Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.
Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.
Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.
Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.
Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:
Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?
Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.
På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.
Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.
Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna. Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.
Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.
Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?
Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.
Det är illa.
Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.
Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.
Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).
Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.
Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett jämlikhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jämlikhet. Visa alla inlägg
2016-01-13
2012-09-24
Varför liberalism?
På väg hem från en heldag med partiprogramskommittén. Från förmiddag till kväll har samtalen växlat. Integration och migration. Ekonomi och sjukvård. Miljö och företagande. Det är givande, men rätt tröttsamt. När engagerade och kunniga människor samlas måste man vara påkopplad hela tiden. Det är mycket att ta in, fundera över, bearbeta och reagera på. Minst lika ofta måste man fundera över hur vi som liberaler ska agera, själva sätta dagordningen för vårt engagemang och vår politik. Hur vår ideologiska kompass rör sig i den föränderliga värld som omger oss.
Samma dag som socialdemokraterna i sin vilsenhet famlar vidare på DN debatt, nu med en politisk affärsplan, bygger vi liberaler mer i skymundan en bas för fortsatt liberal samhällspåverkan. Med rötterna i det som varit, men nyfiket sökande någon av alla de vägar som leder mot framtiden. Till skillnad från såväl socialisterna inom socialdemokratin som andra konservativa krafter har liberalismen aldrig haft något färdigt idealsamhälle att sträva mot. Istället handlar det om att vid varje tid finna de relevanta lösningarna för just de utmaningar som finns idag och de vi kan ana i morgon.
En av de utmaningar som ligger framför oss är frågan om jämlikhetens villkor. Politik har i modern tid handlat om att på olika sätt hantera frågan om jämlikhet. Men olika partier definierar jämlikhet olika, och därmed skiljer också de politiska vägarna. Bloggade om det häromdagen här.
Till skillnad från diskussionerna kring folkhälsan på folkhälsokonferensen är det liberala välfärdsuppdraget alltid individuellt. Och jämlikhet är vare sig likhet eller minsta möjliga klyftor. Den svenska debatten går ofta ut på ett vänsterperspektiv, tydligt beskrivet i ett SVT-inslag idag. Ökade klyftor är de facto dåligt.
Men är det så?
För rätt länge sedan lyssnade jag på forskningsresultat kring social stabilitet. Vilket samhälle skapar mest social stabilitet? Det med små skillnader och små klyftor, eller det med stora klyftor? Det svenska svaret är ganska givet. Små skillnader = stabilt samhälle. Men det svar som gavs var inte lika givet. Även ett samhälle med större skillnader kan vara socialt stabilt. Istället handlar det om den verkliga och den upplevda förmågan att göra sociala resor. Om jag som individ upplever att jag kan förändra min egen livssituation, att jag kan göra en klassresa, att inga dörrar är stängda om jag vill och anstränger mig, skapar det samma förutsättningar för stabilitet som i ett land med små skillnader.
I Sverige har utvecklingen under årtionden av socialdemokratiskt styre gått åt att skillnaderna ska utjämnas. Löneskillnaderna är små brutto, och blir ännu mindre efter skatt och bidrag. Livslönerna för vissa akademiker har legat under de löner man kan få om man går direkt från grundskolan till jobb. Bidrag har kunnat ses som en rättighet, utan krav på möjliga motprestationer.
Samtidigt har Sverige en social mobilitet som inte alls är bättre än i andra länder, I vissa fall är den till och med sämre. Utbildningssystemet har inte förmått utbilda till innanförskap för fler. Såväl högskolestudier som utanförskap har i alltför stor utsträckning gått i arv.
När regeringen de senaste åren börjat förändra detta, har klyftorna ökat. Det har lönat sig bättre att arbeta än att få bidrag. Arbetslinjen gäller för alla. Skolan fokuserar på mer kunskap för fler.
Men vad är den liberala linjen? Hur ser ett liberalt jämlikhetsuppdrag ut?
För mig blir det allt tydligare att det offentligas kompensatoriska roll måste minska, men bli bättre, mer spetsig och effektivare. Liberal jämlikhet är inte att alla ska få det ungefär lika, för att staten bestämmer så.
Istället handlar det liberala jämlikhetsuppdraget i mycket större omfattning om att ge alla människor samma förutsättningar att skapa sina egna liv, sina egna livschanser, sina egna framtider. Det kommer alltid att finnas individer som behöver mycket stöd och stöttning. Men varje individ har i sin unika värdighet också en rätt att omfattas av det individuella ansvaret att forma sitt eget liv så långt den egna kraften räcker.
Den liberala utmaningen blir att skapa jämlika förutsättningar. Skolan och utbildningen blir än mer centrala än idag. Och det gäller att skapa reella möjligheter till klassresor, för fler att förändra sina liv genom egna insatser och eget ansvar.
Det individuella ansvaret kommer alltid först. Det ansvaret omfattar inte bara dig som person utan även din omgivning. Men ansvaret är alltid individuellt, oavsett om du utövar det i någon form av gemenskap eller kollektiv.
En syn på jämlikhet utifrån ett liberalt perspektiv ger en annan syn på såväl individen som på samhället än den som varit förhärskande sedan tidigt 1900-tal. Det allt förkvävande folkhemmet ersätts av den nyfikna globaliserade flygplatsen. Förr var allt statiskt. Idag är vi alla på väg. Förr skulle staten vara vår mamma och pappa hemma i lägenheten. Idag bokar vi själva vår resa ut i en spännande värld och en spännande framtid.
Det synsättet kommer att påverka centrala politikområden, från skattepolitik till utbildningspolitik, från miljöpolitik till företagspolitik. För oss liberaler är det en självklar del i den föränderliga världen. För socialdemokraterna innebär det konvulsioner.
Media: DN, SVT
Samma dag som socialdemokraterna i sin vilsenhet famlar vidare på DN debatt, nu med en politisk affärsplan, bygger vi liberaler mer i skymundan en bas för fortsatt liberal samhällspåverkan. Med rötterna i det som varit, men nyfiket sökande någon av alla de vägar som leder mot framtiden. Till skillnad från såväl socialisterna inom socialdemokratin som andra konservativa krafter har liberalismen aldrig haft något färdigt idealsamhälle att sträva mot. Istället handlar det om att vid varje tid finna de relevanta lösningarna för just de utmaningar som finns idag och de vi kan ana i morgon.
En av de utmaningar som ligger framför oss är frågan om jämlikhetens villkor. Politik har i modern tid handlat om att på olika sätt hantera frågan om jämlikhet. Men olika partier definierar jämlikhet olika, och därmed skiljer också de politiska vägarna. Bloggade om det häromdagen här.
Till skillnad från diskussionerna kring folkhälsan på folkhälsokonferensen är det liberala välfärdsuppdraget alltid individuellt. Och jämlikhet är vare sig likhet eller minsta möjliga klyftor. Den svenska debatten går ofta ut på ett vänsterperspektiv, tydligt beskrivet i ett SVT-inslag idag. Ökade klyftor är de facto dåligt.
Men är det så?
För rätt länge sedan lyssnade jag på forskningsresultat kring social stabilitet. Vilket samhälle skapar mest social stabilitet? Det med små skillnader och små klyftor, eller det med stora klyftor? Det svenska svaret är ganska givet. Små skillnader = stabilt samhälle. Men det svar som gavs var inte lika givet. Även ett samhälle med större skillnader kan vara socialt stabilt. Istället handlar det om den verkliga och den upplevda förmågan att göra sociala resor. Om jag som individ upplever att jag kan förändra min egen livssituation, att jag kan göra en klassresa, att inga dörrar är stängda om jag vill och anstränger mig, skapar det samma förutsättningar för stabilitet som i ett land med små skillnader.
I Sverige har utvecklingen under årtionden av socialdemokratiskt styre gått åt att skillnaderna ska utjämnas. Löneskillnaderna är små brutto, och blir ännu mindre efter skatt och bidrag. Livslönerna för vissa akademiker har legat under de löner man kan få om man går direkt från grundskolan till jobb. Bidrag har kunnat ses som en rättighet, utan krav på möjliga motprestationer.
Samtidigt har Sverige en social mobilitet som inte alls är bättre än i andra länder, I vissa fall är den till och med sämre. Utbildningssystemet har inte förmått utbilda till innanförskap för fler. Såväl högskolestudier som utanförskap har i alltför stor utsträckning gått i arv.
När regeringen de senaste åren börjat förändra detta, har klyftorna ökat. Det har lönat sig bättre att arbeta än att få bidrag. Arbetslinjen gäller för alla. Skolan fokuserar på mer kunskap för fler.
Men vad är den liberala linjen? Hur ser ett liberalt jämlikhetsuppdrag ut?
För mig blir det allt tydligare att det offentligas kompensatoriska roll måste minska, men bli bättre, mer spetsig och effektivare. Liberal jämlikhet är inte att alla ska få det ungefär lika, för att staten bestämmer så.
Istället handlar det liberala jämlikhetsuppdraget i mycket större omfattning om att ge alla människor samma förutsättningar att skapa sina egna liv, sina egna livschanser, sina egna framtider. Det kommer alltid att finnas individer som behöver mycket stöd och stöttning. Men varje individ har i sin unika värdighet också en rätt att omfattas av det individuella ansvaret att forma sitt eget liv så långt den egna kraften räcker.
Den liberala utmaningen blir att skapa jämlika förutsättningar. Skolan och utbildningen blir än mer centrala än idag. Och det gäller att skapa reella möjligheter till klassresor, för fler att förändra sina liv genom egna insatser och eget ansvar.
Det individuella ansvaret kommer alltid först. Det ansvaret omfattar inte bara dig som person utan även din omgivning. Men ansvaret är alltid individuellt, oavsett om du utövar det i någon form av gemenskap eller kollektiv.
En syn på jämlikhet utifrån ett liberalt perspektiv ger en annan syn på såväl individen som på samhället än den som varit förhärskande sedan tidigt 1900-tal. Det allt förkvävande folkhemmet ersätts av den nyfikna globaliserade flygplatsen. Förr var allt statiskt. Idag är vi alla på väg. Förr skulle staten vara vår mamma och pappa hemma i lägenheten. Idag bokar vi själva vår resa ut i en spännande värld och en spännande framtid.
Det synsättet kommer att påverka centrala politikområden, från skattepolitik till utbildningspolitik, från miljöpolitik till företagspolitik. För oss liberaler är det en självklar del i den föränderliga världen. För socialdemokraterna innebär det konvulsioner.
Media: DN, SVT
2011-09-16
Om behovet av olikhet
Hans Bergströms kolumn i dagens DN är intressant av många skäl. Dels ur ett medborgarperspektiv. Dels ur ett politiskt perspektiv.
Det finns en tro som är väl befäst i Sverige att allt ska vara lika. Det handlar sannolikt oftast om att det finns en tro att likhet och jämlikhet är samma sak. Denna tro kompletteras med att tro att lika också alltid är lika bra.
Om det vore så väl ändå...
Men om det inte är det, om lika ibland betyder lika dåligt, skulle olikhet då inte vara något positivt? Ur ett medborgarperspektiv är det självklart. Det måste vara självklart att en vårdgivare, en skola, en förskola, en servicegivare ska kunna erbjuda sina medborgare en bättre service till samma kostnad! Det offentligas arbete måste hela tiden gå ut på att leverera så god service som möjligt till så låg kostnad som möjligt.
Men den syn som behärskar så många av oss, oavsett partifärg, är en rest av den gamla socialistiska och socialdemokratiska tankehegemonin. De tankar som fortfarande är levande i ett Vänsterparti som menar att det stora problemet är att det finns för många miljonärer i Sverige, inte att det finns människor som fortfarande står utanför samhället och möjligheterna att bli rika. Rikedom kan aldrig vara ett problem om samhället skapar samma förutsättningar för alla att lyckas och har ett tätt skyddsnät för dem som ändå inte gör det.
På samma sätt är det fortfarande med synen på offentligt finansierad verksamhet, framförallt inom de två partierna som fortfarande inte kan släppa sina socialistiska rötter. Vänsterpartiet är tydligast. Socialdemokraterna traskar patrullo.
Ett liberalt synsätt kan aldrig grundas i att lika är bäst. Det är självklart att alla ska ha jämlika förutsättningar att skapa sig ett gott liv. Men det är absolut inte självklart att det offentliga ska ta skattebetalarnas pengar för att se till så att alla har det lika.
Det är också självklart att det offentliga ska erbjuda likvärdig service till sina medborgare. Men det får aldrig vara ett självändamål att alla verksamheter ska göra precis lika. Det finns flera sidor av valfrihetsrevolutionen. En är att individen har en rätt att forma sitt eget liv. En annan är att den ger verksamheter möjlighet att utvecklas olika. En sådan utveckling, där de som går före och gör bättre blir föredömen för dem som inte har lika goda resultat, skapar mervärden för fler. Men det innebär också att det politiska uppdraget blir annorlunda. Politikens uppdrag blir inte längre att styra på medborgarnas bekostnad, utan att följa upp, utvärdera och återkoppla både de goda och de mindre bra resultaten.
Det arbetet började vi med i Örebro för fem år sedan. Tyvärr verkar det nu som om arbetet avslutas av det styrande triumviratet.
Media: DNs ledare, Expressen
Det finns en tro som är väl befäst i Sverige att allt ska vara lika. Det handlar sannolikt oftast om att det finns en tro att likhet och jämlikhet är samma sak. Denna tro kompletteras med att tro att lika också alltid är lika bra.
Om det vore så väl ändå...
Men om det inte är det, om lika ibland betyder lika dåligt, skulle olikhet då inte vara något positivt? Ur ett medborgarperspektiv är det självklart. Det måste vara självklart att en vårdgivare, en skola, en förskola, en servicegivare ska kunna erbjuda sina medborgare en bättre service till samma kostnad! Det offentligas arbete måste hela tiden gå ut på att leverera så god service som möjligt till så låg kostnad som möjligt.
Men den syn som behärskar så många av oss, oavsett partifärg, är en rest av den gamla socialistiska och socialdemokratiska tankehegemonin. De tankar som fortfarande är levande i ett Vänsterparti som menar att det stora problemet är att det finns för många miljonärer i Sverige, inte att det finns människor som fortfarande står utanför samhället och möjligheterna att bli rika. Rikedom kan aldrig vara ett problem om samhället skapar samma förutsättningar för alla att lyckas och har ett tätt skyddsnät för dem som ändå inte gör det.
På samma sätt är det fortfarande med synen på offentligt finansierad verksamhet, framförallt inom de två partierna som fortfarande inte kan släppa sina socialistiska rötter. Vänsterpartiet är tydligast. Socialdemokraterna traskar patrullo.
Ett liberalt synsätt kan aldrig grundas i att lika är bäst. Det är självklart att alla ska ha jämlika förutsättningar att skapa sig ett gott liv. Men det är absolut inte självklart att det offentliga ska ta skattebetalarnas pengar för att se till så att alla har det lika.
Det är också självklart att det offentliga ska erbjuda likvärdig service till sina medborgare. Men det får aldrig vara ett självändamål att alla verksamheter ska göra precis lika. Det finns flera sidor av valfrihetsrevolutionen. En är att individen har en rätt att forma sitt eget liv. En annan är att den ger verksamheter möjlighet att utvecklas olika. En sådan utveckling, där de som går före och gör bättre blir föredömen för dem som inte har lika goda resultat, skapar mervärden för fler. Men det innebär också att det politiska uppdraget blir annorlunda. Politikens uppdrag blir inte längre att styra på medborgarnas bekostnad, utan att följa upp, utvärdera och återkoppla både de goda och de mindre bra resultaten.
Det arbetet började vi med i Örebro för fem år sedan. Tyvärr verkar det nu som om arbetet avslutas av det styrande triumviratet.
Media: DNs ledare, Expressen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)