ÖSK - Åtvid 1-0

Sossen Jelecak gjorde ett snyggt mål när ÖSK spöade Åtvidaberg i lördags. Signifikativt kom inlägget från höger:)

Det känns ganska bra inför serien. Inte lika enkel försäsong som i fjol. Mer kämpande men också stunder med riktigt trevligt spel. Nyförvärvet Henriksson kan säkert skapa ett mycket starkt mittfält när Larsen, Nordback och Anttonen är fullt speldugliga. Kanske superettans vassaste.

Såg också britten Jeffs. Tycker att han visade betydligt mer fotbollskunnande än någon av fjolårets importer. Han var inte helt säker i sin roll som högerback, tog ett par ganska dumma beslut när han inte säkrade utan spelade svårt, men det var på slutet när han säkert var rätt trött. Men som högerback fungerar Fredrik Samuelsson bättre. Tillsammans med Patrik Haginge ger det en backlinje som också kommer att inge respekt.

Målvakter verkar ÖSK ha två dugliga. Westman spelade upp sig efterhand i fjol. Simon Nurme hade inte mycket att göra i går men gjorde ett par fina utkast direkt efter räddning.

Återstår anfallet. Mirsa J är en oslipad diamant kanske. Herish K känns inte het för fem öre. Johan P verkar spännande. Men en tung centertank vore intressant.

Pinsamt Pehrson

Så har då Folkpartiet tagit ytterligare ett steg bort från liberalismen. I detta fall gäller det inte bara socialliberalismen, utan liberalismen med nästan alla varianter av prefix som finns. Nu ska partiet tillsammans med socialdemokraterna driva igenom buggningsrättigheter för svensk polis. Inte för att det behövs - det har man inte kunnat visa. Utan för att det är en symbolfråga för män som vill visa styrka.

Under Johan Pehrsons ledning av justitieutskottet har Folkpartiets rättspolitik förvandlats. Det har blivit allt mer av hårda tag, större inskränkningar i den personliga integriteten och mer krav på olika former av tvångsåtgärder.

Denna väg har säkert en majoritet av svenskarna bakom sig. Därför passar den väldigt bra för den populism som tyvärr också griper omkring sig i Folkpartiet. Men den har mycket litet med traditionell liberalism att göra.

Spännande nätverk i Stockholm startat

Idag på DN debatt kan man läsa om det nystartade nätverket för trafikavgifter i Stockholm. Folkpartister, kristdemokrater och stockholmspartister går nu öppet ut och kritiserar högern i huvudstaden och dess ointelligenta motstånd mot allt vad trafikavgifter heter. Det är lysande!

Trafikavgifter är en naturlig del i en liberal politik. Det är lika galet att låtsas som om bussar utan avgifter är gratis som att säga att trafik utan avgift är gratis. All trafik kostar pengar. Bussarnas resenärer bör betala för sina resor. Detsamma bör biltrafikanter. Då ska man också räkna in alla kostnader. Inte bara bensin och slitage på fordonet. Utan även miljö- och hälsokonsekvenser.

Det ensidiga motstånd mot dessa avgifter som högermoderaterna och högerliberalerna i Stockholm hittills uppammat är märkligt. I vart fall borde liberaler av alla schatteringar inse att marknadsekonomin förutsätter att man sätter pris på ändliga resurser. Det spelar ingen roll om det är en vara som mjölk eller bensin, eller tillgång till en nyttighet som sjukvård eller ren miljö.

Så för liberalismens fortsatta framgångar önskar jag nätverket lycka till!

Var finns (s)?

Sällan har jag varit med om att ett parti som påstås vara det enda regeringsdugliga gör så lite. Idag fick jag till exempel redovisningen av arbetslösheten i Örebro. Den är högre i år än förra året, 5,3 istället för 5,2 %. Skillnaden mellan kommunen och rikssnittet har ökat till 1,2 %. Samtidigt är 2300 personer sysselsatta i olika program. Det är 700 fler än i juli.

Det finns många som säger att frågan om arbete kommer att fälla avgörande i valet. Det märkliga är att vare sig regeringen eller kommunledningen gör något. Båda tycks hoppas att de så kallade plusjobben ska lösa allt. Frågan är om de löser något.

Örebro behöver en helt annan syn på företagande än vad dagens kommunledning är mäktig. De saknar i alldeles för stor utsträckning den insyn i framförallt småföretagande och de insikter om företagandets villkor som är nödvändiga för att Örebro ska kunna bli en vinnare i framtiden.

Det räcker med att titta på oviljan mot friskolor och alternativ inom äldreomsorgen. Tänk vilken skillnad det hade varit om kommunen varit öppen mot den ofta kvinnligt dominerade servicesektorn. Hur många nya arbetstillfällen det hade kunnat skapa får vi aldrig reda på. Men det kommer att ändras efter valet!

Välkommen tillbaka Karin!

Karin Pilsäter bryter sin timeout efter rattonykterheten. Det är bra! Dels för att ingen människa ska bli dömd för evigt för ett enstaka fel. Alla människor har rätt till en andra chans.

Dels för att Folkpartiet behöver Karin Pilsäter. Hon är en av alldeles för få kvinnor i partitoppen. Hon står för en politik som inte alltid är så strömlinjeformad som partiets numera alldeles för ofta är. Hon har den erfarenhet som behövs för att kunna säga ifrån. Hon har erfarenheten, kunskapen och förmågan att bli en bra minister.

Så:
Välkommen tillbaka Karin!

Varför dessa kommunala bolag???

Jag blir så otroligt trött på vissa delar av mitt arbete som politiker. Idag har vi haft styrelsemöte i Örebro Rådhus AB. Där har sju kommunalråd suttit och lyssnat på hur det går för de kommunala bolagen. Vår tid går åt till att lyssna till beskrivningar av konferensanläggningar, rumsstandarder, badvatten, turiststugor, bandbredd och W-LAN, mässbyggnationer och hyressituationer.

Jag bara frågar mig: Är detta det vi politiker ska syssla med???

En del menar att kommunala bolag är något bra. Att kommunpolitikerna både kan hantera bolag som agerar på fria marknader och kommunala verksamheter som vård, skola och omsorg. Kanske är det så...

Men det jag ser i min vardag är något annat. Det är politiker som tycker det är roligare att bygga mässor och nya badanläggningar än att hitta effektiva lösningar på vardagsgrått effektivitetsslit i skolan. Det är naturligt. Det är inte speciellt roligt att gneta på med vardagsarbetet. Utveckling, vare sig det är av staden eller något kommunalt bolag, är roligare.
Men detta innebär risker. De kommunala kärnverksamheterna behöver all politisk uppmärksamhet de kan få. Utmaningarna är stora. Tyvärr handlar det också i fortsättningen ofta om att lyckas få den kommunala organisationen att göra mer för mindre pengar.

Att i detta läge lägga sådan kraft på det vi inte behöver göra kommer i längden att vara kontraproduktivt ( eller för att använda ett annat ord - dåligt!)

Avhoppande grönrödingar

Så har man fått det svart på vitt. Många politiker på vänsterkanten bokar redan in valförlusten. Istället för att stanna kvar och bli en förlorare väljer en tredjedel att avgå i och med valet. Det är inte förvånande. Här i Örebro känns det som om nästan alla, medborgare, kommunalanställda och politiker inser att möjligheterna för det nödvändiga maktskiftet är enorma. Det känns inspirerande och roligt.

Tristare är det dock att höra parti(s)ekreterare Ulvskog i radion. Dels för att bortförklaringar av egna problem inte är hennes bästa gren. Men framförallt för att hon böjer på sanningen. Enligt Ulvskog måste borgerliga partier annonsera för att få folk på riksdagslistan. Jag tror inte att det stämmer överhuvudtaget. Inget borgerligt parti behöver annonsera för att i vart fall kunna bräda de allra flesta av vänsterkartellens kandidater. Kvaliteten hos (s)-kandidaterna skrämmer i vart fall inte mig.

Men samtidigt stämmer det att vi annonserar efter intresserade. Vi i Folkpartiet har till och med beslutat att ickemedlemmar kan få stå på våra listor. Hur går det ihop?

Enkel. Vi inser det som (s) inte vill eller kan inse. Politiken är i alldeles för hög grad en klubb för inbördes beundran. Påverkan från människor utanför partierna (eller fackpamparnas styrelser för (s) del) är alldeles för liten. Samtidigt vet vi att många människor är politiskt engagerade, även om det inte sker inom partierna.

För att minska rädslan för det partipolitiska engagemanget försöker vi därför att sänka tröskeln in i partiet och politiken. Med bibehållet fokus på ideologin, avdramatiserar vi det partipolitiska engagemanget. Det har lönat sig. Folkpartiets medlemskår ökar. Många nya och intressanta personer söker sig till oss. Den utvecklingen är positiv. Därför är det så trist att en partisekreterare inte vill eller kan inse att hon och hennes parti kanske är det största betonghindret för ökat politiskt engagemang.

Kommunal mässhall?????????

I dagens NA kunde vi läsa om att det snart skulle vara klart med en mässhall i Örebro. Eller i vart fall så skulle ett beslut fattas.

Jag suckar. Som en hyfsat centralt placerad politiker i Örebro, ännu med mycket liten makt (men vänta bara till efter valet), har jag kunnat följa diskussionerna på distans. Det finns mycket som talar för att också detta bygge, om det blir av, blir ett hel- eller halvkommunalt stödprojekt. Kommunen kommer att gå in med ett antal miljoner och riskera ytterligare miljoner i framtiden. Skälet: att stödja en del av näringslivet.

För mig blir det så oliberalt det kan. Varför ska kommunen stötta just besöksnäringen? Varför i så fall bara bygga konferens- och mässlokaler i kommunal regi? Varför inte ta över hela näringslivet och göra det beroende av offentligt stöd?

Örebro kommun behöver en mängd förändringar. Kommunen som organisation behöver en ledning som kan skilja på offentligt ansvar och privat ansvar. Kommunen som geografisk enhet behöver ett näringsliv som kan stå på egna ben och inte alltid luta sig mot det offentliga. Som det är nu finns det alldeles för många oheliga allianser och osynliga bindningar mellan det kommunala och det privata.

Jag kan bara jämföra med Sollentuna. Där finns en privat mässa, helt utan stöd från kommunen. Där finns ett privat näringsliv som växer så det knakar. Men så har också den kommunen en knapp miljard på banken och kan finansiera alla nödvändiga investeringar med egna pengar.

Är verkligen sport så viktigt

Jag är sportfåne. Erkänner det utan omsvep. Gillar att gå på ÖSKs träningsmatcher i fotboll, på frysande bandymatcher. Gillar att se ungarna sparka boll på Mellringeplan och titta på fältritt vid Segersjö. Gillade till och med att se landskampen i går på TV, trots Zlatans skada och ett uselt försvarsspel av främst högerbacken (vill inte namnge honom för han var så himla dålig).

Men jag blir så otroligt trött på alla dessa intervjuer med idrottsmän som vunnit eller gjort något bra resultat. "Har du fattat vad du gjort?" "Nej inte än, men det kommer nog i kväll."

Vaddå fattat. Har man hoppat 2,40 eller gjort mål i ishockey måste man vara otroligt korkad för att inte veta vad man gjort. Har man vunnit guld i skidor eller knackat ut en curlingsten, har man väl just gjort det; vunnit guld i skidor eller knackat ut en curlingsten.

Det finns en risk att idrotten, liksom annan nöjesindustri, skapar sig en betydelse den inte har. Världen förändras inte för att Sverige tog 14 OS- medaljer. Knappast heller för att Zlatan gör succé i Juvve. Därför borde idrotten och dess företrädare få den plats de förtjänar, som nöjesarbetare utan mer inflytande än just sådana som roar för stunden.

Om idrotten, eller för den delen övrig nöjesindustri, skulle vara likare för annan samhällsutveckling skulle i vart fall jag bli orolig. För vem vill leva i ett samhälle där bara segrarna räknas, där det gäller att se bäst ut, sjunga vackrast eller i vart fall ha rätt kontakter med rätt producenter, journalister, agenter?

Björn Sundins övertramp

I dagens Nerikes Allehanda har socialdemokraten Björn Sundin skrivit en debattartikel som i början kan verka som en artikel som pekar på det grymma i den allt mer personangreppsinriktade politiken. Men artikeln spårar snabbt ur. Istället för att skriva om sitt eget partis märkliga hanteringar av mejl och bilder, väljer han att citera ur en annan tidnings osmakliga skrivningar om en folkpartist. Genom att göra detta på det sätt han gör, blir han en megafon just för dessa personangrepp. Istället för att göra saker bättre, förvärrar han situationen än mer.

Jag hoppas att detta har skett utan förstånd av vad som hans publicering inneburit, men jag är osäker på om detta bara är oförstånd. Det känns väldigt bekymmersamt och mer av en politisk strategi att svärta ner andra partiers politiker, inte genom att säga saker själv, utan genom att använda stora och direkta citat som blir huvudpunkten i artikeln.

Är då denna blogg ett personangrepp på Björn Sundin. Jag hoppas att den inte kan uppfattas på det sättet. Jag respekterar mycket av vad Sundin står för. Ofta är han en förändringsbenägen socialdemokrat. Men jag är rädd för att det finns mycket taktik i många delar av det spel socialdemokraterna för och kommer att föra inför valet.

Fågelvirus - eller Så skapar man en nyhet

92 människor har dött av att ha blivit infekterade av fågelviruset H5N1 de senaste åren över hela jorden. Det är ungefär lika många som dör i trafiken i Sverige på ett par månader. Det är betydligt färre än de hundratals som dör varje år i Europa av salmonella. Det är promille av vad som dör varje år i världen efter att ha infekterats av HIV, malaria eller andra tredjevärlden-sjukdomar. Det är inte ens mätbart i förhållande till de barn som dör varje år av att sakna rent vatten, tillräckligt med mat och grundläggande sjukvård.

Fågelviruset lär ha funnits i denna form i tiotalet år utan att ha lyckats mutera till en form som smittar mellan människor, eller direkt mellan fågel - människa. Så varför denna uppståndelse?

Vem tjänar på att människor blir panikslagna för något som inte finns? Vilka nyheter behöver vi för att känna oss lagom otrygga? Varför dessa krav på ständigt nya yttre fiender?

Kanske kommer det en pandemi så småningom, en världssjukdom som kommer att döda miljontals människor. Visst gäller det att ha beredskap för när detta kommer att inträffa. Men politiker världen över borde kanske lägga mer energi på att bekämpa de orättvisor som redan idag dödar miljontals varje år, och mindre på det som kanske, kanske kommer att hända.

Politik eller...

Lyssnar på det tragiska spel som pågår mellan s och m. Vem ska dra Svarte Petter och stå med skammen när allt är klart? Är det sossarna som kommer att stämplas av att vara ett parti där hanteringen av politiska motståndare inte ligger på rätt sida de etiska riktlinjerna? Eller blir det moderaterna som försöker göra en höna av en fjäder?

Spelar egentligen ingen roll. Det visar tyvärr bara på hur lite politik det nuförtiden är i politiken. Är det inte större skillnad politiskt mellan de två största partierna än vad det är mellan s och m idag, måste kampen handla om något annat. Då blir det intressantare att lyfta eller smutskasta personerna, istället för att debattera de politiska skiljelinjerna.

Visst spelar personerna roll i politiken. I Örebro är jag till exempel övertygad om att kommunen skulle må bättre med andra personer i ledningen. Men kommunpolitiken är betydligt mycket mer pragmatik än vad den nationella politiken är. Vi har, tyvärr, allt mer blivit ett kompani som får traska patrullo efter riksdagens pipa. Det kommunala självbestämmandet är på utdöende.

Men åter till den eventuella stora "politiska" debatten... Det finns en sak som oroar mig. Med risk att skriva en självuppfyllande profetia, känns det som om årets valkampanj riskerar att bli just en kamp där alla medel är tillåtna. Kommer vi år 2006 att få se den första verkliga "negative campaigning"-valrörelsen, där det är viktigare att smutskasta motståndaren än att berätta om det egna alternativet?

Risken är uppenbar.

JA till friskolor

Åter på jobbet efter att i trekvart stått och lyssnat på Karl-Johansskolans niondeklassares musikal "Disney". De spelade för ett hundratal elever , tidigare i veckan har de varit på "turné" till andra skolor. Skulle egentligen varit där på den offentliga föreställningen i kväll, men jobbet...

Finns egentligen bara en sak att säga: FANTASTISKT! Tänk att Örebro får ha denna skola. Tänk att så många barn får förmånen att vara elever där! Tänk vilket värde skolan har, inte bara för sig själv, utan för andra skolor, för samhället!

På vägen tillbaka till jobbet funderar jag över den lokala vänsterkartellens ständiga nej till friskolor. Huvudkritiken är att barnen ska integreras och att friskolor segregerar. Bakom detta ligger en känsla av att om inte alla är bäst får i alla fall inte någon ha det bättre än någon annan, i vart fall inte så det syns. Hellre ska alla vara jämlikt dåliga, än att ge några chansen att få det bättre.

Men varför ska vi använda våra barn som de enda vapnen mot segregationen? Hur står det till med de vuxna politiker som driver denna antifriskolepolitik? Hur gör de med den makt de har över sina egna liv? Vilka väljer att bo kvar i, eller flytta till, några av de bostadsområden som alltid utpekas som problem? Var går deras barn i skola? Var arbetar de? Med vad?

För mig blir det en ohållbar politisk ståndpunkt att säga att andra, främst andras barn, ska tvingas att göra det jag själv inte vill, kan, orkar eller törs göra. "Låt andra ta ansvar-politiken" kan aldrig vara socialliberal, och knappast heller leda till den integration i vart fall vi i Folkpartiet vill.

KF = Knappt Funktionsduglig?

KF är förkortningen på KommunFullmäktige för oss som finns i politikens korridorer. För vanlige man är det inte säkert att man kopplar samman dessa två bokstäver till det finaste politiska uppdraget i landet. Att vara fullmäktigeledamot är att vara vald av medborgarna. Att sitta i kommunfullmäktige är att besluta om de nära och viktiga frågorna, skolan, vården, omsorgen, vägarna, kulturen. Till skillnad från riksdagsuppdraget, som visserligen är bättre betalt och mer prestigefyllt, är fullmäktigeuppdraget det politiska uppdrag som är närmast medborgarna och därför viktigast.

Eller borde vara...

I går på fullmäktige hände det igen. Vi hann inte med dagordningen! Det är inte första gången. Till skillnad från många andra gånger fanns ett par ärenden som var viktiga beslut. Planprogrammet över Ladu- och Sörbyängarna. Busstaxorna. Men de ärendena var avklarade på ett par timmar. De övriga timmarna var, som vanligt, mer ord och mindre innehåll.

I går fick jag nog. Jag begärde ordningsfråga. Whow - vilken grej, eller hur? Samma känsla som när Lina Andersson klöv mållinjen i tisdags...

Nej, inte riktigt. Men för mig är det viktigt att fullmäktige just är det betydelsefulla uppdrag det borde vara. Där de stora besluten ska fattas. Där de viktiga besluten först diskuteras, konflikterna tydliggörs, partiernas linjer skärps.

Då kan man inte i varje fråga skapa allmänpolitiska debatter om än det ena, än det andra. Om allt är lika viktigt, om diskussionen - dess längd och antalet inlägg - blir lika viktigt som besluten, blir till slut ingenting viktigt.

I går ville ett antal ledamöter ha en allmän kulturpolitisk diskussion. Ärendet rörde egentligen en rättelse för att kulturförvaltningen skulle kunna fakturera rätt. Jag bad att få slippa den diskussionen, eftersom den inte skulle leda fram till något beslut av värde. Den respekten borde vi som sitter ha för demokratin.

För hur många utanför fullmäktiges väggar kommer vi att kunna locka, om allt vi har att erbjuda är ändlösa diskussioner utan annat mål än att just diskutera?

Problem med (s)jälvbilden?

De senaste månaderna har flera av folkpartiets förtroendevalda pratat med mig om situationen i deras nämnd. Klimatet i nämnden upplevs som allt hårdare. Ofta är det den socialdemokratske ordföranden som på olika sätt angriper oppositionen, ibland i sak, men allt oftare personligt.

Detta är ett bekymmer. Flera av de förtroendevalda tvekar över om de vill fortsätta som politiker. Man frågar sig om det är värt de bekymmer som man åsamkas.

Men det vittnar kanske mer om de press socialdemokraterna i Örebro är satta i. Allt fler inser att ett maktskifte efter valet inte bara är en möjlighet utan en sannolik utveckling. Detta verkar få de sämsta egenskaperna hos ett parti som är vant vid makt att framträda än tydligare. Istället för att försöka driva sin egen politik bättre, attackerar man andra partier.

Strategin är tydlig. Det är enklare att samla de egna styrkorna om det finns en gemensam yttre fiende. Men detta agerande kommer att skapa problem, både för socialdemokratin och för den demokrati de i många brandtal påstår sig försvara.

Sossarnas svek

Idag kör sossarna igång valrörelsen. För deras del verkar det mest betyda att man drar igång löfteskarusellen och ser till så att penningpåsarna lätt kan föras över från LOs mer eller mindre borgerliga väljare till det stora partiets kassakista.

Kampanjen drar igång i Örebro, en gång en socialdemokratisk mönsterkommun. Nu en kommun med stora bekymmer. På sossarnas hemsida kan man läsa om deras tre stora löften:

Alla ska ha jobb. I Örebro kommun ligger snittet av arbetslösa ständigt runt en procentenhet över rikssnittet. De utomnordiska medborgarnas arbetslöshet är nästan 20 procent. Utanförskapet ökar. Inte ens arbetsmarknadsåtgärder kan frisera misslyckandet.

Alla ska med i skolan. I Örebro kommun hamnar allt fler utanför. Betygsresultaten är dåliga trots att skolan är dyr. Resultaten visar att de svagaste eleverna lämnas utanför. Det finns ingenting som kan frisera det socialdemokratiska misslyckandet.

Mer pengar till äldreomsorgen. I Örebro kommun finns problem, vilket vi kommer att visa i en rapport i morgon. Men det stora problemet är Ylva Johanssons ofinansierade löften. Hon tror att hon kan lova att socialdemokraterna i Örebro ska satsa 14 miljoner mer nästa år och 140 miljoner mer om tio år på äldreomsorgen, förutom alla de naturliga kostnadshöjningarna. Det gör hon i en kommun som de senaste två åren dragit ner på i princip allt som har med äldreomsorg att göra.

Det är tragiskt att den fackföreningsrörelse som borde se till sina medlemmars bästa istället väljer att ta ställning för ett parti som misslyckas gång efter gång. Det är tragiskt att svensk politik i så stor utsträckning styrs av det parti som både har den största kassakistan, den rikaste LObbyorganisationen och det rymligaste samvetet när det gäller att ta emot bidrag från utomstående.

Men för att valet 2006 ska vinnas krävs förhoppningsvis mer än fagra löften och snygga annonskampanjer.

Sossarna sviker vargarna

Nu har sossarna åter bekänt färg i en naturvårdsfråga. Partisekreteraren Ulvskog visar sig vara just en varg i fårakläder. Problemet är bara att hon ger efter för jägarlobbyn och sviker vargen.

Jägarlobbyn är en av riksdagens starkaste. Riksdagens jägargrupp är rikt representerad med ledamöter från alla partier. De har en orimligt stark ställning när det gäller många jaktfrågor.

Det är väl känt att Svenska Jägarförbundet redan idag vill börja skjuta varg. Den tjuvjakt som förekommer är känd, inofficiellt, bland de allra flesta jägarna. SGT (Skjut, Gräv, Tig) är ingen saga. Tiotals vargar dödas årligen av samvetslösa jägare som inte tvekar att begå brott för att värna sitt egenintresse av att själva få döda älg och rådjur.

Ulvskog menar att man måste ta med landsbygdsbefolkningens oro när man ska börja skatta viltstammarna. Med sådana ord underblåser hon den obefogade rädslan för framförallt vargen. Fortfarande detta nådens år 2006 tror folk på allvar att vargen snart ska komma krypande fram till förstutrappen och sno åt sig småbarnen som stilla leker. Men detta är bara sagor. Vargen har i modern tid inte angripit någon människa på det sättet. Vargen är skygg.

Snart står bara Folkpartiet och Miljöpartiet kvar bakom att också vargen ska ha rätt att överleva i Sverige. Vi får hoppas att fler än jägarna får göra sin röst hörd i riksdagen. För det är faktiskt så att även i de vargtätaste områdena i Sverige är varghatarna i minoritet.

Plusjobb

I morgon ska kommunen kanske börja anställa plusjobbare. Tycker det känns som ett minusalternativ. Vad ska de göra, egentligen? Jobb som inte finns? Jobb som ingen saknar? Jobb som ingen vill göra? Jobb utan kompetensbehov?

Visst behöver vi nya jobb. Visst behöver vi jobb där kompetensinnehållet varierar. Men frågan är om plusjobben är lösningen.

Det känns som om plusjobben egentligen är ett socialdemokratiskt köttben, dels till AM(S), dels till Kommunal. Men nu visar det sig att Kommunal inte alls alltid vill gnaga på detta köttben. Flera dugliga fackmänniskor inser det många insett: Det går inte att dra gränser mellan jobb som ska utföras av ordinarie anställda och jobb som plusjobbarna får göra. Risken att plusjobbarna tar någon annans arbete, ordinarie, vikarie eller timanställd, är uppenbar.

Bara ett exempel:
Omfattningen av hemtjänst idag är inte alls densamma som för 20 år sedan. Då fanns tid för mer omsorg. Idag är det nästan bara vård och snabbservice. Ska plusjobbarna återställa hemtjänsten till den omsorgsgrad den hade förr? Innebär det att staten menar att kommunerna egentligen gör för lite? Kommer det att innebära krav från staten att kommunerna, när valet är över, tar över kostnaderna för dessa jobb och inlemmar dem i det ordinarie kommunala uppdraget?

Vem ska i så fall betala?

Och: Det finns en skrämmande underton i regeringens syn på kommunalt arbete. Det är en indirekt nedvärdering av behovet av kompetens inom kommunerna när man säger att plusjobbarna nu får chansen att visa upp sig för att sedan bli anställda. Men, kära regering, är det verkligen så? Är det inte så att kommunerna också har behov av stark kompetens, god utbildning och så vidare? Menar regeringen att vem som helst kan sköta ett kommunalt arbete? Är det en socialdemokratisk syn på offentlig sektor???

Islam och demokrati = sant?

Jag vill inte påstå att jag är en expert på islam. Men jag kan nog mer än genomsnittssvensken. I min ungdom, under mina juridikstudier, gjorde jag ett examensarbete i islamsk handelsrätt. Hur påverkar islams syn på rättsväsende möjligheterna för internationell handel? I det arbetet läste jag bland annat Koran ett antal gånger, liksom ytterligare ett antal skrifter. Problemet är att så mycket då, för 20 år sedan, var skrivet på arabiska och enbart arabiska. Det gick inte att få en fullständig bild av verkligheten.

Mycket har förändrats sedan dess. Men jag har alltid burit med mig en fundering. Kan islam och demokrati förenas? Visst finns det massor av exempel både i Koran och bland uttalanden som mer eller mindre sant tillskrivs Muhammed att man ska agera på det ena eller andra sättet. Det går, liksom i Bibeln, att hitta utsnitt som rättfärdigar både godhet och våld.

Men det finns en sak som skiljer. Bibeln har aldrig gjort anspråk på att vara Guds ord, nedskrivet och färdigt och bara för människorna att använda. Bibeln är skriven av människor, inspirerade av Gud. Koran är däremot i princip färdig och otolkningsbar. Det är därför mycket svårare att vara liberalteologisk muslim än att vara liberalteologisk kristen.

Till skillnad från Bibeln är också Koran betydligt mer uppbyggd som en traditionell naturrättslagbok. Du skall och du skall inte dominerar på ett helt annat sätt i Koran än i Bibeln.¨

Med de senaste dagarnas händelser i färskt minne ställs åter denna, än så länge obesvarade, fråga framför mig: Hur kan islam och demokrati förenas? När demokratiskt fattade beslut strider mot det ord som finns i Koran, hur ska då en sann muslim agera?

Jag hoppas och tror att det finns vägar runt detta. Det visar sig att i princip alla svenska muslimer klarar av denna balansgång. Därför borde man kunna se ljust på framtiden. Men då måste man också hoppas att de i väst boende muslimerna orkar påverka sina religionsfränder i den övriga muslimska världen, och att inte påverkan sker åt motsatt håll.

Vivalla

Tvärsnytt gör en serie om Vivalla och problemen där. Problemet med att åter visa Vivalla som ett problem är att det blir problemet som blir problem...

Alla samhälllen har sina bekymmer. Det finns olika sätt att tackla dessa. Antingen ser man det just som ett problem som någon, gärna utifrån, måste lösa. Det blir lätt passiviserande och tar makten från dem som man utgår är kärnan till problemet. Den svenska integrationspolitiken lider till stor del av detta synsätt.

Det andra är att se den nuvarande situationen som en utmaning, som något som går att förändra, bara man ger människorna rätt verktyg. Här måste en omsvängning av svensk integrationspolitik ske. Mer energi måste läggas på att skapa förutsätttningarna för alla dessa starka, nya svenskar att själva skapa sig sin framtid. Mer energi måste läggas på att ge dem bra utbildning, möjlighet till att skapa egna jobb, möjlighet att själva skapa sin egen meningsfulla fritid och så vidare.

Denna integrationspolitik är ännu så länge bara en dröm. Men den måste förverkligas för att samhället ska kunna utvecklas.