen blivit likadan? Hade den lärde mannen kunnat eller orkat svara likadant?
Vi kommer aldrig att nå dit. Aldrig att med ett helt ärligt hjärta kunna säga: Ja, för mig har alla människor samma oändliga men lika värde. Alltid kommer någon parentes att finnas, runt en Hitler, en Stalin, en Saddam, en mördare, en våldtäktsman, en … Och det är nog. Det är mänskligt.
Men samtidigt är det en så fantastisk befrielse att veta att det finns en annan makt, en gudomlig makt, som en gång för alla har slagit fast att människan, varenda en av oss, är skapad till Guds avbild. Att vi alla har samma unika, oändliga men lika värde.
Den vetskapen är en vila när man sedan inser att det stinkande fyllot på väg från Jerusalem till Jeriko lika gärna hade kunnat vara jag.
I varje människa finns en skärva av Gud
Krossad
Söndermald
Damm
Och ändå
Som solmjuka strålar glittrar vi
Vid hans beröring
Amen
2006-09-08
Natur i Folkpartiet behövs för alliansens skull
Naturfrågorna anses av många ofta som en del av miljöpolitiken. Men det är inte riktigt rätt. Naturvård och värnandet av den biologiska mångfalden är en egen storhet.
Folkpartiet har alltid varit ett parti som slagits för naturvård och biologisk mångfald. Vi var med och startade Naturskyddsföreningen (som numera tyvärr alldeles för ofta är en organisation mot kärnkraft (och därmed för minskad biologisk mångfald?) och för grönvänsterpropaganda). Vi lade grunden för de första nationalparkerna. Vi tog striden för strandskyddet. Vi grundade för arbetet med Naturvårdslagstiftningen. Vi slogs för Nationalälvarna. Under Folkpartiregeringen Ullsten var miljö- och naturvårdsfrågorna prioriterade.
Och under de senaste åren har vi varit pådrivande kring frågor om reservatsbildning, bland annat till havs, och om skyddet av biologisk mångfald, bland annat i små vattendrag.
Alliansen har ingen gemensam syn kring naturvården. Jag är bekymrad över de andra partiernas syn som alldeles för ofta har en markägarvinkling. Markägarens rätt att ta ut så mycket som möjligt ur sin fastighet väger för dem tyngre än det långsiktiga värnandet av biologisk mångfald. Tron på att frivillighet och andra överenskommelser skulle väga upp minskade anslag för naturvård är en tro på något som inte finns.
Därför har Folkpartiet en enormt viktig uppgift i alliansen. Ta striden om naturvården! Ta striden för den biologiska mångfalden. Följ upp en hundraårig politik som står för
skönhet
mångfald
förvaltarskap
Folkpartiet har alltid varit ett parti som slagits för naturvård och biologisk mångfald. Vi var med och startade Naturskyddsföreningen (som numera tyvärr alldeles för ofta är en organisation mot kärnkraft (och därmed för minskad biologisk mångfald?) och för grönvänsterpropaganda). Vi lade grunden för de första nationalparkerna. Vi tog striden för strandskyddet. Vi grundade för arbetet med Naturvårdslagstiftningen. Vi slogs för Nationalälvarna. Under Folkpartiregeringen Ullsten var miljö- och naturvårdsfrågorna prioriterade.
Och under de senaste åren har vi varit pådrivande kring frågor om reservatsbildning, bland annat till havs, och om skyddet av biologisk mångfald, bland annat i små vattendrag.
Alliansen har ingen gemensam syn kring naturvården. Jag är bekymrad över de andra partiernas syn som alldeles för ofta har en markägarvinkling. Markägarens rätt att ta ut så mycket som möjligt ur sin fastighet väger för dem tyngre än det långsiktiga värnandet av biologisk mångfald. Tron på att frivillighet och andra överenskommelser skulle väga upp minskade anslag för naturvård är en tro på något som inte finns.
Därför har Folkpartiet en enormt viktig uppgift i alliansen. Ta striden om naturvården! Ta striden för den biologiska mångfalden. Följ upp en hundraårig politik som står för
skönhet
mångfald
förvaltarskap
JA!
Jag erkänner utan omsvep. Lars Lejonborg golvade mig i går. Trots att jag missade själva utfrågningen... (en av sex upptagna kvällar denna näst sista valvecka)
Men jag hann hem till telefonväkteriet och lyssnade på de första samtalen om dataintrånget och sedan de andra om politiken. Och han var bra. Tydlig. Engagerad. Kunnig. Uppriktig, även när det gällde detaljfrågor som inte fanns i hjärnans databas.
Det kändes så skönt att se en partiledare som både kunde be om ursäkt och dra upp riktlinjerna för det kommande maktskiftet på ett sådant sätt.
Jag har ju knappast varit en av dem som strykit partiledningen mest medhårs de senaste åren. Men trots det som nu hänt, det dataintrång som inte kan accepteras oavsett hur marginellt det påverkat valrörelsen, finns mycket att glädjas över:
De olika rapporterna i somras som rör
psykvård
socialtjänst
funktionshinder.
Arbetet kring integration och mot utanförskap.
Och faktiskt:
Hanteringen av krisen.
För ett parti som säger sig stå för moral är det viktigt att inse två saker.
1) Ingen är ofelbar. Inom alla människor och alla organisationer finns möjligheten att välja godare eller ondare vägar. Vi kommer alla ibland att välja de ondare.
2) Det gäller att ta konsekvenserna. Jag respekterar Johan Jakobsson mer idag än tidigare därför att han tog konsekvenserna av den politik han står för. Det är rakryggat, och trots allt, värdigt de socialliberala idéerna.
Den kämpande liberalismen är på gång!
Men jag hann hem till telefonväkteriet och lyssnade på de första samtalen om dataintrånget och sedan de andra om politiken. Och han var bra. Tydlig. Engagerad. Kunnig. Uppriktig, även när det gällde detaljfrågor som inte fanns i hjärnans databas.
Det kändes så skönt att se en partiledare som både kunde be om ursäkt och dra upp riktlinjerna för det kommande maktskiftet på ett sådant sätt.
Jag har ju knappast varit en av dem som strykit partiledningen mest medhårs de senaste åren. Men trots det som nu hänt, det dataintrång som inte kan accepteras oavsett hur marginellt det påverkat valrörelsen, finns mycket att glädjas över:
De olika rapporterna i somras som rör
psykvård
socialtjänst
funktionshinder.
Arbetet kring integration och mot utanförskap.
Och faktiskt:
Hanteringen av krisen.
För ett parti som säger sig stå för moral är det viktigt att inse två saker.
1) Ingen är ofelbar. Inom alla människor och alla organisationer finns möjligheten att välja godare eller ondare vägar. Vi kommer alla ibland att välja de ondare.
2) Det gäller att ta konsekvenserna. Jag respekterar Johan Jakobsson mer idag än tidigare därför att han tog konsekvenserna av den politik han står för. Det är rakryggat, och trots allt, värdigt de socialliberala idéerna.
Den kämpande liberalismen är på gång!
2006-09-07
Dubbelmoralen(s) mästare
OK. Bilden av folkpartiet som det mest högstående moraliska partiet gäller inte längre. Men det finns partier och partiledare som går längre.
Jag har sällan varit så uppretad som idag, efter Göran Perssons utfall mot Lars Lejonborg. Han saknar fullständigt förtroende för honom, skulle inte köpa en bil av honom, han är usel!
Men Göran har en annan kompis som heter Lars. Danielsson i efternamn. Han var Görans högra hand. Han och Göran borde delat alla hemligheter. Lars Danielsson har bevisligen försökt försvåra utredningar om tsunamikatastrofen. Han har bidragit till svenska medborgares ofärd och kanske död. Han har under ett och ett halvt års tid vägrat tala sanning.
Denne Lars har Göran fortfarande förtroende för. Honom vill han behålla. Han sparkas lite snett uppåt, blir ambassadör och får tiotusentals kronor i månadslön.
Sällan har dubbelmoralen blivit så tydlig. Tyvärr gäller det också media. Var finns drevet efter Ulvskog och Persson? Varför kräver inte statvetarna deras avgång eftersom de under lång tid vetat om Danielssons slingerier?
Uselt Persson. Uselt!
Jag har sällan varit så uppretad som idag, efter Göran Perssons utfall mot Lars Lejonborg. Han saknar fullständigt förtroende för honom, skulle inte köpa en bil av honom, han är usel!
Men Göran har en annan kompis som heter Lars. Danielsson i efternamn. Han var Görans högra hand. Han och Göran borde delat alla hemligheter. Lars Danielsson har bevisligen försökt försvåra utredningar om tsunamikatastrofen. Han har bidragit till svenska medborgares ofärd och kanske död. Han har under ett och ett halvt års tid vägrat tala sanning.
Denne Lars har Göran fortfarande förtroende för. Honom vill han behålla. Han sparkas lite snett uppåt, blir ambassadör och får tiotusentals kronor i månadslön.
Sällan har dubbelmoralen blivit så tydlig. Tyvärr gäller det också media. Var finns drevet efter Ulvskog och Persson? Varför kräver inte statvetarna deras avgång eftersom de under lång tid vetat om Danielssons slingerier?
Uselt Persson. Uselt!
2006-09-06
Vrede
Jag är arg. Arg på de folkpartister som gått över moraliska gränser för att vinna ett spel. Ett spel om makt istället för en kamp för ideologi.
Men jag är än mer arg på det parti som spelar det smutsigaste politiska spel jag någonsin sett. Ett parti som väljer att gå ut med presskonferenser på natten. Ett parti som låtsas som om alldaglig information är som statshemligheter. Ett parti som med en historia som både innehåller spioneri med hjälp av säkerhetspolisen mot politiska motståndare och valfuskande medlemmar som sedan medaljeras men vars nuvarande ledare väljer brösttoner och äckelspråk. Ett parti vars partisekrererare inte drar sig för att jämföra en annan partiledare med en våldtäktsman.
Ett part som mycket medvetet väljer att inte tala politik utan ständigt väljer att hitta och presentera andra konflikter som drar bort intresset för deras misslyckade skola, deras svikna löften om trygg äldreomsorg, deras skapande av klyftor och barriärer i utanförskapets Sverige, deras arbetslöshetspolitik...
Det får vara nog!
Jag kommer aldrig att acceptera omoraliska eller olagliga metoder som politiska verktyg.
Men jag är stolt över att vara Folkpartist.
Stolt över att vara med i ett parti som ständigt slagits för människans oändliga och lika värde.
Stolt över att vara med i ett parti som slagits för allmän och lika rösträtt.
Stolt över att vara med i ett parti som tagit kampen både mot högerns och vänsterns inhumana samhällsidéer.
Stolt över att vara med i ett parti som tror på människan och vill ge henne förutsättningar att växa - genom utbildning och bildning för alla.
Stolt över att vara med i ett parti som ständigt står i fokus i frågor om mänskliga rättigheter, kamp mot främlingsfientlighet, kamp för jämställdhet.
Jag är stolt över att vara Folkpartist!
Men jag är än mer arg på det parti som spelar det smutsigaste politiska spel jag någonsin sett. Ett parti som väljer att gå ut med presskonferenser på natten. Ett parti som låtsas som om alldaglig information är som statshemligheter. Ett parti som med en historia som både innehåller spioneri med hjälp av säkerhetspolisen mot politiska motståndare och valfuskande medlemmar som sedan medaljeras men vars nuvarande ledare väljer brösttoner och äckelspråk. Ett parti vars partisekrererare inte drar sig för att jämföra en annan partiledare med en våldtäktsman.
Ett part som mycket medvetet väljer att inte tala politik utan ständigt väljer att hitta och presentera andra konflikter som drar bort intresset för deras misslyckade skola, deras svikna löften om trygg äldreomsorg, deras skapande av klyftor och barriärer i utanförskapets Sverige, deras arbetslöshetspolitik...
Det får vara nog!
Jag kommer aldrig att acceptera omoraliska eller olagliga metoder som politiska verktyg.
Men jag är stolt över att vara Folkpartist.
Stolt över att vara med i ett parti som ständigt slagits för människans oändliga och lika värde.
Stolt över att vara med i ett parti som slagits för allmän och lika rösträtt.
Stolt över att vara med i ett parti som tagit kampen både mot högerns och vänsterns inhumana samhällsidéer.
Stolt över att vara med i ett parti som tror på människan och vill ge henne förutsättningar att växa - genom utbildning och bildning för alla.
Stolt över att vara med i ett parti som ständigt står i fokus i frågor om mänskliga rättigheter, kamp mot främlingsfientlighet, kamp för jämställdhet.
Jag är stolt över att vara Folkpartist!
2006-09-05
ösk?ÖSK?
Match i går igen. Suckarnas dal är ännu inte genomgången. 1-1 mot Åtvid som i och för sig är enda svenska lag i europacuperna i år. Men 1-1 mot ett lag som vare sig kunde eller ville anfalla är underkänt.
Ändå spelar ösk bra bitvis. Kommer fram på kanterna. Trillar boll fint på mittfältet. I går var det både skott i ribban och räddande nickar från östgötar som klarade av det oavgjorda resultatet. Men alldeles för ofta är sista passningen oprecis. Inläggen korta eller luftpastejer.
Och framförallt: Omställningarna går för sakta. I våras var det full fart framåt. Nu är det full fart fram och sedan, när man passerat halva plan, en bakåtpassning och mer bolltrillande.
Ändå hoppas jag och tror att laget ska ta sig ur svackan och komma in i vinnarcirkeln igen. För det är ju så för oss supportrar. Hoppet är det sista som lämnar...
Ändå spelar ösk bra bitvis. Kommer fram på kanterna. Trillar boll fint på mittfältet. I går var det både skott i ribban och räddande nickar från östgötar som klarade av det oavgjorda resultatet. Men alldeles för ofta är sista passningen oprecis. Inläggen korta eller luftpastejer.
Och framförallt: Omställningarna går för sakta. I våras var det full fart framåt. Nu är det full fart fram och sedan, när man passerat halva plan, en bakåtpassning och mer bolltrillande.
Ändå hoppas jag och tror att laget ska ta sig ur svackan och komma in i vinnarcirkeln igen. För det är ju så för oss supportrar. Hoppet är det sista som lämnar...
2006-09-04
Tonen i debatten
I förra veckan skrev Mats Sjöström, min huvudutmanare om posten som kommunstyrelsens ordförande, en artikel om kommunens ekonomi. I den artikeln var jag "värst" och "så okunnig" samtidigt som jag "inte verkar uppfattat att politik handlar om att prioritera och omfördela resurser". Enligt Sjöström är jag tydligen fullständigt inkompetent, något som går bra att skriva om i tidningen.
Jag har åsikter som skiljer sig tydligt från Sjöström och socialdemokraterna kring hur kommunen ska skötas. Jag har en helt annan syn på ledarskapets betydelse för en modern organisation. Jag tror på ett öppet och kommunikativt ledarskap. Jag är säker på att jag skulle bli en bättre kommunstyrelseordförande än den nuvarande.
Men jag kommer aldrig att påstå att Sjöström är "värst" eller "så okunnig" eller andra personligen nedsättande epitet. Jag respekterar hans detaljkunskaper och ekonomiska kompetens på företagsekonominivå. Men jag kommer att fortsätta att angripa den politik som orsakat en usel skola, en otrygg äldreomsorg, ett samhälle med utanförskap och en kommun utan entreprenörskap. Det räcker med att låta politiken tala.
Jag har åsikter som skiljer sig tydligt från Sjöström och socialdemokraterna kring hur kommunen ska skötas. Jag har en helt annan syn på ledarskapets betydelse för en modern organisation. Jag tror på ett öppet och kommunikativt ledarskap. Jag är säker på att jag skulle bli en bättre kommunstyrelseordförande än den nuvarande.
Men jag kommer aldrig att påstå att Sjöström är "värst" eller "så okunnig" eller andra personligen nedsättande epitet. Jag respekterar hans detaljkunskaper och ekonomiska kompetens på företagsekonominivå. Men jag kommer att fortsätta att angripa den politik som orsakat en usel skola, en otrygg äldreomsorg, ett samhälle med utanförskap och en kommun utan entreprenörskap. Det räcker med att låta politiken tala.
Varför nu?
En LUF-are har blivit ertappad med att surfa runt på s intranät. Det är ganska uselt. Är det brottsligt ska det straffas.
Men man funderar varför detta är en nyhet nu. Det hela skedde under perioden november 2005 till mars 2006. Det har gått ett halvt år sedan dess. Varför ska s ha en presskonferens vid midnatt, timmarna efter Fredrik Reinfeldts TV-intervju?
För mig stavas det hela med ett ord: valtaktik.
Har man inte någon egen politik att prata om eller märker att det inte fungerar att skälla på andra partiers politik, gäller det att få folk att tycka illa om de andra partierna på andra grunder.
Men man funderar varför detta är en nyhet nu. Det hela skedde under perioden november 2005 till mars 2006. Det har gått ett halvt år sedan dess. Varför ska s ha en presskonferens vid midnatt, timmarna efter Fredrik Reinfeldts TV-intervju?
För mig stavas det hela med ett ord: valtaktik.
Har man inte någon egen politik att prata om eller märker att det inte fungerar att skälla på andra partiers politik, gäller det att få folk att tycka illa om de andra partierna på andra grunder.
2006-09-02
Intressant inblick i TV-journalistik
Fick i går i direktsändning veta att "Staffan Werme gör ett utspel om att vårdnadsbidrag inte ska införas i Örebro". Eftersom jag fortfarande tror att jag är Staffan Werme och inte visste om att jag gjort det utspelet kom det som en fullkomlig överraskning.
Än mer överraskad blev jag när jag efteråt fick höra att TVs journalister ringt till poltiska kolleger och påstått att jag hört av mig till TV med detta utspel under dagen. Då började jag känna mig ordentligt tudelad eftersom den del av mig som jag fortfarande tror är jag satt i ett sammanträde i Stockholm och inte hade kontaktat TV.
Sanningen är att TV kontaktade mig två gånger under veckan: I början av veckan för att höra min åsikt (som fortfarande är att sossarna misskött ekonomin så att utrymmet för reformer är minimalt). I går morse när jag satt på tåget till Stockholm då de först ville intervjua mig under dagen men sedan ville att jag skulle komma till studion.
Det intressanta är att TV väljer att försöka redigera verkligheten till en medial verklighet som passar mediet. Det duger inte att använda det politikerna verkligen säger. Man måste skruva det ytterligare ett antal varv. Om sedan detta innebär att konflikter som inte finns uppstår (i vart fall i sändningen), eller att sanningen egentligen är ointressant verkar vara ett mindre bekymmer.
Problemet är att public service-uppdraget inte är gjort för att redigera verkligheten, utan för att beskriva den.
Än mer överraskad blev jag när jag efteråt fick höra att TVs journalister ringt till poltiska kolleger och påstått att jag hört av mig till TV med detta utspel under dagen. Då började jag känna mig ordentligt tudelad eftersom den del av mig som jag fortfarande tror är jag satt i ett sammanträde i Stockholm och inte hade kontaktat TV.
Sanningen är att TV kontaktade mig två gånger under veckan: I början av veckan för att höra min åsikt (som fortfarande är att sossarna misskött ekonomin så att utrymmet för reformer är minimalt). I går morse när jag satt på tåget till Stockholm då de först ville intervjua mig under dagen men sedan ville att jag skulle komma till studion.
Det intressanta är att TV väljer att försöka redigera verkligheten till en medial verklighet som passar mediet. Det duger inte att använda det politikerna verkligen säger. Man måste skruva det ytterligare ett antal varv. Om sedan detta innebär att konflikter som inte finns uppstår (i vart fall i sändningen), eller att sanningen egentligen är ointressant verkar vara ett mindre bekymmer.
Problemet är att public service-uppdraget inte är gjort för att redigera verkligheten, utan för att beskriva den.
2006-09-01
Främling(s)fientlighet?
I tisdagens Expressen skrev en avhoppad Sd-are om kopplingen mellan de traditionella socialdemokratiska väljargrupperna och värderingarna hos Sd. Jag har flera gånger själv pekat på att Sd bygger sin politik på en orealistisk dröm om ett folkhem, där bara snälla svenskar bor i röda stugor och där omvärlden egentligen inte finns. Folkhemmet kan lika gärna vara ett hem med stängda som med öppna dörrar.
Nu verkar tyvärr (s) tro att man måste närma sig dessa värderingar. Minister Orback får intern kritik för ett tal han höll i helgen. Det är bra.
Under de senaste åren har Folkpartiet fått utstå kritik från framförallt (s) för delar av sin integrationspolitik. Den kritiken slår nu med full kraft tillbaka mot partiet. Och till skillnad från Folkpartiet saknar (s) åtgärder för att minska utanförskapet, det utanförskap som under de senaste 12 åren växt till skrämmande höjder.
Jag delar en del av den kritik som riktats mot mitt parti. Ibland blir kraven alltför enkelriktade. Men samtidigt finns ständigt visionen om det öppna och globala samhället levande hos alla folkpartister. Det är en helt annan vision än den om folkhemmet, hur grönt eller rött det än må vara.
Nu verkar tyvärr (s) tro att man måste närma sig dessa värderingar. Minister Orback får intern kritik för ett tal han höll i helgen. Det är bra.
Under de senaste åren har Folkpartiet fått utstå kritik från framförallt (s) för delar av sin integrationspolitik. Den kritiken slår nu med full kraft tillbaka mot partiet. Och till skillnad från Folkpartiet saknar (s) åtgärder för att minska utanförskapet, det utanförskap som under de senaste 12 åren växt till skrämmande höjder.
Jag delar en del av den kritik som riktats mot mitt parti. Ibland blir kraven alltför enkelriktade. Men samtidigt finns ständigt visionen om det öppna och globala samhället levande hos alla folkpartister. Det är en helt annan vision än den om folkhemmet, hur grönt eller rött det än må vara.
Hedersam förlust
Det är bara att acceptera. Alliansen kördes över av den socialdemokratiska lagmaskinen i gårdagens match. Vi kan försöka bortförklara det med att vår medelålder var runt dubbelt så hög som deras, att knappt något av ansiktena i laget har förekommit i politiska sammanhang i kommunen eller så. Men bortförklaringar får alltid med sig en fadd eftersmak.
Så det är bara att bita i det sura äpplet.
Tyvärr är ju fotboll viktigare än politik så den kommande vinsten i valet väger bara delvis upp denna förlust.
Så det är bara att bita i det sura äpplet.
Tyvärr är ju fotboll viktigare än politik så den kommande vinsten i valet väger bara delvis upp denna förlust.
2006-08-31
Bistånd eller trygg pension?
Har idag haft ett antal diskussioner med äldre människor som menar att det är bättre att sänka biståndet och höja pensionerna och öka pengarna till äldreomsorgen än att stå fast vid enprocentsmålet. Jag har envist försökt förklara att min inställning är att vi måste våga ta vårt internationella ansvar. Biståndet är ingen regleringspostsfråga. Biståndet är ett sätt att visa solidaritet med de som har det allra svårast i världen.
Man kan mycket väl acceptera att dagens bistånd inte håller ett riktigt kvalitetsmått. Det ges till odemokratiska regimer. Det hamnar alldeles för ofta i byråkrati och i korrupta politikers fickor än hos dem som behöver det.
Då finns två vägar ut. Antingen säger vi att eftersom biståndet inte fungerar så drar vi ner det. Eller så säger vi att eftersom det inte fungerar så förändrar vi det, men behåller nivån. Jag tror på det sistnämnda. Biståndet måste villkoras av en demokratiutveckling, gå till sjukvård, skola, rättssystem. Mer bistånd kan gå genom ideella organisationer.
Det är också fel att ställa behövande grupper mot varandra. Socialdemokraterna har misskött äldreomsorgen under många år. Men det ska inte världens fattiga behöva sota för. Det finns resurser i det svenska samhället som räcker till både bistånd och omsorg.
Man kan mycket väl acceptera att dagens bistånd inte håller ett riktigt kvalitetsmått. Det ges till odemokratiska regimer. Det hamnar alldeles för ofta i byråkrati och i korrupta politikers fickor än hos dem som behöver det.
Då finns två vägar ut. Antingen säger vi att eftersom biståndet inte fungerar så drar vi ner det. Eller så säger vi att eftersom det inte fungerar så förändrar vi det, men behåller nivån. Jag tror på det sistnämnda. Biståndet måste villkoras av en demokratiutveckling, gå till sjukvård, skola, rättssystem. Mer bistånd kan gå genom ideella organisationer.
Det är också fel att ställa behövande grupper mot varandra. Socialdemokraterna har misskött äldreomsorgen under många år. Men det ska inte världens fattiga behöva sota för. Det finns resurser i det svenska samhället som räcker till både bistånd och omsorg.
2006-08-30
Demokrati
Igår debatterade jag mot ett parti som är främlingsfientligt och nationalistiskt. Deras idéer är i mitt tycke gräsliga. De riskerar att leda till ett samhälle där människa ställs mot människa och murar reses mellan "oss här inne" och "dom där utanför".
En del tycker inte att man ska ta sådana debatter. Flera av de etablerade partierna menar att det är bättre att låtsas som om de inte finns. Deras politik har bland annat lett till att partiet nu finns i allt fler fullmäktige och att många elever i grund- och gymnasieskolorna säger att de sympatiserar med denna främlingsfientlighet.
Mitt vapen mot denna skrämmande politik är det vapen som alltid varit demokratins enda: Den öppna och fria debatten.
Tyvärr finns det krafter som väljer andra vägar. Debatten i går stördes på flera sätt. Dels genom falska telefonsamtal som berättade om att den skulle inställas. Dels genom att låsen till lokalen manipulerades. Dels genom att brandlarmet saboterades under debatten.
Den som väljer tystnadens och sabotagets väg riskerar långt mer än personliga straff. Den människan sätter demokratin i fara.
En del tycker inte att man ska ta sådana debatter. Flera av de etablerade partierna menar att det är bättre att låtsas som om de inte finns. Deras politik har bland annat lett till att partiet nu finns i allt fler fullmäktige och att många elever i grund- och gymnasieskolorna säger att de sympatiserar med denna främlingsfientlighet.
Mitt vapen mot denna skrämmande politik är det vapen som alltid varit demokratins enda: Den öppna och fria debatten.
Tyvärr finns det krafter som väljer andra vägar. Debatten i går stördes på flera sätt. Dels genom falska telefonsamtal som berättade om att den skulle inställas. Dels genom att låsen till lokalen manipulerades. Dels genom att brandlarmet saboterades under debatten.
Den som väljer tystnadens och sabotagets väg riskerar långt mer än personliga straff. Den människan sätter demokratin i fara.
2006-08-29
Utmaning
Det är synd att inte Göran Persson vågar möta Fredrik Reinfeldt i offentliga debatter. När han har haft chansen, som efter alliansens presentation av valmanifestet, har han backat. Istället har han sänt fram Mona Sahlin. Reinfeldt har naturligtvis vägrat. En presidentkandidat i USA debatterar mot en annan presidentkandidat, inte mot en senator. En statsministerkandidat i Sverige debatterar mot den andre, just för att väljarna ska kunna se skillnader i den politik som kommer att föras.
Nu verkar (s) alltså tycka att det är intressantare med andra debatter. Därför tar jag här och nu chansen att utmana Göran Persson på debatt. Jag, en lokalt förankrad politiker med Örebro kommun som arbetsplats, skulle gärna debattera de viktigaste frågorna i valet, de som berör människornas vardag. Hur blir det med skolan? Kunskap eller ... Hur blir det med äldreomsorgen? Trygghet eller ... Hur blir det med den sociala omsorgen? Fler uteliggare eller ...
Hör av dig Göran. Jag ställer upp.
Nu verkar (s) alltså tycka att det är intressantare med andra debatter. Därför tar jag här och nu chansen att utmana Göran Persson på debatt. Jag, en lokalt förankrad politiker med Örebro kommun som arbetsplats, skulle gärna debattera de viktigaste frågorna i valet, de som berör människornas vardag. Hur blir det med skolan? Kunskap eller ... Hur blir det med äldreomsorgen? Trygghet eller ... Hur blir det med den sociala omsorgen? Fler uteliggare eller ...
Hör av dig Göran. Jag ställer upp.
2006-08-28
Hur kan ni?
Ytterligare en ÖSK-förlust mot ett bottenlag. Det börjar bli för många. Hur kan ett lag som spelar fotboll med allsvensk kvalitet (första halvlek mot Degerfors) plöstligt inte ens få ihop det grundläggande spelet mot bottenlag som Qvidin, Falkenberg, Sundsvall???
Idrott är inte politik. Idrott är psykologi. ÖSK kanske inte behöver en ny anfallare. ÖSK behöver en terapeut.
Idrott är inte politik. Idrott är psykologi. ÖSK kanske inte behöver en ny anfallare. ÖSK behöver en terapeut.
2006-08-25
Tonen i politiken
I går var näringsministern i stan. På Stortorget pratade han politik. Eller vad det nu var. Han kallade alliansens politik för "hässkitspolitik" och försökte sedan göra någon slags övergång till hur han egentligen kunde använda ett sådant nedlåtande ord i sitt tal.
Man måste bli bekymrad när socialdemokratiska ministrar hellre använder nedsättande ord som "muppar" och "hästskit" än pratar politik. Hittills har jag inte hört en enda sådan kommentar från någon av de ledande allianspolitikerna.
Tyvärr går språkbruket igen lokalt. Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för hur politiken kommer att utvecklas. Att vara politiska motståndare berättigar inte till personligt nedsättande språkbruk.
Man måste bli bekymrad när socialdemokratiska ministrar hellre använder nedsättande ord som "muppar" och "hästskit" än pratar politik. Hittills har jag inte hört en enda sådan kommentar från någon av de ledande allianspolitikerna.
Tyvärr går språkbruket igen lokalt. Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för hur politiken kommer att utvecklas. Att vara politiska motståndare berättigar inte till personligt nedsättande språkbruk.
2006-08-24
Ett räkneexempel
En försiktig beräkning av sossarnas vallöften:
Järnvägsförbindelse 50.000.000
Stadsmiljö 5.000.000
P-platser 500.000
Bussar 5.000.000
Resurscentrum 2.000.000
Sommarjobb 1.000.000
Nyföretagande 5.000.000
Heltid 50.000.000
Läkarutbildning 500.000
Mångfaldsutbildning 15.000.000
Utsatta kvinnor 1.000.000
Medborgarkontor 10.000.000
Handikappanpassning 5.000.000
Handikappbostäder 9.000.000
Förskoleplatser 1.000.000
Lärarutbildning 1.000.000
Fortbildning 2.000.000
Skolombyggnation 50.000.000
Seniorbostäder 100.000.000
Äldreläkare 2.000.000
Äldreinformation 1.000.000
Hemavlastning 5.000.000
Kompetensutveckling 2.000.000
Belysning 1.000.000
Bro vid Oset 1.000.000
Nytt bad 500.000
Vivallahall 30.000.000
Ungdomens hus 1.000.000
SUMMA 365.500.000
Priset för den socialdemokratiska valrörelsen är 365 miljoner femhundratusen kronor. Försiktigt räknat.
Finns det någon som kan tro på en sådan politik?
Järnvägsförbindelse 50.000.000
Stadsmiljö 5.000.000
P-platser 500.000
Bussar 5.000.000
Resurscentrum 2.000.000
Sommarjobb 1.000.000
Nyföretagande 5.000.000
Heltid 50.000.000
Läkarutbildning 500.000
Mångfaldsutbildning 15.000.000
Utsatta kvinnor 1.000.000
Medborgarkontor 10.000.000
Handikappanpassning 5.000.000
Handikappbostäder 9.000.000
Förskoleplatser 1.000.000
Lärarutbildning 1.000.000
Fortbildning 2.000.000
Skolombyggnation 50.000.000
Seniorbostäder 100.000.000
Äldreläkare 2.000.000
Äldreinformation 1.000.000
Hemavlastning 5.000.000
Kompetensutveckling 2.000.000
Belysning 1.000.000
Bro vid Oset 1.000.000
Nytt bad 500.000
Vivallahall 30.000.000
Ungdomens hus 1.000.000
SUMMA 365.500.000
Priset för den socialdemokratiska valrörelsen är 365 miljoner femhundratusen kronor. Försiktigt räknat.
Finns det någon som kan tro på en sådan politik?
Engagemang
I går var det åtminstone fyra partier nere vid vallen när ÖSK slog Degerfors med 2-1. Jag är fortfarande hes efter att ha skrikit åt domaren och jublat åt målen. Vet att man inte ska skrika åt domaren, men vad gör man när han dömer fel hela tiden, typ:)
För oss i Folkpartiet är det inte första gången. I våras hade vi en fantastisk kväll när ÖSK slog Norrköping, grillkväll i parken och utdelning av några hundra broschyrer. I går, i regnet, valde vi istället att dela ut "vallotter", små papper som inte blev så blöta. Det gick väl ut dryga tusen innan de vi tryckt tog slut!!!
Såg Björn Sundin vid arenan i går. Jag kan tycka vad jag vill både om hans politik och hans sätt att framföra den. Men han är i alla fall engagerad. Det ska han, alla andra sossar, kristdemokrater, centerpartister och naturligtvis alla glada folkpartister ha en eloge för.
För oss i Folkpartiet är det inte första gången. I våras hade vi en fantastisk kväll när ÖSK slog Norrköping, grillkväll i parken och utdelning av några hundra broschyrer. I går, i regnet, valde vi istället att dela ut "vallotter", små papper som inte blev så blöta. Det gick väl ut dryga tusen innan de vi tryckt tog slut!!!
Såg Björn Sundin vid arenan i går. Jag kan tycka vad jag vill både om hans politik och hans sätt att framföra den. Men han är i alla fall engagerad. Det ska han, alla andra sossar, kristdemokrater, centerpartister och naturligtvis alla glada folkpartister ha en eloge för.
2006-08-23
Alliansen presterar, Person abdikerar
Idag presenterade allianspartierna sitt valmanifest. Det handlar om jobben, precis det som socialdemokraternas manifest inte handlade om.
Samtidigt var det meningen att statsministern och moderatledaren skulle debattera manifestet i TV på kvällen. Just nu verkar det som om Persson inte vill eller vågar ta en debatt till mot alliansen. Statsministern har redan abdikerat. Tydligare kan inte det socialdemokratiska moraset beskrivas.
Samtidigt var det meningen att statsministern och moderatledaren skulle debattera manifestet i TV på kvällen. Just nu verkar det som om Persson inte vill eller vågar ta en debatt till mot alliansen. Statsministern har redan abdikerat. Tydligare kan inte det socialdemokratiska moraset beskrivas.
2006-08-22
Tonläge i debatter
Läser idag i NA det senaste angreppet på mig som person. Inte ett spår av politik. Bara rena personangrepp.
Det är OK. Det är något man får tåla.
Eller...
I går läste jag Agneta Bloms blogg där hon skriver om debattklimatet i kommunen. Utifrån sitt tidigare uppdrag som handlade om hur förtroendevalda upplever sin situation, ber hon och Torgny Larsson (s), kommunfullmäktiges ordförande, oss som politiker att tänka över vad vi säger och hur vi säger det. Lite längre ner påpekar hon att det inte kanske är så lyckat att kalla folk för lögnare.
Det är enkelt att hålla med henne. Men samtidigt måste man fundera: Var går gränsen mellan ett acceptabelt politiskt angrepp och ett angrepp som blir personligt? Om en politiker ljuger, är det då rätt eller fel att påpeka det? Blir en anklagelse om lögn alltid ett personangrepp?
Man kan fortsätta att fundera: Innebär olika kulturella bakgrunder olika acceptans för konflikt som arbetsredskap? Innebär olika utbildningsbakgrund, eller retorisk kunnighet, olika acceptans för konflikten som arbetsredskap?
Det är inte lätt alla gånger. Jag vågar ändå påstå att jag som person har fått del av fler offentliga angrepp riktade mot mig som person eller personlighet, utan politiska undertoner, än någon annan lokal politiker.
Men det är en del av spelets regler.
Eller...
Det är OK. Det är något man får tåla.
Eller...
I går läste jag Agneta Bloms blogg där hon skriver om debattklimatet i kommunen. Utifrån sitt tidigare uppdrag som handlade om hur förtroendevalda upplever sin situation, ber hon och Torgny Larsson (s), kommunfullmäktiges ordförande, oss som politiker att tänka över vad vi säger och hur vi säger det. Lite längre ner påpekar hon att det inte kanske är så lyckat att kalla folk för lögnare.
Det är enkelt att hålla med henne. Men samtidigt måste man fundera: Var går gränsen mellan ett acceptabelt politiskt angrepp och ett angrepp som blir personligt? Om en politiker ljuger, är det då rätt eller fel att påpeka det? Blir en anklagelse om lögn alltid ett personangrepp?
Man kan fortsätta att fundera: Innebär olika kulturella bakgrunder olika acceptans för konflikt som arbetsredskap? Innebär olika utbildningsbakgrund, eller retorisk kunnighet, olika acceptans för konflikten som arbetsredskap?
Det är inte lätt alla gånger. Jag vågar ändå påstå att jag som person har fått del av fler offentliga angrepp riktade mot mig som person eller personlighet, utan politiska undertoner, än någon annan lokal politiker.
Men det är en del av spelets regler.
Eller...
2006-08-21
valspurten i gång. FP i medvind
Valstugorna öppnade så officiellt. Inga hårdare ord mellan partierna nere på torget. Skönt.
Kan säga att intrycket var mycket positivt. Det bärande temat från många människor är att de vill att den nuvarande majoriteten ska ersättas av något nytt. "I år blir det er tur att få min röst" eller "Jag har alltid röstat på sossarna, men inte i år" är ganska vanligt förekommande. Det känns bra.
Varför känns det bra? Därför att mitt och Folkpartiets arbete i Örebro de senaste 8 åren gått ut på att visa att det finns ett bättre alternativ än den nuvarande, ganska trötta majoriteten. Därför att människor verkar inse att det finns ett parti med en vision om Örebro, om skolan, äldreomsorgen, företagandet, som inte bara bygger på mer av samma.
Det ska bli en mycket intressant valrörelse.
Kan säga att intrycket var mycket positivt. Det bärande temat från många människor är att de vill att den nuvarande majoriteten ska ersättas av något nytt. "I år blir det er tur att få min röst" eller "Jag har alltid röstat på sossarna, men inte i år" är ganska vanligt förekommande. Det känns bra.
Varför känns det bra? Därför att mitt och Folkpartiets arbete i Örebro de senaste 8 åren gått ut på att visa att det finns ett bättre alternativ än den nuvarande, ganska trötta majoriteten. Därför att människor verkar inse att det finns ett parti med en vision om Örebro, om skolan, äldreomsorgen, företagandet, som inte bara bygger på mer av samma.
Det ska bli en mycket intressant valrörelse.
2006-08-18
Allians i Örebro
"Bättre fyra kalla kastruller på en varm spis än tre varma på en kall!" (gammalt kinesiskt ordspråkstravesti)
Det har funnits frågor varför det inte gått snabbare med allianssamarbetet i Örebro. Svaret från min synvinkel kan läsas ovan. Låt mig förklara:
Vi är fyra olika partier. I Örebro har skillnaderna varit större än på många andra platser. Vi har varit fyra kalla kastruller. Naturligtvis hade vi kunnat göra som vänsterkartellen, rusa in i ett samarbete, skriva 133, 134 eller till och med 135 punkter för Örebro, och sedan inse att den gemenskap som döljer sig bakom orden är lika kall som en kall spis. Vänsterkastrullerna svalnade snabbt. Kaos och kyla följde i kastrullens, ursäkta, kartellens spår.
För vår del har det istället varit viktigt att hitta det vi kan bygga en långsiktig gemenskap kring först. Lika viktigt har det varit att se var vi är oense och finna vägar att lösa konflikter. Vi har fått ett generalrep kring mässan, men gårdagens samtal visar att det finns vägar ut. Min avsikt har under denna tid varit att först få spisen varm, finna hållbara samarbetsformer, och sedan i lugn takt jobba igenom allianssamarbetet.
Nu är vi ytterligare en bit på väg. Vi har ett alliansmanifest som kommer att presenteras de kommande veckorna. Vi har en gemensam organisationssyn som vi slipar vidare på.
På den andra sidan finns .
Just det. Ingenting.
Det har funnits frågor varför det inte gått snabbare med allianssamarbetet i Örebro. Svaret från min synvinkel kan läsas ovan. Låt mig förklara:
Vi är fyra olika partier. I Örebro har skillnaderna varit större än på många andra platser. Vi har varit fyra kalla kastruller. Naturligtvis hade vi kunnat göra som vänsterkartellen, rusa in i ett samarbete, skriva 133, 134 eller till och med 135 punkter för Örebro, och sedan inse att den gemenskap som döljer sig bakom orden är lika kall som en kall spis. Vänsterkastrullerna svalnade snabbt. Kaos och kyla följde i kastrullens, ursäkta, kartellens spår.
För vår del har det istället varit viktigt att hitta det vi kan bygga en långsiktig gemenskap kring först. Lika viktigt har det varit att se var vi är oense och finna vägar att lösa konflikter. Vi har fått ett generalrep kring mässan, men gårdagens samtal visar att det finns vägar ut. Min avsikt har under denna tid varit att först få spisen varm, finna hållbara samarbetsformer, och sedan i lugn takt jobba igenom allianssamarbetet.
Nu är vi ytterligare en bit på väg. Vi har ett alliansmanifest som kommer att presenteras de kommande veckorna. Vi har en gemensam organisationssyn som vi slipar vidare på.
På den andra sidan finns .
Just det. Ingenting.
2006-08-16
Bodström kallar alliansen muppar
Jag erkänner. På offentlig plats, på denna blogg, har jag kallat två socialdemokrater lögnare. Eller en i alla fall. Den andre skrev en artikel som så att säga gick runt sanningen.
Det är kanske grovt. Men tyvärr är det sant. Även i den politiska debatten måste en lögn få kallas en lögn och en lögnare för det han är.
Det är viss skillnad på detta och det som justitieministern gjorde i TV i måndags. Då valde han att kalla alliansföreträdarna för "muppar". Det har ingenting med något de sagt eller skrivit att göra. Han ville förnedra ledarna för fyra andra partier. Det finns inget försvar för ett sådant agerande. Om det politiska språket enbart ska användas till att klistra nedsättande ord utan innehåll på andra politiker är det bekymmersamt.
Jag kommer att fortsätta att kalla en lögn för en lögn. Men jag kommer aldrig att kalla en motståndare för en mupp.
Det är kanske grovt. Men tyvärr är det sant. Även i den politiska debatten måste en lögn få kallas en lögn och en lögnare för det han är.
Det är viss skillnad på detta och det som justitieministern gjorde i TV i måndags. Då valde han att kalla alliansföreträdarna för "muppar". Det har ingenting med något de sagt eller skrivit att göra. Han ville förnedra ledarna för fyra andra partier. Det finns inget försvar för ett sådant agerande. Om det politiska språket enbart ska användas till att klistra nedsättande ord utan innehåll på andra politiker är det bekymmersamt.
Jag kommer att fortsätta att kalla en lögn för en lögn. Men jag kommer aldrig att kalla en motståndare för en mupp.
2006-08-15
Lögnarna(s) parti
Idag tror jag rekordet i lågt stående valrörelse slagits. När man slår upp tidningen på morgonen kan man läsa Lars-Erik Sotings svar på Johan Åqvists artikel om den redan låga sossepropagandan om trygghet eller rädsla. Artikeln var tyvärr fylld av svepande felaktigheter om Folkpartiets politik. Det är allvarligt att ett fackförbund väljer att använda medlemmarnas pengar, där merparten inte ens röstar på (s), dels till propaganda som ska skrämma väljarna från ett hot som inte finns, dels på artiklar som målar upp en felaktig bild av ett parti och sedan hotar med bilden och inte verkligheten.
Som om inte detta vore nog går sedan detta partis valledare, Björn Sundin, ut med direkt lögnaktiga påståenden kring arbetet med de gemensamma valstugorna. Folkpartiet var det enda partiet som drev frågan om tidigare öppningsdatum för valstugorna. Flera partier ville ha ännu kortare öppettider än de 4 veckor som nu blev. Socialdemokraterna var, det ska erkännas, det parti som var minst emot vår vilja att öppna tidigare. Men inte förrän vi gav besked om att vi skulle söka eget tillstånd från den 1 augusti valde de andra partierna den kompromiss som sedan avtalades: Rätt att ställa ut stugorna 14 augusti. Rätt att öppna den 21 augusti. Det förekom ingen information om att socialdemokraterna tänkte ha två valstugor, en mobil och en fast. Det förekom ingen information om att de skulle driva kampanj från den mobila valstugan denna vecka.
Så drar Björn Sundin in frågan om Folkpartiets kampanjer på marknadsafton och Örebrofesten i sammanhanget. Vad har det med saken att göra? Vi har sökt egna tillstånd, både för vagn och servering. Vi har gjort egen marknadsföring. Vi har tagit egna initiativ. Det har inget att göra med det avtal som träffades mellan de 7 (eller kanske var det bara 6?) partierna om Stortorget runt valtorget.
Socialdemokraterna är allt mindre sociala, och tyvärr allt mindre demokratiska. Det är den råa makten som gäller.
Som om inte detta vore nog går sedan detta partis valledare, Björn Sundin, ut med direkt lögnaktiga påståenden kring arbetet med de gemensamma valstugorna. Folkpartiet var det enda partiet som drev frågan om tidigare öppningsdatum för valstugorna. Flera partier ville ha ännu kortare öppettider än de 4 veckor som nu blev. Socialdemokraterna var, det ska erkännas, det parti som var minst emot vår vilja att öppna tidigare. Men inte förrän vi gav besked om att vi skulle söka eget tillstånd från den 1 augusti valde de andra partierna den kompromiss som sedan avtalades: Rätt att ställa ut stugorna 14 augusti. Rätt att öppna den 21 augusti. Det förekom ingen information om att socialdemokraterna tänkte ha två valstugor, en mobil och en fast. Det förekom ingen information om att de skulle driva kampanj från den mobila valstugan denna vecka.
Så drar Björn Sundin in frågan om Folkpartiets kampanjer på marknadsafton och Örebrofesten i sammanhanget. Vad har det med saken att göra? Vi har sökt egna tillstånd, både för vagn och servering. Vi har gjort egen marknadsföring. Vi har tagit egna initiativ. Det har inget att göra med det avtal som träffades mellan de 7 (eller kanske var det bara 6?) partierna om Stortorget runt valtorget.
Socialdemokraterna är allt mindre sociala, och tyvärr allt mindre demokratiska. Det är den råa makten som gäller.
Prata väder i valet
Det regnar. Idag igen.
Skönt. Men hur länge?
På sex veckor har man knappast sett regn. Sedan i midsomras har fälten i Fällersta bara fått ett par millimeter. Tack vare den blöta och kalla våren har grundvattnet varit högt så träd och grödor har klarat sig. Frågan är vad som hänt om våren varit mer normal.
Nu regnar det. I går kom 30 mm. Idag ytterligare några. Mer väntar. Frågan är hur mycket. Jag har förutspått att hösten 2006 kommer att gå till historien som en av de blötaste. Översvämningar av olika storlek kommer att inträffa, på olika håll i landet.
Det är en ganska enkel spådom byggd på minimal statistik och lite klimatkunskap. Statistiken säger att det är möjligt med mycket regn i år. Klimatkunskapen säger att varm luft kan innehålla mer vatten som gör det möjligt för ökade regnmängder. Samma klimatkunskap säger att klimatförändringarna kommer att innebära ökad risk för extremer. En extremt torr sommar skulle kunna följas av en extremt blöt höst. Typ.
Oavsett om nu min spådom slår in borde vädret vara en av valets viktigaste frågor. Klimatförändringarna kommer att påverka oss. Vi vet inte bara när, hur och hur mycket. Socialdemokraterna har presenterat en "lösning" på problemet. Mer biobränslen från skogar och jordbruksmark. Det kommer att innebära en storskalig socialisering av svenskt jordbrukande och minskad biologisk mångfald.
Folkpartiet menar att kärnkraften är en del i lösningen. Men man orkar ännu inte ta in helheten av alla åtgärder som behövs.
Om jobben och välfärden ska räddas borde vi prata mer väder i valrörelsen.
Skönt. Men hur länge?
På sex veckor har man knappast sett regn. Sedan i midsomras har fälten i Fällersta bara fått ett par millimeter. Tack vare den blöta och kalla våren har grundvattnet varit högt så träd och grödor har klarat sig. Frågan är vad som hänt om våren varit mer normal.
Nu regnar det. I går kom 30 mm. Idag ytterligare några. Mer väntar. Frågan är hur mycket. Jag har förutspått att hösten 2006 kommer att gå till historien som en av de blötaste. Översvämningar av olika storlek kommer att inträffa, på olika håll i landet.
Det är en ganska enkel spådom byggd på minimal statistik och lite klimatkunskap. Statistiken säger att det är möjligt med mycket regn i år. Klimatkunskapen säger att varm luft kan innehålla mer vatten som gör det möjligt för ökade regnmängder. Samma klimatkunskap säger att klimatförändringarna kommer att innebära ökad risk för extremer. En extremt torr sommar skulle kunna följas av en extremt blöt höst. Typ.
Oavsett om nu min spådom slår in borde vädret vara en av valets viktigaste frågor. Klimatförändringarna kommer att påverka oss. Vi vet inte bara när, hur och hur mycket. Socialdemokraterna har presenterat en "lösning" på problemet. Mer biobränslen från skogar och jordbruksmark. Det kommer att innebära en storskalig socialisering av svenskt jordbrukande och minskad biologisk mångfald.
Folkpartiet menar att kärnkraften är en del i lösningen. Men man orkar ännu inte ta in helheten av alla åtgärder som behövs.
Om jobben och välfärden ska räddas borde vi prata mer väder i valrörelsen.
2006-08-14
Värderingar eller detaljer?
Årets valrörelse riskerar att bli en traditionell svensk valrörelse. Tyvärr. Det handlar om att ge olika grupper lite pengar. En skvätt här. En skvätt där. När man sedan summerar ser man att det inte går ihop sig. Huvudmotståndare i denna politik är socialdemokrater och moderater. Det märks extra tydligt efter Reinfeldts valupptaktstal. De båda partierna för ibland varandras politik.
Men: Det finns framförallt ett parti som beter sig något annorlunda. Folkpartiet har faktist denna valrörelse hittills fokuserat mer på värden och värderingar än på detaljpolitik. Det är bra. Jag som så ofta klagar får acceptera att partiet hittills gör rätt enligt mitt sätt att se på politik.
När jag analyserar vad politik är återkommer jag ofta till amerikansk politik och presidenterna Bush och Carter. Jimmy Carter var en fantastisk president som ville väl. Han var kunnig och duglig och fattade massor av bra beslut. Men han gjorde litet avtryck på omvärlden. Varför? Jo - han var en administratör av det rådande systemet.
Georg W Bush kan inte påstås vara den president som kommer att gå till historien som den som kunnat mest, i vart fall om man ska tro på vad man läser om honom. Men han kommer i alla fall att vara en av de presidenter som ändrat det amerikanska samhället mest, eftersom han kommunicerat värderingar, konservativa, kristendomska, traditionellt amerikanska värderingar.
På samma sätt borde det kunna gå att i Sverige driva en kampanj som handlar om visioner och värderingar istället för administration och detaljbudgetar.
(Ja förresten. Även (c) driver i vissa frågor en sådan politik.)
((Och (v) ibland även om deras är så orimlig att den inte kan fungera som förebild))
Men: Det finns framförallt ett parti som beter sig något annorlunda. Folkpartiet har faktist denna valrörelse hittills fokuserat mer på värden och värderingar än på detaljpolitik. Det är bra. Jag som så ofta klagar får acceptera att partiet hittills gör rätt enligt mitt sätt att se på politik.
När jag analyserar vad politik är återkommer jag ofta till amerikansk politik och presidenterna Bush och Carter. Jimmy Carter var en fantastisk president som ville väl. Han var kunnig och duglig och fattade massor av bra beslut. Men han gjorde litet avtryck på omvärlden. Varför? Jo - han var en administratör av det rådande systemet.
Georg W Bush kan inte påstås vara den president som kommer att gå till historien som den som kunnat mest, i vart fall om man ska tro på vad man läser om honom. Men han kommer i alla fall att vara en av de presidenter som ändrat det amerikanska samhället mest, eftersom han kommunicerat värderingar, konservativa, kristendomska, traditionellt amerikanska värderingar.
På samma sätt borde det kunna gå att i Sverige driva en kampanj som handlar om visioner och värderingar istället för administration och detaljbudgetar.
(Ja förresten. Även (c) driver i vissa frågor en sådan politik.)
((Och (v) ibland även om deras är så orimlig att den inte kan fungera som förebild))
2006-08-11
Israel - Libanon - Hizbollah - Palestina - USA - ...
Ingen bloggare kan väl undvika detta ämne. Jag är inte tillräckligt kunnig, eller omnipotent, för att tro att jag har förslag som skulle kunna lösa konflikten. Jag kan bara peka på två saker:
1) Vapen är inte alltid rätta lösningen till fred. Ibland sår vapen mer vind och skördar mer storm än alldeles för många tänkt sig.
2) Det behövs en nystart för pacifismen. De senaste åren har "fredsskapande" och "fredsframtvingande" militära åtgärder blivit allt populärare. Tron på att det istället är humanitära åtgärder som skulle vara verksamma är vikande. Men den tron behövs. Mer än någonsin.
1) Vapen är inte alltid rätta lösningen till fred. Ibland sår vapen mer vind och skördar mer storm än alldeles för många tänkt sig.
2) Det behövs en nystart för pacifismen. De senaste åren har "fredsskapande" och "fredsframtvingande" militära åtgärder blivit allt populärare. Tron på att det istället är humanitära åtgärder som skulle vara verksamma är vikande. Men den tron behövs. Mer än någonsin.
S på defensiven
Folkpartiet går fram i de opinonsundersökningar som presenterats efter valet. Alliansens försprång ökar. Det verkar finnas oro i de socialdemokratiska leden. Det är bra. Demokrati förutsätter maktskifte. Det är dags att socialdemokraterna får lämna maktens boningar, gärna för 8 - 12 år i ett första skede.
Oron bland (s) märks inte minst på att de triangulerar allt friskare. Nu senast försöker de ta över alliansens fastighetsskatteförslag. Men deras trovärdighet är liten.
Hur går det då i Örebro? Vi ser maktapparatens miljoner rulla i reklambranschen. Med fackets resurser i ryggen kan partiet som inget annat köpa sig plats, om inte politikens innehåll klarar det. Men det kommer inte att hjälpa.
Hittills finns inget annat alternativ i Örebropolitiken än en folkpartiledd allians. Ett försvagat vänsterblock har ingen sammanhållning överhuvudtaget. Det lär knappast gå att sy ihop en majoritet där ett parti har all makt och de andra ska lyda blint en period till. Nej - här ligger vi i alliansen ljusår före. Vi tror på maktdelning också inom en flerpartimajoritet.
Nästa vecka tas nästa steg av alliansen i Örebro. Dagen för förändring närmar sig!
Oron bland (s) märks inte minst på att de triangulerar allt friskare. Nu senast försöker de ta över alliansens fastighetsskatteförslag. Men deras trovärdighet är liten.
Hur går det då i Örebro? Vi ser maktapparatens miljoner rulla i reklambranschen. Med fackets resurser i ryggen kan partiet som inget annat köpa sig plats, om inte politikens innehåll klarar det. Men det kommer inte att hjälpa.
Hittills finns inget annat alternativ i Örebropolitiken än en folkpartiledd allians. Ett försvagat vänsterblock har ingen sammanhållning överhuvudtaget. Det lär knappast gå att sy ihop en majoritet där ett parti har all makt och de andra ska lyda blint en period till. Nej - här ligger vi i alliansen ljusår före. Vi tror på maktdelning också inom en flerpartimajoritet.
Nästa vecka tas nästa steg av alliansen i Örebro. Dagen för förändring närmar sig!
2006-08-09
Rätt att ta i med hårdhandskarna mot GD(s)
Det finns ett antal länder som inte har neutrala, eller som det heter - oväldiga, tjänstemän. Sverige är inte ett av dem. Tillsammans med flera odemokratiska länder är det i Sverige regeringen som handplockar exempelvis generaldirektörer (GD). Det har inneburit att det på väldigt många höga stolar sitter rena socialdemokrater, eller socialdemokraterna närstående personer.
Gång efter gång vägrar socialdemokraterna att reformera systemet. Det borde ju vara naturligt att man för dessa viktiga poster utsåg människor efter kompetens och skicklighet istället för partibok och umgänge. Men (s) säger nej. Den mentala enpartistaten har talat.
Nu vill alliansen ta i med hårdare handskar. Det är bra. Efter de tidigare borgerliga valsegrarna har många berättat om ett kompakt motstånd mot förändring från en administrativ ledning som går i (s) ledband. Det var intressant att höra Inga-Britt Ahlenius sommarprogram häromdagen. Den blicken innifrån borde fått fler att få upp ögonen för vad som egentligen sker i Sverige.
Gång efter gång vägrar socialdemokraterna att reformera systemet. Det borde ju vara naturligt att man för dessa viktiga poster utsåg människor efter kompetens och skicklighet istället för partibok och umgänge. Men (s) säger nej. Den mentala enpartistaten har talat.
Nu vill alliansen ta i med hårdare handskar. Det är bra. Efter de tidigare borgerliga valsegrarna har många berättat om ett kompakt motstånd mot förändring från en administrativ ledning som går i (s) ledband. Det var intressant att höra Inga-Britt Ahlenius sommarprogram häromdagen. Den blicken innifrån borde fått fler att få upp ögonen för vad som egentligen sker i Sverige.
2006-08-08
EntreprenörskapsSvamp
Varför inte göra Svampen till ett entreprenörskapscentrum? Känns det märkligare att satsa ett par miljoner om året för att ge enskilda människor möjlighet att testa sina affärsidéer än att satsa nästan 500 miljoner på en mäss- och kongressanläggning? Björn Sundin verkar tycka det. Han stället gärna upp på högriskprojektet "Citymässan" som förutom att den inte kommer att bära sina kostnader, också har en mycket osäker framtid. Örebros södra infart kommer att förfulas, genomfartstrafik kommer att tillåtas förbi dagis och skolor, och ett gigantiskt parkeringsgarage breder ut sig över några av de sista 1800-talshusen i centrum. Hur många jobb kommer det att skapa? På sittande kommunstyrelse höftade majoriteten till det och kom till slut fram till ett par hundra. Vad kostar det? 125 miljoner i första svängen. Till detta ska läggas 280 miljoner för kongresshallen och de ytterligare tiotals miljonerna för vägbyggen och kommunala hotell. Vad får kommunen in i externa hyresintäkter? 5 miljoner typ. Den årliga kostnaden för kommunen borde ligga på runt 30 - 50 miljoner. Stadsbiblioteket, som Björn Sundin ansvarar för, får årliga hyreshöjningar och lägger runt 10 miljoner av detta. Återstår alltså 15 - 35 miljoner som skattebetalarna får punga ut med.
Mot detta ställer vi i Folkpartiet upp det som till och med regeringen inser är nödvändigt. En satsning på det småskaliga, de lokala entreprenörerna. Regeringens egen myndighet Nutek har räknat med att det måste startas minst 10 000 fler företag om året för att få en rimlig återväxt av företag och för att kompensera de arbetstillfällen som försvinner från de större industriföretagen. Vi säger att Örebro, från den bottennivå socialdemokraterna har för oss till, borde kunna växa med 100 nya företag om året i tio år.
Och varför inte Svampen? En av Örebros viktigaste symboler kunde också bli symbol för den framtida entreprenörskapsstaden, en stad där inte kommunen och det offentliga är allt.
Men jag lovar: Björn Sundin och alla andra kommer också i fortsättningen att kunna besöka Svampen för en kopp kaffe, en glass och en titt på utsikten. Entreprenörskap är inte i första hand stora och flashiga byggprojekt. Det räcker ofta med ett skrivbord, en telefon och en dator i en inspirerande och skapande miljö.
Den miljön vill vi i Folkpartiet lägga grunden till.
Mot detta ställer vi i Folkpartiet upp det som till och med regeringen inser är nödvändigt. En satsning på det småskaliga, de lokala entreprenörerna. Regeringens egen myndighet Nutek har räknat med att det måste startas minst 10 000 fler företag om året för att få en rimlig återväxt av företag och för att kompensera de arbetstillfällen som försvinner från de större industriföretagen. Vi säger att Örebro, från den bottennivå socialdemokraterna har för oss till, borde kunna växa med 100 nya företag om året i tio år.
Och varför inte Svampen? En av Örebros viktigaste symboler kunde också bli symbol för den framtida entreprenörskapsstaden, en stad där inte kommunen och det offentliga är allt.
Men jag lovar: Björn Sundin och alla andra kommer också i fortsättningen att kunna besöka Svampen för en kopp kaffe, en glass och en titt på utsikten. Entreprenörskap är inte i första hand stora och flashiga byggprojekt. Det räcker ofta med ett skrivbord, en telefon och en dator i en inspirerande och skapande miljö.
Den miljön vill vi i Folkpartiet lägga grunden till.
2006-08-07
Vad víll egentligen Maud?
Maud Olofsson har utnämnt sin (eller Centerpartiets?) huvudfiende. Märligt nog blev det inte socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det blev Folkpartiet. På annat sätt kan man inte tolka hennes huvudbudskap till partiets kärntrupp i helgen. Partiet ska ta över Folkpartiets roll som tredje största parti.
Vill Maud Olofsson på detta sätt spräcka alliansen? Är det hennes partis dåliga opinionssiffror som skrämmer henne eller handlar det om att de delar av partiet som ser socialdemokraterna som den naturliga samarbetspartnern som måste få ett köttben? Folkpartiet är det naturliga andravalet för de allra flesta, framförallt socialdemokraterna, och är ännu det parti som kan avgöra maktskiftet.
Det är kanske onödigt att spekulera vidare i frågan. Det bekymmersamma är att ledaren för ett av allianspartierna nu väljer att gå ut och offentligt försöka spräcka alliansen. Lars Leijonborg har hanterat frågan väl. Det finns inget annat sätt för honom än att lugnt peka på behovet av mer samarbete istället för interna strider.
Vi kan tycka vad vi vill om allianssamarbetet. Jag har i många olika sammanhang pekat på behovet av ett starkt och fristående socialliberalt Folkparti. Den kampen kommer jag att fortsätta. Men att som centerledaren gör nu, i valspurten, gå ut och försöka få tillstånd en alliansstrid är bara dumt. Det räcker gott med att miljöpartiet och vänsterpartiet gör detsamma mot sossarna.
Låt oss inse - för demokratins skull är socialdemokraterna huvudmotståndaren, både i Örebro och i Sverige. Vi kan inte med hedern i behåll vandra längre på vägen mot den mentala enpartistaten.
Vill Maud Olofsson på detta sätt spräcka alliansen? Är det hennes partis dåliga opinionssiffror som skrämmer henne eller handlar det om att de delar av partiet som ser socialdemokraterna som den naturliga samarbetspartnern som måste få ett köttben? Folkpartiet är det naturliga andravalet för de allra flesta, framförallt socialdemokraterna, och är ännu det parti som kan avgöra maktskiftet.
Det är kanske onödigt att spekulera vidare i frågan. Det bekymmersamma är att ledaren för ett av allianspartierna nu väljer att gå ut och offentligt försöka spräcka alliansen. Lars Leijonborg har hanterat frågan väl. Det finns inget annat sätt för honom än att lugnt peka på behovet av mer samarbete istället för interna strider.
Vi kan tycka vad vi vill om allianssamarbetet. Jag har i många olika sammanhang pekat på behovet av ett starkt och fristående socialliberalt Folkparti. Den kampen kommer jag att fortsätta. Men att som centerledaren gör nu, i valspurten, gå ut och försöka få tillstånd en alliansstrid är bara dumt. Det räcker gott med att miljöpartiet och vänsterpartiet gör detsamma mot sossarna.
Låt oss inse - för demokratins skull är socialdemokraterna huvudmotståndaren, både i Örebro och i Sverige. Vi kan inte med hedern i behåll vandra längre på vägen mot den mentala enpartistaten.
2006-07-29
Ännu en predikan
Jag skrev två predikningar till förra söndagen. För den som är intresserad är detta den första, som jag sedan gjorde om och ändrade till oigenkännlighet.
På jakt efter heligheten
Matteusevangeliet kapitel 5 vers 20 – 26
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du betalt till sista öret.
3 Mosebok 19
Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Petrus första brev:
Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.
Solen fortsätter att steka från en klarblå himmel. Morgontimmarnas åskdunder har dragit förbi utan att mer än blöta vattenlängtande jord. Ännu en dag med högsommarvärme väntar. Vilken dag i ordningen det är har jag glömt. I Tyskland har temperaturen på vissa platser stigit över 40-gradersstrecket och vattendrag torkar ut. I Spanien dör också unga människor av värmeslag.
Ni ska vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Var, Herre, är heligheten?
I Libanon läggs döda på rad utanför sjukhusen för att snabbt kunna begravas. Dödstalen för de israeliska flyganfallen passerar etthundra, tvåhundra, trehundra… Och längs gränsen samlar sig åter en armé som med invasionen i sikte arbetar med döden som redskap. I Israel och Haifa förbereder sig innevånarna för ytterligare en dag av rädsla. Var ska Hizbollahs raketer slå ner i dag? Vem blir ondskans nästa offer?
Ni ska vara heliga, ty jag är helig.
Var, Herre, är heligheten?
Äntligen har Hagamannen i Umeå fått sin dom. Och prostitutionen i Tyskland under fotbolls VM blev inte den farsot man kunde räkna med. Men runt om i världen fortsätter handel med människor att döda, förstöra människoliv och skapa enorma inkomster för människor utan begränsande samveten.
Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig.
Var, Herre, är heligheten?
En del är tydligt: Fortfarande säljs unga kvinnor och män, som pojksoldater eller flickhoror, till intresserade köpare. Annat mer dolt: Vem har sytt dina kläder, vävt ditt tyg, skördat ditt kaffe, fått flytta för att oljan till din bensin ska kunna utvinnas?
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.
Runt om i världen denna ondska. Långt borta, plågande människor som inte längre borde tvingas bära bördor av svält, krig, fattigdom. Långt borta dessa tydliga onda, de som man kan fördöma. Men också nära, inbakade i en livsstil som tär och förtär både människa och skapelse. Nära denna otydliga ondska som också jag och du blir delar av. Mot detta står, eller borde stå, den helighet som grundats på rättfärdighetens grund. Men var är rättfärdigheten? Var är heligheten?
Eller: Vad är helighet?
Moseböckerna ger oss några ledtrådar:
Du ska inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något.
Du ska inte handla orätt när du dömer.
Du ska inte ta hämnd.
Älska din nästa som dig själv.
Fortfarande denna eftermiddag mullrar åskan. Nu från norr. Men än har inget regn kommit. Vårtbitarna sjunger från ekens krona. Tornseglarnas ungar har just lämnat boet. Var tionde sekund dör ett barn någonstans i världen av undernäring, krig eller sjukdomar som kunde vara lättbehandlade om de små pengarna fanns.
Var är heligheten?
Jag inser att det är omöjligt för mig själv att uppfylla ens det bittersta lilla av Mose helighetslag. Inte tilltvingar jag mig något av någon annan så där direkt, men mycket av mitt liv bygger på att andra, främst fattiga, måste avstå. Jag erkänner att jag ibland bedömer och dömer mina medmänniskor med en måttstock jag själv helst vill slippa. Någon liten hämnd har man väl funderat på. Och älska någon annan som sig själv – en omöjlighet?
Så skönt då att Gud ändå först och främst är gränslös kärlek.
Eller…
Mina tankar vandrar. Tänk om detta är en av nycklarna till den dolda heligheten? Har vi, i vår iver att göra Gud Fader mindre skrämmande för alla människor där utanför som inte känner honom, förmänskligat honom till den grad att han inte längre är Gud? En menlös kärleksgud som ska passa alla och därför inte finns för någon. Eller dolde vi Guds helighet därför att vi är för rädda för hur dess ljus skulle förtydliga våra egna synder? Blev betoningen av Guds kärlek en flykt från den dom över oss själva som vi inte vill se? Om Gud bara blir en efterlivetförsäkring för oss kristna, där kyrkbesökens mängd berättigar till evigt liv, oavsett om vi sökt helighet, rätt och rättfärdighet, bommar vi då inte effektivt för Det allra heligaste? Den Gud som är så ofattbart stor att han vare sig kan förstås eller beskrivas? Den Gud som besegrat ondskan ända in i döden. Den Gud vars förbrännande helighet mer än någonsin behövs i världen.
Jag tror att vi måste återfinna heligheten i Gud och våga söka den i våra egna liv. Det finns ingen annan väg. Mot den gränslösa ondska som ständigt genomkorsar vår värld och våra egna liv, kan ingen annan kraft än heligheten rida spärr. Då blir till och med den avslutning av Matteusevangeliets 26 kapitel, som i förstone kan verka så skrämmande, till en tröst. När vi betalt det sista öret är vi fria. Och vi har någon som valt att betala vår skuld.
Solens sista strålar färgar molnens underkanter gyllengula. Längs med grusvägen blommar gulmåran. Nyponrosens dofter blandas med lavendel och vitklöver. Tornseglarna kastar sig mellan björkarna i glädjerika mästarflykter. Och tystnaden.
Guds helighet finns där. Ibland fruktansvärd, värd fruktan. Ibland mjukt sommarglänsande. Aldrig möjlig att beskriva. Men alltid möjlig att söka.
På jakt efter heligheten
Matteusevangeliet kapitel 5 vers 20 – 26
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du betalt till sista öret.
3 Mosebok 19
Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Petrus första brev:
Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.
Solen fortsätter att steka från en klarblå himmel. Morgontimmarnas åskdunder har dragit förbi utan att mer än blöta vattenlängtande jord. Ännu en dag med högsommarvärme väntar. Vilken dag i ordningen det är har jag glömt. I Tyskland har temperaturen på vissa platser stigit över 40-gradersstrecket och vattendrag torkar ut. I Spanien dör också unga människor av värmeslag.
Ni ska vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Var, Herre, är heligheten?
I Libanon läggs döda på rad utanför sjukhusen för att snabbt kunna begravas. Dödstalen för de israeliska flyganfallen passerar etthundra, tvåhundra, trehundra… Och längs gränsen samlar sig åter en armé som med invasionen i sikte arbetar med döden som redskap. I Israel och Haifa förbereder sig innevånarna för ytterligare en dag av rädsla. Var ska Hizbollahs raketer slå ner i dag? Vem blir ondskans nästa offer?
Ni ska vara heliga, ty jag är helig.
Var, Herre, är heligheten?
Äntligen har Hagamannen i Umeå fått sin dom. Och prostitutionen i Tyskland under fotbolls VM blev inte den farsot man kunde räkna med. Men runt om i världen fortsätter handel med människor att döda, förstöra människoliv och skapa enorma inkomster för människor utan begränsande samveten.
Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig.
Var, Herre, är heligheten?
En del är tydligt: Fortfarande säljs unga kvinnor och män, som pojksoldater eller flickhoror, till intresserade köpare. Annat mer dolt: Vem har sytt dina kläder, vävt ditt tyg, skördat ditt kaffe, fått flytta för att oljan till din bensin ska kunna utvinnas?
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.
Runt om i världen denna ondska. Långt borta, plågande människor som inte längre borde tvingas bära bördor av svält, krig, fattigdom. Långt borta dessa tydliga onda, de som man kan fördöma. Men också nära, inbakade i en livsstil som tär och förtär både människa och skapelse. Nära denna otydliga ondska som också jag och du blir delar av. Mot detta står, eller borde stå, den helighet som grundats på rättfärdighetens grund. Men var är rättfärdigheten? Var är heligheten?
Eller: Vad är helighet?
Moseböckerna ger oss några ledtrådar:
Du ska inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något.
Du ska inte handla orätt när du dömer.
Du ska inte ta hämnd.
Älska din nästa som dig själv.
Fortfarande denna eftermiddag mullrar åskan. Nu från norr. Men än har inget regn kommit. Vårtbitarna sjunger från ekens krona. Tornseglarnas ungar har just lämnat boet. Var tionde sekund dör ett barn någonstans i världen av undernäring, krig eller sjukdomar som kunde vara lättbehandlade om de små pengarna fanns.
Var är heligheten?
Jag inser att det är omöjligt för mig själv att uppfylla ens det bittersta lilla av Mose helighetslag. Inte tilltvingar jag mig något av någon annan så där direkt, men mycket av mitt liv bygger på att andra, främst fattiga, måste avstå. Jag erkänner att jag ibland bedömer och dömer mina medmänniskor med en måttstock jag själv helst vill slippa. Någon liten hämnd har man väl funderat på. Och älska någon annan som sig själv – en omöjlighet?
Så skönt då att Gud ändå först och främst är gränslös kärlek.
Eller…
Mina tankar vandrar. Tänk om detta är en av nycklarna till den dolda heligheten? Har vi, i vår iver att göra Gud Fader mindre skrämmande för alla människor där utanför som inte känner honom, förmänskligat honom till den grad att han inte längre är Gud? En menlös kärleksgud som ska passa alla och därför inte finns för någon. Eller dolde vi Guds helighet därför att vi är för rädda för hur dess ljus skulle förtydliga våra egna synder? Blev betoningen av Guds kärlek en flykt från den dom över oss själva som vi inte vill se? Om Gud bara blir en efterlivetförsäkring för oss kristna, där kyrkbesökens mängd berättigar till evigt liv, oavsett om vi sökt helighet, rätt och rättfärdighet, bommar vi då inte effektivt för Det allra heligaste? Den Gud som är så ofattbart stor att han vare sig kan förstås eller beskrivas? Den Gud som besegrat ondskan ända in i döden. Den Gud vars förbrännande helighet mer än någonsin behövs i världen.
Jag tror att vi måste återfinna heligheten i Gud och våga söka den i våra egna liv. Det finns ingen annan väg. Mot den gränslösa ondska som ständigt genomkorsar vår värld och våra egna liv, kan ingen annan kraft än heligheten rida spärr. Då blir till och med den avslutning av Matteusevangeliets 26 kapitel, som i förstone kan verka så skrämmande, till en tröst. När vi betalt det sista öret är vi fria. Och vi har någon som valt att betala vår skuld.
Solens sista strålar färgar molnens underkanter gyllengula. Längs med grusvägen blommar gulmåran. Nyponrosens dofter blandas med lavendel och vitklöver. Tornseglarna kastar sig mellan björkarna i glädjerika mästarflykter. Och tystnaden.
Guds helighet finns där. Ibland fruktansvärd, värd fruktan. Ibland mjukt sommarglänsande. Aldrig möjlig att beskriva. Men alltid möjlig att söka.
2006-07-26
En predikan
Jag söker heligheten.
Julikvällen har gått över i natt när jag skriver denna andra predikan inför morgondagens Gudstjänst. Vårtbitarna sjunger fortfarande i hagen utanför vardagsrumsfönstret. Grannbondens kor råmar sin nattkonsert som de gör varje vacker sommarnatt. Annars är det tyst.
Jag söker heligheten.
Den förra predikan, den jag tänkte hålla, handlade om allt de onda som händer på jorden, kriget i Mellanöstern, klimatet som förändras, människors onda gärningar, nära och långt borta. Behovet av en helighet som motkraft, en oemotsäglig, outgrundlig, obeskrivlig, fruktansvärd helighet. Den helighet som är ouppnåelig men som ändå kräver att vi eftersträvar den.
Ändå måste jag skriva en annan predikan. Den som handlar om att ständigt söka den helighet som bevarar. Bevarar det gudomligt mänskliga i människan.
Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Gud vill att vi ska vara heliga. Men var finns denna helighet? Vad är helighet? Jag söker. Finns det ett svar? Ett svar som fungerar i dagens samhälle?
Jag är snart 50 år gammal. Runt om mig ser jag människor mitt i livet. Mina jämnåriga håller just på att lämna ungdomsföräldrastadiet och gå in i den fria medelåldern. Nu blir tid för jaget, för resor, självförverkliganden. Tid till umgänge och glädje.
Hoppas man.
Men det jag ser är inte människor med tid. Det jag hör är inte kvinnor och män som har eller tar tid för att fördjupa och förnya sig själva. Det jag ser är människor med brist. Brist på tid. Brist på tid för djupare och långvariga relationer. Brist på tid för sig själva. Brist på tid för sökande efter mening, andlighet, eller det vi kan kalla Gud.
Inte många av samtalen med det fåtal människor jag någorlunda regelbundet talar med handlar om glädjen av att ha tid till relationer, tid till sökande, tid till Gud. Istället är samtalen allt oftare centrerade till just denna brist på tid som nästan alla upplever.
Jag är så trött. Jobbet tar sån tid. Vi orkar knappast träffa folk längre. För några år sedan kunde man alltid intala sig att det skulle bli bättre. Nästa vecka lugnar det sig. Nästa månad. I höst. Sedan.
Men det lugnet kommer aldrig. Bristernas klyftor bara fördjupas. Avståndet till lugnet, där på andra sidan, blir alltid bara längre.
Varför?
Varför?
Utvecklingen i världen är så otroligt tudelad. Å ena sidan det positiva. Aldrig någonsin har så många människor haft det så bra som idag. Andelen fattiga människor sjunker. Allt fler lever i demokratiska samhällen. Välståndet ökar, inte bara i västvärlden. Flera miljöhot har avvärjts. Det har inte varit krig i Europa på över 50 år.
Å andra sidan. Antalet fattiga är fortfarande över 1 miljard och de riktigt fattiga blir ännu fattigare. Klimatförändringarna hotar numera inte bara de fattiga ländernas innevånare i syd. I år dör åter européer i värmeböljan. Samtidigt som välståndet ökar, minskar råvaruresurserna, odlingsbar mark försaltas, urskogar huggs ner, djur och växtarter utrotas dagligen och försvinner för alltid. Och de demokratiska kärnländerna i Europa och USA hotas inifrån av ointresse, ideologier som förlorar djup, och ökande stöd för odemokratiska partier och metoder.
Och överallt hotas människans värde. Inte bara av Israels flygbombningar av oskyldiga libaneser. Inte bara av Hizbollas raketanfall. Inte bara av terrorn i Irak eller det så kallade kriget mot dessa terrorister. Inte bara av ökande krav på mer kontroll, mer registrering, förebyggande inskränkningar mot ännu oskyldiga människor.
Nej – hotet mot människovärdet går djupare än så. Hotet mot människans oändliga, obeskrivbara och alltid jämlika värde byggs mest inom oss själva.
Varför väljer vi hellre mer jobb och mer pengar istället för relationer och djupare engagemang?
Varför väljer vi hellre meningslösa bekantskaper på TV och i datorvärlden än fysiska kontakter med verkliga människor?
Varför försöker vi skapa den perfekta världen kring oss själva, och samtidigt bygga tidsbristens murar mot omvärlden, istället för att söka den helighet Gud uppmanar oss till?
Genom att förminska våra möjligheter att vara sanna människor, ge oss tid att söka både oss själva, livet och Gud, döljer vi den nödvändiga heligheten. Inte bara för oss själva. Utan än mer för en värld som aldrig någonsin tidigare varit i så stort behov av helighet som nu.
I vissa fall är kyrkan fortfarande en fristad i en allt hårdare värld. Fortfarande möts människor till gudstjänst, över många olika gränser. Det finns plats för många åldrar, många bakgrunder, många historier.
Men i andra avseenden är kyrkan en minst lika hård plats som världen utanför. Hur ofta vågar vi visa våra misslyckanden för varandra? Finns inte de osynliga kraven ständigt här? Du ska lyckas, du ska ha ett bra jobb. Du ska vara lycklig. Du ska ha en fin familj som du kan visa upp i varje fall några söndagar om året.
Och misslyckas vi gäller det alldeles för ofta att i alla fall visa en hyfsad fasad.
Så var finns heligheten? Hur söker man den?
Sanningen är – jag har inga svar.
Och svaren blir än färre när jag läser dagens bibeltexter och funderar över deras innehåll. Vem kan uppfylla Jesu krav på oss att vara rättfärdigare än skriftlärda och fariseer? Vem kan leva efter de lagar Gud gav Mose på Sinai berg? Vem kan säga till Petrus: Jag lever ett alltigenom heligt liv?
Ingen. Ingen enda av oss här inne, eller för den delen utanför kyrkan kan göra det.
Ändå vill Gud att vi ska vara heliga. Hur går det ihop?
Den enda nyans av svar jag finner är;
Gud inser mycket väl att vi aldrig kommer att kunna vara så rättfärdiga att vi kan kalla oss själva heliga. Men han söker oss genom sin egen helighet. Han uppmanar, uppmuntrar, vädjar till oss att av egen fri vilja ständigt söka det som leder till lite mer rätt, lite större rättfärdighet. En liten nyans av helighet.
Och han ger oss ständigt bevis på sin egen helighet, mitt i vardagen, om vi bara ger oss tid. Hör du inte Gud i spädbarnets joller? Ser du inte Gud i den åldrande människans livserfarna rynkor? Känner du inte Guds närhet i samtalet med din vän?
Högsommarnattens mörker djupnar. Snart går åter solen upp. Tornseglarna svingar sig mot himmelen. Lavendel och nyponros blandar sina dofter. Guds helighet är närvarande. Den uppmanar mig, och dig, att söka det ouppnåeliga. Ouppnåeligt, men nödvändigt. Alltid fortsätta söka. För världens skull. För Guds skull. För mänsklighetens skull. För din och min skull.
Amen
Julikvällen har gått över i natt när jag skriver denna andra predikan inför morgondagens Gudstjänst. Vårtbitarna sjunger fortfarande i hagen utanför vardagsrumsfönstret. Grannbondens kor råmar sin nattkonsert som de gör varje vacker sommarnatt. Annars är det tyst.
Jag söker heligheten.
Den förra predikan, den jag tänkte hålla, handlade om allt de onda som händer på jorden, kriget i Mellanöstern, klimatet som förändras, människors onda gärningar, nära och långt borta. Behovet av en helighet som motkraft, en oemotsäglig, outgrundlig, obeskrivlig, fruktansvärd helighet. Den helighet som är ouppnåelig men som ändå kräver att vi eftersträvar den.
Ändå måste jag skriva en annan predikan. Den som handlar om att ständigt söka den helighet som bevarar. Bevarar det gudomligt mänskliga i människan.
Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Gud vill att vi ska vara heliga. Men var finns denna helighet? Vad är helighet? Jag söker. Finns det ett svar? Ett svar som fungerar i dagens samhälle?
Jag är snart 50 år gammal. Runt om mig ser jag människor mitt i livet. Mina jämnåriga håller just på att lämna ungdomsföräldrastadiet och gå in i den fria medelåldern. Nu blir tid för jaget, för resor, självförverkliganden. Tid till umgänge och glädje.
Hoppas man.
Men det jag ser är inte människor med tid. Det jag hör är inte kvinnor och män som har eller tar tid för att fördjupa och förnya sig själva. Det jag ser är människor med brist. Brist på tid. Brist på tid för djupare och långvariga relationer. Brist på tid för sig själva. Brist på tid för sökande efter mening, andlighet, eller det vi kan kalla Gud.
Inte många av samtalen med det fåtal människor jag någorlunda regelbundet talar med handlar om glädjen av att ha tid till relationer, tid till sökande, tid till Gud. Istället är samtalen allt oftare centrerade till just denna brist på tid som nästan alla upplever.
Jag är så trött. Jobbet tar sån tid. Vi orkar knappast träffa folk längre. För några år sedan kunde man alltid intala sig att det skulle bli bättre. Nästa vecka lugnar det sig. Nästa månad. I höst. Sedan.
Men det lugnet kommer aldrig. Bristernas klyftor bara fördjupas. Avståndet till lugnet, där på andra sidan, blir alltid bara längre.
Varför?
Varför?
Utvecklingen i världen är så otroligt tudelad. Å ena sidan det positiva. Aldrig någonsin har så många människor haft det så bra som idag. Andelen fattiga människor sjunker. Allt fler lever i demokratiska samhällen. Välståndet ökar, inte bara i västvärlden. Flera miljöhot har avvärjts. Det har inte varit krig i Europa på över 50 år.
Å andra sidan. Antalet fattiga är fortfarande över 1 miljard och de riktigt fattiga blir ännu fattigare. Klimatförändringarna hotar numera inte bara de fattiga ländernas innevånare i syd. I år dör åter européer i värmeböljan. Samtidigt som välståndet ökar, minskar råvaruresurserna, odlingsbar mark försaltas, urskogar huggs ner, djur och växtarter utrotas dagligen och försvinner för alltid. Och de demokratiska kärnländerna i Europa och USA hotas inifrån av ointresse, ideologier som förlorar djup, och ökande stöd för odemokratiska partier och metoder.
Och överallt hotas människans värde. Inte bara av Israels flygbombningar av oskyldiga libaneser. Inte bara av Hizbollas raketanfall. Inte bara av terrorn i Irak eller det så kallade kriget mot dessa terrorister. Inte bara av ökande krav på mer kontroll, mer registrering, förebyggande inskränkningar mot ännu oskyldiga människor.
Nej – hotet mot människovärdet går djupare än så. Hotet mot människans oändliga, obeskrivbara och alltid jämlika värde byggs mest inom oss själva.
Varför väljer vi hellre mer jobb och mer pengar istället för relationer och djupare engagemang?
Varför väljer vi hellre meningslösa bekantskaper på TV och i datorvärlden än fysiska kontakter med verkliga människor?
Varför försöker vi skapa den perfekta världen kring oss själva, och samtidigt bygga tidsbristens murar mot omvärlden, istället för att söka den helighet Gud uppmanar oss till?
Genom att förminska våra möjligheter att vara sanna människor, ge oss tid att söka både oss själva, livet och Gud, döljer vi den nödvändiga heligheten. Inte bara för oss själva. Utan än mer för en värld som aldrig någonsin tidigare varit i så stort behov av helighet som nu.
I vissa fall är kyrkan fortfarande en fristad i en allt hårdare värld. Fortfarande möts människor till gudstjänst, över många olika gränser. Det finns plats för många åldrar, många bakgrunder, många historier.
Men i andra avseenden är kyrkan en minst lika hård plats som världen utanför. Hur ofta vågar vi visa våra misslyckanden för varandra? Finns inte de osynliga kraven ständigt här? Du ska lyckas, du ska ha ett bra jobb. Du ska vara lycklig. Du ska ha en fin familj som du kan visa upp i varje fall några söndagar om året.
Och misslyckas vi gäller det alldeles för ofta att i alla fall visa en hyfsad fasad.
Så var finns heligheten? Hur söker man den?
Sanningen är – jag har inga svar.
Och svaren blir än färre när jag läser dagens bibeltexter och funderar över deras innehåll. Vem kan uppfylla Jesu krav på oss att vara rättfärdigare än skriftlärda och fariseer? Vem kan leva efter de lagar Gud gav Mose på Sinai berg? Vem kan säga till Petrus: Jag lever ett alltigenom heligt liv?
Ingen. Ingen enda av oss här inne, eller för den delen utanför kyrkan kan göra det.
Ändå vill Gud att vi ska vara heliga. Hur går det ihop?
Den enda nyans av svar jag finner är;
Gud inser mycket väl att vi aldrig kommer att kunna vara så rättfärdiga att vi kan kalla oss själva heliga. Men han söker oss genom sin egen helighet. Han uppmanar, uppmuntrar, vädjar till oss att av egen fri vilja ständigt söka det som leder till lite mer rätt, lite större rättfärdighet. En liten nyans av helighet.
Och han ger oss ständigt bevis på sin egen helighet, mitt i vardagen, om vi bara ger oss tid. Hör du inte Gud i spädbarnets joller? Ser du inte Gud i den åldrande människans livserfarna rynkor? Känner du inte Guds närhet i samtalet med din vän?
Högsommarnattens mörker djupnar. Snart går åter solen upp. Tornseglarna svingar sig mot himmelen. Lavendel och nyponros blandar sina dofter. Guds helighet är närvarande. Den uppmanar mig, och dig, att söka det ouppnåeliga. Ouppnåeligt, men nödvändigt. Alltid fortsätta söka. För världens skull. För Guds skull. För mänsklighetens skull. För din och min skull.
Amen
2006-07-21
Hata Israel?
Så vinner då åter våldet i Mellanöstern. Israel bombar Libanon sönder och samman. Hizbollah skickar raketer mot Haifa.
Det verkar onekligen som om libanesiska människoliv är betydligt mindre värda än israeliska. Det är OK att döda oskyldiga libaneser, barn, unga, gamla, för att frita två soldater som ändå accepterat att deras tjänst både kan innebära död och dödande. Det är OK att döda oskyldiga palestinier i mängd, unga, barn, gamla, för att förhindra att ett betydligt färre antal israeler eventuellt ska slippa dö i bombattacker.
Är det verkligen OK? Är det inte rätt att hata Israel?
Ibland känns det verkligen så. Men:
De palestinska och libanesiska terroristerna kunde kanske vara lika grymma som israelerna om de bara var mer effektiva. Om Hizbollah hade bättre raketer, skulle de tveka att skicka dem mot Haifa eller Jerusalem och då döda hundratals istället för tiotals? Om palestiniernas självmordsbombare kunde finna sätt att ständigt döda allt fler israeler, minst lika många som israelerna dödar hos dem, skulle de tveka?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att våldet mycket sällan är rätt väg att lösa konflikter. Det har inte minst krigen i Afghanistan, Irak och det ständiga kriget kring Israel visat. Tilltron till våld som konfiktlösningsprincip måste brytas. Kraven på nedrustning, vapenexportförbud och vapenkontroll, även för handeldvapen, måste stärkas. Pacifismen, som i princip är dödförklarad, måste återuppväckas.
Idag måste världen fördöma Israels attacker och mord på hundratals libaneser. Men att hata ett land eller ett lands befolkning leder aldrig rätt. Hat leder till våld och våld till hat i en aldrig avslutande spiral. Någon gång måste någon av parterna välja bort våldet och låta förlåtelsen råda. Först då kan verklig fred vinnas.
Det verkar onekligen som om libanesiska människoliv är betydligt mindre värda än israeliska. Det är OK att döda oskyldiga libaneser, barn, unga, gamla, för att frita två soldater som ändå accepterat att deras tjänst både kan innebära död och dödande. Det är OK att döda oskyldiga palestinier i mängd, unga, barn, gamla, för att förhindra att ett betydligt färre antal israeler eventuellt ska slippa dö i bombattacker.
Är det verkligen OK? Är det inte rätt att hata Israel?
Ibland känns det verkligen så. Men:
De palestinska och libanesiska terroristerna kunde kanske vara lika grymma som israelerna om de bara var mer effektiva. Om Hizbollah hade bättre raketer, skulle de tveka att skicka dem mot Haifa eller Jerusalem och då döda hundratals istället för tiotals? Om palestiniernas självmordsbombare kunde finna sätt att ständigt döda allt fler israeler, minst lika många som israelerna dödar hos dem, skulle de tveka?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att våldet mycket sällan är rätt väg att lösa konflikter. Det har inte minst krigen i Afghanistan, Irak och det ständiga kriget kring Israel visat. Tilltron till våld som konfiktlösningsprincip måste brytas. Kraven på nedrustning, vapenexportförbud och vapenkontroll, även för handeldvapen, måste stärkas. Pacifismen, som i princip är dödförklarad, måste återuppväckas.
Idag måste världen fördöma Israels attacker och mord på hundratals libaneser. Men att hata ett land eller ett lands befolkning leder aldrig rätt. Hat leder till våld och våld till hat i en aldrig avslutande spiral. Någon gång måste någon av parterna välja bort våldet och låta förlåtelsen råda. Först då kan verklig fred vinnas.
2006-07-20
Välkommen
På söndag ska jag åter predika i Betelkyrkan, vid Våghustorget i Örebro.
Du är välkommen dit.
Temat är efterföljelse, inte förföljelse, även om de ordkombinationerna kanske kan komma att presenteras i predikan. Den lär inte helle vara vare sig politisk eller opolitisk, men absolut inte partipolitisk.
Att predika är en betydligt större utmaning än att tala inför de flesta andra sammankomster. För mig känns det som om ansvaret är större. Ibland vågar man knappt lyssna på vad man själv säger, därför att det alltid är mottagaren som har rätt att tolka.
Men jag ska i alla fall försöka våga både skriva och tala på söndag. Vågar du komma och lyssna?
Du är välkommen dit.
Temat är efterföljelse, inte förföljelse, även om de ordkombinationerna kanske kan komma att presenteras i predikan. Den lär inte helle vara vare sig politisk eller opolitisk, men absolut inte partipolitisk.
Att predika är en betydligt större utmaning än att tala inför de flesta andra sammankomster. För mig känns det som om ansvaret är större. Ibland vågar man knappt lyssna på vad man själv säger, därför att det alltid är mottagaren som har rätt att tolka.
Men jag ska i alla fall försöka våga både skriva och tala på söndag. Vågar du komma och lyssna?
2006-07-17
Bra att ta bort fastighetsskatten - knappast!
OK - jag får väl svära i kyrkan då. Jag tycker inte att det är prioriterat att ta bort fastighetsskatten.
Visst kan frågan vara en valvinnare. Det finns massor av människor som inte gillar fastighetsskatten. Men för mig är den helt OK. I alla fall om man jämför med andra skatter.
Jag skulle mycket hellre se en rejäl sänkning av inkomstskatterna. 30 miljarder till lägre skatter på arbetsinkomster skulle betyda mycket mer för Sveriges välfärd än 30 miljarder till fastighetsägarna (dit jag själv kan räkna mig). Jag skulle mycket hellre ha en högre nettolön och därför känna mig säkrare på att kunna betala fastighetsskatten, än ha en lägre nettolön och en liten fastighetsavgift. Varför? Självklart därför att jag kan bestämma själv. Jag kan bestämma över mitt boende och vilken fastighetsskatt jag ska betala. Bo billigt eller dyrt. Välja att sätta min lön på boende eller annat.
Och - det måste löna sig att vara duktig, att arbeta mycket, att förkovra sig. Det måste få synas i lönekuvertet. Idag är det alldeles för liten skillnad. Jag tycker att det är viktigare att det finns karriärvägar, som också syns i lönekuvertet, i skolan. Att en rektor ska ha rejält mer i plånboken än en nyexad lärare. Att en vidareutbilda sjuksköterska också ska se mer pengar i plånboken än en undersköterska som just slutat utbildningen. Att en uppfinningsrik ingenjör ska se att hon gör något bra, och märka det i lönekuvertet.
I det perspektivet är inte fastighetsskattesänkningar prioriterade. Men tyvärr, så verkar svensk politik vara för det mesta, oavsett vilket block som lovar. Sossarnas löften om mer bidrag är tyvärr än mer kontraproduktiva.
Visst kan frågan vara en valvinnare. Det finns massor av människor som inte gillar fastighetsskatten. Men för mig är den helt OK. I alla fall om man jämför med andra skatter.
Jag skulle mycket hellre se en rejäl sänkning av inkomstskatterna. 30 miljarder till lägre skatter på arbetsinkomster skulle betyda mycket mer för Sveriges välfärd än 30 miljarder till fastighetsägarna (dit jag själv kan räkna mig). Jag skulle mycket hellre ha en högre nettolön och därför känna mig säkrare på att kunna betala fastighetsskatten, än ha en lägre nettolön och en liten fastighetsavgift. Varför? Självklart därför att jag kan bestämma själv. Jag kan bestämma över mitt boende och vilken fastighetsskatt jag ska betala. Bo billigt eller dyrt. Välja att sätta min lön på boende eller annat.
Och - det måste löna sig att vara duktig, att arbeta mycket, att förkovra sig. Det måste få synas i lönekuvertet. Idag är det alldeles för liten skillnad. Jag tycker att det är viktigare att det finns karriärvägar, som också syns i lönekuvertet, i skolan. Att en rektor ska ha rejält mer i plånboken än en nyexad lärare. Att en vidareutbilda sjuksköterska också ska se mer pengar i plånboken än en undersköterska som just slutat utbildningen. Att en uppfinningsrik ingenjör ska se att hon gör något bra, och märka det i lönekuvertet.
I det perspektivet är inte fastighetsskattesänkningar prioriterade. Men tyvärr, så verkar svensk politik vara för det mesta, oavsett vilket block som lovar. Sossarnas löften om mer bidrag är tyvärr än mer kontraproduktiva.
2006-07-12
Blir miljön valfråga?
Märkligt. Jag har semester men skriver ändå blogg.
Suck.
Är inne på kontoret för att skicka en artikel jag skrivit. Måste bara göra en kommentar kring turerna efter Almedalen. Blir miljön valfråga? Lars Leijonborg pratade fosfater i tvättmedel. Maud Olofsson pratade gödsel och fosfor. Anders Wijkman skällde ut sitt eget parti (kd). Göran Persson vill bort från oljeberoendet.
Nu tror många förståsigpåare att miljön blir valfråga.
Jag tvivlar.
Det finns en sak som förenar Lars, Maud, Göran och miljöpartisterna (de partier som pratade miljö på Gotland). Det är att inget av partierna vågar berätta vad man egentligen borde göra. Lars törs inte berätta om bensinprishöjningar och trafikavgifter. Det gör inte Maud heller och hon törs inte heller berätta om vilka krav hon ska ställa på jord- och skogsbruk. Göran låtsas som om skogsavfall kan ersätta all bensin till samma pris (vilket är en skröna) och miljöpartisterna pratar vänt om miljön men har få konkreta förslag.
Blir det miljöpolitik i valrörelsen?
Vågar någon säga:
att bensinpriset måste fortsätta uppåt?
att biltullar är här för miljöns skull, och inte bara i Stockholms innerstad?
att charterresorna måste bli mycket dyrare?
att maten måste bära sina miljökostnader och därmed bli dyrare?
att det krävs tuffare tag mot skogsavverkningar med högre krav att spara naturvärden?
att vi måste betala för reningen av alla gifter vi använder och att det innebär dyrare smink, kemteknik o.s.v.?
att klimatförändringarna kräver en total samhällsförändring med minskade transporter som huvudfråga?
att vi inte kan kräva mer av de fattiga länderna än av oss själva, vare sig det gäller att värna rovdjur, fiska matfisk, bryta råvaror eller ta hand om avfall?
att vi inte har sett om traditionell ekonomisk tillväxt och ekologiskt ansvar verkligen går att förena?
Tror någon att detta kommer att komma upp i valrörelsen på riksplanet? Knappast. Ändå borde vi våga diskutera det. Inte för att det finns något självklart svar på hur vi löser miljöproblemen, utan snarare för att det saknas. Men om inte någon vågar ta ut svängarna ordentlig, vågar säga det som inte får sägas - i så fall blir diskussionen meningslös.
Och - demokratin kan innebära att svenskarna, tillsammans med de andra demokratiska staternas medborgare, väljer att strunta i miljön och hoppas på att det ändå löser sig. Det är en risk man får ta. Det är demokratins pris.
Suck.
Är inne på kontoret för att skicka en artikel jag skrivit. Måste bara göra en kommentar kring turerna efter Almedalen. Blir miljön valfråga? Lars Leijonborg pratade fosfater i tvättmedel. Maud Olofsson pratade gödsel och fosfor. Anders Wijkman skällde ut sitt eget parti (kd). Göran Persson vill bort från oljeberoendet.
Nu tror många förståsigpåare att miljön blir valfråga.
Jag tvivlar.
Det finns en sak som förenar Lars, Maud, Göran och miljöpartisterna (de partier som pratade miljö på Gotland). Det är att inget av partierna vågar berätta vad man egentligen borde göra. Lars törs inte berätta om bensinprishöjningar och trafikavgifter. Det gör inte Maud heller och hon törs inte heller berätta om vilka krav hon ska ställa på jord- och skogsbruk. Göran låtsas som om skogsavfall kan ersätta all bensin till samma pris (vilket är en skröna) och miljöpartisterna pratar vänt om miljön men har få konkreta förslag.
Blir det miljöpolitik i valrörelsen?
Vågar någon säga:
att bensinpriset måste fortsätta uppåt?
att biltullar är här för miljöns skull, och inte bara i Stockholms innerstad?
att charterresorna måste bli mycket dyrare?
att maten måste bära sina miljökostnader och därmed bli dyrare?
att det krävs tuffare tag mot skogsavverkningar med högre krav att spara naturvärden?
att vi måste betala för reningen av alla gifter vi använder och att det innebär dyrare smink, kemteknik o.s.v.?
att klimatförändringarna kräver en total samhällsförändring med minskade transporter som huvudfråga?
att vi inte kan kräva mer av de fattiga länderna än av oss själva, vare sig det gäller att värna rovdjur, fiska matfisk, bryta råvaror eller ta hand om avfall?
att vi inte har sett om traditionell ekonomisk tillväxt och ekologiskt ansvar verkligen går att förena?
Tror någon att detta kommer att komma upp i valrörelsen på riksplanet? Knappast. Ändå borde vi våga diskutera det. Inte för att det finns något självklart svar på hur vi löser miljöproblemen, utan snarare för att det saknas. Men om inte någon vågar ta ut svängarna ordentlig, vågar säga det som inte får sägas - i så fall blir diskussionen meningslös.
Och - demokratin kan innebära att svenskarna, tillsammans med de andra demokratiska staternas medborgare, väljer att strunta i miljön och hoppas på att det ändå löser sig. Det är en risk man får ta. Det är demokratins pris.
2006-06-27
SJs förseningar tecken på samhällsförfall?
Har alltså egentligen semester men skulle upp till Stockholm på ett möte om ansvarskommitténs arbete. Tåget skulle gått just nu, 10.38, men beräknas gå om en halvtimme cirkus. Det är inte ovanligt.
Men frågan är om detta är ett tecken på något annat, ett av tecknen på det samhällsförfall som är på gång?
Samtidigt som inte tågen går, skräpas ner och blir allmänt sunkigare, byggs nya snabbspår och serveras flygmat i X2000.
Samtidigt som potthålen i gatorna blir allt fler byggs nya vägar och planeras "länkar" och tunnlar.
Samtidigt som allt fler skolor snofsas upp blir kunskaperna sämre och medmänskligheten sätts på undantag.
Samtidigt som allt fler dementa äldre får bo i vackra äldreboenden, blir allt fler kvar hemma i ensamhet och i begynnande misär.
Det finns på alldeles för många områden två bilder av samhället. En vacker yta. Men vad döljer sig därunder? Vilka processer påverkar den långsiktiga samhällsbildningen? Var finns människan under ytan?
Se där, några tankar när tåget inte kommer som det ska.
Men frågan är om detta är ett tecken på något annat, ett av tecknen på det samhällsförfall som är på gång?
Samtidigt som inte tågen går, skräpas ner och blir allmänt sunkigare, byggs nya snabbspår och serveras flygmat i X2000.
Samtidigt som potthålen i gatorna blir allt fler byggs nya vägar och planeras "länkar" och tunnlar.
Samtidigt som allt fler skolor snofsas upp blir kunskaperna sämre och medmänskligheten sätts på undantag.
Samtidigt som allt fler dementa äldre får bo i vackra äldreboenden, blir allt fler kvar hemma i ensamhet och i begynnande misär.
Det finns på alldeles för många områden två bilder av samhället. En vacker yta. Men vad döljer sig därunder? Vilka processer påverkar den långsiktiga samhällsbildningen? Var finns människan under ytan?
Se där, några tankar när tåget inte kommer som det ska.
2006-06-26
Stick inte ut-fotbollsledare = (s)-politik?
Har lyssnat på SVTs fotbollsexperter som sågat Zlatan gång efter annan. Och suckar.
Inte har han varit bra, men knappast sämre än de flesta andra i laget. Henke Larsson har ju knappast synts på plan. Straffmissen var bara signifikativ för hans insats. Fredrik Ljungberg har varit en skugga av det han presterat i Arsenal. Kim Källström är ofta tung och springer fel, men har förvisso ett par skott och någon crossboll på plussidan. Allbäck, Jonsson, Mellberg, Lucic, Isaksson(som gjorde en bra match i lördags, men mot England---), ja inte är det stjärnstatus man ser i det övriga laget direkt.
Det som stör mig är både en del "experters" tro att laget alltid är bättre än delarna. Det är det svenska kollektivet som ska fixa det. Därför är det bättre med Allbäck och Larsson än Zlatan och Chippen. Denna tanke verkar till och med ha fortplantat sig till chefen Lagerbäck själv. Hur kan man annars tolka bytet av Zlatan, som i alla fall stått för ett bra skott och ett par hyfsade passningar, istället för Larsson, som missat en straff och det mesta i övrigt.
För mig blir det ett tecken på den svenska sjukan. Det syns också ganska tydligt i flera av kommentarerna kring laget. Man sågar Zlatan för att han inte överpresterat, för att han är kaxig och tror att han är duktig, så tvärs emot det svenska det kan vara. Men man har överseende med dussinspelarna som spelar i kollektivet.
Är det inte så socialdemokratiskt folkhemssvenskt så det förslår? (Förlåt alla socialdemokrater som läser detta - men för mig är detta just baksidan med folkhemmet) Tro inte att du är mer än någon annan. Jobba inte för dig själv utan bara för laget. Det är bättre att alla är lika dåliga än att en är riktigt bra. Och när det inte fungerar, när några vill sticka ut, då blir det interna kriser som alla vet finns men låtsas som om de inte existerar.
Nej - det behövs en liberal nytändning för det svenska landslaget. Det handlar om att både låta stjärnorna lysa, ge dem frihet att vara det de kan och vill, och samtidigt ha ledare som får dem att frivilligt spela för varandra. Tvångets och kollektivets tid är förbi. Frihetens och individualismens tid måste komma. Även i fotbollen.
För övrigt tycker jag fortfarande att Zlatan ska spela på mittfältet, eller som en tillbakadragen forward i en 4-3-3 uppställning.
Inte har han varit bra, men knappast sämre än de flesta andra i laget. Henke Larsson har ju knappast synts på plan. Straffmissen var bara signifikativ för hans insats. Fredrik Ljungberg har varit en skugga av det han presterat i Arsenal. Kim Källström är ofta tung och springer fel, men har förvisso ett par skott och någon crossboll på plussidan. Allbäck, Jonsson, Mellberg, Lucic, Isaksson(som gjorde en bra match i lördags, men mot England---), ja inte är det stjärnstatus man ser i det övriga laget direkt.
Det som stör mig är både en del "experters" tro att laget alltid är bättre än delarna. Det är det svenska kollektivet som ska fixa det. Därför är det bättre med Allbäck och Larsson än Zlatan och Chippen. Denna tanke verkar till och med ha fortplantat sig till chefen Lagerbäck själv. Hur kan man annars tolka bytet av Zlatan, som i alla fall stått för ett bra skott och ett par hyfsade passningar, istället för Larsson, som missat en straff och det mesta i övrigt.
För mig blir det ett tecken på den svenska sjukan. Det syns också ganska tydligt i flera av kommentarerna kring laget. Man sågar Zlatan för att han inte överpresterat, för att han är kaxig och tror att han är duktig, så tvärs emot det svenska det kan vara. Men man har överseende med dussinspelarna som spelar i kollektivet.
Är det inte så socialdemokratiskt folkhemssvenskt så det förslår? (Förlåt alla socialdemokrater som läser detta - men för mig är detta just baksidan med folkhemmet) Tro inte att du är mer än någon annan. Jobba inte för dig själv utan bara för laget. Det är bättre att alla är lika dåliga än att en är riktigt bra. Och när det inte fungerar, när några vill sticka ut, då blir det interna kriser som alla vet finns men låtsas som om de inte existerar.
Nej - det behövs en liberal nytändning för det svenska landslaget. Det handlar om att både låta stjärnorna lysa, ge dem frihet att vara det de kan och vill, och samtidigt ha ledare som får dem att frivilligt spela för varandra. Tvångets och kollektivets tid är förbi. Frihetens och individualismens tid måste komma. Även i fotbollen.
För övrigt tycker jag fortfarande att Zlatan ska spela på mittfältet, eller som en tillbakadragen forward i en 4-3-3 uppställning.
På jobbet...
trots att semestern börjat. Och jag vet att jag inte är ensam. Allt fler som har jobb arbetar allt mer, lediga dagar, semesterdagar, helgdagar, kvällar. Samtidigt finns allt fler som saknar allt mer av det som ett arbete ger.
Varför är det så?
Jag funderar ganska mycket över det och vad man skulle kunna göra åt det. Är det politik? Är det marknaden? Är det det personliga ansvaret? Är det livsstil, eller människosyn?
Nån gång kanske man kommer fram till ett svar.
Kanske
Varför är det så?
Jag funderar ganska mycket över det och vad man skulle kunna göra åt det. Är det politik? Är det marknaden? Är det det personliga ansvaret? Är det livsstil, eller människosyn?
Nån gång kanske man kommer fram till ett svar.
Kanske
2006-06-22
Snart semester, eller
Sista dagen på jobbet innan semester. Ändå är två dagar nästa vecka inbokade. Suck... Som det känns just nu vore det skönt med ett par månaders vila.
Jag har fortfarande inte kunnat smälta gårdagens fullmäktige. Dels för att besluten blev som de blev. Men också för det hårda debattklimatet. Det tar hårt att bli anklagad både för det ena och det andra, som person, inte som politisk företrädare. Det kan inget mediagenomslag uppväga. Tankarna om det är värt priset att vara politiker kommer.
Torgny Larsson, kommunfullmäktiges ordförande (s), avslutade med några tankar kring politiska angrepp. Jag tycker Torgny är en mycket bra ordförande av många olika skäl. Men jag tror att hans dröm om en valrörelse utan hårda angrepp är och förblir en dröm.
På kommunstyrelsen dagen innan kom en av hans partikamrater, Lars-Erik Soting, klädd i en LO tröja. På ryggen stod budskapen: "Trygghet eller rädsla? Du väljer." Budskapet är tydligt. Sossarna står för trygghet. Vi för rädsla. Vi vill alltså skapa rädda människor. Finns det någon sanning bakom detta? Varför vill man skrämma människor istället för att prata politik?
Det är bara att sucka vidare. Torgnys dröm kommer att förbli en dröm. Tyvärr.
Jag har fortfarande inte kunnat smälta gårdagens fullmäktige. Dels för att besluten blev som de blev. Men också för det hårda debattklimatet. Det tar hårt att bli anklagad både för det ena och det andra, som person, inte som politisk företrädare. Det kan inget mediagenomslag uppväga. Tankarna om det är värt priset att vara politiker kommer.
Torgny Larsson, kommunfullmäktiges ordförande (s), avslutade med några tankar kring politiska angrepp. Jag tycker Torgny är en mycket bra ordförande av många olika skäl. Men jag tror att hans dröm om en valrörelse utan hårda angrepp är och förblir en dröm.
På kommunstyrelsen dagen innan kom en av hans partikamrater, Lars-Erik Soting, klädd i en LO tröja. På ryggen stod budskapen: "Trygghet eller rädsla? Du väljer." Budskapet är tydligt. Sossarna står för trygghet. Vi för rädsla. Vi vill alltså skapa rädda människor. Finns det någon sanning bakom detta? Varför vill man skrämma människor istället för att prata politik?
Det är bara att sucka vidare. Torgnys dröm kommer att förbli en dröm. Tyvärr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)