Rätt ofta är jag en stolt liberal. Men ibland blir man extra stolt. Som när Jan Björklund talar i Almedalen en skön sommarkväll i juli 2012.
Jan Björklunds tal var bra. Det var engagerat. Det var laddat med sakpolitik. Det klappade inte alla medhårs Det vågade berätta om en politiker och ett parti som tar strid för sin ideologi och sina värderingar. Det gör mig stolt.
Jag blir stolt när Jan Björklund i inledningen talar om ett öppet och medmänskligt Sverige. Ett land som tar emot dem som behöver en fristad från våld och ödeläggelse. Ett land som välkomnar de mer än 600.000 invandrade svenskarna som varje dag går till jobbet, eller de 70.000 invandrade svenskarna som genom sina bolag ger sysselsättning åt 200.000. Ett land som först frågar de människor som kommer hit vad de kan bidra med till samhället, för att bibehålla dem som aktiva, starka, medskapande medborgare, istället för att passivisera dem i bidrag och utanförskap.
Jag blir stolt när Jan Björklund talar om det internationella engagemanget. Om ett Europa som behöver mer samarbete, inte mindre. Om en globaliserad värld som skapar större möjligheter till jobb och välstånd. Om en politik och en politiker som frimodigt bejakar såväl Europa som världen därutanför, EU och de nya växande ekonomierna i öst och syd. Det är skönt med en politiker som inte passivt betraktar värden eller som räddhågset vill stänga dörrarna, utan som tar utmaningarna på allvar och vill bygga Sverige starkt nog i den ökande globala konkurrensen.
Jag blir stolt när Jan Björklund lyfter behoven av kunskap och bildning utifrån så många aspekter. Visst är han utbildningsminister. Visst har han gjort mycket. Men mer återstår. Det handlar om en bättre skola för alla, oavsett var man bor. Det handlar om engagerade, goda lärare som värderas högre. Det handlar om forskning i världsklass.
Jag blir stolt när Jan Björklund vågar utmana de "sanningar" som definierat såväl arbetsrätt som skattepolitik de senaste decennierna. Behovet av att ge människor och företag möjligheter att konkurrera på en marknad som kännetecknas av globalisering och kunskapsinvesteringar. Behovet av att skapa trygghet på ett annat sätt än i går, för framtidens föränderliga värld. Behovet av att låta fler svenskar känna att staten inte straffbeskattar hårt arbete och dugliga arbetare. Den striden skapar stora och mäktiga fiender i såväl vänsterblocket som de konservativa facken. Men en liberal måste alltid våga stå upp för den lilla människan, för förändring och för internationalism.
Och jag blir kanske lite extra stolt när Jan Björklund talar miljö. När han talar om den Östersjö som långsamt håller på att dö, och kräver konkreta åtgärder för bland annat gödselbeskattning. När han lyfter de glömda miljöfrågorna, som naturvården och skogen. När klimatet inte bara blir kärnkraft. Så länge jag och många fler har jobbat för miljöfrågornas renässans hos Folkpartiet. Och nu hör vi åter den vind som tidigare fyllde seglen hos det parti som bar natur- och miljöpolitiken på sina axlar.
Det är så befriande med en partiledare och ett parti som vågar. Som vågar vara engagerat och engagerande. Som vågar ta strid med de mäktiga, konservativa krafterna inom såväl fack som bondekooperation. Som inte blir en kopia av vare sig höger eller vänster utan som håller den socialliberala fanan högt. Ett parti som vågar berätta vad partiets ideologi betyder, istället för att ständigt söka den politik som ska passa den just nu blåsande opionionsvinden. Ett parti som tar ledningen och vill leda, istället för de partier som bara lyssnar och blir ledda.
Svensk politik behöver en levande, kraftfull liberalism. Det bevisade Jan Björklund med all tydlighet i kväll.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, EX2, AB1, AB2, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA, TV4
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2012-07-05
2012-07-04
Frivilligt arbete
Dagens morgonseminarium anordnades av Sparbanksföreningen och Forum (för frivilligt socialt arbete). Länken till seminariebeskrivningen finns här
http://bit.ly/NJMCvb om du vill titta.
Det var ett intressant samtal. Fick till och med betyget "det bästa hittills i Almedalen" av en besökare. Varför då så intressant?
Bredvid mig i panelen stod kommunalrådet i opposition, tidigare KSO, Lars Bryntesson (s). Intressant att två tidigare KSO från olika partier och block representerade politiken i debatten. Lika intressant var kanske att vi var rörande överens om det mesta.
Lars Bryntesson brinner för civilsamhället. Under hans tid som KSO tog Värmdö fram en liknande överenskommelse som Örebro gjorde under min tid. Men nu, när Alliansen tagit över styrningen av Värmdö, eroderar delar av arbetet. Formellt sett är men lika enig om vad som kan och ska göras. Men det händer inte lika mycket längre.
Lars förklaring var bland annat att den politiska ledningen prioriterat andra frågor. Valfriheten kom före civlsamhället och medskapande. En stark tjänstemannaorganisation lyssnar till (de ofta svårtolkade) signalerna och gör det den tror politikerna vill.
På samma sätt, men motsatt, är det i Örebro. Istället för civilsamhälle prioriteras kommunala insatser via kommunala tjänstemän och kommunala bolag. Formellt är vi lika överens om den överenskommelse med civilsamhället som vi undertecknat. Men signalerna är andra, prioriteringen annorlunda och tjänstemannaorganisationen agerar i enlighet med det den tror politikerna vill.
Våra två berättelser visade på ett av grundproblemen med den offentliga sektorns agerande gentemot den civila sektorns. Egentligen borde arbetet vara en ledningsfråga, styrd av den högsta politiska och administrativa ledningen. Istället är den alldeles för ofta en fråga som hängs upp på enskilda individer, politiker som agerar under sin tid, men utan möjligt att i grunden långsiktigt förändra kommunens sätt att agera.
Vad beror det då på? Och vilka konsekvenser kan det få?
Svaret på den första frågan är enkelt. Det saknas kunskap, vilja och engagemang. Den offentliga sektorn i Sverige har blivit sig själv nock. Man mäter verkligheten utifrån sina egna ramar. Och om det finns något utanför så handlar det om den privata sektorn. Det som inte finns behöver man inte heller ta hänsyn till. Man behöver inte tänka strategiskt kring utveckling. Man behöver inte bygga strukturer. Man kan agera som om den civila sektorn egentligen bara var en förlängning av den offentliga (eller i vissa fall av den privata).
Och konsekvenserna blir tydliga. Kommunen agerar utan respekt för den civila sektorns behov av självbestämmande. Kommunen agerar kortsiktigt både vad gäller bidrag, regler och dialog. Bland blir den civila sektorn bara en skräphög för arbete som borde göras av kommunen men som av olika skäl läggs på den civila (mest för att politiker och tjänstemän tror att föreningar kan göra mer för mindre pengar...).
Bristerna går genom alla partier. Det finns partipolitiska skillnader i synen på civilsamhällets roll och betydelse. Men de är osynliga i ett läge där inget parti ens har en uttalad politik för civilsamhället.
I mitt arbete med Folkpartiets nya partiprogram lyfter jag ofta betydelsen av det civila samhället. Det är där värderingar skapas. Det är där demokratin föddes och återskapas. Det är där välfärdssamhället tar sin början. Det är där samhällsutveckling initieras.
Jag hoppas vi blir det första partiet som tar civilsamhället på allvar. Något liberalare finns knappast. För vad är egentligen det civila samhällets bas? Individer med tillräcklig egenmakt för att förstå att man behöver gå samman för att komma framåt. Och som gör det frivilligt. Utan inblandning eller krav från vare sig det offentliga eller det privata. Det är liberalism det!
- Posted using BlogPress from my iPad
http://bit.ly/NJMCvb om du vill titta.
Det var ett intressant samtal. Fick till och med betyget "det bästa hittills i Almedalen" av en besökare. Varför då så intressant?
Bredvid mig i panelen stod kommunalrådet i opposition, tidigare KSO, Lars Bryntesson (s). Intressant att två tidigare KSO från olika partier och block representerade politiken i debatten. Lika intressant var kanske att vi var rörande överens om det mesta.
Lars Bryntesson brinner för civilsamhället. Under hans tid som KSO tog Värmdö fram en liknande överenskommelse som Örebro gjorde under min tid. Men nu, när Alliansen tagit över styrningen av Värmdö, eroderar delar av arbetet. Formellt sett är men lika enig om vad som kan och ska göras. Men det händer inte lika mycket längre.
Lars förklaring var bland annat att den politiska ledningen prioriterat andra frågor. Valfriheten kom före civlsamhället och medskapande. En stark tjänstemannaorganisation lyssnar till (de ofta svårtolkade) signalerna och gör det den tror politikerna vill.
På samma sätt, men motsatt, är det i Örebro. Istället för civilsamhälle prioriteras kommunala insatser via kommunala tjänstemän och kommunala bolag. Formellt är vi lika överens om den överenskommelse med civilsamhället som vi undertecknat. Men signalerna är andra, prioriteringen annorlunda och tjänstemannaorganisationen agerar i enlighet med det den tror politikerna vill.
Våra två berättelser visade på ett av grundproblemen med den offentliga sektorns agerande gentemot den civila sektorns. Egentligen borde arbetet vara en ledningsfråga, styrd av den högsta politiska och administrativa ledningen. Istället är den alldeles för ofta en fråga som hängs upp på enskilda individer, politiker som agerar under sin tid, men utan möjligt att i grunden långsiktigt förändra kommunens sätt att agera.
Vad beror det då på? Och vilka konsekvenser kan det få?
Svaret på den första frågan är enkelt. Det saknas kunskap, vilja och engagemang. Den offentliga sektorn i Sverige har blivit sig själv nock. Man mäter verkligheten utifrån sina egna ramar. Och om det finns något utanför så handlar det om den privata sektorn. Det som inte finns behöver man inte heller ta hänsyn till. Man behöver inte tänka strategiskt kring utveckling. Man behöver inte bygga strukturer. Man kan agera som om den civila sektorn egentligen bara var en förlängning av den offentliga (eller i vissa fall av den privata).
Och konsekvenserna blir tydliga. Kommunen agerar utan respekt för den civila sektorns behov av självbestämmande. Kommunen agerar kortsiktigt både vad gäller bidrag, regler och dialog. Bland blir den civila sektorn bara en skräphög för arbete som borde göras av kommunen men som av olika skäl läggs på den civila (mest för att politiker och tjänstemän tror att föreningar kan göra mer för mindre pengar...).
Bristerna går genom alla partier. Det finns partipolitiska skillnader i synen på civilsamhällets roll och betydelse. Men de är osynliga i ett läge där inget parti ens har en uttalad politik för civilsamhället.
I mitt arbete med Folkpartiets nya partiprogram lyfter jag ofta betydelsen av det civila samhället. Det är där värderingar skapas. Det är där demokratin föddes och återskapas. Det är där välfärdssamhället tar sin början. Det är där samhällsutveckling initieras.
Jag hoppas vi blir det första partiet som tar civilsamhället på allvar. Något liberalare finns knappast. För vad är egentligen det civila samhällets bas? Individer med tillräcklig egenmakt för att förstå att man behöver gå samman för att komma framåt. Och som gör det frivilligt. Utan inblandning eller krav från vare sig det offentliga eller det privata. Det är liberalism det!
- Posted using BlogPress from my iPad
2012-07-02
Äldre i Almedalen
På väg till Visby och Almedalen denna vackra julimåndag. Färjan har just lagt ut från Nynäshamn och nu är det nästan tre timmar utan uppkoppling. Dags för en blogg alltså.
Jag ska till Almedalen för att delta i dussinet seminarier. Alla har en eller annan anknytning till åldrande och äldreomsorg. Skälet för denna inriktning är rätt uppenbar. Jag är ordförande i Beredningen för primärvård och äldreomsorg på Sveriges Kommuner och Landsting. Det innebär ett antal seminarier året runt. Dessutom jobbar jag med äldrefrågorna i den partiprogramskommitté som Folkpartiet valt in mig i.
Äldrefrågorna har de senaste året kommit upp som en av de viktigaste politiska frågorna. "Caremaskandalen" (eller ska den egentligen kallas "DN-skandalen?") satte fingret på hur äldreomsorgen kan fungera. De demografiska förändringarna, vi blir allt äldre, gör frågan brännande. Det är ingen nyhet - utvecklingen har varit känd i många år - men vi kommer allt närmare den tidpunkt då vårt samhälle måste börja förändras i grunden.
Äldrefrågorna är inte en sektorsfråga. De berör hela samhället. Mina seminarier handlar om allt från teknik, över bostäder och tandhälsa, till vilka värderingar som styr vårt samhällsbygge. Därför måste också äldrepolitiken hanteras som en fråga som rör alla samhällssektorer. Äldrefrågorna är inte en fråga för socialdepartementet, inte bara, utan rör de flesta departementens uppgifter.
Finansen - hur ska äldre jobba, beskattas, försäkras?
Utbildning - hur ser vi på det livslånga lärandet?
Kultur - kulturen som värdet i livet?
Integration - hur jobbar vi med äldre invandrare?
Miljö - hur påverkar det varmare klimatet äldres hälsa?
Som några exempel.
Jag ska försöka blogga lite om mina seminarier från Almedalen. Och om äldrepolitiken i allmänhet och den liberala äldrepolitiken i synnerhet.
Det kan vara av intresse denna dag då socialstyrelsen beslutat att öka de kommunala utgifterna med mellan 4 och 14 miljarder. (Kan socialstyrelsen det? Knappast. Men deras bemanningsföreskrifter visar på en av de orimligheten som nu kännetecknar svensk äldreomsorg. Och alla demokrater borde verkligen ifrågasätta rimligheten i att statliga (ej demokratiskt valda) tjänstemän anser sig ha befogenhet att besluta om kommunala utgifter. Eller deras rätt att omprioritera mellan skola, förskola och annan socialtjänst.)
Det finns de som säger att jobben kommer att vara i fokus i valet 2014. Kanske är det så. Men det parti som inte har en genomtänkt äldrepolitik kommer inte ens att komma upp på den bana där slaget om regeringsmakten då avgörs.
- Posted using BlogPress from my iPad
Jag ska till Almedalen för att delta i dussinet seminarier. Alla har en eller annan anknytning till åldrande och äldreomsorg. Skälet för denna inriktning är rätt uppenbar. Jag är ordförande i Beredningen för primärvård och äldreomsorg på Sveriges Kommuner och Landsting. Det innebär ett antal seminarier året runt. Dessutom jobbar jag med äldrefrågorna i den partiprogramskommitté som Folkpartiet valt in mig i.
Äldrefrågorna har de senaste året kommit upp som en av de viktigaste politiska frågorna. "Caremaskandalen" (eller ska den egentligen kallas "DN-skandalen?") satte fingret på hur äldreomsorgen kan fungera. De demografiska förändringarna, vi blir allt äldre, gör frågan brännande. Det är ingen nyhet - utvecklingen har varit känd i många år - men vi kommer allt närmare den tidpunkt då vårt samhälle måste börja förändras i grunden.
Äldrefrågorna är inte en sektorsfråga. De berör hela samhället. Mina seminarier handlar om allt från teknik, över bostäder och tandhälsa, till vilka värderingar som styr vårt samhällsbygge. Därför måste också äldrepolitiken hanteras som en fråga som rör alla samhällssektorer. Äldrefrågorna är inte en fråga för socialdepartementet, inte bara, utan rör de flesta departementens uppgifter.
Finansen - hur ska äldre jobba, beskattas, försäkras?
Utbildning - hur ser vi på det livslånga lärandet?
Kultur - kulturen som värdet i livet?
Integration - hur jobbar vi med äldre invandrare?
Miljö - hur påverkar det varmare klimatet äldres hälsa?
Som några exempel.
Jag ska försöka blogga lite om mina seminarier från Almedalen. Och om äldrepolitiken i allmänhet och den liberala äldrepolitiken i synnerhet.
Det kan vara av intresse denna dag då socialstyrelsen beslutat att öka de kommunala utgifterna med mellan 4 och 14 miljarder. (Kan socialstyrelsen det? Knappast. Men deras bemanningsföreskrifter visar på en av de orimligheten som nu kännetecknar svensk äldreomsorg. Och alla demokrater borde verkligen ifrågasätta rimligheten i att statliga (ej demokratiskt valda) tjänstemän anser sig ha befogenhet att besluta om kommunala utgifter. Eller deras rätt att omprioritera mellan skola, förskola och annan socialtjänst.)
Det finns de som säger att jobben kommer att vara i fokus i valet 2014. Kanske är det så. Men det parti som inte har en genomtänkt äldrepolitik kommer inte ens att komma upp på den bana där slaget om regeringsmakten då avgörs.
- Posted using BlogPress from my iPad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)