Det är rätt märkligt att åter läsa om hur opinionen svänger, eller snarare inte svänger. Socialdemokraterna är idag 8 procent större än regeringspartierna. Varför? för att man har en bättre politik? Knappast. För det första måste man fråga sig om det finns någon sammanhållen socialdemokratisk rikspolitik. Förutom att klaga (på att arbetslösheten sjunkter? att fler bolag bildas? att statens finanser växer? att välfärdssystemen räddas? att regeringen tar klimathotet på allvar?) är det mesta nu att kopiera.
Oppositionsledaren kopierar allt mer av regeringens jobbpolitik. De eventuella återställare som kommer lär knappast bli mer än marginella. Det som nu i retoriken kallas för klyftpolitik, kommer fram till valet 2010 att vara även socialdemokratins politik. Skolområdet är det tydligaste förändringsområdet. Idag är socialdemokraterna i princip överens med Folkpartiet om allt. Det intressanta de kommande åren är att se hur alla de sossar som i år pratat om betongskola och sorteringsskola ska kunna driva en politik som är precis likadan. På område efter område triangulerar oppositionen för att bli så lik regeringen i allt utom demagogin att valrörelsen inte blir innehåll utan yta.
Det som sker i Sverige är annars rätt unikt. Genom den kraftiga tillväxt av arbeten som sker, även i ett offentligarbetskraftstätt län som Örebro, värnas grunden för den offentligt finansierade välfärden. Den välfärd som hotades under socialdemokratins bidragsregering, säkras genom alliansens jobbregering. Det är ganska bra tycker jag.
Samtidigt sker en del andra handlingar av symbolkaraktär som också kan vara viktiga. Fredrik Reinfeldt har tagit åt sig av klimatfrågan. Han framstår allt mer som ett konservativt svenskt svar på Tony Blair i den frågan. Nu ska han samåka med den danske statsministern till Portugal för att minska koldioxidutsläppen. Det är bra. Vem hade trott det för ett par år sedan? Inte jag i alla fall.
Men opinionen tycker annorlunda. Jag får fortfarande inte det att gå ihop. Allt fler får jobb, allt fler får bra lönetillväxt, allt färre behöver bidrag - borde inte alla dessa miljontals svenskar inse att det är tack vare regeringens politik? Eller är tryggheten med det oförändringsbara så väsentlig för svensken i gemen att rikspolitik egentligen inte handlar om politik, utan om bilden av politik?
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2007-11-28
Tro och politik
På dagens fullmäktigesammanträde fördes en ganska tuff debatt om Frälsningsarméns rätt att få kommunala bidrag. Jag tänker inte relatera till den artikeln annat än att ha den som en grund för en fundering kring religionens roll i samhället.
Det finns mellan partier, och även inom ett parti som Folkpartiet, skilda meningar kring vad religionsfrihet innebär. Är religionsfrihet detsamma som frånvaro av religion eller är det frihet att tro på det man vill?
Det har funnits tider då många trott att religionens roll i samhället är över. Den svenska kyrkan har med sin ofta helt samhällstillvända och menlösa religiositet gjort sitt för att förstärka den bilden. Men i dagens samhälle återtar religionen förlorad mark. Det gäller såväl kristna rörelser som står för alternativa syner på samhällsutvecklingen, som islamska med en helt annan kulturtradition.
I detta läge gäller det att kunna hantera utvecklingen rätt. Likaväl som vi måste våga hantera människors livsval vad gäller andra livsstilsfrågor, från ekonomi till sexualitet, måste vi våga hantera religionen. För många, däribland mig själv, är tron en del av mig själv som jag vare sig kan eller vill göra mig av med. Den tro jag har följer mig ständigt och påverkar mina livsval. Den påverkar mig även som politiker. Den grundläggande filosofi jag har för samhällsutvecklingen tar naturligtvis sin grund bland annat i de dogmer som finns inom kristendomen.
Är det rätt? Har man rätt att vara religiös politiker? Måste man vara fullständigt objektiv när det gäller religion och politik? Går det? Kan man särskilja det personliga från det offentliga? Knappast. Som människa är man hel. Det finns till exempel inga objektiva journalister, inga objektiva poliser, åklagare, socialarbetare, lärare eller - politiker. Vi bär med oss det vi är och har varit. Religionen är en del av den bördan.
Så frågan om religionens plats i samhället är och har alltid varit och kommer nog alltid att vara en viktig fråga även för politiken. För mig går gränsen inte vid att hävda ett religionslöst samhälle. Frågan går istället vid hur religionen, liksom andra livsval, påverkar samhällsbyggandet och hur öppenheten med hur religionen eller de andra livsvalen påverkar personerna som är beslutsfattare.
Det finns mellan partier, och även inom ett parti som Folkpartiet, skilda meningar kring vad religionsfrihet innebär. Är religionsfrihet detsamma som frånvaro av religion eller är det frihet att tro på det man vill?
Det har funnits tider då många trott att religionens roll i samhället är över. Den svenska kyrkan har med sin ofta helt samhällstillvända och menlösa religiositet gjort sitt för att förstärka den bilden. Men i dagens samhälle återtar religionen förlorad mark. Det gäller såväl kristna rörelser som står för alternativa syner på samhällsutvecklingen, som islamska med en helt annan kulturtradition.
I detta läge gäller det att kunna hantera utvecklingen rätt. Likaväl som vi måste våga hantera människors livsval vad gäller andra livsstilsfrågor, från ekonomi till sexualitet, måste vi våga hantera religionen. För många, däribland mig själv, är tron en del av mig själv som jag vare sig kan eller vill göra mig av med. Den tro jag har följer mig ständigt och påverkar mina livsval. Den påverkar mig även som politiker. Den grundläggande filosofi jag har för samhällsutvecklingen tar naturligtvis sin grund bland annat i de dogmer som finns inom kristendomen.
Är det rätt? Har man rätt att vara religiös politiker? Måste man vara fullständigt objektiv när det gäller religion och politik? Går det? Kan man särskilja det personliga från det offentliga? Knappast. Som människa är man hel. Det finns till exempel inga objektiva journalister, inga objektiva poliser, åklagare, socialarbetare, lärare eller - politiker. Vi bär med oss det vi är och har varit. Religionen är en del av den bördan.
Så frågan om religionens plats i samhället är och har alltid varit och kommer nog alltid att vara en viktig fråga även för politiken. För mig går gränsen inte vid att hävda ett religionslöst samhälle. Frågan går istället vid hur religionen, liksom andra livsval, påverkar samhällsbyggandet och hur öppenheten med hur religionen eller de andra livsvalen påverkar personerna som är beslutsfattare.
2007-11-15
Klimatet kräver faktiskt åtgärder
I går kunde man höra om de nya förslagen till infrastruktursatsningar kring Stockholm. Ökade anslag till vägar med 55 miljarder skulle innebära en fördubblad biltrafik. Hittills verkar den politiska agendan enbart vara att möta en framskrivning av den rådande utvecklingen; glesare villaboenden i storstadsregioner, större arbetsmarknadsregioner, ökande biltrafik, fokusering på infrastruktur.
Samtidigt säger sig regeringen ta klimathotet på allvar. Det är bra. Men hur får man det att gå ihop? Hur kan biltrafiken fördubblas när utsläppen av koldioxid måste halveras? Är mer gator och vägar lösningen på all tillväxt?
Jag tror inte det. Jag tror vi måste börja söka nya "vägar".
Vi kan inte acceptera en utglesning av städerna där enorma villaförorter kräver bil för att fungera. Vi måste planlägga för tätare städer och perifera "byar" för optimal transporteffektivitet. Det innebär att alla inte längre kan bo i villa. Örebro kan till exempel inte planera för nya Ekeby-Almby-områden.
Vi måste fundera över hur arbetsmarknaden ska se ut. Detta är betydligt svårare eftersom vi politiker inte styr över företagens effektivitetskrav. Om ett företag vill centralisera så centraliserar de, oavsett om det innebär ökade resvägar för anställda.
Vi måste fundera över hur vi minskar biltrafiken, både privatbilismen och lastbilstrafiken. Vägavgifter, drivmedelspriser, förbud mot biltrafik och stadsplanering för optimala resandeförhållanden är någta åtgärder som vi måste fundera över.
Men vi måste också fundera över om det är vettigt att ständigt kräva mer infrastruktur, fler vägar, fler järnvägar, fler flygplatser o.s.v. Vilka alternativa investeringar finns det? Vad skulle det innebära att satsa dessa miljarder på ökad transporteffektivitet, eller kultur, fritid, forskning o.s.v.
Det är enkelt att säga att man är aktiv i arbetet för ett bättre klimat, men det är svårare att hantera de konkreta åtgärderna.
Samtidigt säger sig regeringen ta klimathotet på allvar. Det är bra. Men hur får man det att gå ihop? Hur kan biltrafiken fördubblas när utsläppen av koldioxid måste halveras? Är mer gator och vägar lösningen på all tillväxt?
Jag tror inte det. Jag tror vi måste börja söka nya "vägar".
Vi kan inte acceptera en utglesning av städerna där enorma villaförorter kräver bil för att fungera. Vi måste planlägga för tätare städer och perifera "byar" för optimal transporteffektivitet. Det innebär att alla inte längre kan bo i villa. Örebro kan till exempel inte planera för nya Ekeby-Almby-områden.
Vi måste fundera över hur arbetsmarknaden ska se ut. Detta är betydligt svårare eftersom vi politiker inte styr över företagens effektivitetskrav. Om ett företag vill centralisera så centraliserar de, oavsett om det innebär ökade resvägar för anställda.
Vi måste fundera över hur vi minskar biltrafiken, både privatbilismen och lastbilstrafiken. Vägavgifter, drivmedelspriser, förbud mot biltrafik och stadsplanering för optimala resandeförhållanden är någta åtgärder som vi måste fundera över.
Men vi måste också fundera över om det är vettigt att ständigt kräva mer infrastruktur, fler vägar, fler järnvägar, fler flygplatser o.s.v. Vilka alternativa investeringar finns det? Vad skulle det innebära att satsa dessa miljarder på ökad transporteffektivitet, eller kultur, fritid, forskning o.s.v.
Det är enkelt att säga att man är aktiv i arbetet för ett bättre klimat, men det är svårare att hantera de konkreta åtgärderna.
2007-11-14
Politikerarvoden
På NAs debattsida pågår åter en diskussion kring politikernas arvoden. Skälet är en artikel i NA där rubriksättningen var att jag personligen skulle få en julklapp, en löneökning på 3000 kronor. Själva artikeln var ganska OK men rubriken speglar ett sätt att se på politiker som skrämmer. Det verkar som om jag själv ger mig en julklapp, d.v.s. höjd lön, när det bara är en följd av ett beslut kring att våra arvoden ska följa riksdagsledamöternas arvoden.
Men det finns ytterligare frågor kring detta som borde belysas. Den grundläggande gäller hur man ser på politiska uppdrag. Är de uppdrag som ska skötas på fritiden, med en låg ersättning, eller är de kvalificerade arbeten som kräver hög kompetens och där ansvaret är stort?
Man kan tycka vad man vill om utvecklingen av den lokala demokratin, men de politiska ordförandeuppdragen blir allt mer komplicerade, allt mer ansvarsfulla, allt mer kompetenstunga. En ordförande i en kommunal nämnd i Örebro har huvudansvaret för hundratals miljoner kronor, tusentals anställda och ansvarar för service för tiotusentals örebroare. Alla ordföranden borde ha en hög ekonomisk kompetens, en god organisatorisk förmåga, starka ledaregenskaper och en mycket god verbal förmåga. Ordföranden är i tjänst 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Det aktiva arbetet tar ofta flera dagar i veckan i anspråk, förutom kvällar och helger. För det får ordföranden några tusenlappar i månaden. Är det rimligt? Borde inte frågan ställas om vi får rätt människor med rätt kompetens med en sådan arvodisering?
På samma sätt är det på kommunalrådssidan. Antalet arbetade timmar i veckan understiger sällan 60 - 70. I tjänst är man alltid, även under eventuella semestrar. Jag har huvudansvaret för en organisation som omsätter 7 miljarder och har mer än 10.000 anställda på lönelistan. Mitt arbete handlar till största del om organisationsstyrning och organisationsutveckling, ekonomistyrning och personalfrågor. För det får jag efter årsskiftet 52900 kronor i månaden. Det är en hög lön.
Men ser man proportionerna så kan man fråga sig vilka kompetenser man får på de kommande politikerna. Vi kommer inte att få en ny kommunchef (när Lena Källström avgår om ett par år) med den kompetens vi vill ha för de pengarna. Det kommer att krävas ytterligare några tiotusen i månaden. Överhuvudtagen har de kommunala cheferna löner som överstiger de kommunala politikernas, ibland med väldig mycket pengar. Vad blir signalen? Att chefen är viktigare än ordföranden? Att politik är mindre viktigt än administration? Att politiker inte behöver vara kompetenta?
Det finns en bild som ständigt förstärks av media om vad ett politiskt uppdrag innebär. Denna felbild skapar dels misstroende mot oss som är politiskt aktiva idag, dels minskar den möjligheten att rekrytera goda politiska krafter i framtiden. Det är ett stort bekymmer som media borde hantera. Men det är vare sig populistiskt eller medialt...
Förresten är det intressant att se att på NAs debattsida kring mitt arvode är det ändå fler som inser att skillnaden i makt, ansvar, befogenheter och behörigheter på skilda nivåer i kommunen också bör innebära skillnader i arvoden och löner än de som tror på motsatsen.
Men det finns ytterligare frågor kring detta som borde belysas. Den grundläggande gäller hur man ser på politiska uppdrag. Är de uppdrag som ska skötas på fritiden, med en låg ersättning, eller är de kvalificerade arbeten som kräver hög kompetens och där ansvaret är stort?
Man kan tycka vad man vill om utvecklingen av den lokala demokratin, men de politiska ordförandeuppdragen blir allt mer komplicerade, allt mer ansvarsfulla, allt mer kompetenstunga. En ordförande i en kommunal nämnd i Örebro har huvudansvaret för hundratals miljoner kronor, tusentals anställda och ansvarar för service för tiotusentals örebroare. Alla ordföranden borde ha en hög ekonomisk kompetens, en god organisatorisk förmåga, starka ledaregenskaper och en mycket god verbal förmåga. Ordföranden är i tjänst 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Det aktiva arbetet tar ofta flera dagar i veckan i anspråk, förutom kvällar och helger. För det får ordföranden några tusenlappar i månaden. Är det rimligt? Borde inte frågan ställas om vi får rätt människor med rätt kompetens med en sådan arvodisering?
På samma sätt är det på kommunalrådssidan. Antalet arbetade timmar i veckan understiger sällan 60 - 70. I tjänst är man alltid, även under eventuella semestrar. Jag har huvudansvaret för en organisation som omsätter 7 miljarder och har mer än 10.000 anställda på lönelistan. Mitt arbete handlar till största del om organisationsstyrning och organisationsutveckling, ekonomistyrning och personalfrågor. För det får jag efter årsskiftet 52900 kronor i månaden. Det är en hög lön.
Men ser man proportionerna så kan man fråga sig vilka kompetenser man får på de kommande politikerna. Vi kommer inte att få en ny kommunchef (när Lena Källström avgår om ett par år) med den kompetens vi vill ha för de pengarna. Det kommer att krävas ytterligare några tiotusen i månaden. Överhuvudtagen har de kommunala cheferna löner som överstiger de kommunala politikernas, ibland med väldig mycket pengar. Vad blir signalen? Att chefen är viktigare än ordföranden? Att politik är mindre viktigt än administration? Att politiker inte behöver vara kompetenta?
Det finns en bild som ständigt förstärks av media om vad ett politiskt uppdrag innebär. Denna felbild skapar dels misstroende mot oss som är politiskt aktiva idag, dels minskar den möjligheten att rekrytera goda politiska krafter i framtiden. Det är ett stort bekymmer som media borde hantera. Men det är vare sig populistiskt eller medialt...
Förresten är det intressant att se att på NAs debattsida kring mitt arvode är det ändå fler som inser att skillnaden i makt, ansvar, befogenheter och behörigheter på skilda nivåer i kommunen också bör innebära skillnader i arvoden och löner än de som tror på motsatsen.
2007-11-12
Värna dubbelmoralen...
Det finns ett säg som låter ungefär så här och som upprepas av olika talare:
"Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra!". Kanske är det sant. Men det är ofullständigt.
Ett annat säg skulle kunna låta:
"Moral är bra, dubbelmoral är sämre men frånvaron av moral allra sämst!".
Vi lever i flera paradigmskiften. Ett av de tydligaste är frågan om vilken moral som ska gälla och överföras mellan generationerna. Moralen är till sin natur generationsövergripande, eller snarare - borde vara generationsövergripande. Men idag är vuxengenerationen ofta lika vilsen kring vilken moral som ska gälla som den uppväxande. Några exepel:
Vilken skattemoral ska gälla? Samhällets bästa eller mitt eget?
Vilken våldsmoral ska gälla? Rätt att använda "lagom" våld eller krav på våldsfrihet?
Vilken sexualmoral ska gälla? Evig trohet eller flest ligg?
och så vidare.
Moral och etik påverkar i mycket hög grad det politiska livet. Det gäller allt ifrån synen på barnens rätt, till frågan om döendets värde. Det finns en risk att samhället idag är på väg i en utveckling som innebär att den gemensamma etiken och moralen allt snabbare ersätts av en privat, individualistisk och ofta egoistisk moral. Denna privatiserade moral är egentligen ingen moral, eftersom moralen måste omfatta en grupp eller ett samhälle för att kunna kallas moral. Moral och etik är inte individuellt utan kollektivt. Det måste även en liberal kunna erkänna.
Historiskt har ofta religionen varit bäraren av de etiska och moraliska värdena. Det har varit kyrkan som har stått för kontinuiteten kring dessa allmängiltiga värden. Men kyrkans roll minskar. Den ifrågasätts även helt av andra religiösa rörelser, som ateisterna (som ju tror att gud inte finns - en tro så god som någon).
Ofta hör man kritik mot företrädare för olika religiösa (kristna) sammanslutningar där kritikerna menar att företrädarna inte följer de regler och de värderingar som rörelsen står för. Deras dubbelmoral blir ofta övertydlig, som när amerikanska pastorer predikar livslång trohet men själva hoppar mellan sängkamraterna. Det är enkelt att kritisera deras dubbelmoral. Det är så enkelt att flera kyrkor nu knappast själva vågar formulera etiska och moraliska ställningstaganden som är skilda från samhällets. Om samhället inte längre klarar av att överföra etiska och moraliska värderingar mellan människor och generationer, klarar kyrkorna av det lika lite.
I detta läge vore det bättre att värna dubbelmoralen, den givna mänskliga rättigheten att göra fel, att handla mot bättre vetande, men samtidigt slåss för en etisk och moralisk ståndpunkt som man vet (eller tror) skulle bygga ett bättre samhälle om alla omfattades av den och kunde föja den.
"Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra!". Kanske är det sant. Men det är ofullständigt.
Ett annat säg skulle kunna låta:
"Moral är bra, dubbelmoral är sämre men frånvaron av moral allra sämst!".
Vi lever i flera paradigmskiften. Ett av de tydligaste är frågan om vilken moral som ska gälla och överföras mellan generationerna. Moralen är till sin natur generationsövergripande, eller snarare - borde vara generationsövergripande. Men idag är vuxengenerationen ofta lika vilsen kring vilken moral som ska gälla som den uppväxande. Några exepel:
Vilken skattemoral ska gälla? Samhällets bästa eller mitt eget?
Vilken våldsmoral ska gälla? Rätt att använda "lagom" våld eller krav på våldsfrihet?
Vilken sexualmoral ska gälla? Evig trohet eller flest ligg?
och så vidare.
Moral och etik påverkar i mycket hög grad det politiska livet. Det gäller allt ifrån synen på barnens rätt, till frågan om döendets värde. Det finns en risk att samhället idag är på väg i en utveckling som innebär att den gemensamma etiken och moralen allt snabbare ersätts av en privat, individualistisk och ofta egoistisk moral. Denna privatiserade moral är egentligen ingen moral, eftersom moralen måste omfatta en grupp eller ett samhälle för att kunna kallas moral. Moral och etik är inte individuellt utan kollektivt. Det måste även en liberal kunna erkänna.
Historiskt har ofta religionen varit bäraren av de etiska och moraliska värdena. Det har varit kyrkan som har stått för kontinuiteten kring dessa allmängiltiga värden. Men kyrkans roll minskar. Den ifrågasätts även helt av andra religiösa rörelser, som ateisterna (som ju tror att gud inte finns - en tro så god som någon).
Ofta hör man kritik mot företrädare för olika religiösa (kristna) sammanslutningar där kritikerna menar att företrädarna inte följer de regler och de värderingar som rörelsen står för. Deras dubbelmoral blir ofta övertydlig, som när amerikanska pastorer predikar livslång trohet men själva hoppar mellan sängkamraterna. Det är enkelt att kritisera deras dubbelmoral. Det är så enkelt att flera kyrkor nu knappast själva vågar formulera etiska och moraliska ställningstaganden som är skilda från samhällets. Om samhället inte längre klarar av att överföra etiska och moraliska värderingar mellan människor och generationer, klarar kyrkorna av det lika lite.
I detta läge vore det bättre att värna dubbelmoralen, den givna mänskliga rättigheten att göra fel, att handla mot bättre vetande, men samtidigt slåss för en etisk och moralisk ståndpunkt som man vet (eller tror) skulle bygga ett bättre samhälle om alla omfattades av den och kunde föja den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)