En politikers vardag

Expressen har denna vecka börjat en artikelserie om en del av den vardag som många av oss politiker lever i. För en liten del går det så långt som till våld. För andra stannar det vid hot, eller trakasserier.

Men oavsett om det går så långt som till våld, eller om det stannar tidigare, är det ett problem. Ett problem för den enskilda individen som drabbas. Men också ett problem för demokratin.

Jag är en av dem som drabbats. Under rätt lång tid. Och på olika sätt. Aldrig så långt som till direkt våld. Även om det någon enstaka gång mer handlat om tur att det inte blivit så. Men ofta om olika former av trakasserier och ibland mer eller mindre förtäckta hot. Vykort med önskningar om mitt snabba frånfälle. Texter om förhoppningar att mina barn aldrig ska få bli vuxna. Kommentarer på lokaltidningen där jag skulle bli slagen om personen träffade mig på stan. Och så vidare.

Varför har det blivit så? Jag har funderat rätt ofta kring det. Lika ofta har jag önskat att någon utomstående skulle granska det som hände kring mig, framförallt under de år jag var kommunstyrelsens ordförande. Det är ganska enkelt att konstatera att klimatet för både min före- och efterträdare är betydligt lugnare än vad den var för mig. Varför blev det så? Finns det någon enkel förklaring? Handlar det om mediasituationen, om den lokala politiska kontexten, om något helt annat? Eller handlar det om den jag är, och det sätt jag driver politik på?

Jag har under hela tiden fram till idag valt att hålla dessa frågor inom en mycket liten krets. Och ännu färre har sett hur illa det varit vissa dagar. De närmaste medarbetarna i politiken har nog fått bära rätt mycket genom åren. Familjen har tagit ett enormt ansvar, ibland orimligt högt.

Men det har funnits en ovilja att vara offentlig med den sorts press jag utsatts för. Och skälet är rätt enkelt: Det har inte varit politiskt gångbart. Det är få som tycker att det är en vinnarfråga att "gnälla" över att man upplever sig trakasserad. Framförallt kanske inte som vit, medelålders, svensk man med makt. Insikten om att allt du säger kan vändas emot dig grinar dig rätt tufft i ansiktet.

Så när Expressen frågade om jag var villig att ställa upp på en intervju var första tanken att säga nej. Men jag ångrade mig. Av två skäl. Dels för att jag är i en situation där jag själv inte längre behöver bry mig lika mycket längre. Jag är i och för sig fortfarande en vit, medelålders man. Men min maktposition är betydligt svagare idag än för något år sedan.

Men huvudskälet till att jag tackade ja var för att fler skulle ställa upp och berätta. Och då blir ju inte min berättelse något som sticker ut, undantaget som bekräftar regeln. Snarare handlar det om att också min berättelse är en del av ett större pussel, och ett pussel som beskriver en bild av en politisk vardag som hittills inte visats. Ibland är det möjligt att göra det man egentligen vill först när man blir en mindre del av en större helhet...

Det är tufft att bli drabbat personligen. Men det finns faktiskt en ännu större fråga. Och det är hur det kommer att gå med det demokratiska systemet, om trakasserier, hot och ibland våld blir en del av den politiska vardagen? Vem vill bli politiker om det är en del av förutsättningarna? Vad är det värt? Är de personer som är villiga att ta uppdrag under sådana förutsättningar också de som vi tycker ska företräda oss? Och hur påverkas du som person under den tid du utsätts? Hur hårdhudad blir du? Och märker du ens att huden hårdnar, dag från dag? Och hur påverkar det ditt sätt att se på såväl demokratin i sin helhet som de beslut som du fattar? Kommer avståndet mellan politiker och medborgare att bli större och större, delvis för att politikerna är rädda? Kommer avståndet mellan politiker och politiker att bli större, därför att trakasserier och negativa personkampanjer blir en allt vanligare del av de politiska kampanjerna?

Kanske är det detta som är det viktigaste med Expressens granskning. Att vi får till en djupare diskussion kring det politiska uppdraget och dess villkor. Och hur vi gemensamt kan försöka finna en väg framåt som förstärker demokratin. Och där vi alla söker vårt eget ansvar; politiker, partier, journalister och medborgare.

Media: EX1, EX2, EX3, EX4