Kyrkans förmenta välmening...

En söndagsblogg på måndag morgon

Jag läser Lena Andersson i DN. Ett av många ordrika inlägg. Sällan enkla att följa i tankegången. Men när man orkar ofta rätt intressanta. Lena Andersson bygger kring sig själv en egen värld. Skapar referensramar som passar hennes världsbild. Böjer, vrider, bryter ibland för att få verkligheten att passa tanken.

Alltid intressant när man orkar. Och alltid med en närmast passionerad misstro mot Gud, kyrkan och kanske framförallt Jesus. Kyrkan förtrycker människor är hennes tes. Och Jesus var den störste förtryckaren.

Denna söndag har hon skrivit om hur kyrkan har hittat ett nytt sätt att förtrycka människan. När inte syndakatalogen längre gäller och fungerar, har kyrkan skapat dunbolsterteologerna. De som inte har svar på någonting, som inte ger vägledning och som därmed försvagar de som trots allt kommer till kyrkan.

Och tänk - plötsligt delar jag hennes synpunkter. Fast från en totalt motsatt utgångspunkt.

Man kan ha många åsikter om den västerländska kyrkans plats i såväl samhälle som religion. Den har just nu tydliggjorts genom valet av en ny ärkebiskop. En biskop som inte vågar säga att hon tror på exempelvis att Jesus avlades av den Helige Ande. Men hon är vare sig först eller sist, eller ens i det enda samfundet.

Svensk kyrklighet har tydliga identitetsproblem. Det är osäkert vad man tror på. De kristna dogmerna, de grundsatser som formar tron, individens vardag och individernas samhällsengagemang, ifrågasätts och bryts. Vare sig tro, andlighet, etik eller moral har längre några tydliga uttolkare i kyrkligheten. Det gäller såväl Svenska kyrkan som mitt eget samfund, Equmenia (f.d. baptister o missionsförbundare).

Istället för den kristendom som tidigare var dömande, som med sin etik och sin moraliska syn ställde människor innanför eller utanför, som godkände och som underkände, har kyrkan blivit en menlös utgivare av en lika menlös kärlek.

Men det får en del, för kyrkan och kristenheten, allvarliga konsekvenser. Och det får konsekvenser för en del av dem som söker sig till kyrkan.

Dunbolsterteologin är en teologi för de intellektuella. För de starka som klarar sig utan tydliga svar. För sådana som Lena Andersson, som den blivande och de tidigare ärkebiskoparna, för flera kyrkoledare i många samfund, som själva klarar av att intellektuellt bygga och upprätthålla en egen ordning i världen.

Men alla människor är inte så. Och alla människor klarar inte detta. Och alla människor klarar det inte hela tiden. Om en människa i kris enbart möts av ett oklart beskrivande av en oändlig men ofattbar och lika omänsklig gud, är sannolikt hjälpen rätt långt borta.

Den intellektualiserade guden, som kanske bara är ett sätt för människan att hantera en tuff omvärld, eller beskriver Jesus som en människa som vilken som helst, som kanske knappt har funnits men som kan tjäna som god förebild, är inte mycket till tröst för flera av oss.

Och går det att bygga ett land, skriva en lagstiftning, skapa en etisk kompass, enbart genom att hänvisa till ordet kärlek? Visa mig i så fall en beskrivning av vad kärlek är, säger jag. Och visa mig vilka långsiktiga konsekvenser denna tillämpning får. Och om man kan tolka in nästan vad som helst i ordet kärlek, (kanske utom just den förbrännande, ibland fruktans värda kärlek som Bibeln skriver om), vilket samhälle är vi då på väg mot?

Det finns en del bibelord om ordet dårskap, och om hur både vi och samhället omkring oss ser på tron och trons mysterium. Som jag läser dem visar de rätt tydligt på att redan för 2000 år sedan insåg de kristna att det fanns delar i kristendomen som var ofattbara, och som därför lätt kunde beskrivas som dårskap. Och att det bara var att acceptera det.

Visst är det galet att ens tro på att något okroppsligt, en ande, kunnat göra en kvinna gravid!
Visst är det galet att ens tro att en människa har dött och uppstått.
Och visst är det helt whacko att ens formulera tanken att något annat än big bang har skapat universum.

Ändå gör jag det. Vaknar varje dag. Tvivlar varje minut. Men formar och omformar min tro. Och inser att just detta är den grundbult som gör tron värd att leva i och leva för. Det är bara att acceptera dårskapen, fortsätta tvivla

      och tro...