Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)

Fritt fall för liberalismen, Lucia

Så kom den då igen. Luciadiskussionen. Denna gång orkestrerad av Åhléns.

Det var ett självklart och smart val av Åhléns. Att annonsen skulle skapa just de stämningar den senare gjorde, var sannolikt ett av skälen. Frågan är om Åhléns berättade för pojken att det som inträffade var sannolikt, eller om man bara cyniskt bortsåg från detta.

Reaktionerna från hatarna är, som vanligt, orimliga. Om någon vill klä ut sig till Lucia må han eller hon, svart eller vit, gammal eller ung, få göra det. Men att detta år efter år ställer till det för så många säger en del om vårt samhälle.

En del vill se det som kampen mellan de antirasistiska och de rasistiska. Och det finns nog de nyanserna där.

En del vill se det som en del i det liberalt radikala normkritiska samhällsprojektet, där motståndarna är de normativa, konservativa. Och visst finns de nyanserna med.

Men jag tänker i huvudsak på något annat. Bristen av det religiösa språket i samhället. Både hos de konservativa och de normkritiska. För en politiskt intresserad kan man också fundera över vilka parallella processer detta kan innebära. Men mer om detta senare.

För den första frågan man bör ställa sig är: Varför firar vi Lucia? Lars Ströman gör i Nerikes Allehanda en djupdykning i detta. Det är intressant. (Fast egentligen borde man bojkotta alla ledare som rubriksätts med inledningen "Men hallå"...) Men så landar han, självklart, i meningen att Lucia borde vara en medelhavsman, ett återskapande av en Jesus-gestalt. För lite normkritisk ska man ju alltid vara.

Men den som inte vill gå lika långt bakåt som Ströman borde fundera mer kring Lucia, varför det verkar bli allt svårare att rekrytera Lucior, och varför vi överhuvudtaget firar det. Då är det rätt lätt att stanna vid insikten om att Lucia firas för att minnas en kvinna som gav ett löfte till Gud, och som av människor straffades för detta tilltag.

Det finns en religiös grund för Lucia.

Men i dagens sekulära, antireligiösa samhälle blir detta en anomali. Det passar helt enkelt inte in i kontexten. Vare sig religion eller stabil könstillhörighet har bäring in i detta smått kristofobiska och normrelativistiska samhälle. Så istället för att bli en hågkomst av vad en kvinna lovade sin Gud, blir Lucia en fest som vilken som helst. Och barnen får sjunga om pepparkakor eller skidsemestrar istället för om Betlehems stjärna och det kommande Gudabarnet.

Det är inte konstigt att Lucia har det svårt. För om det inte finns någon djupare koppling till ett gemensamt kollektivt minne, blir Lucia inte något annat än en lördag, vilken som helst. Och när dessa kollektiva minnen försvinner, försvinner också behovet av, eller insikten av värdet av, att fira något gemensamt.

Detta pekar på något mycket intressant med svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. I en intressant bok av David Thurfjell: "Det gudlösa folket", som handlar om svenskarnas förhållande till religion i både dåtid och nutid, skriver han:

Religionssociologerna Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att den stabila nedgången av svenskarnas kyrksamhet under 1900-talet delvis måste förstås som ett ledarskapsproblem. Svenska Kyrkan, menar de, bemötte inte förändringar i samhället på sätt som skulle kunna bevara dess inflytande och betydelse för människors liv.

Speciellt lyfter de här fram förlusten av tillgång till och förståelse för ett kristet religiöst språk hos svenskarna. Kristendomsundervisningens gradvisa avkonfessionalisering och försvinnande från skolan innebar att svenskarna i mindre utsträckning uppfattade kyrkans verksamhet som relevant eller meningsfull

Svenskarna saknar tillgång till, och förståelse för, ett kristet religiöst språk. Ingen fattar vad offer är i ett kristet sammanhang, ingen begriper skillnaden mellan kärlek, definierad som åtrå eller sex å ena sidan och Guds kärlek å den andra. Och så vidare.

Så istället för att bli en manifestation för en kristen tradition, tappar Lucia sitt innehåll, och därmed sitt berättigande.

Det intressanta är att denna förlust sannolikt är lika stor hos de som värnar den traditionella Lucian, som hos dem som vill föra fram Lucia som ytterligare ett normkritiskt politiskt projekt. Språkförlusten, insikten om de djupare meningarna, är också den kollektiv.

Kristendomen har problem i Sverige. Det finns fortfarande en djupt rotad självbild hos många kristna, och minst lika många (procentuellt sett) kyrkoledare, att kyrkan och kristendomen fortfarande är en bärande del av samhällets utveckling. Men är det verkligen så? Eller lever vi nu bara med reminiscensen av, hågkomsten av, det på kristen moral, etik, dogmer och traditioner, byggda samhället?

Är det inte snarare så att kyrkan blivit en perifer del av ett samhälle som påverkas av helt andra faktorer? Styr Little Jinders, eller Sara Larssons åsikter mer än Antje Jackeléns? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Thurfjell skriver:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Svenska kyrkan, är alltså den av en kyrka som genoms in anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina sekulariserade medlemmars kristendomsförståelse.

Svenska kyrkans medlemmar fattar inte längre vad det är att vara kristen. Typ. Och vad får det för konsekvenser? Kanske att man tror att det är kristet att hata en mörkhyad pojke som Lucia? Eller att det är det normkritiska som är det enda sanna kristna?

Det finns betydande risker med en kyrka som inte har en ledning som klarar av att leda, och medlemmar som inte har en kollektiv förståelse för det sammanhang man är med i. Sannolikheten att denna lealöshet kan komma att resultera i framväxten av önskan om en stark ledare, är inte liten.

Och detta leder oss in på de politiska konsekvenserna.

Jag läser om Jan Björklund i dagens SvD. Om liberalismens utmaningar. Och tänker på Svenska kyrkan.

Dagens liberalism har blivit en tummelplats för den extrema individualismen. Det är egot som är i centrum. Kanske är det en naturlig utveckling av liberalismens betonande av individen. Men det får konsekvenser. En av dem är märkligt lik den som beskrivs ovan kring Svenska kyrkan.

Det kollektiva minnet av vad liberalism är raderas när allt blir ego. De gemensamma berättelserna försvinner när individen blir allt. Och när det gemensamma försvinner, försvinner också förståelsen för vad liberalism är. Politiken blir ett projekt för mig, och enbart för mig. Man skulle kunna ersätta "kristen" med "liberal" och "Svenska kyrkan" med "Liberalerna" ovan och få en ganska bra förståelse för utmaningen:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”liberal” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Liberalerna, är alltså den av ett parti som genom sin anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina normkritiska individualistiska medlemmars förståelse av liberalismen.

Följderna? Liberalerna kanske, likt kyrkan, tror att man är en kraft för samhällspåverkan. Men det är helt andra krafter som styr. Och i avvaktan på den starke ledaren (brrrr) så slåss liberalerna internt om vem som är mest och minst liberal i allt mer sekteristiska former.