Korruptionens (s)venska ansikte

Så har då LO dragit igång årets stödkampanj för sossarna. Trots att inte ens hälften av medlemmarna röstar på (s) anser sig pamparna i toppen kunna använda miljoner och åter miljoner till sossestöd. Det är skamligt.

Tyvärr räcker inte det med miljonerna till kampanjannonser. Under valrörelsen kommer (s)-märkta LO-anställda fackföreträdare att kampanja för partiet på betald arbetstid. Då använder de inte bara sina medlemmars pengar till sossekampanj. De använder företagens tid och resurser för att förstärka enpartistaten Sverige.

Nej - enpartistat är ett för starkt ord. Men det socialdemokratiska Sverige är rent politiskt sett ett av de minst jämlika länderna i Europa. Den socialdemokratiska maktorganisationen har spritt sig genom alla samhällssektorer och skapat oacceptabla bindningar mellan politisk, facklig, ekonomisk och administrativ makt. Det tydligaste exemplet är bindningen mellan LOs toppar och sossarna. De köper sig politisk makt genom att använda medlemmarnas pengar på sätt som inte majoriteten vill.

I andra länder finns korruptionen som en otydlig kraft under ytan. I Sverige annonseras den ut på LOs affischtavlor.

Ett Örebro för alla är ett Örebro för ingen

Läser socialdemokraternas valtidning "Ett Örebro för alla". Förutom att det fascinerar hur mycket pengar det partiet har blir man bekymrad över budskapet, eller ibland bristen på budskap i tidningen.

Egentligen kan man bara finna ett enda tydligt politisk budskap, uttryckt så här av Emma Lidell, 20-årig fullmäktigekandidat: "Kommunala verksamheter ska inte privatiseras." Annars handlar det mesta i tidningen som andra gör eller påverkar. Socialdemokraterna hänger på utvecklingen, de leder den inte. Eller så gör de som Emma Lidell - bromsar.

Det finns en socialistisk myt att politikerna skulle vara bäst på att fördela allt till alla. Problemet är att det inte finns någonting som visar att så skulle vara fallet. Det räcker med att titta på Örebro. Under den senaste socialistregimen från 1995 och fram till idag har segregationen ökat, arbetslösheten permanentats, klyftorna ökat och så vidare. Samtidigt har socialdemokraterna i kommunledningen gjort allt för att just bromsa. Nej till friskolor. Nej till alternativ inom äldreomsorgen. Nej till en ökad privat sektor. Nej. Nej. Nej. Det enda som får ja är ökade kostnader för offentlig verksamhet, vare sig den handlar om kommunala konferensanläggningar eller kärnverksamhet. Men även när ekonomin tvingar socialdemokraterna att spara på lärare, sjuksköterskor, vårdpersonal, så bibehåller de tron på att deras politik med en ständigt större offentlig sektor är den rätta politiken.

För mig som socialliberal är detta märkligt. Det är som om de försöker jämföra kartan med verkligheten och sedan förändra verkligheten. Framtidens politik kommer inte att handla om att politiker ska bestämma mer, använda mer skattepengar och försvåra för enskilda alternativ och privata lösningar. Framtidens politik handlar om hur vi som politiker ska värna det välfärdssamhälle som hjälper dem som behöver hjälp utan att hålla tillbaka dem som kan själva.

Ett Örebro för alla, med den kollektivistiska inriktning som socialdemokraterna har, kommer att bli ett samhälle där några politiker bestämmer allt och människorna där utanför inte bestämmer något. Det blir ett Örebro för ingen.

Påskpredikan

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus iväg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall straxt skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konumg kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: Det är profeten Jesus från Nasaret i Galiléen.


Man undrar vad de tänkte, dom där som gick före och följde efter, ropande: Hosianna. Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Jublade de åt en man som skulle dö? Eller trodde de att deras frihetskamp nu var över, att han som skulle kasta ut romarna och göra Israel starkt igen hade kommit? Inte konstigt att reaktionerna sedan blev det de blev. Här är en man som alla verkligen tror är profet. Han till och med uppfyller de gamla profetiorna man läst. Han som skulle rida in i Jerusalem på ett lastdjur. Och sedan – sedan väljer han inte att fortsätta att uppfylla sitt uppdrag. Istället för att kasta ut romarna, vill han att jag ska förändra mig. Att vi ska förändra oss. Kasta ut det gamla. För att kasta in – ja vaddå? Nej, hur kan man sjunka så lågt? Hur kunde jag ropa Hosianna för honom?
Jag funderar ibland hur det är att vara dödsdömd. Inte genom sjukdom eller ålder. Dödsdömd av människor. Avsedd att bli dödad. Den enda resa man har kvar att göra är stegen fram till injektionssprutan, elektriska stolen, galgen, exekutionspatrullen…
Jag läser böcker som beskriver dessa människors sista tid. Ser bilder på de nedskitna kalsonger som är det sista dessa människor lämnar efter sig. Funderar vilka mina tankar skulle vara de där sista timmarna: Nej. Det är inte sant. Det kommer inte att hända. Det finns en utväg.
De där sista minuterna: Nej. Jag vill inte. Det får inte hända. Jag vill inte. Det händer inte mig. Det är inte…
De där sista sekunderna: Nej. Nej. Ne
Eller resignation. Tomhet. Liv fast ändå inte.
Där rider Jesus på en åsna. För att dö.
Men man behöver ju inte oroa sig. Man har ju rent mjöl i påsen. Det är de där andra som begår brott. Samhället behöver ta tag med hårdhandskarna mot dessa otäcka tjyvar. Knappt mänskliga. Bura in dem. Se till så de inte stör oss. Man har ju rent mjöl i påsen.
Precis. Rent mjöl har man. Det är lika bra att samhället tar i med hårdhandskarna direkt. Det behövs bättre övervakning av de där skummisarna. Det vore väl lika bra att fixa något register så att man verkligen kan se vilka de är. Själv behöver man ju inte oroa sig. Min påse är fylld av rent mjöl.
Där rider kung Jesus. På en åsna. För att dö. Om några dagar kommer han att säga till den ena av rövarna man korsfäst bredvid honom med en röst fylld av den smärta korsfästningsdödens närhet ger och som ingen av oss kan greppa: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.
Det är så skönt att ha rent mjöl i sin påse. Människor är ju goda. Det är ju någon annan som är ond. Alltid någon annan. Saddam, han är ond. Och Hagamannen i Umeå. Där ser man ondskan. Men vi, vi är goda. Vi har rent mjöl i påsen.
Egentligen hade ju inte Jesus behövt sätta sig på åsnan och rida upp till Jerusalem överhuvudtaget. Varför hade han behövt dö? Det hade väl varit bättre om han fått leva, predika och göra under i flera år till. Varför skulle han behöva dö?
För våra synder, tänker du. Vaddå synder? Vi har ju rent mjöl i vår påse. Synderna är väl till för någon annan. Åk till Kumlabunkern så kan du se på syndare. Och de har ju fått sin dom. Sitt riktiga straff. Onda syndare, knappt mänskliga. Men inte här. Kyrkan är ju inte till för syndare utan för rättfärdiga. Förresten är det likadant utanför kyrkdörrarna. Örebroarna är goda människor. Det är någon annan som är ond. Ungarna på gratisbussarna ligger illa till. Det vore bäst om man kunde övervaka dem på något sätt. Kameror kanske. Det borde finnas något register för de där ungarna så att man kunde följa dem genom livet och hålla ordning på dem. Men mina barn har rent mjöl i påsen. Det är de där andra ungarna som förstör.
Alltid någon annan.
Min påse är vit av rent mjöl.
Jag behöver aldrig gå de sista stegen.
Jesus hade inte behövt.
Det är någon annan.
Detta det största självbedrägeriet. Alltid någon annan. Aldrig jag, du, vi.
Men det är för oss och inga andra Jesus rider in i Jerusalem. Det är för dig han väljer åsnan och hennes föl för den sista resan mot döden. Det är för mig han tar de sista stegen, nedskitna kalsonger, medvetet, mot sin egen avrättning. Det är för vår ondska och ingen annans. Det finns ingen annan. Det finns bara jag, du, vi.
Förneka det onda du gjort och gör och du förnekar din mänsklighet. Vi gör precis sådant som Paulus skriver i Romarbrevet: Det goda jag vill, det gör jag inte men det onda jag inte vill, det gör jag.
Så där rider vår kung för att dö. För alla oss syndare, för all den ondska som är vår. För mig. För dig. För busungarna på stadsbussarna. För deras föräldrar. För Hagamannen. För Saddam.
Och mitt i all denna ondska, mitt i all denna död, föds hoppet.
Gud har sett min ondska. Gud har sett din synd. Han ser vår mänsklighet. Och han älskar oss ändå.

Dagens tre sosseskandaler

Låt mig ranka dagens tre sosseskandaler.

Sist kommer Göran Persson. Att han inte vet allt om allt är inte konstigt. Även statsministern måste lita på att en entreprenör, oavsett om han är släkt med honom eller inte, vet vad som behövs och utför detta. Det är skönt att inte statsministern vet allt. I så fall vore han inte mänsklig. GöranPerssonskandalen är bara en medialskandal utan innehåll.

Högt över denna skanda kommer Anna Sjödin skandalen. Det är ofattbart att en högt uppsatt politiker har det dåliga omdömet som Sjödin visat. Alla politiker har rätt till ett privatliv, vilket kan innebära att man super sig full. Men alla politiker måste också veta att man har ett ansvar som offentlig person. Vem kan i fortsättningen tro på Sjödin? Vilken trovärdighet har hon i någon fråga, när hon inte ens har omdöme nog att inte bråka med ordningsvakter när hon är full?

Allra högst rankad är ändå Ilmar Reepalu. Malmös starke man bär alla kännetecken för en kommunal sossepamp. Att bli bjuden på en resa till Sydafrika ser han inte som något problem, utan skulle göra om det i morgon om det var så. Kan det tydligare sägas att makt korrumperar? Hur många är vi inte som skulle önska att vi hade vänner som kunde bjuda oss till Sydafrika? Vilken osis att han som bjöd också var inblandad i en kommunal upphandling. Ilmar Reepalu borde avgå. Direkt som ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Han får väl vänta till valet annars, så får malmöborna möjlighet att rösta bort honom.

Heja Zlatan

Ambition slår klass om inte klassen har ambition. Så kan man kanske sammanfatta gårdagens match mellan Juventus och Arsenal. Inte för att Arsenal saknar klass. Det finns otroligt mycket boll i många av spelarna.

Men den stora skillnaden mellan lagen var ambitionen, framförallt på mittfältet. Hur många Juvvespelare sprang i går? Nedved, visst ibland. Men han var förfärande ensam. Det verkade inte finnas en vilja att spela spelet utan boll, att röra sig runt för att skapa ytor åt andra. Det fanns inte en vilja att löpa bakifrån och framåt, inte alltid för att få bollen, inte alltid för att göra mål, utan för att skapa oreda i motståndarförsvaret.

Här vann Arsenal matchen på knock out. Sega Juvvemittfältet mot rappa Arsenalmittfältet. Sega Juvveytterbackar mot Arsenalbackar med både fart och ork.

Så varför då heja på Zlatan? Därför att han var bra i den roll han tilldelades av sina lagkamrater. Inte lysande. Men bra. Det finns ingen som ens kan tro att någon fotbollspelare som får bollen och snabbt blir omgiven av tre motspelare, alltid ska kunna dribbla bort alla tre och sedan passa 9 stillastående lagkamrater. Om Juventus andra spelare hade velat hjälpa Zlatan, med att röra om i motståndarlaget genom ständiga löpningar, för att få boll, för att ge andra möjlighet att få boll eller för att ge Zlatan en mindre motspelare i hälarna, då hade matchen sett annorlunda ut. Men för mig räcker det med att se de två, tre snygga nickpassen för att säga Heja Zlatan.

Det är precis samma sak i politiken. Ibland måste man vara i centrum, ta alla bollarna och dribbla bort motståndarna. Men ibland måste man löpa mest i tomme för att ge andra chansen att dribbla, skjuta, eller passa. Det behövs både lagspelare och egocentriker för att skapa ett lag. Och ett parti.

På väg mot döden

På söndag ska jag predika. I Betelkyrkan, vid Våghustorget. Klockan 11.00.

Har gått en vecka och funderat på vad den ska handla om. Inte färdig med det ännu. Kanske om döden, som så ofta kring påsk. Om hur det känns att vara dödsdömd, bestämd för avrättning.

Märkligt att påsken i vårt samhälle så ofta står för något tungt och trist. Att långfredagen vunnit över påskdagen. Det blir som om döden vunnit över livet fast livet vann över döden. Tänk att korset är en deppsymbol när det borde vara tvärsom. Tänk att religion så ofta blir att ha trist, när det borde vara tvärsom. Att sökandet efter den djupa, sanna glädjen så ofta blir att se tråkig ut, verka trist och aldrig skratta. För inte kan de djupa sanna glädjen vara ett gapskratt. Eller...

Får se vad det blir på söndag. Du är välkommen dit. Betel. 11.00. Om död. Eller kanske skratt.

Kameror på bussar

Ska vi verkligen ha kameror på stadsbussarna? Jag är mycket tveksam. Är det alltid mer övervakning som är vägen till det tryggare samhället?

I dag fick vi på kommunstyrelsen en kort redogörelse för kravet på kameror på bussarna. Skälet ska vara att det förekommit fem rån det senaste året och att busschaufförerna känner sig oroliga för vad passagerarna ska göra. Den utlösande faktorn var gratisbussförsöket (som blev så kort så kort).

Men man blir tveksam till så mycket. Dels är ansökan inte komplett. Har oroligheterna ökat de senaste åren eller är trenden otydlig? Inga svar. Vem ska ha hand om de inspelade diskarna? Inga svar. Var ska de förvaras? Inga svar. Finns det alternativ till kameror? Inga svar.

Den personliga integriteten är på reträtt. Vi håller alla på att hamna i en Big Brother-såpa i realtid där allt vi gör och inte gör kommer att kunna ses, spåras, användas mot oss av vänliga eller ovänliga personer. Visst kan övervakning, buggning och andra integritetskränkande metoder ha viss framgång. Men borde man inte först fundera över att öka antalet patrullerande poliser och också fundera över föräldrars, vänners och det civila samhällets betydelse och möjligheter?

Det finns en risk att vi bygger in världens bästa redskap för en kommande diktator i våra demokratiskt beslutade övervakningssystem.

Sport som påtryckningsmedel?

JÄMO vill att Sverige ska bojkotta fotbollsVM i Tyskland för att det finns bordeller i landet och att det finns risk för människohandel kring dessa bordeller. Har han rätt?

Naturligtvis måste jag här först skriva att jag är emot både prostitution och människohandel. Skälet att jag måste göra det är att minska risken för feltolkningar av min argumentation mot JÄMO.

Jag tycker nämlingen att JÄMO har totalfel. Tyskland har genom en demokratisk process accepterat att prostitution är legal. Det kan vi tycka är fel. Men beslutet är fattat. Demokrati innebär också rätten att fatta idiotiska beslut. Att vi som svenskar (finare än alla andra) ska använda bojkotter för att visa att vi är bättre på demokrati än tyskarna är bara ytterligare ett exempel på hur dåligt många svenskar har det med synen på sig själva, sitt land och sin plats i världen.

JÄMOs förslag är inte bara dåligt för detta. Det riskerar nämligen också att få fler att fokusera fel. Människohandel är inte bara något som förekommer i Tyskland. Hundratals, eller kanske tusentals, människor, mest kvinnor, köps och säljs också i Sverige. Vi är inte ett finare och renare folk än andra.

För det tredje skulle ett bojkottande a la JÄMO få till följd att Sverige bojkottade nästan alla nästan jämt. Det finns undersökningar som visar att de tre största och mest lönande internationella verksamheterna är handel med knark, vapen och människor. Tänk om vi skulle bojkotta alla de länder som förnedrar människor genom att tillåta dessa verksamheter. Holland skulle ligga illa till när det gäller knark, liksom flera andra europeiska länder. Halva Västeuropa, plus USA, Ryssland och Kina exporterar döden genom vapen hej vilt. Vad är det som säger att sportbojkotter just ska användas när det är fotbollsVM?

Dessutom borde man någon gång fundera över vilka redskap man ska använda för att påverka. Är verkligen sportevenemang det bästa för att förändra världen? Visade inte USA och Sovjetunionens bojkottande av varandras OS just på motsatsen? Vore det inte bättre att de politiker som har som uppgift att påverka varandra också tar det ansvaret. Idrottare är inte politiker, tack och lov. Det vore kanske bättre för JÄMO att ställa kraven på Göran Persson än på Lars-Åke Lagrell. Men då hamnar han kanske utanför partiets innersta cirklar.

Dåligt omdöme om kommunförbundsnedläggning

Har just suttit av en halvtimme med Kommunförbundet Örebro län. Det var det sista medlemsmötet. Nu är KÖL nedlagt. Det är bra. Jag är däremot inte lika säker som många andra, främst socialdemokrater, att det nya regionförbundet är någon hit. Efter dagens möte blir jag än mer tveksam.

På den sista årsredovisningens framsida finns någon form av dödsannons för KÖL. Tack för allt ungefär. Ett par sidor in i tidningen har ordföranden och den förre chefen undertecknat någon slags dålig bröllops eller dopsång för det nya regionförbundet. Man bara suckar.

Hur kan det komma sig att vuxna människor lägger ned sådan tid och möda på en organisation, nästan visar sin kärlek till den? Helt obegripligt. Eller kanske ändå inte.

Är det möjligen så att för många av de proffspolitiker som finns, de riktiga kommunalgubbarna, pamparna, är organisationerna viktigare än människorna. Där har man sina vänner, arbetskamrater, hela sitt liv. Istället för att vara företrädare för människorna i samhället, blir man en adminstratör och en älskare av de egna organisationerna.

Det skrämmer.

Ordningsomdömen eller åsiktsförbud i svenska skolor?

Lyssnade på radio i morse och höll på att sätta i halsen. En västsvensk skola använder betygen i samhällskunskap för att förhindra att elever ger uttryck för rasistiska eller nazistiska tankar. Man frågar sig verkligen vart den svenska skolan är på väg.

Jag är en av dem som i Örebro kommun hårt drivit frågan om alla människors lika värde. Jag tycker rasistiska, nazistiska, kommunistiska, ekosofiska eller andra antihumana rörelser är skrämmande. Jag kommer att med alla demokratiska medel jag har att arbeta mot att de sprids i samhället.

Men det en svensk skola idag gör är att bestraffa elever som tänker "fel". Om man inte tänker på samma sätt som läraren vill, kommer man att få underkänt. Fundera på vart detta kan leda.

Skolan har tydligen pekat ut rasistiska och nazistiska åsikter. Man har, som vanligt i Sverige, undvikit den "ism" som dödat flest människor i meningslösa terrordåd - kommunismen. Tänk om en lärare menar att kommunismen är den sanna demokratin, där alla människor är, tycker och tänker lika - ska då alla elever som inte inser denna kommunismens välsignelse få underkända betyg???

Jag är inte den som vare sig ropar högst för fler och tidigare betyg i skolan, eller betyg i ordning och uppförande. Men om valet står mellan ordningsomdömen i terminsbetyg, eller underkänt för att man tänker fel - då väljer jag ordningsomdömena!

Nya mess-turer

Idag kunde socialdemokraterna dra igenom mässan i kommunstyrelsen med hjälp av vänsterpartiet (väntat) kristdemokraterna (inte helt oväntat) och en moderat (mer oväntat kanske). Dessa partier och deras företrädare bär ett tungt ansvar på sina axlar när de ska motivera för skattebetalarna varför deras skattepengar ska användas till högriskprojekt.

Beslutet är egentligen ett meningslöst låtsasbeslut. Man förbereder allt för ett nytt beslut i kommunstyrelsen i maj och kommunfullmäktige i juni. Men vägen är redan utstakad. Det finns inga alternativa placeringar, inga funderingar på vilka konsekvenser mässan får för kommunens ekonomi, inga beskrivningar av eventuella risker för skattebetalarna, ingen konsekvensbeskrivning för näringslivet, ingen...

Man låtsas som om man ska göra trafik, miljö och andra beskrivningar på en månad. Normalt brukar sådana arbeten göras ordentligt. Det innebär konsekvensanalyser som kan ta lång tid eftersom det finns så många olika alternativ.

Men nu är valrörelsen igång. Socialdemokraterna vill sitta i grävskopor, gräva grunder och annonsera att det går bra för Örebro. Problemet är inte bara att det är fel. Problemet är att vissa, med rätt kontakter i makten(s) korridorer, kan få igenom stora beslut snabbt när andra, som barn och gamla, kan få vänta åratal på samma förmåner. Det är odemokratiskt så det förslår.

Pinsamt, Sjöström

Idag har socialdemokraterna åkt på två nederlag i kommunstyrelsen. Det svider tydligen för Mats Sjöström, kommunstyrelsens ordförande, som inte kunde underlåta att hacka på de i kommunstyrelsen som har andra uppfattningar än han.

Det som sved mest var att vi i oppositionen fick igenom en återremiss på ett ärende om nya äldreboendeplatser. Plöstligt, straxt före valet, ska socialdemokraterna börja bygga äldreboendeplatser efter att i tre år bara ha stängt och stängt och stängt. Visst är det märkligt...

Istället för att acceptera att vi i oppositionen, eller den nuvarande majoriteten, vill se vilka konsekvenser ett ärende får, för de gamla med olika behov, för de anställda, för servicekvalitén och för kommunens ekonomi, blir Sjöström och hans socialdemokrater arga. "Detta ska ni få äta upp" var den spontana kommentaren från Sjöström direkt till kommunstyrelsens tillfälliga majoritet. Det finns bara ett ord för detta. Respektlöst. Nej förresten, ett till: Uselt!

Jag garanterar att när vi tar över majoriteten kommer sådant inte att hända i kommunstyrelsen i Örebro. En av en ledares viktigaste uppgifter är att skapa god stämning i den egna organisationen. Här finns en enorm potential för förändring i Örebro kommun.

Ny utrikesminister

Göran Persson har gjort ett bra val. Jan Eliasson känns som en stark kraft inom utrikespolitiken, något som Sverige behöver efter den senaste tidens turbulens.

Utrikespolitiken är inte enbart något som är viktigt för regeringen och regeringspartiet. Mer än någon annan minister, statsministern undantagen, representerar hon eller han hela det politiska systemet och därmed alla svenskar och alla partier. Därför krävs en person med stark personlig integritet, stort kunnande, stor social kompetens, god språkanvändning på såväl svenska som andra språk och så vidare.

Jan Eliasson är en man som jag uppfattat uppfyller många av dessa krav till hög grad. Fullt godkänt för Persson.

Mässan igen

Har någon där ute i cyberrymden hittat några argument för att bygga den nya kommunala mässladan? I så fall: HÖR AV DIG!

Det finns i vart fall inte några argument presenterade av socialdemokraterna eller några andra partier, politiker eller tjänstemän som håller.

Det enda argumentet är att om vi investerar i mässan, lägger några miljoner om året i stöd och hoppas att konjunkturerna är nådiga, så kommer hotellen att bli mer fullbelagda, restaurangerna att sälja mer och några fler få jobb i kommunen.

Tänk vad bra! I så fall borde ju vi inte nöja oss med detta. Fler kommunala bolag som anställer fler människor som ju också betalar kommunalskatt. Fler nöjesbad. Fler konferensanläggningar. Varför inte biografer, konditorier, eller bergborrtillverkare (eftersom detta är det privata bolag som enskilt betyder mest för Örebro så är det väl bara att kopiera...) Detta är alltså framtidens melodi för Örebro.

Problemet är att detta framtidens Örebro är gårdagens. Vi kan se hur socialdemokratisk ingenjörskonst påverkat kommunen under 1900-talet. Här står vi med ett uselt näringslivsklimat, få unga vill starta företag, en enorm offentlig sektor, hög kommunalskatt och dåliga framtidsutsikter.

Är det någon som tror att mer av samma socialdemokratiska medicin är lösningen?

Café-möte

Satt på Vasakonditoriet igår igen. Snart är det sex år sedan jag började med dessa onsdagsträffar. Det går upp och ner. Ibland någon enstaka besökare. Igår åtta - nio stycken. Det är bra!

Samtal om allt mellan integrationspolitik till alternativa drivmedel. Spännande.

Att ta ansvar

Så har då Laila Freivalds till slut lämnat sin post. För andra gången tvingas hon avgå som minister. Det är unikt.

Som utrikesminister har hon misslyckats på flera olika områden. Det är inte bara turbulensen kring tsunamikatastrofen och det förskräckliga misslyckandet kring Muhammedbilderna som varit problem för henne och utrikesdepartementet. Hennes sätt att leda Sveriges utrikespolitik lämnar mycket att önska. Under Laila Freivalds ledning har Sveriges röst i världen varit en viskning. Det har inte funnits tillräckligt engagemang vare sig för försvar av friheten, till exempel uttryckt i värnandet om pressfriheten, eller försvaret av de fattiga människornas rätt, eller rättfärdig kritik mot händelserna i Irak, eller...

Nu avgår hon. Det är bra. Med stora befogenheter följer också stort ansvar. Hon ska, som ledande minister, ta ansvar för felen som begåtts. Det gäller bara att inse att detta ansvar inte alltid tas genom att sitta kvar och försöka reda upp problemen. Om man själv är en del i det som skapar problem, kan man knappast lösa dem. Samma insikt borde fler ministrar ha. Integrationsministern kunde väl fundera över sin position.

Just sättet att våga ta ansvar och välja att frånträda en post är viktigt för den levande demokratin. Det kan aldrig vara ett säkert och långsiktigt jobb att vara politiskt förtroendevald. Den politiker som mer ser till sitt uppdrag som en tillsvidareanställning än ett tillfälligt uppdrag är ute på svag is. Mer om detta i kommande bloggar.

Dimridåer kring mässan

Jonas Karlsson (s) skriver på sin blogg om det positiva i att en kommunal mässa nu kan komma till stånd i Örebro. Speciellt positivt är det att han kunnat ordna en del parkeringar. Men hans blogg skapar fler frågor än den besvarar. Till exempel:

Hur många parkeringar försvinner från den gamla Örebromässan?
Hur många parkeringar netto har tillskapats i centrum?
Om Behrn ska bygga P-hus norr om Rudbecksgatan, hur många platser netto blir det?
Hur många platser "stjäl" nybyggda lägenheter och kontor av den eventuella mässparkeringen?
Var ska bussarna parkera?
Och lastbilarna?
Kommer infrastrukturen kring mässan att klara av de tiotals långtradare som kan komma ungefär samtidigt när en stor mässa ska igång?
Vad kostar alla nya P-platser?
Vem ska betala allt detta?????????????????????

Dimman tätnar kring det som en gång kallades "Örebro Mess and Trade center" (min stavning:)). I sanning ett bra namn!

Bri(s)tlista

Läser om sossarnas nya lista till fullmäktige. Funderar på vad skvaller betyder.

I Rådhusets korridorer har man hört att det gått dåligt för kommunalråden i provvalet. Vare sig Sjöström, Karlsson, Lejegren eller Dahl har kommit i topp. Nya Baastad var inte heller partimedlemmarnas favorit. Vad betyder detta?

Socialdemokraterna har ju en märklig ordning när man först får en lista redovisad, sedan får man välja och därefter gör valberedningen en ny runda. Det är en inte helt enkel matematik. Det som jag tycker man kan utläsa är att facket får en allt mer betydelsefull roll i partiet. Samma skvaller berättar om att de som fått flest röster är fackföreträdarna. Varför?

För att de är bäst politiker? I så fall har detta inte visat sig öppet hittills.

För att de har störst stöd bland allmänheten? Finns inget som säger det heller, i vart fall inte med tanke på vad de som nu är aktiva har presterat hittills.

Nej. Kanske är det så att den aktiva kadern inom socialdemokratin allt mer blir ombudsmän av olika sorter. Istället för att vara en folkrörelse är socialdemokratin numera en alldeles förstenad ombudsmannaapparat. Från att ha varit ett parti för arbetarna, eller för en stor del av samhället, är numera partiet ett särintresse för några smala yrkesgrupper.

Sant? Elakt?

Kanske båda delarna...

Torgmöte

Idag har vi i Folkpartiet i Örebro börjat med årets torgmöten. Eller snarare flygbladsutdelning, kaffeservering och samtal på trottoaren. Det är roligt.

Jag tycker inte själva flygbladsutdelningen är topp. Har en för hög tröskel mot att "tvinga" mig på förbipasserande. Men det får gå. Kaffeservering och samtal, idag ett par stycken på de 40 minuter jag stod där, är trevligare. Det ger också värdefulla insikter i hur "medelsvensson" tycker.

Är torgmöten passé kan man fråga, ett arv från forntiden? Idag ska väl allt gå via bloggar, presskontakter, hemsidor och radioreklam? Jag tror inte på det. Jag tror på det personliga mötet.

Samtidigt som vi står på torget och delar flygblad är det val i Europas sista formella diktatur. Den vitryske president Lukashenko kommer att vinna valet stort, oavsett hur folket röstar. Människor som inte tycker som han har ingen chans att komma till tals.

Se där - ytterligare ett skäl att stå på torget och dela flygblad. Demokratin kräver det.

Vad är politik, egentligen?

I går hade vi styrelsemöte i partiet. Det blev en ganska animerad diskussion. Buggning eller inte? Alliansparti eller inte?

Det finns många i Folkpartiet som enbart ser mig som en bråkstake, någon som med vett och vilja väljer att gå emot partiet och partiledningen på så många punkter som möjligt. Skälet är kanske att jag är en dålig förlorare, eller att jag är avundsjuk, eller att jag inte accepterar att underordna mig andras beslut eller majoritetens beslut.

Jag måste ge dessa kritiker rätt på en punkt. Jag har svårt att underordna mig, oavsett om det är majoriteters eller minoriteters beslut. Framförallt om jag upplever att de går på tvärs mot mina politiska uppfattningar. Då kan jag inte heller göra skillnad om det är människor innanför eller utanför partiet som står för dessa åsikter.

I ett sådant läge handlar det, enligt min mening, att visa var man själv står, vilka åsiktsskillnader det finns mellan mig och andra och vilka resultat den förda politiken får. En del menar att detta är både konfrontatoriskt och kontraproduktivt. Kanske är det så.

Men för mig är politikens kärna just denna diskussion. Konfrontation är en del av politiken. Hellre en öppen konfrontation där likheter och olikheter tydliggörs, än en intern "lägga locket på"-mentalitet. Men ska då denna konfrontation föras i allmänna media eller enbart internt?

Här menar jag att den moderna politiken inneburit att även interna diskussioner måste få föras externt. Partiorganisationerna är allt svagare. Partiernas politik bestäms alltmer av snabba beslut på hög central nivå. Mediala utspel är de ledande politikernas vardag. I ett sådant läge måste också de som tycker annorlunda agera på samma bana. Den externa diskussionen blir ett komplement till den interna. Ingen kan vara fri från den andra.

Är då detta kontraproduktivt? Kanske. Men det är inte säkert att ett partis framgånga mäts av att alla tycker likadant i alla frågor, att partiets centrala företrädare är de enda som kan leda en diskussion, att taket ligger precis ovanför huvudet och att bara en åsikt finns per parti. Kanske är det marknadsföringsmässigt riktigt att en vara säljer bäst om alla säger samma sak om schampot och att det bara finns i en förpackning.

Men politik är inte schampo. Demokrati är inte marknadsföring. Partier är inte företag.

För mig handlar den liberala ideologin om att genom samförstånd och konfrontation finna svar på svåra frågor, eller ibland bara finna frågorna bakom olika företeelser. Jag hoppas att det ytterligare någon tid finns plats för de tankarna i svensk politik.