Jag skrev två predikningar till förra söndagen. För den som är intresserad är detta den första, som jag sedan gjorde om och ändrade till oigenkännlighet.
På jakt efter heligheten
Matteusevangeliet kapitel 5 vers 20 – 26
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du betalt till sista öret.
3 Mosebok 19
Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Petrus första brev:
Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.
Solen fortsätter att steka från en klarblå himmel. Morgontimmarnas åskdunder har dragit förbi utan att mer än blöta vattenlängtande jord. Ännu en dag med högsommarvärme väntar. Vilken dag i ordningen det är har jag glömt. I Tyskland har temperaturen på vissa platser stigit över 40-gradersstrecket och vattendrag torkar ut. I Spanien dör också unga människor av värmeslag.
Ni ska vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Var, Herre, är heligheten?
I Libanon läggs döda på rad utanför sjukhusen för att snabbt kunna begravas. Dödstalen för de israeliska flyganfallen passerar etthundra, tvåhundra, trehundra… Och längs gränsen samlar sig åter en armé som med invasionen i sikte arbetar med döden som redskap. I Israel och Haifa förbereder sig innevånarna för ytterligare en dag av rädsla. Var ska Hizbollahs raketer slå ner i dag? Vem blir ondskans nästa offer?
Ni ska vara heliga, ty jag är helig.
Var, Herre, är heligheten?
Äntligen har Hagamannen i Umeå fått sin dom. Och prostitutionen i Tyskland under fotbolls VM blev inte den farsot man kunde räkna med. Men runt om i världen fortsätter handel med människor att döda, förstöra människoliv och skapa enorma inkomster för människor utan begränsande samveten.
Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig.
Var, Herre, är heligheten?
En del är tydligt: Fortfarande säljs unga kvinnor och män, som pojksoldater eller flickhoror, till intresserade köpare. Annat mer dolt: Vem har sytt dina kläder, vävt ditt tyg, skördat ditt kaffe, fått flytta för att oljan till din bensin ska kunna utvinnas?
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.
Runt om i världen denna ondska. Långt borta, plågande människor som inte längre borde tvingas bära bördor av svält, krig, fattigdom. Långt borta dessa tydliga onda, de som man kan fördöma. Men också nära, inbakade i en livsstil som tär och förtär både människa och skapelse. Nära denna otydliga ondska som också jag och du blir delar av. Mot detta står, eller borde stå, den helighet som grundats på rättfärdighetens grund. Men var är rättfärdigheten? Var är heligheten?
Eller: Vad är helighet?
Moseböckerna ger oss några ledtrådar:
Du ska inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något.
Du ska inte handla orätt när du dömer.
Du ska inte ta hämnd.
Älska din nästa som dig själv.
Fortfarande denna eftermiddag mullrar åskan. Nu från norr. Men än har inget regn kommit. Vårtbitarna sjunger från ekens krona. Tornseglarnas ungar har just lämnat boet. Var tionde sekund dör ett barn någonstans i världen av undernäring, krig eller sjukdomar som kunde vara lättbehandlade om de små pengarna fanns.
Var är heligheten?
Jag inser att det är omöjligt för mig själv att uppfylla ens det bittersta lilla av Mose helighetslag. Inte tilltvingar jag mig något av någon annan så där direkt, men mycket av mitt liv bygger på att andra, främst fattiga, måste avstå. Jag erkänner att jag ibland bedömer och dömer mina medmänniskor med en måttstock jag själv helst vill slippa. Någon liten hämnd har man väl funderat på. Och älska någon annan som sig själv – en omöjlighet?
Så skönt då att Gud ändå först och främst är gränslös kärlek.
Eller…
Mina tankar vandrar. Tänk om detta är en av nycklarna till den dolda heligheten? Har vi, i vår iver att göra Gud Fader mindre skrämmande för alla människor där utanför som inte känner honom, förmänskligat honom till den grad att han inte längre är Gud? En menlös kärleksgud som ska passa alla och därför inte finns för någon. Eller dolde vi Guds helighet därför att vi är för rädda för hur dess ljus skulle förtydliga våra egna synder? Blev betoningen av Guds kärlek en flykt från den dom över oss själva som vi inte vill se? Om Gud bara blir en efterlivetförsäkring för oss kristna, där kyrkbesökens mängd berättigar till evigt liv, oavsett om vi sökt helighet, rätt och rättfärdighet, bommar vi då inte effektivt för Det allra heligaste? Den Gud som är så ofattbart stor att han vare sig kan förstås eller beskrivas? Den Gud som besegrat ondskan ända in i döden. Den Gud vars förbrännande helighet mer än någonsin behövs i världen.
Jag tror att vi måste återfinna heligheten i Gud och våga söka den i våra egna liv. Det finns ingen annan väg. Mot den gränslösa ondska som ständigt genomkorsar vår värld och våra egna liv, kan ingen annan kraft än heligheten rida spärr. Då blir till och med den avslutning av Matteusevangeliets 26 kapitel, som i förstone kan verka så skrämmande, till en tröst. När vi betalt det sista öret är vi fria. Och vi har någon som valt att betala vår skuld.
Solens sista strålar färgar molnens underkanter gyllengula. Längs med grusvägen blommar gulmåran. Nyponrosens dofter blandas med lavendel och vitklöver. Tornseglarna kastar sig mellan björkarna i glädjerika mästarflykter. Och tystnaden.
Guds helighet finns där. Ibland fruktansvärd, värd fruktan. Ibland mjukt sommarglänsande. Aldrig möjlig att beskriva. Men alltid möjlig att söka.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2006-07-29
2006-07-26
En predikan
Jag söker heligheten.
Julikvällen har gått över i natt när jag skriver denna andra predikan inför morgondagens Gudstjänst. Vårtbitarna sjunger fortfarande i hagen utanför vardagsrumsfönstret. Grannbondens kor råmar sin nattkonsert som de gör varje vacker sommarnatt. Annars är det tyst.
Jag söker heligheten.
Den förra predikan, den jag tänkte hålla, handlade om allt de onda som händer på jorden, kriget i Mellanöstern, klimatet som förändras, människors onda gärningar, nära och långt borta. Behovet av en helighet som motkraft, en oemotsäglig, outgrundlig, obeskrivlig, fruktansvärd helighet. Den helighet som är ouppnåelig men som ändå kräver att vi eftersträvar den.
Ändå måste jag skriva en annan predikan. Den som handlar om att ständigt söka den helighet som bevarar. Bevarar det gudomligt mänskliga i människan.
Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Gud vill att vi ska vara heliga. Men var finns denna helighet? Vad är helighet? Jag söker. Finns det ett svar? Ett svar som fungerar i dagens samhälle?
Jag är snart 50 år gammal. Runt om mig ser jag människor mitt i livet. Mina jämnåriga håller just på att lämna ungdomsföräldrastadiet och gå in i den fria medelåldern. Nu blir tid för jaget, för resor, självförverkliganden. Tid till umgänge och glädje.
Hoppas man.
Men det jag ser är inte människor med tid. Det jag hör är inte kvinnor och män som har eller tar tid för att fördjupa och förnya sig själva. Det jag ser är människor med brist. Brist på tid. Brist på tid för djupare och långvariga relationer. Brist på tid för sig själva. Brist på tid för sökande efter mening, andlighet, eller det vi kan kalla Gud.
Inte många av samtalen med det fåtal människor jag någorlunda regelbundet talar med handlar om glädjen av att ha tid till relationer, tid till sökande, tid till Gud. Istället är samtalen allt oftare centrerade till just denna brist på tid som nästan alla upplever.
Jag är så trött. Jobbet tar sån tid. Vi orkar knappast träffa folk längre. För några år sedan kunde man alltid intala sig att det skulle bli bättre. Nästa vecka lugnar det sig. Nästa månad. I höst. Sedan.
Men det lugnet kommer aldrig. Bristernas klyftor bara fördjupas. Avståndet till lugnet, där på andra sidan, blir alltid bara längre.
Varför?
Varför?
Utvecklingen i världen är så otroligt tudelad. Å ena sidan det positiva. Aldrig någonsin har så många människor haft det så bra som idag. Andelen fattiga människor sjunker. Allt fler lever i demokratiska samhällen. Välståndet ökar, inte bara i västvärlden. Flera miljöhot har avvärjts. Det har inte varit krig i Europa på över 50 år.
Å andra sidan. Antalet fattiga är fortfarande över 1 miljard och de riktigt fattiga blir ännu fattigare. Klimatförändringarna hotar numera inte bara de fattiga ländernas innevånare i syd. I år dör åter européer i värmeböljan. Samtidigt som välståndet ökar, minskar råvaruresurserna, odlingsbar mark försaltas, urskogar huggs ner, djur och växtarter utrotas dagligen och försvinner för alltid. Och de demokratiska kärnländerna i Europa och USA hotas inifrån av ointresse, ideologier som förlorar djup, och ökande stöd för odemokratiska partier och metoder.
Och överallt hotas människans värde. Inte bara av Israels flygbombningar av oskyldiga libaneser. Inte bara av Hizbollas raketanfall. Inte bara av terrorn i Irak eller det så kallade kriget mot dessa terrorister. Inte bara av ökande krav på mer kontroll, mer registrering, förebyggande inskränkningar mot ännu oskyldiga människor.
Nej – hotet mot människovärdet går djupare än så. Hotet mot människans oändliga, obeskrivbara och alltid jämlika värde byggs mest inom oss själva.
Varför väljer vi hellre mer jobb och mer pengar istället för relationer och djupare engagemang?
Varför väljer vi hellre meningslösa bekantskaper på TV och i datorvärlden än fysiska kontakter med verkliga människor?
Varför försöker vi skapa den perfekta världen kring oss själva, och samtidigt bygga tidsbristens murar mot omvärlden, istället för att söka den helighet Gud uppmanar oss till?
Genom att förminska våra möjligheter att vara sanna människor, ge oss tid att söka både oss själva, livet och Gud, döljer vi den nödvändiga heligheten. Inte bara för oss själva. Utan än mer för en värld som aldrig någonsin tidigare varit i så stort behov av helighet som nu.
I vissa fall är kyrkan fortfarande en fristad i en allt hårdare värld. Fortfarande möts människor till gudstjänst, över många olika gränser. Det finns plats för många åldrar, många bakgrunder, många historier.
Men i andra avseenden är kyrkan en minst lika hård plats som världen utanför. Hur ofta vågar vi visa våra misslyckanden för varandra? Finns inte de osynliga kraven ständigt här? Du ska lyckas, du ska ha ett bra jobb. Du ska vara lycklig. Du ska ha en fin familj som du kan visa upp i varje fall några söndagar om året.
Och misslyckas vi gäller det alldeles för ofta att i alla fall visa en hyfsad fasad.
Så var finns heligheten? Hur söker man den?
Sanningen är – jag har inga svar.
Och svaren blir än färre när jag läser dagens bibeltexter och funderar över deras innehåll. Vem kan uppfylla Jesu krav på oss att vara rättfärdigare än skriftlärda och fariseer? Vem kan leva efter de lagar Gud gav Mose på Sinai berg? Vem kan säga till Petrus: Jag lever ett alltigenom heligt liv?
Ingen. Ingen enda av oss här inne, eller för den delen utanför kyrkan kan göra det.
Ändå vill Gud att vi ska vara heliga. Hur går det ihop?
Den enda nyans av svar jag finner är;
Gud inser mycket väl att vi aldrig kommer att kunna vara så rättfärdiga att vi kan kalla oss själva heliga. Men han söker oss genom sin egen helighet. Han uppmanar, uppmuntrar, vädjar till oss att av egen fri vilja ständigt söka det som leder till lite mer rätt, lite större rättfärdighet. En liten nyans av helighet.
Och han ger oss ständigt bevis på sin egen helighet, mitt i vardagen, om vi bara ger oss tid. Hör du inte Gud i spädbarnets joller? Ser du inte Gud i den åldrande människans livserfarna rynkor? Känner du inte Guds närhet i samtalet med din vän?
Högsommarnattens mörker djupnar. Snart går åter solen upp. Tornseglarna svingar sig mot himmelen. Lavendel och nyponros blandar sina dofter. Guds helighet är närvarande. Den uppmanar mig, och dig, att söka det ouppnåeliga. Ouppnåeligt, men nödvändigt. Alltid fortsätta söka. För världens skull. För Guds skull. För mänsklighetens skull. För din och min skull.
Amen
Julikvällen har gått över i natt när jag skriver denna andra predikan inför morgondagens Gudstjänst. Vårtbitarna sjunger fortfarande i hagen utanför vardagsrumsfönstret. Grannbondens kor råmar sin nattkonsert som de gör varje vacker sommarnatt. Annars är det tyst.
Jag söker heligheten.
Den förra predikan, den jag tänkte hålla, handlade om allt de onda som händer på jorden, kriget i Mellanöstern, klimatet som förändras, människors onda gärningar, nära och långt borta. Behovet av en helighet som motkraft, en oemotsäglig, outgrundlig, obeskrivlig, fruktansvärd helighet. Den helighet som är ouppnåelig men som ändå kräver att vi eftersträvar den.
Ändå måste jag skriva en annan predikan. Den som handlar om att ständigt söka den helighet som bevarar. Bevarar det gudomligt mänskliga i människan.
Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Gud vill att vi ska vara heliga. Men var finns denna helighet? Vad är helighet? Jag söker. Finns det ett svar? Ett svar som fungerar i dagens samhälle?
Jag är snart 50 år gammal. Runt om mig ser jag människor mitt i livet. Mina jämnåriga håller just på att lämna ungdomsföräldrastadiet och gå in i den fria medelåldern. Nu blir tid för jaget, för resor, självförverkliganden. Tid till umgänge och glädje.
Hoppas man.
Men det jag ser är inte människor med tid. Det jag hör är inte kvinnor och män som har eller tar tid för att fördjupa och förnya sig själva. Det jag ser är människor med brist. Brist på tid. Brist på tid för djupare och långvariga relationer. Brist på tid för sig själva. Brist på tid för sökande efter mening, andlighet, eller det vi kan kalla Gud.
Inte många av samtalen med det fåtal människor jag någorlunda regelbundet talar med handlar om glädjen av att ha tid till relationer, tid till sökande, tid till Gud. Istället är samtalen allt oftare centrerade till just denna brist på tid som nästan alla upplever.
Jag är så trött. Jobbet tar sån tid. Vi orkar knappast träffa folk längre. För några år sedan kunde man alltid intala sig att det skulle bli bättre. Nästa vecka lugnar det sig. Nästa månad. I höst. Sedan.
Men det lugnet kommer aldrig. Bristernas klyftor bara fördjupas. Avståndet till lugnet, där på andra sidan, blir alltid bara längre.
Varför?
Varför?
Utvecklingen i världen är så otroligt tudelad. Å ena sidan det positiva. Aldrig någonsin har så många människor haft det så bra som idag. Andelen fattiga människor sjunker. Allt fler lever i demokratiska samhällen. Välståndet ökar, inte bara i västvärlden. Flera miljöhot har avvärjts. Det har inte varit krig i Europa på över 50 år.
Å andra sidan. Antalet fattiga är fortfarande över 1 miljard och de riktigt fattiga blir ännu fattigare. Klimatförändringarna hotar numera inte bara de fattiga ländernas innevånare i syd. I år dör åter européer i värmeböljan. Samtidigt som välståndet ökar, minskar råvaruresurserna, odlingsbar mark försaltas, urskogar huggs ner, djur och växtarter utrotas dagligen och försvinner för alltid. Och de demokratiska kärnländerna i Europa och USA hotas inifrån av ointresse, ideologier som förlorar djup, och ökande stöd för odemokratiska partier och metoder.
Och överallt hotas människans värde. Inte bara av Israels flygbombningar av oskyldiga libaneser. Inte bara av Hizbollas raketanfall. Inte bara av terrorn i Irak eller det så kallade kriget mot dessa terrorister. Inte bara av ökande krav på mer kontroll, mer registrering, förebyggande inskränkningar mot ännu oskyldiga människor.
Nej – hotet mot människovärdet går djupare än så. Hotet mot människans oändliga, obeskrivbara och alltid jämlika värde byggs mest inom oss själva.
Varför väljer vi hellre mer jobb och mer pengar istället för relationer och djupare engagemang?
Varför väljer vi hellre meningslösa bekantskaper på TV och i datorvärlden än fysiska kontakter med verkliga människor?
Varför försöker vi skapa den perfekta världen kring oss själva, och samtidigt bygga tidsbristens murar mot omvärlden, istället för att söka den helighet Gud uppmanar oss till?
Genom att förminska våra möjligheter att vara sanna människor, ge oss tid att söka både oss själva, livet och Gud, döljer vi den nödvändiga heligheten. Inte bara för oss själva. Utan än mer för en värld som aldrig någonsin tidigare varit i så stort behov av helighet som nu.
I vissa fall är kyrkan fortfarande en fristad i en allt hårdare värld. Fortfarande möts människor till gudstjänst, över många olika gränser. Det finns plats för många åldrar, många bakgrunder, många historier.
Men i andra avseenden är kyrkan en minst lika hård plats som världen utanför. Hur ofta vågar vi visa våra misslyckanden för varandra? Finns inte de osynliga kraven ständigt här? Du ska lyckas, du ska ha ett bra jobb. Du ska vara lycklig. Du ska ha en fin familj som du kan visa upp i varje fall några söndagar om året.
Och misslyckas vi gäller det alldeles för ofta att i alla fall visa en hyfsad fasad.
Så var finns heligheten? Hur söker man den?
Sanningen är – jag har inga svar.
Och svaren blir än färre när jag läser dagens bibeltexter och funderar över deras innehåll. Vem kan uppfylla Jesu krav på oss att vara rättfärdigare än skriftlärda och fariseer? Vem kan leva efter de lagar Gud gav Mose på Sinai berg? Vem kan säga till Petrus: Jag lever ett alltigenom heligt liv?
Ingen. Ingen enda av oss här inne, eller för den delen utanför kyrkan kan göra det.
Ändå vill Gud att vi ska vara heliga. Hur går det ihop?
Den enda nyans av svar jag finner är;
Gud inser mycket väl att vi aldrig kommer att kunna vara så rättfärdiga att vi kan kalla oss själva heliga. Men han söker oss genom sin egen helighet. Han uppmanar, uppmuntrar, vädjar till oss att av egen fri vilja ständigt söka det som leder till lite mer rätt, lite större rättfärdighet. En liten nyans av helighet.
Och han ger oss ständigt bevis på sin egen helighet, mitt i vardagen, om vi bara ger oss tid. Hör du inte Gud i spädbarnets joller? Ser du inte Gud i den åldrande människans livserfarna rynkor? Känner du inte Guds närhet i samtalet med din vän?
Högsommarnattens mörker djupnar. Snart går åter solen upp. Tornseglarna svingar sig mot himmelen. Lavendel och nyponros blandar sina dofter. Guds helighet är närvarande. Den uppmanar mig, och dig, att söka det ouppnåeliga. Ouppnåeligt, men nödvändigt. Alltid fortsätta söka. För världens skull. För Guds skull. För mänsklighetens skull. För din och min skull.
Amen
2006-07-21
Hata Israel?
Så vinner då åter våldet i Mellanöstern. Israel bombar Libanon sönder och samman. Hizbollah skickar raketer mot Haifa.
Det verkar onekligen som om libanesiska människoliv är betydligt mindre värda än israeliska. Det är OK att döda oskyldiga libaneser, barn, unga, gamla, för att frita två soldater som ändå accepterat att deras tjänst både kan innebära död och dödande. Det är OK att döda oskyldiga palestinier i mängd, unga, barn, gamla, för att förhindra att ett betydligt färre antal israeler eventuellt ska slippa dö i bombattacker.
Är det verkligen OK? Är det inte rätt att hata Israel?
Ibland känns det verkligen så. Men:
De palestinska och libanesiska terroristerna kunde kanske vara lika grymma som israelerna om de bara var mer effektiva. Om Hizbollah hade bättre raketer, skulle de tveka att skicka dem mot Haifa eller Jerusalem och då döda hundratals istället för tiotals? Om palestiniernas självmordsbombare kunde finna sätt att ständigt döda allt fler israeler, minst lika många som israelerna dödar hos dem, skulle de tveka?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att våldet mycket sällan är rätt väg att lösa konflikter. Det har inte minst krigen i Afghanistan, Irak och det ständiga kriget kring Israel visat. Tilltron till våld som konfiktlösningsprincip måste brytas. Kraven på nedrustning, vapenexportförbud och vapenkontroll, även för handeldvapen, måste stärkas. Pacifismen, som i princip är dödförklarad, måste återuppväckas.
Idag måste världen fördöma Israels attacker och mord på hundratals libaneser. Men att hata ett land eller ett lands befolkning leder aldrig rätt. Hat leder till våld och våld till hat i en aldrig avslutande spiral. Någon gång måste någon av parterna välja bort våldet och låta förlåtelsen råda. Först då kan verklig fred vinnas.
Det verkar onekligen som om libanesiska människoliv är betydligt mindre värda än israeliska. Det är OK att döda oskyldiga libaneser, barn, unga, gamla, för att frita två soldater som ändå accepterat att deras tjänst både kan innebära död och dödande. Det är OK att döda oskyldiga palestinier i mängd, unga, barn, gamla, för att förhindra att ett betydligt färre antal israeler eventuellt ska slippa dö i bombattacker.
Är det verkligen OK? Är det inte rätt att hata Israel?
Ibland känns det verkligen så. Men:
De palestinska och libanesiska terroristerna kunde kanske vara lika grymma som israelerna om de bara var mer effektiva. Om Hizbollah hade bättre raketer, skulle de tveka att skicka dem mot Haifa eller Jerusalem och då döda hundratals istället för tiotals? Om palestiniernas självmordsbombare kunde finna sätt att ständigt döda allt fler israeler, minst lika många som israelerna dödar hos dem, skulle de tveka?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att våldet mycket sällan är rätt väg att lösa konflikter. Det har inte minst krigen i Afghanistan, Irak och det ständiga kriget kring Israel visat. Tilltron till våld som konfiktlösningsprincip måste brytas. Kraven på nedrustning, vapenexportförbud och vapenkontroll, även för handeldvapen, måste stärkas. Pacifismen, som i princip är dödförklarad, måste återuppväckas.
Idag måste världen fördöma Israels attacker och mord på hundratals libaneser. Men att hata ett land eller ett lands befolkning leder aldrig rätt. Hat leder till våld och våld till hat i en aldrig avslutande spiral. Någon gång måste någon av parterna välja bort våldet och låta förlåtelsen råda. Först då kan verklig fred vinnas.
2006-07-20
Välkommen
På söndag ska jag åter predika i Betelkyrkan, vid Våghustorget i Örebro.
Du är välkommen dit.
Temat är efterföljelse, inte förföljelse, även om de ordkombinationerna kanske kan komma att presenteras i predikan. Den lär inte helle vara vare sig politisk eller opolitisk, men absolut inte partipolitisk.
Att predika är en betydligt större utmaning än att tala inför de flesta andra sammankomster. För mig känns det som om ansvaret är större. Ibland vågar man knappt lyssna på vad man själv säger, därför att det alltid är mottagaren som har rätt att tolka.
Men jag ska i alla fall försöka våga både skriva och tala på söndag. Vågar du komma och lyssna?
Du är välkommen dit.
Temat är efterföljelse, inte förföljelse, även om de ordkombinationerna kanske kan komma att presenteras i predikan. Den lär inte helle vara vare sig politisk eller opolitisk, men absolut inte partipolitisk.
Att predika är en betydligt större utmaning än att tala inför de flesta andra sammankomster. För mig känns det som om ansvaret är större. Ibland vågar man knappt lyssna på vad man själv säger, därför att det alltid är mottagaren som har rätt att tolka.
Men jag ska i alla fall försöka våga både skriva och tala på söndag. Vågar du komma och lyssna?
2006-07-17
Bra att ta bort fastighetsskatten - knappast!
OK - jag får väl svära i kyrkan då. Jag tycker inte att det är prioriterat att ta bort fastighetsskatten.
Visst kan frågan vara en valvinnare. Det finns massor av människor som inte gillar fastighetsskatten. Men för mig är den helt OK. I alla fall om man jämför med andra skatter.
Jag skulle mycket hellre se en rejäl sänkning av inkomstskatterna. 30 miljarder till lägre skatter på arbetsinkomster skulle betyda mycket mer för Sveriges välfärd än 30 miljarder till fastighetsägarna (dit jag själv kan räkna mig). Jag skulle mycket hellre ha en högre nettolön och därför känna mig säkrare på att kunna betala fastighetsskatten, än ha en lägre nettolön och en liten fastighetsavgift. Varför? Självklart därför att jag kan bestämma själv. Jag kan bestämma över mitt boende och vilken fastighetsskatt jag ska betala. Bo billigt eller dyrt. Välja att sätta min lön på boende eller annat.
Och - det måste löna sig att vara duktig, att arbeta mycket, att förkovra sig. Det måste få synas i lönekuvertet. Idag är det alldeles för liten skillnad. Jag tycker att det är viktigare att det finns karriärvägar, som också syns i lönekuvertet, i skolan. Att en rektor ska ha rejält mer i plånboken än en nyexad lärare. Att en vidareutbilda sjuksköterska också ska se mer pengar i plånboken än en undersköterska som just slutat utbildningen. Att en uppfinningsrik ingenjör ska se att hon gör något bra, och märka det i lönekuvertet.
I det perspektivet är inte fastighetsskattesänkningar prioriterade. Men tyvärr, så verkar svensk politik vara för det mesta, oavsett vilket block som lovar. Sossarnas löften om mer bidrag är tyvärr än mer kontraproduktiva.
Visst kan frågan vara en valvinnare. Det finns massor av människor som inte gillar fastighetsskatten. Men för mig är den helt OK. I alla fall om man jämför med andra skatter.
Jag skulle mycket hellre se en rejäl sänkning av inkomstskatterna. 30 miljarder till lägre skatter på arbetsinkomster skulle betyda mycket mer för Sveriges välfärd än 30 miljarder till fastighetsägarna (dit jag själv kan räkna mig). Jag skulle mycket hellre ha en högre nettolön och därför känna mig säkrare på att kunna betala fastighetsskatten, än ha en lägre nettolön och en liten fastighetsavgift. Varför? Självklart därför att jag kan bestämma själv. Jag kan bestämma över mitt boende och vilken fastighetsskatt jag ska betala. Bo billigt eller dyrt. Välja att sätta min lön på boende eller annat.
Och - det måste löna sig att vara duktig, att arbeta mycket, att förkovra sig. Det måste få synas i lönekuvertet. Idag är det alldeles för liten skillnad. Jag tycker att det är viktigare att det finns karriärvägar, som också syns i lönekuvertet, i skolan. Att en rektor ska ha rejält mer i plånboken än en nyexad lärare. Att en vidareutbilda sjuksköterska också ska se mer pengar i plånboken än en undersköterska som just slutat utbildningen. Att en uppfinningsrik ingenjör ska se att hon gör något bra, och märka det i lönekuvertet.
I det perspektivet är inte fastighetsskattesänkningar prioriterade. Men tyvärr, så verkar svensk politik vara för det mesta, oavsett vilket block som lovar. Sossarnas löften om mer bidrag är tyvärr än mer kontraproduktiva.
2006-07-12
Blir miljön valfråga?
Märkligt. Jag har semester men skriver ändå blogg.
Suck.
Är inne på kontoret för att skicka en artikel jag skrivit. Måste bara göra en kommentar kring turerna efter Almedalen. Blir miljön valfråga? Lars Leijonborg pratade fosfater i tvättmedel. Maud Olofsson pratade gödsel och fosfor. Anders Wijkman skällde ut sitt eget parti (kd). Göran Persson vill bort från oljeberoendet.
Nu tror många förståsigpåare att miljön blir valfråga.
Jag tvivlar.
Det finns en sak som förenar Lars, Maud, Göran och miljöpartisterna (de partier som pratade miljö på Gotland). Det är att inget av partierna vågar berätta vad man egentligen borde göra. Lars törs inte berätta om bensinprishöjningar och trafikavgifter. Det gör inte Maud heller och hon törs inte heller berätta om vilka krav hon ska ställa på jord- och skogsbruk. Göran låtsas som om skogsavfall kan ersätta all bensin till samma pris (vilket är en skröna) och miljöpartisterna pratar vänt om miljön men har få konkreta förslag.
Blir det miljöpolitik i valrörelsen?
Vågar någon säga:
att bensinpriset måste fortsätta uppåt?
att biltullar är här för miljöns skull, och inte bara i Stockholms innerstad?
att charterresorna måste bli mycket dyrare?
att maten måste bära sina miljökostnader och därmed bli dyrare?
att det krävs tuffare tag mot skogsavverkningar med högre krav att spara naturvärden?
att vi måste betala för reningen av alla gifter vi använder och att det innebär dyrare smink, kemteknik o.s.v.?
att klimatförändringarna kräver en total samhällsförändring med minskade transporter som huvudfråga?
att vi inte kan kräva mer av de fattiga länderna än av oss själva, vare sig det gäller att värna rovdjur, fiska matfisk, bryta råvaror eller ta hand om avfall?
att vi inte har sett om traditionell ekonomisk tillväxt och ekologiskt ansvar verkligen går att förena?
Tror någon att detta kommer att komma upp i valrörelsen på riksplanet? Knappast. Ändå borde vi våga diskutera det. Inte för att det finns något självklart svar på hur vi löser miljöproblemen, utan snarare för att det saknas. Men om inte någon vågar ta ut svängarna ordentlig, vågar säga det som inte får sägas - i så fall blir diskussionen meningslös.
Och - demokratin kan innebära att svenskarna, tillsammans med de andra demokratiska staternas medborgare, väljer att strunta i miljön och hoppas på att det ändå löser sig. Det är en risk man får ta. Det är demokratins pris.
Suck.
Är inne på kontoret för att skicka en artikel jag skrivit. Måste bara göra en kommentar kring turerna efter Almedalen. Blir miljön valfråga? Lars Leijonborg pratade fosfater i tvättmedel. Maud Olofsson pratade gödsel och fosfor. Anders Wijkman skällde ut sitt eget parti (kd). Göran Persson vill bort från oljeberoendet.
Nu tror många förståsigpåare att miljön blir valfråga.
Jag tvivlar.
Det finns en sak som förenar Lars, Maud, Göran och miljöpartisterna (de partier som pratade miljö på Gotland). Det är att inget av partierna vågar berätta vad man egentligen borde göra. Lars törs inte berätta om bensinprishöjningar och trafikavgifter. Det gör inte Maud heller och hon törs inte heller berätta om vilka krav hon ska ställa på jord- och skogsbruk. Göran låtsas som om skogsavfall kan ersätta all bensin till samma pris (vilket är en skröna) och miljöpartisterna pratar vänt om miljön men har få konkreta förslag.
Blir det miljöpolitik i valrörelsen?
Vågar någon säga:
att bensinpriset måste fortsätta uppåt?
att biltullar är här för miljöns skull, och inte bara i Stockholms innerstad?
att charterresorna måste bli mycket dyrare?
att maten måste bära sina miljökostnader och därmed bli dyrare?
att det krävs tuffare tag mot skogsavverkningar med högre krav att spara naturvärden?
att vi måste betala för reningen av alla gifter vi använder och att det innebär dyrare smink, kemteknik o.s.v.?
att klimatförändringarna kräver en total samhällsförändring med minskade transporter som huvudfråga?
att vi inte kan kräva mer av de fattiga länderna än av oss själva, vare sig det gäller att värna rovdjur, fiska matfisk, bryta råvaror eller ta hand om avfall?
att vi inte har sett om traditionell ekonomisk tillväxt och ekologiskt ansvar verkligen går att förena?
Tror någon att detta kommer att komma upp i valrörelsen på riksplanet? Knappast. Ändå borde vi våga diskutera det. Inte för att det finns något självklart svar på hur vi löser miljöproblemen, utan snarare för att det saknas. Men om inte någon vågar ta ut svängarna ordentlig, vågar säga det som inte får sägas - i så fall blir diskussionen meningslös.
Och - demokratin kan innebära att svenskarna, tillsammans med de andra demokratiska staternas medborgare, väljer att strunta i miljön och hoppas på att det ändå löser sig. Det är en risk man får ta. Det är demokratins pris.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)