På dagens fullmäktigesammanträde fördes en ganska tuff debatt om Frälsningsarméns rätt att få kommunala bidrag. Jag tänker inte relatera till den artikeln annat än att ha den som en grund för en fundering kring religionens roll i samhället.
Det finns mellan partier, och även inom ett parti som Folkpartiet, skilda meningar kring vad religionsfrihet innebär. Är religionsfrihet detsamma som frånvaro av religion eller är det frihet att tro på det man vill?
Det har funnits tider då många trott att religionens roll i samhället är över. Den svenska kyrkan har med sin ofta helt samhällstillvända och menlösa religiositet gjort sitt för att förstärka den bilden. Men i dagens samhälle återtar religionen förlorad mark. Det gäller såväl kristna rörelser som står för alternativa syner på samhällsutvecklingen, som islamska med en helt annan kulturtradition.
I detta läge gäller det att kunna hantera utvecklingen rätt. Likaväl som vi måste våga hantera människors livsval vad gäller andra livsstilsfrågor, från ekonomi till sexualitet, måste vi våga hantera religionen. För många, däribland mig själv, är tron en del av mig själv som jag vare sig kan eller vill göra mig av med. Den tro jag har följer mig ständigt och påverkar mina livsval. Den påverkar mig även som politiker. Den grundläggande filosofi jag har för samhällsutvecklingen tar naturligtvis sin grund bland annat i de dogmer som finns inom kristendomen.
Är det rätt? Har man rätt att vara religiös politiker? Måste man vara fullständigt objektiv när det gäller religion och politik? Går det? Kan man särskilja det personliga från det offentliga? Knappast. Som människa är man hel. Det finns till exempel inga objektiva journalister, inga objektiva poliser, åklagare, socialarbetare, lärare eller - politiker. Vi bär med oss det vi är och har varit. Religionen är en del av den bördan.
Så frågan om religionens plats i samhället är och har alltid varit och kommer nog alltid att vara en viktig fråga även för politiken. För mig går gränsen inte vid att hävda ett religionslöst samhälle. Frågan går istället vid hur religionen, liksom andra livsval, påverkar samhällsbyggandet och hur öppenheten med hur religionen eller de andra livsvalen påverkar personerna som är beslutsfattare.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2 kommentarer:
Staffan,
Du skiljer inte mellan stat och samhälle. Det är väl inte speciellt många som "hävdar ett religionslöst samhälle". Däremot är vi många som menar att religionen tar för stort utrymme i den offentliga sektorn, kommunens och statens välfärd.
Givetvis är det ingen som tror att du är "objektiv" när det gäller religion eller att din personlighet går att skilja från det offentliga. Du har väl inte bara en religion, utan även en ideologi? Den påverkar rimligtvis dig också. Det får man acceptera.
Att kristendomen påverkar dig är en sak, men jag hoppas och tror att du håller med mig om att man ska skilja religioner från det offentliga. Örebro kommun är inte kristen bara för att du är det.
John,
det finns en historisk debatt mellan två olika grenar av liberalismen. Den ena menar att samhället/staten ska vara religionslöst, dvs att allt som staten gör inte ska kunna härledas till någon religion. Den andra hävdar att religionen kan och bör finnas som grund för olika former av värderingskomplex. Jag tillhör den senare. Man kan till exempel fundera över hur demokratin kunnat växa fram utan de kristna dogmerna om människornas jämlikhet.
Samtidigt delar jag din syn på så sätt att religionen aldrig får bli styrande. Ett samhälle som bygger på att en religion ska leda även människor av andra religioner är fel. Problemet är bara att vi i vårt ickereligiösa samhälle ändå har trosuppfattningar som styr. Frågan som borde ställas är vilken religion som styr kulturuppfattningen i Sverige idag.
Skicka en kommentar