Sätta dit politiker?

När Inga-Britt Ahlenius i DN den 29 juli skriver om den kommunala revisionen har hon knappast skrivit någon kioskvältare. Vem intresserar sig för kommunala revisorer?

Ändå är det Ahlenius skriver om något enormt viktigt. Av flera orsaker:

Verkligheten har förändrats. Det går inte att tänka på samma sätt 2013 som 1913.
Politiken har förändrats. Och förändringarna går allt snabbare.
Politikerna har förändrats. Det är skillnad både i urval och mängd.
Omvärlden har förändrats. Inte minst gäller det media.

Låt mig förlänga lite.

Verkligheten har förändrats.
För 100 år sedan var den offentliga sektorn liten. Långt in på 1950-talet handlade offentlig sektor om ett begränsat uppdrag. Den kommunala beslutanderätten kunde hanteras av många förtroendevalda och få tjänstemän (proportionellt sett mot idag).

Men så kom 1960- och främst 1970-talets enorma expansion inom den offentliga sektorn. Och nu är kommunerna mångmiljardorganisationer med miljontals anställda. Örebro kommun har 12 - 15.000 anställda och omsätter 7 miljarder. Kommunkoncernen ytterligare ett par miljarder.

Det säger sig självt att såväl styrning som granskning måste förändras på samma sätt. Men det har den inte gjort. Kommunens ekonomistyrning är ofta bristfällig. Det märks inte minst när man pratar om vinster i välfärden. Socialdemokraternas krav på tydlig redovisning av privata företag möts inte av samma krav på de egna verksamheterna. Väldigt ofta går det inte att följa den totala ekonomiska utvecklingen, framförallt inte ner på verksamhetsnivå (något som sossarna kräver av de privata...).

Politiken har förändrats.
Låt mig peka på några förändringar, förutom de ovanstående. Kommuner är idag ofta stora koncerner med bolag för både det ena och det andra. Men styrelserna är inte valda utifrån en kompetenssynvinkel, utan bara utifrån partitillhörighet. Som jag skriver i nästa stycke, innebär detta att de flesta styrelseledamöterna i kommunala bolag inte har en aning om vad det innebär att styra ett bolag.

Men politiken har förändrats på fler sätt. Framförallt handlar det om styrning och ledning. Vem styr kommunerna idag? Är det politiker eller tjänstemännen? Frågan måste hela tiden ställas, och den saknar tydliga svar. Alldeles för ofta abdikerar politikerna från styrningen och tjänstemän tar över. Det är ett demokratiskt problem, men det är också ett styrningsproblem. Om inte den formella och den informella makten är densamma, hur ska man då veta vem som har och tar både makt och ansvar.

Detta hänger ihop med ett av de största problemen för dagens demokrati som jag ser det. Politikens medialisering. Alldeles för ofta handlar politik idag inte om styrning, utan om ett spel om makt. Det gäller att vinna val. Men vad man sedan gör med makten är det ingen som bryr sig om. Den formella makten blir det viktiga, att vinna valet blir det viktiga, men vart man för kommunen, hur den utvecklas, överlämnar man åt tjänstemännen.

Politik handlar allt mer om att komma rätt ut; i media, på twitter, genom egna kanaler. Besvärliga beslut får andra ta. Det egna intresset ligger i att komma ut med det positiva. Och det även om det positiva är en marginell förändring medan det negativa berör miljoner och miljarder.

Vem ska i så fall granskas? Hur avkrävs ansvar? Och i förlängningen: Vad spelar valen för roll?

Politikerna har förändrats.
Man kan tycka vad man vill om ekonomi och verksamhetsstyrning. Det är inte det man vinner val på. Men den som inte kan läsa en resultat- eller balansräkning, eller som inte bryr sig om hur ärenden formas innan beslut, kommer att styras av andra som fattar.

Tyvärr är det alldeles för få politiker idag som förstår eller bryr sig om detta. Det är ju inte politik. Varför ska man bry sig om pengar - staten finns ju alltid som yttersta garant... Och hur sexigt är det med styrningsmodeller - det sköter ju sig själv i alla fall...

Dessutom måste man fundera på vem som är och vill vara politiker idag och i morgon. Vem lockas av politikens villkor? Ser man 100 år tillbaka i tiden, var kommunernas politiska företrädare ofta det lokala samhällets toppar från näringsliv, fack, kyrkor, andra organisationer. Idag är sammansättningen en helt annan. På gott och ont.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det mest är på ont. Det finns alldeles för få politiker idag som är kompetenta att sköta de mångmiljon- eller mångmiljardorganisationer de är satta att styra. Framförallt är den ekonomiska kompetensen så grund att den ibland är obefintlig.

Detta bör ställa ytterligare krav på en kompetent, fristående och transparent granskning.

Omvärlden har förändrats.
Det finns massor att skriva om här. Men jag tänker bara ta upp medias förändring. Och ta det utifrån ett mycket lokalt perspektiv.

När jag var ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd, hade Örebro två lokaltidningar. Nerikes Allehanda och Örebrokuriren. Antalet journalister som bevakade den lokala politiken var stort. Bara NA hade mer än 120 journalister (brett räknat). Det fann en journalist avdelad till varje kommundel (15 st) plus allmänbevakningen. Ledarsidans tre-fyra medarbetare hade tid att granska både det lokala och det nationella.

Idag finns bara en tidning kvar, NA. Antalet journalister på NA har minskat till mindre än hälften av vad man var för 20 år sedan. Ledarsidan har egentligen bara en skribent kvar, eftersom man måste sköta insändarna också.

Bevakningen av den lokala politiken har försämrats rejält. Och det är en galopperande utveckling. De senaste fem åren har förändringen varit katastrofal utifrån ett perspektiv med den offentliga granskningen som norm. Det finns idag ingen som granskar makten ingående. Maktens resurser styr i alldeles för stor utsträckning media och medias innehåll. Antalet kommunikatörer inom det lokala socialdemokratiska partiet överstiger antalet journalister på Nerikes Allehanda med politik på agendan med det mångdubbla.

Att i det läget kräva en fristående och oberoende granskning borde vara självklart, men...

Vad ska man då göra?

Jag tror på tre utvecklingsområden:
1) Skapa en fristående, professionell granskning av ekonomi och verksamhet. Gör en kommunal "riksrevision" där revisorerna är helt fristående från politiska kopplingar och där budgeten är beroende av kommunens storlek, beslutad av riksdagen.

Kommunala politiska revisorer är idag bundna av alldeles för många band till den lokala makten. Dessutom finns en konsensus-vilja inom revisionen, som gör att en minoritet kan stoppa allvarliga anmärkningar och ludda till dem.

En fristående revision måste dessutom ha ordentliga maktmedel bakom sig. Anmärkningar, ansvarsfrihetsbegränsningar med mera måste få genomslag direkt mot ansvariga politiker, och även mot tjänstemän som ibland har den informella makten.

2) Skapa kommunala konstitutionsutskott som får granska den politiska delen av makten. Utskott under kommunfullmäktige som har rätt att granska ledande politikers tjänstgöring, kalla in dem till utfrågningar och förhör och göra allt i offentlighet.

Utskottet ska, precis som i riksdagen, arbeta på fullmäktigeledamöternas uppdrag och agera utifrån deras anmälningar.

3) Skapa förutsättningar för politiker som verkligen styr. I dag har vi en diskussion kring politikernas "guldkantade" pensioner. Det är ingen vågad gissning att det inte finns ett folkligt stöd bakom dem. Men frågan är hur vi i framtiden ser på styrning av kommunerna. Vem ska sköta dessa mångmiljardorganisationer? Och på vilket sätt? Ska politiken bara vara ett spel för galleriet, där vi politiker låtsas styra, medan de oavsettbara tjänstemännen sköter utvecklingen av kommunen?

Jag tror inte på det. Makt och ansvar ska följas åt. Om vi menar allvar med demokratin så ska också de demokratiskt valda både kunna, vilja och få styra. Och de ska tvingas ta ansvar för den politik de genomför och den styrning de hanterar.

Om någon tror att man får dessa personer till politiken genom att sänka arvoden, minska antalet politiska tjänstemän, försämra villkoren för politiker, så får man naturligtvis göra det. Jag tror det inte.

Men jag tror att den politiska arenan förändrats så mycket att det i dag inte alls behövs så många politiker för att styra en kommun. Valfriheten begränsar politikens makt underifrån. Stat och EU begränsar den ovanifrån. Det politiska spelfältet har krympt. Då borde antalet politiker också minska. De frigjorda resurserna borde användas för att förbättra för den politiska styrning och ledning som vi så väl behöver.

Kommunal revision handlar inte om att sätta dit politiker. Utan det handlar om att skapa bättre förutsättningar för politisk styrning, och en tydligare ansvarsutkrävning. I slutänden handlar det om förtroendet för demokratin.

Media: DN

Sensommar

Söndagen den 28 juli. Frukosten ute är avklarad. En av alla dessa utefrukostar, altanluncher, grillkvällar detta nådens år 2013. Sällan har väl svensk sommar varit mer just svensk sommar än detta år. Och här i Fällersta har vi klarat oss från problemen med torkan, främst kanske tack vare de 40 mm regn som kom under ett drygt dygn för tre veckor sedan.

Idag är det småmulet. Men varmt. Frågan är om solen kommer att bryta igenom under dagen. Om det blir någon åskskur. Men värmen är man säker på.

Sommaren är och har varit fantastisk. Men just denna dag blev sensommarens intåg övertydligt. I går slogs jag med koltrastarna om körsbären i smålandskörsbärsträdet. Idag skriker spillkråkan bort över skogen. Det är lite kul med hackspettarna här hemma. Just nu finns det tre arter i lundarna kring oss. Spillkråkan, gröngölingen och större hackspetten visar sig dagligen. Kanske kunde jag någon gång få se en mindre hackspett. Annars är nog lagret fullt.

Och sedan skuggsjunger koltrasten. Jag vet inte varför den började just idag. Och varför den börjar överhuvudtaget. Men någon gång när sommaren går över i sensommar så hör man koltrasten sjunga. Lite försiktigt. Lite mer "gnisslande". Lite annorlunda.

Det är rätt mycket ljuden som visar när årstiderna tippar över. Vårens första talgoxe. Högvårens trastkörer och rödhakarnas sångkamper. Försommarens ständiga fågelsångande, dygnet runt. Tystnadens intåg kring midsommar. Och sedan sensommarens stilla liv, med fåglar överallt som låter, utan att sjunga. Det är knäppanden, pipanden, sisanden, klickanden, ropanden, överallt. Den som har lärt sig lyssna hör.

Bortåt Kvismaren hörs tranorna ropa. Snart kommer de i tusentals. Men ännu dröjer sig sommaren kvar. Ännu är det tid för sol och kaffe på verandan. Ännu har inte vemodets tid inletts.

Borta vid eken knäpper rödhaken. Vårens mästersångare visar upp sitt orangeröda bröst. Och i rabatterna blommar dahlia och tobak, tagetes och daglilja.

I växthus och i odlingslådor växer gurkor och squash så det knakar. Den första egna tomaten är redan äten. I går blev det några flaskor hallonsaft. Och snart ska potatisen upp ur jorden.

Det gäller att försöka följa Horatius bevingade ord: Carpe diem. Fånga dagen.

Sommarpredikan

Varje år får jag möjligheten att hålla en predikan i Betelkyrkan i Örebro. Det kallas predikan, men jag ser det mer som en betraktelse utifrån min horizont. Så här blev årets:

---

Ytterligare en hage som ska stängslas. Den är bara på ett par hektar, kanske 500 meter stängsel som ska upp. Men det tar tid. Jag vandrar fram och tillbaka. Lägger med möda ner den tunga stängselrullen. Rullar ut, skarvar, sträcker och fäster. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Runt om mig breder försommarens allra vackraste ängar ut sig. Blommor i mängd. Och fjärilarna. Alla dessa juveler. Blåvingar, guldvingar, visslare, smygare, snabbvingar.

Där någonstans möter jag min Gud. Det är svårt att inte bli berörd av den fantastiska mångfald som naturen varje år ger oss.

Jag njuter av mångfalden, funderar kring varför världen ser ut som den gör, tänker på om allt bara är en slump, om all denna skönhet och alla dessa samband mellan arter bara är en av ett oändligt antal variationer i ett oändligt antal varianter av universa. Går och funderar på den Gud som inte kan förklaras, och blir ännu en gång medveten om att jag i allt mitt tvivel ändå bara kan acceptera att jag tror. Inte för att jag har en aning om vem eller vad Gud är. Utan därför att jag av egen fri vilja väljer trons väg.

Nästan lika ofta i dessa oändliga vandringar, allt fästande, sträckande, stolpande, funderar jag över varför så många människor väljer andra vägar. Och vad som håller på att hända med kristenheten, kristendomen, kyrkan.

Jag gissar att jag inte är ensam om känslan av att så mycket förändras just nu. Vi lever i en uppbrottstid, ett förändringsskeende, ett paradigmskifte.

Och i hela denna förändring står religionen som en – ja som en vadå?

Jag lyssnar till mina arbetskamrater. De som överhuvudtaget inte reflekterar över något annat än det som kan ses och kännas på. Som verkar tycka att livet är som bäst när nästa semesterresa bokats, när nästa restaurangbesök ligger framför, när nästa glas rosévin hällts upp. Och att det räcker så.

De har aldrig sett eller insett behovet av någon annan dimension än den synliga. Andlighet är ett icketillstånd. Gud är inte ens närvarande som tanke. Bara det som ses eller kan kännas på är verkligt och meningsfullt.

Livet består i ett försök av att göra det bästa möjliga av tiden här. Och vi får allt fler möjligheter. För allt fler av oss är inte pengarna längre samma begränsande faktor som tidigare. Vi har vad vi behöver, långt mer än livets nödtorft.

Gränsen mot vad som kan kallas antingen absolut eller relativ fattigdom förskjuts. Senast hörde jag om hur stora bekymmer det nu är för många barn att inte kunna åka utomlands på semester. De hamnade utanför, alla andra reste ju. Hade den nyheten ens varit möjlig för några år sedan? Då det mer handlade om man hade råd att inte vara i staden hela tiden?

Ett litet exempel på en av dagens förändringar. Men förändringarna är större än så. Vi ser värderingsförskjutningar inom så många områden. Etik och moral. Människans värde och värdighet. Individualism och kollektivism.

Vad är rätt och vad är fel? Är det ens meningsfullt att ställa frågan? Är människan i grunden ond eller god? En av Bibelns grundtema är ju människans inneboende ondhet som enbart kan hanteras av en utomstående gudom. Men i dagens samhälle är grundtanken istället att människan är god. Ingen kan ju komma och påstå att jag är ond! Hur skulle det se ut? Och om jag inte är ond behöver jag ju vare sig någon guds förlåtelse, eller några rättesnören om hur jag ska vara för att vara det jag redan är. För vi har ju alla godheten inom oss. Ingen av oss har något att dölja. Jag har rent mjöl i påsen. Det är de där andra, de som verkligen gör någon illa, som är de onda.

Eller.?.?.?

Och i denna kökkenmödding trampar kyrkan omkring. Ibland så politiskt korrekt så att hälften vore nog. Orolig att stöta sig med den förhärskande samhällsinriktningen. Angelägen om att inte bara vara i tiden utan till och med för tiden. En religion där Gud antingen blir någon slags onåbar godhetsgosenalle, där en kravlös kärlek kan legitimera i princip allt.

Eller så blir han ett sätt att legitimera just min politiska ideologi. Gud är vänster – han är ju för solidaritet. Gud är grön – hans skapade ju varenda art i sin godhet. Gud är konservativ – inte en prick av lagen ska ju förgås. Gud är liberal – han gav ju varenda människa makten och friheten att bestämma över sina egna val, att till och med kunna välja livet eller döden.

För mig känns så stora delar av såväl svensk som västerländsk kristenhet just nu som ett kyrkbygge på den sand Jesus talar om i sin bergspredikan. En kyrka som i jakten på att vara modern för att möta de moderna människorna, tappar sin kontakt med den berggrund som den vilat på i tusentals år. En kyrka som gör Gud till en menlös synonym till ordet kärlek, en kärlek som ingen ens orkar börja definiera.

Men var finner vi då idag den berggrund som vi både kan bygga ett hus för vårt eget inre liv, för vår kyrka och för vårt samhälle?

Den frågan har jag burit med mig, varenda meter jag vandrat i fårhagarna i sommar. Och svaret fladdrar framför mig som en av alla dessa små fjärilsjuveler i hagarna. Jag ser dig. Sätt dig så jag får studera dig. Flyg inte iväg. Stanna…

Men inte en enda blåvinge har jag fångat. Och inte ett enda konkret svar på var berggrunden är belägen har jag. Bara glimtar av kanskesvarens vingfladder i solljuset på en av de ändlösa promenaderna i arbetets stillhet på åkrar och ängar.

Och för mig blir det ett av de få svaren jag ändå tycker mig se lite tydligare. Behovet av arbetets stillhet.

Vi lever i en värld där allting rör sig. Allting. Hela tiden. Vi är nåbara jämt, överallt, hela tiden. Vi finns i den verkliga världen såväl som i den virtuella. Vi får allt större möjligheter att tillfredsställa våra behov, vilka de än är, om inte nu så i morgon. Samhället är en oändlig sandstrand där miljarder sandkorn hela tiden rör sig, rör sig, rör sig.

Det är bara en sak som saknas. Och det är tid för stillhet. För onåbarhet. För eftertanke.

I många av mina sommarbetraktelser har jag återvänt till ett av de bibelställen jag ofta tänker på. Första Konungabokens 19 kapitel. Om när Gud talar till Elia på berget Horeb. Om stormen, jordbävningen och elden som skakade världen. Men som inte var Gud. Och om den stilla susningen som var Guds tilltal till Elia. Om de 40 dagar som Elia i ensamhet vandrade i öknen.

Men vem av oss vandrar 40 dagar i ensamhet idag? Eller vem av oss skulle ens tänka tanken att vara utan kontakt med andra i 40 dagar? I ett samhälle som mäter antalet uppdateringar på facebook i timmar, och twittermeddelanden i minuter? Där bara nu-et finns och det hela tiden gäller att vara närvarande. Med. Uppkopplad. Behovstillfresställd.

Kanske är kyrkans främsta uppgift i det samhälle vi idag ser att erbjuda något helt annat. En liten del av den ensamhetens vandring som behövs för att ens kunna höra den susning som föregår Guds tilltal? En liten del av den stillhet som behövs för att kunna höra Gud? En liten stillaliggande sten på den oändliga sandstranden?

Kristendomen är fylld av paradoxer. En är den att den allsmäktige Guden hela tiden väljer de små sammanhangen för att tala till människan. Från susningen på berget Horeb till krubban i Betlehem går Gud i de små människornas och de små ordens spår.

Vi kanske kan förmå oss att tro att vi ska kunna skrika högre än samhället runt omkring oss för att berätta om Guds storhet. Jag tror vi då kommer att skrika för döva öron.

Kanske är berggrunden också en symbol för det behov av tystnad, stillhet och ensamhet som också behövs för en vandring med och till Gud.

Det finns säkert lika många skäl till varför människor väljer att sätta sin tilltro till Gud, som det finns troende människor. Och lika många skäl till varför man väljer att inte tro.

Men förr eller senare ställs vi alla inför valet. Tror du, eller tror du inte? Om inte vi ger människorna möjlighet till den berggrundens stillhet som behövs för att reflektera över den frågan, vem ska då ge dem det? Och var ska de kunna höra den stilla susning som föregår Guds tilltal?

”Saliga de som är fattiga i anden,

dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer,

de skall bli tröstade.

Saliga de ödmjuka,

de skall ärva landet.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,

de skall bli mättade.

Saliga de barmhärtiga,

de skall möta barmhärtighet.

Saliga de renhjärtade,

de skall se Gud.

Saliga de som håller fred,

de skall kallas Guds söner.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket."

Se människan!

I går höll Jan Björklund sitt tal i Almedalen. Som vanligt ett tal där tydligheten var norm. Inte ett av de allra vassaste, Jan kan i sina bästa stunder vara en lysande talare, men ett gott liberalt hantverk. Man behöver aldrig tveka om innehållet i ett Björklundskt tal. Där finns den internationella utblicken, EU-perspektivet, självklart något om skolans, bildningens och utbildningens roll och de senaste åren en inriktning mot jobb och företagande.

Just det senaste skulle få min kväll att bli lite annorlunda, få mina tankar på andra vägar.

Jan Björklund uppehöll sig en stund av sitt tal kring ungdomsarbetslösheten och vägarna att få ner den. Det handlade om lärlingstjänster, om arbetsgivaravgifter och om restaurangmoms. Om en regering som sänkt trösklarna för unga in på arbetsmarknaden och om en vänsteropposition som vill höja dem. Och Jan bad oss i publiken kolla när vi gick och åt efter talet, vilka som serverade oss på restaurangerna.

Så när jag och sju andra liberaler gick till en trevlig restaurang i Visby frågade jag servitrisen om hennes ålder. 20 svarade hon. Och så pratade vi lite grann om Visby, Almedalen och om politik.

Lite senare kom hon tillbaka. Med en kopp kaffe och en chokladkaka. Och vi pratade vidare.

Nej - hon var inte så intresserad av politik.
Nej - hon hade inte varit på något i Almedalsveckan.
Nej - hon visste inte vilka skillnader det var mellan partierna.

Ja - det var bra med jobb.
Ja - det var ett säsongsjobb.
Ja - efteråt skulle hon åka hem till sin stad igen.

Och så frågade hon vad som var speciellt med Folkpartiet och vår politik. Och jag svarade lite om frihet, om din rätt att få bestämma själv över din vardag och din framtid, om att vi tror på en värld utan gränser, om hur viktigt det är med utbildning och skola.

Och Fredrik, en i vårt sällskap, ställde en fråga: Om du skulle vara statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Hon blev tyst. Funderade. Men bad om betänketid. Så när notan kom in så frågade vi igen: Om du var statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Jag erkänner - jag hade förväntat mig ett annat svar. Kanske nåt om pengar. Om lycka. Om något för henne själv.

Men hon sa ungefär: Först tänkte jag att jag skulle kunna ordna till en solig sommar eller nåt sånt. Lite att vara som en gud, typ. Men så tänkte jag igen. Och då skulle jag se till så att de som kommer till Sverige skulle få bättre chanser att skapa sig sin framtid här.

Jag måste medge att jag häpnade. Det var inte det svaret jag väntade av en 20-åring, en ung kvinna som säsongsjobbade som servitris i Visby. Men hon fortsatte:

När jag kommer hem ska jag ut och resa. (Åter - tanken gick som vanligt till alla andra 20-åringar som är ute och reser för sin egen skull...) Jag skulle vilja åka för UNICEF för att hjälpa barn som har det svårt. Jag har ett eget fadderbarn, faktiskt.

Jag måste erkänna att jag blev tårögd. Mitt i det lilla var det som om hela världen stannade till vid vårt bord. Och som att det som man kämpar så för i politiken, bland alla papper och torra möten, blev till liv och verklighet.

Och jag mindes ett av mina favoritcitat, från den tidiga svenska liberalismen. Från en av dem som var med när folkskolan infördes. Om hur han pratade om hur viktigt det var för alla, för hög och låg, för pigor och drängar, att få lära sig läsa, räkna och skriva. För, som han sade, vem kan veta för vilka stora saker de är ämnade till!

Allt det landade denna fredagskväll i Visby. Det liberala uppdraget. Behovet av bildning och utbildning. Den globala världen i det lokala sammanhanget. Människans lika värde och värdighet, som partiledare såväl som servitris.

Och insikten om att varje människas storhet bor inom henne. Där vårt politiska uppdrag blir att ge henne nycklar att öppna de dörrar som finns mot omvärlden. Och modet att göra det.

Media: DN1, DN2, SVD, EX,

(Val)frihetens fiende

I går talade Jonas Sjöstedt i Almedalen. Det var också ett retoriskt skickligt tal. Jag gissar att många av hans anhängare kände sig styrkta av det.

Huvudtemat i Sjöstedts och Vänsterpartiets politik inför valet 2014 verkar komma att bygga på att avskaffa valfriheten inom välfärden. Det gäller all valfrihet till alla alternativ utanför den offentliga sektorn. Det spelar ingen roll om driften sköts av privata företag eller ideella organisationer. För Sjöstedts vänster är själva alternativet något farligt.

De två huvudförslagen från Vänsterpartiet är dels en grundlagsändring som ska "försvåra" försäljningar av offentlig verksamhet, dels ett vinstförbud inom välfärdsområdet. Båda kommer i praktiken innebära att all alternativ drift av välfärdstjänster kommer att omöjliggöras.

Ett försäljningsförbud i grundlagen är ohanterbart för alla privata företagare. Tänk er själva hur det skulle vara att göra upp om en försäljning i januari 2015 och behöva vänta till oktober 2018 (efter nästa val) innan försäljningen kan genomföras. Under denna period kan försäljningens fiender kontinuerligt attackera såväl kommunala politiker som privata företag med negativt bildskapande.

Resultat? Inga sådana affärer kommer att bli gjorda

Och när till och med företrädare för den civila sektorns innersta kärna beskriver behoven av vinst, även för den ideella sektorn, visar det med all tydlighet att vänsterns vinstförbud har udden riktad mot all icke-offentlig välfärdsverksamhet. (Läs exempelvis Ersta Diakoni i Dagens Samhälle)

Resultat? Ingen valfrihet inom förskola, skola, äldreomsorg eller social omsorg.

Att vänsterpartiet har en sådan inställning till alternativ inom välfärd är inte så svårt att förstå. Vänsterns ideologiska kärna finns fortfarande i ett samhällssystem där politikerna vet bättre än medborgarna om vad medborgarna vill ha. Frihet och valfrihet underordnas den politiska processen.

Mer bekymmersamt blir det när såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna mer eller mindre öppet ger stöd till denna kraftiga inskränkning av valfriheten. (Se ex vis SR) Både Socialdemokraternas och Miljöpartiets kongresser har tidigare kört över sina partiledningar när det gäller vinstfrågan. Och nu hänger samma partier på frågan om att omöjliggöra försäljningar.

Det är uppenbart att partiledningarna i båda partierna har bekymmer med sina partier. Och att de använder samma väg att hantera det. Miljöpartiets vänstersväng är uppenbar. Det finns inget i den nationella politiken längre som har drag av det "gamla" oberoende Miljöpartiet. Partiet är idag en av de tydligaste vänsterkrafterna, där statens makt över individerna blir allt mer obegränsat. Valfriheten i välfärden förpassas till sophögen. Arbetslinjen ska avskaffas. EU-skepticismen ökar åter och globaliseringen ses mest som ett hot.

Inom socialdemokratin talar partiledningen med vänsterretorik. Samtidigt är de konkreta förslagen fortfarande få. Partiets förslag om vinstbegränsningar inom välfärden är mest snömos. Frågan är vad som händer när partiets vänsterinriktade gräsrötter kräver genomförande av den politik som framröstats.

Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen. Om ett par timmar kommer Jan Björklund att tala från scenen. Jag hoppas att han även här visar på alternativet till den rädda vänsterrörelse som vill ta ifrån medborgarna deras valfrihet. Jag hoppas att han även här står upp för egenmakten och rätten för varenda individ att själv få bestämma sin vardag och sin morgondag. Jag hoppas att han även här tydligt tar ställning för den förnyelse som svensk välfärd är i så stort behov av, en förändring som välkomnar fler utförare och som skapar tydliga regler istället för att stänga dörrar och förbjuda.

Liberalismen som frihets- och valfrihetsrörelse behövs alltid. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har denna vecka visat att behovet idag är större än vi kanske anat.

Media: DN, EX1, EX2, SVD, SR,

Vändpunkten

I går lyssnade jag på Fredrik Reinfeldt. Statsminister tillika moderatledare.

Och jag blev imponerad.

Inledningen på Reinfeldts tal pekade mot en ökenvandring. Sifferexercis som mer liknade en föredragning av en SCB-tjänsteman skapade få glädjepunkter och färre applåder. Tänk om det åter var den trötte, administrativa statsministern som stod där. Hur skulle det kännas.

Men så vänder det.

Plötsligt kommer en glöd fram som inte märkts på år. Plötsligt skapas en känsla av en människa som vill något, som är tydlig i vad han vill och som pekar framåt.

Oavsett vad man tycker om innehållet i talet, om innehållet i den moderata politiken, var Reinfeldts tal ett lysande exempel på hur politisk retorik fungerar som bäst. Uppbyggnaden var suverän.

Först den lågmälda, administrativa inledningen med alla de fakta som de logos-bundna attraheras av.
I mitten en tydlig pathos-del där Reinfeldt pekar på sin och Alliansens tydlighet, deras regeringsduglighet och deras vilja att släppa fram ett vänsteralternativ för att stänga ute SD.
Och sedan ethos-avslutningen där statsministern lovade att kämpa än mer, än hårdare, än bättre för att vinna valet i september 2014.

Socialdemokraternas politik må vara lika ihålig som en schweizerost. Men deras bildsättande är helgjutet. Under flera år har de skapat en bild av en trött regering, en bild som till och med fått genomslag internt i allianspartierna. Medvetet, långsiktigt, skickligt har de manövrerat allmänhet, media och politiker att omfatta bilden av den trötta statsministern i den trötta regeringen.

Men i går kom sannolikt vändpunkten. Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2013 kan gå till historien som det tal som vände vinden, som lade grunden till ytterligare fyra år av alliansstyre. Det är intressant.

Varför denna hyllningstext till den moderata partiledaren från mig som liberal? Kämpar jag för en moderat valseger?

Knappast.

Det finns de som menar att de fyra Allianspartiernas framtid bygger på en ökad splittring. Framförallt företrädare för de tre små partierna hävdar att tiden nu är mogen för att man ska gå till val enskilt och obundet. Valresultatet får bestämma vem man sedan ska samarbeta med.

Jag delar inte den analysen. Jag menar att det är nödvändigt att Alliansen, fram till sin sista dag - oavsett när den kommer, bär bilden av att vara ett framgångsprojekt. För Folkpartiet är det lika nödvändigt att Alliansledaren kan skapa en positiv bild av Alliansprojektet som för Moderaterna. Vår uppgift att vinna fler väljare blir inte enklare om fler inte ser något av allianspartierna som något alternativ.

I det har Reinfeldts tal i går en avgörande betydelse. Men för oss liberaler återstår det viktigaste.

I morgon talar Jan Björklund från Almedalens scen. Då måste han fortsätta skapa bilden av det liberala Sverige, det liberala partiet och den liberala politiken. Vi måste jobba utifrån insikten om att det inte är andra partiers svaghet, utan vår egen styrka, som skapar vår framtid. Klarar inte vi av att visa på att det Sverige som bärs av liberala värderingar är det Sverige som skapar din bästa framtid, är ansvaret vårt, och bara vårt.

I Örebro arbetar vi med att skapa den nya, alternativa bilden av staden Örebro. Vi gör det utan att snegla vare sig åt höger eller vänster. Vi förhåller oss inte till andra partier och deras politik när vi formar vår. Vi söker inte kortsiktiga, mediala framgångar när vi skapar den långsiktiga, framtidsinriktade politiken för Örebro.

Vi bygger vårt liberala Örebro utifrån vår ideologi, dagens och morgondagens utmaningar och alla de möjligheter och förutsättningar som finns i vår vardag. I Örebro. I Sverige. I världen.

Den resan måste Folkpartiet också göra nationellt. Vi är på väg med det partiprogram vi nu tillsammans skapar. Och vi kan ta ytterligare ett steg när Jan Björklund i morgon tar över Almedalen.

Media: DN, SVD, EX, SR, SVT

Utvecklingsvägar

Almedalen dag 3.

Mötte just en VD för ett av Sveriges större läkemedelsbolag. Snart på väg mot en lunch kring säkerheten kring slutförvaret av svenskt kärnbränsle. Eftermiddagen ägnas åt äldreomsorg. Först en offentlig utfrågning av Dagens Samhälle och därefter en debatt kring framtidens äldreboenden.

Även om det mesta av mitt engagemang i Almedalen kretsar kring äldreomsorg och vård möter jag också människor från många andra sammanhang. Det handlar om beslutsfattare inom svensk basindustri, om tjänstesektorn, från industrin, från universitetsvärlden och många andra sammanhang.

Och ständigt återkommer mina funderingar till vad detta kan innebära för Örebro.

Örebro borde kunna bättre. Men då gäller det att vi gör oss av med hundra år av socialdemokratiska ryggsäckar. Örebro borde kunna utvecklas från den förvuxna förändringsrädda bruksort vi idag i alldeles för stor utsträckning är, till en levande, framtidsinriktad, förändringsvillig stad. En liten stad i det globala sammanhanget, men en stad som lever med och i den globaliserade världen.

Folkpartiet i Örebro har börjat med sitt framtidsprojekt för Örebro. Ett projekt som både ska förändra verkligheten i Örebro och bilden av Örebro. Låt mig ta några exempel:

Örebro måste bli en universitetsstad värd namnet. Medan den nuvarande kommunledningen växlar ner det kommunala engagemanget i universitetet, vill Folkpartiet växla upp detsamma. Vi vill fortsätta med hel- och delfinansierade professurer vid universitetet utifrån de prioriteringar vi gör för vår profil. Folkpartiet tycker det är självklart att vi ska bli det nationella centret för forskning kring åldrande och omsorg. Tillsammans med de privata giganterna inom området, exempelvis Carema och Attendo, borde vi kunna skapa intressanta forskningsmiljöer och verksamhetskluster.

Örebro måste bli en stad för framtidens företagande. Det handlar om att skapa en stad för de nya, spännande, växande företagen i framtidens branscher. Örebro måste växla spår, från att ha varit en socialdemokratisk arena med låglönejobben i fokus, till att bli en stad för företag med jobb som kräver hög kompetens, och som ger sina medarbetare höga löner. Vi ska konkurrera globalt i de områden vi väljer att vara starka kring.

Örebro måste våga välja väg, kulturellt, miljömässigt, stadsbyggnadsmässigt. Den nuvarande kommunledningen verkar enbart fokusera på Vivalla. Allt jobb läggs på att genom externa jobb lyfta en enda stadsdel. Allt annat får stå tillbaka eller till och med backa. Vägar byggs genom villaområden. Miljöarbetet står tillbaka. Enorma kvartersstora byggprojekt har riskerat förfula staden. Cityutvecklingen har avstannat. Inga nya kulturprojekt finns på kartan. Folkpartiet vill vrida denna utveckling åt helt motsatt håll.

Vi vill utveckla stadskärnan, för utan en vacker, välfungerande stadskärna stannar hela staden.
Vi vill utveckla kulturen med nya uttryckssätt. För att kunna konkurrera om de bästa medarbetarna krävs kultur av nationell- och världsklass.
Vi vill utveckla boendet. Fler vackra hus. Fler vackra, höga hus. Fler toppklassiga bostadsområden. Trygghet och säkerhet i kombination med skönhet och funktionalitet byggs in i vår stad. Staden byggs för människan, inte för bilar och betong.
Vi vill värna natur och miljö. Vi värnar parkerna, grönytorna och vattnet i staden. Vi skapar en vacker stad genom att lägga in naturvärden överallt i stadens funktion. Biologisk mångfald på armlängds avstånd. Skönhet genom mångfald.

Det finns många funderingar som väcks när man lyssnar på intressanta människor i Almedalen. Och det blir så tydligt att Örebro idag är på fel väg. Den konservativa kommunledningen, konservatism till höger och vänster när den är som sämst, backar in i framtiden. De vet inte vart de vill, vad de vill, hur de vill. Detaljbeslut som tas för att komma rätt ut i media skymmer politikens viktigaste uppgift, att genom ett positivt ledarskap peka ut vägen mot framtiden.

Det finns ett tydligt oppositionsparti i Örebro. Ett parti med en egen agenda. Ett parti som inte av rädsla sneglar på vad de andra gör, inte triangulerar för att ligga rätt, inte lyssnar till media och de egna spindoktorerna för att komma "rätt" ut.

Det finns ett parti i Örebro som vill visa på en väg mot en bättre framtid för Örebro. En framtid där förändring är spännande och utvecklande, inte skrämmande och avvecklande.

Det partiet är Folkpartiet. Den ideologin är liberalismen.

Örebro behöver mer liberalism. Örebro behöver mer av Folkpartiet.

Almedalen

Från och med i morgon ska jag försöka blogga en gång om dagen under Almedalens hetaste tid. Idag var det bara uppvärmning, trist för KD, och lördag åker jag hem trots två dagar kvar av veckan.

Det blir nog både lite riks och lite lokalt denna vecka. Det finns ju att fundera kring. Örebro satsar 100.000 på Almedalen enligt uppgift i NA idag. Är det rimligt? Knappast tycker jag. Det kanske blir en utveckling av detta under veckan.

Sedan lite äldreomsorg - ska medverka i panelsamtal 8 ggr under veckan.

Och några kommentarer kring de intressantare partiledartalen förståss.

Vi ses på bloggen i Almedalen.

Re(s)pektlöst!

Idag har det varit extra sammanträden i Örebro. Först med kommunstyrelsen 08.45, därefter med kommunfullmäktige 10.00. Och sällan har jag varit så upprörd efter ett kommunstyrelsemöte som idag.

Skälen för de extra sammanträdena var två återremisser från förra kommunfullmäktige. Den ena handlade om det biogasbolag som Örebro kommun ska bilda med Karlskoga kommun. Det andra handlade om inköp av fastigheter för elithallen i Vivalla. Båda återremisserna krävde en ytterligare ekonomisk redogörelse före beslut.

När ärendena var färdiga för utskick, i går kl 16, visade det sig att det inte fanns så mycket mer kring ekonomin. Och det var ju inte så märkligt. För vem kunde göra en sådan analys på två arbetsdagar? Därför hoppades jag att vi skulle få en ordentlig dragning av ansvariga tjänstemän.

Men när kommunstyrelsen startade visade det sig att inga tjänstemän fanns på plats. Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, hade beslutat att inga tjänstemän skulle vara på plats. Ingen föredragning. Besluten var fattade på 4 minuter.

Det är respektlöst. Här handlar det om hundratals miljoner i investeringar, om stora risker för skattebetalare och välfärd, om hur kommunen agerar som bolagsägare eller som leverantör och konsument. Ekonomin borde föredragits. Berörda tjänstemän borde varit närvarande så vi kunnat ställa frågor.

Men synen på demokrati från Baastad & Co blir allt tydligare. Beslut döljs i slutna rum och på bolagsstyrelser. Oppositionen hålls utanför. Förslag läggs på bordet. Inga konsekvenser för vare sig välfärd eller skattebetalare finns.

Och frågor finns:

Vilka analyser görs av priskänsligheten på biogas utifrån tillgången på naturgas? Vilka risker och möjligheter ser man?
Hur ser kommunledningen på kostnaderna för avfallskollektivet? Kommer de (vi alla örebroare) att subventionera biogasen när långsiktiga avtal skrivs?
Vilka jämförande analyser kring avtal med köpare av rötbart avfall har gjorts? Hur ser marknaden ut och hur kan kommunen agera som leverantör och konsument?
Hur ser man på driftkostnader, risker med upphandling, risker med avskrivningar o.s.v. för anläggningen?
Hur har de tänkt sig att hantera risker med ökade räntekostnader? Vad händer om räntan blir 5% om några år?

Bara för att ta några av de frågor som kunde ställas.

Men svaren uteblir. Och det blir rätt pinsamt i kommunfullmäktige när Lennart Bondesons (KD) svar blir att för att jag anklagar honom för okunskap i ekonomi, så kommer han inte att svara på mina frågor kring ekonomi... Och detta gäller uppenbarligen Lena Baastad också.

De två besluten kring kommunala bolagen riskerar inte bara välfärd och skattebetalarnas pengar. De handlar också om synen på företagande. Örebro kommun går allt mer in på vägen att konkurrera med de privata företagen. Och privata företag kan aldrig konkurrera med en kommun med alla skattemiljarder i ryggen. Här beskrivs förlustaffärer som något acceptabelt för kommunen. Men för den lilla företagaren kan socialdemokraternas agerande innebära den förlust som får företaget att rasa.

Socialdemokraterna och deras lydpartier, Kristdemokraterna och Centerpartiet, är inne på en farlig väg. De riskerar välfärden, barnens framtid och de gamlas trygghet. De riskerar skattebetalarnas pengar. Och de riskerar näringslivets framtid och jobben för örebroarna.

Och framförallt riskerar de respekten för demokratins grundvalar och funktionssätt.

Kaffe viktigare än företagande?

Idag skulle vi ha ett möte kring det nya näringslivsprogrammet. Det var på mitt initiativ. Skälet var enkelt:

För en månad sedan fick vi det program som majoriteten tagit fram. Det hade inte funnits något intresse tidigare till någon dialog för en bred överenskommelse. Istället hade programmet tagits fram helt av de tre som leder kommunen.

När mötet började insåg jag att Lennart Bondeson (kd) tänkt sig att vi skulle besluta att anta programmet direkt. Det blev lite för mycket, inte bara för mig.

Jag redogjorde för hur vi tidigare hade gått till väga kring näringslivsprogram, oavsett majoritet. Det handlade om långa, öppna dialogprocesser där så många partier som möjligt fick vara med från grunden. Kanske blev inte programmen de spetsigaste, men det fanns en bred insyn och samsyn kring det som skrevs.

Nu skedde alltså allt bakom majoritetens stängda dörrar. Jag krävde att vi minst skulle remittera programmet till partierna, fick medhåll av hela oppositionen, och Lennart Bondeson vek sig. Det blev inte bara en remiss. Vi skulle dessutom gå igenom programmet i en arbetsgrupp för att se om vi kunde komma överens.

Så långt allt väl.

Idag var första mötet med denna arbetsgrupp. På plats fanns gruppledarna, förutom mig själv, även från M, MP, V, C och KD. Men vem sänder sossarna? Lena Baastad, självskriven inte bara som gruppledare utan även som vice ordförande och delansvarig för all kommunens näringslivspolitik?

Icke.

Lena Baastad tog en lite längre fikapaus än vi andra i gruppen. Kaffet i caféet i Rådhuset var viktigare än hur Örebros framtida näringslivspolitik skulle formas och formeras. Istället satt Roger Andersson för sossarna.

Lena Baastads agerande är mångdubbelt pinsamt.

Pinsamt för Baastad själv som i fredags kallade till presskonferens för att berätta om sin vilja att ställa upp för att förändra Örebro i fyra år till. Men den viljan och den energin tog uppenbarligen slut över helgen. Nu finns det inte ens vilja och energi för att delta i den grupp alla andra gruppledare prioriterade för att skapa ett bättre näringslivsklimat.

Pinsamt för socialdemokraterna. Det är uppenbart att deras prat om hur viktigt näringslivet är bara är tomt prat. Det finns inget reellt engagemang för ett starkare näringsliv. Socialdemokratisk näringslivspolitik handlar om att kommunen själv ska starta bolag (idag två (2!) nya på kommunstyrelsen) och att tvinga näringslivet att genomföra arbetsmarknadspolitik som kommunen själv borde göra.

Pinsamt för Örebro kommun när det visar sig att kommunstyrelseordföranden hellre fikar än deltar i överläggningar om näringslivsfrågor.

Pinsamt för Lennart Bondeson som så uppenbart får leda något som inte det stora majoritetspartiet tycker är viktigt. Kanske är det så även här att de formella besluten inte är viktiga. De formella beslutsarenorna är bara en kuliss. De verkliga besluten fattas bakom dörrarna på kommunalrådets Sundins rum.

Och pinsamt för näringslivet i Örebro. Örebro har ett uselt näringslivsklimat. Örebro har ett alldeles för svagt näringsliv. Örebro har en alldeles för liten andel privat företagande. Örebro har alldeles för få som jobbar i privat näringsliv. Och det är uppenbart att en del av detta beror på att kommunledningen, idag såväl som under tidigare socialdemokratiska regimer, inte bryr sig. Näringslivet är bara ett särintresse som man ska prata väl om, men hålla kort.

Folkpartiet har en helt annan syn på företagande och näringsliv. Vi både pratar med och för näringsliv och företag i Örebro och i Sverige. Vi bejakar näringslivets värde, både som grund för välfärden och som motor i samhällsutvecklingen. Vi tror att Örebro behöver ett starkare, friare, mångfaldigare näringsliv.

Jag hade många tydliga krav med mig för att förbättra näringslivsprogrammet. Men de får vänta. Vänta tills Lena Baastad slutat fika för att delta i jobbet för ett starkare näringsliv och ett bättre näringslivsklimat.

Jag undrar om hon kommer att kalla till en presskonferens om det...

Per(s)onkult

På torsdagseftermiddagen blev jag uppringd av några journalister. De hade alla samma typ av fråga:

-Varför ska Lena Baastad avgå?

Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".

Journalisternas egna tolkningar var lite olika.

En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.

En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.

Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.

Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.

Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted

(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")

Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:

För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.

För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?

För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.

Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.

Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.

Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.

De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.

Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.

Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.

Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.

Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....

Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.

Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."

Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.

För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4

Osportsligt kommunalt stöd

För ett par år sedan var KIF Örebro i ekonomisk kris. Kommunen gick in och räddade föreningen genom att förtidsbetala pengar som föreningen skulle vara berättigad till. Det skulle lösa situationen. Men det gjorde det inte.

Förra året var det dags igen. KIF Örebro behövde mer pengar. Socialdemokraterna beslutade att ge KIF ytterligare pengar, denna gång direkta bidrag, för att klara föreningen från en konkurs.

Folkpartiet var emot denna lösning. Skälet var enkelt. Risken för att ett sådant beslut skulle bli prejudicerande var stort. Hur skulle kommunen kunna säga nej till andra föreningar i liknande situationer? För alla som är medvetna om elitidrottens villkor insåg snabbt att detta inte var en enstaka händelse, utan snarare en händelse i en längre följd.

Nu kommer ECO Örebro med mössan i handen till Örebro kommun för att föreningen är i ekonomiskt trångmål. Inte alls i samma härad som KIF Örebro. Men ändå allvarligt.

Och hur gör kommunledningen då?

Björn Sundin (s) verkar tydlig. Det blir inga kommunala pengar. Han hänvisar till de regler som finns för stöd till elitidrottsföreningar.

Men de reglerna fanns ju redan i augusti 2012, när KIF Örebro kom och begärde mer pengar. Varför gäller de nu och inte då? Varför bedömer socialdemokraterna föreningar olika?

Det är illa att kommunalrådet Sundin bedömer ECO Örebro och KIF Örebro olika. Men än värre är att detta bara är en pusselbit i ett betydligt större pussel. Ett pussel som handlar om att bara den som har rätt kontakter in i kommunledningen, som är tjenis med rätt kommunalråd, kommer att kunna räkna med lite extra stöd.

Vi ser det gång på gång. Tegelbruket är det tydligaste exemplet på miljonrullningen. KIF Örebro likaså. ÖSK får nu bilda en fotbollförening i Vivalla när kommunens egna förening misslyckats.

Detta är tragiskt korporativistisk 1900-talspolitik. Socialdemokraterna försöker binda upp föreningar och människors lojalitet till sig själva, genom att gå vid sidan om reglerna när det ger dem själva fördelar.

Folkpartiet är det tydligaste idrottspartiet i Örebro. Under lång tid har vi drivit på för en bättre idrottspolitik i kommunen, för en politik baserad på insikten om hur viktigt det är med en bredd av barn och ungdomsidrott på breddens villkor, en idrott för äldre på åldrandets villkor och en idrott för eliten på deras villkor. Vi har byggt arenor; planer, hallar, anläggningar. Vi har öka resurserna till föreningsbidrag. Vi har skapat regler för marknadsföringsbidrag till elitföreningarna.

I alla våra kontakter med föreningar, bredd som elit, hör vi att det är viktigt att man försöker behandla alla lika. Det ska inte vara den som har rätt telefonnummer till rätt politiker (eller tjänsteman) som får bidrag, medan den som noggrant följer alla regler blir utan. Det ska inte vara den som har rätt ingång i Rådhuset som får extra elitstöd, medan den som står utanför och ringer på dörren blir utan.

Den politiken går nu socialdemokraterna ifrån. Nu gäller det istället att ha rätt kontakter. Den utvecklingen måste stoppas.

Media: NA, SR Örebro

Alltid detta Open Art...

Det är en fantastisk försommarmorgon när jag går över staden mot tåget. Stockholm nästa.

På åkanten ovanför Strömpis står en kille och fiskar. Jag kan inte låta bli att titta. Svartklädd. Rastaflätor. Jamaicaflagga. Skateboarden nedstucken i ryggsäcken. Och så ett fiskespö i handen. Måste erkänna att jag funderade på om han var verklig, eller en del av årets Open Art...

Det finns få saker som gör mig så glad som att åter få se Örebro i Open Art-skrud. Tiden innan invigningen är nog den bästa. När man kan se Mats Nilsson i de mest märkliga situationer, under installation av installationerna. För trots att kostnaderna för Open Art mångdubblats sedan Mats, Behcet Barsom och jag en gång drog igång det hela, så är Open Art fortfarande i mångt ett litet arrangemang, byggt på några få människors engagemang och intresse, kryddat med ett lagom mått av galenskap.

Årets Open Art går i de större verkens tecken. Jag ser en påsk-ö-gubbe med hatt och hjul, skymtar den kissande pojken, går förbi en rätt skrämmande metallkonstruktion vid Storbron innan jag passerar bildäcksankan. Och ingen kan missa den platstrut som sträcker sig över vattnet vid slottet. För att inte tala om muralmålningarna, eller plockepinnet på Stortorget, eller...

De stora verken är fascinerande. De förändrar staden. Ingen kan undgå dem, beröras av dem, påverkas och påverka.

Men för mig är ändå inte de stora verken de intressantaste. Det är de oväntade mötena som skapar den största spänningen i Open Art. Tänk om den fiskande reaggekillen var en del av Open Art. Oväntat. Märkligt. Men inte.

Men när jag går över Storbron i morgonljuset blänker det till i Svartån. Jag kan först inte förstå vad det är. Måste korsa bron för att se bättre. Och ser då någon form av spegel, eller en linje av tre runda objekt, där ett långsamt rör sig, fångar morgonljusets speglingar i Svartåns vattenkrusningar och kastar det vidare mot mig.

Är det en installation? Är det en del av Open Art? Så märkligt. Så oväntat. Hur många hinner, orkar, vill lyfta blicken och se det oväntade?

Just nu är det min favorit i sommarens Örebro. Det lilla. Det oväntade. Men Open Art ger många möjligheter att finna både sin favorit och det man inte gillar. Det är en del av tanken.

En del blir så fästa i konsten att man vill ha den kvar. Vem minns inte spegelkyrkan. Eller buddan under bron. Eller stenportalen. Eller...

Så varje år kommer kraven och önskemålen: Låt kommunen köpa in. Bevara. Behåll. Och en del politiker faller till föga, skapar omröstningar, avsätter pengar.

Jag tillhör inte dem. Jag älskade verkligen spegelkyrkan. Den var fantastisk som skapelse och placeringen vid slottet lyfte hela området. Men jag vill inte ha den kvar.

Open Art är en konstbiennal. Vartannat år fylls Örebros stadskärna av spänning, skönhet, provokation. Under några månader förvandlas staden. Nog så. För det är just avsaknaden av konst i stadsmiljön som gör Open Art både möjlig och så fantastisk. För varje objekt vi köper in och permanentar, minskar vi möjligheterna för kommande års installationer. En permanent spegelkyrka i Svartån vid slottet, hade gjort årets platstrut om inte omöjlig, så i vart fall förminskad.

Vi lever i en tid där vi alltid ska ha allt. Där nuet är det enda som finns och vare sig historia eller framtid är så viktigt. Jag vill ha. Allt. Här. Nu. Jordgubbar på julafton. Kräftor i februari. Apelsiner i oktober.

Jag är inte sådan. I min trädgård finns inte de remonterande rosorna. Där blommar de istället bara någon vecka på sommaren. Jordgubbarna kommer runt midsommar och tar slut. Apelsinsaften gör vi i februari. Men inte allt jämt.

För en del av livet handlar också om minnena av det goda. Jordgubbar varje dag gör jordgubbssmaken till vardag. Kräftor året runt minskar glädjen av kräftpremiären i augusti.

Och Open Art hela tiden skulle göra själva projektet meningslöst.

Det är spänningen, det oväntade mötet, den tillfälliga installationen som både finns och som försvinner, som skapar Open Art. Det är den känslan vi måste bära med oss, försvara, bevara, för att Open Art ska kunna fortsätta att finnas och att utvecklas.

En konstbiennal är något fantastiskt. I förväntan kring vad som ska komma. I upplevelsen av när allt sker. Och i minnet av de möten man haft förmånen att uppleva.

Upp till K(r)amp

Idag drabbar Risbergska och Karro samman i Krampen. En lekfull tävling mellan två gymnasieskolor som har några år på nacken. Själv är jag en av dem som deltagit på båda sidor. Mitt första gymnasieår gick jag på Risbergska. Mina två sista på Karro.

Risbergska är en fantastisk skola. Byggnaden är specialskapad för en föränderlig skolmiljö, med fantastiska möjligheter för både undervisning och möten. Det finns stora samlingssalar, specialdesignade salar för såväl RGD/RGH som för esteter och andra programinriktningar. En av Örebros (alldeles för få) fullstora gymnastikhallar kompletterar. Och i omgivningarna är förutsättningarna för idrott suveräna.

Själva byggnaden var länge en synonym till läckande tak. Men under tiotals år har Örebro kommun lagt ner miljoner på att få koll på huset. Nu verkar allt vara i funktion.

Och då planerar sossarna för att lägga ner alltihop. Eller?

Jag har nu läst den utredning som ligger till grund för beslutet att flytta esteterna till Karro. Det minsta man kan säga är väl att utgången var klar innan utredningen gjordes. Det verkar ha funnits ett tydligt politiskt direktiv om att redovisa skälen för en flytt till Karro. Och sedan har tjänstemännen gjort ett gott jobb för att fixa det.

Det kommer nu stark kritik från de lärare som ingått i projektgruppen. De menar att Risbergskas möjligheter systematiskt nedvärderats, medan Karros systematiskt uppvärderats. Och framförallt finns ingen kostnadsjämförelse värd namnet. De enda kostnader man jämfört är mellan Risbergskas specialestetsal "Svänghjulet" och Karros variant "Markurells".

Men de går inte att jämföra, vare sig ytmässigt eller kvalitetsmässigt. Svänghjulet har en helt annan funktion än Markurells. Och ytan är tre gånger så stor...

De ekonomiska problemen fortsätter inte där. För att esteteleverna idag och i framtiden ska få plats på Karro och få tillräckligt bra undervisningsmöjligheter, förutsätts omfattande om- och utbyggnader av Karro. Det handlar om tiotals miljoner kronor. Men några pengar finns inte avsatta. Ändå har man från politiskt håll lovat att det kommer att finnas pengar till alla ombyggnader som krävs, oavsett nivå. Och oavsett det faktum att Karros hus är kulturmärkesskyddade...

Men kanske är de politiska löftena bara luft, som så många andra av de socialdemokratiska löftena. Det finns pengar till allt. Men de lovar att genomföra det om några år...

Man måste också fundera över vilka ekonomiska konsekvenser en flytt från Risbergska får för den skolan. Vad är alternativanvändningen? Björn Sundins äldreboendeförslag är idiotiskt. Men tomma skolsalar kostar kommunen pengar. Så vilka planer finns egentligen? Det kan väl inte vara så att socialdemokraterna planerar att investera massor i Karros hus, öka hyran där och samtidigt behålla alla kvadratmeter på Risbergska och betala all hyra där?

Samtidigt pågår en massa rykten om vad socialdemokraterna egentligen planerar. Låt mig redovisa de senaste:

Socialdemokraterna vill till vilket pris som helst värna Rudbecksskolan. Hela fastigheten ska vara skola. Men nu flyttar Jensen-gymnasiet ur. Och lokaler kommer att stå tomma. Vad planerar de då?

Det som verkar troligast är att såväl NV som BF-programmen flyttas från Risbergska till Rudbeck, och kanske delvis till Karro. Då fylls åter Rudbecksskolan och socialdemokraternas vallöfte är uppfyllt.

Men vad händer då med Risbergska? Skolan tappar alla sina profilprogram. Merparten av eleverna lämnar skolan. Stora delar kommer att stå tom. Och ändå kosta pengar...

Om socialdemokraterna (Gud förbjude) sitter kvar vid makten efter valet 2014 kommer sannolikt ett beslut om nedläggning under 2015 följt av en helt ny planläggning av området. Risbergska skolans historia är all.

Och allt har skett på grund av ett galet vallöfte från socialdemokraterna, en återstart av en skola som inte behövdes, en nedläggning av WUC utan några som helst konsekvensbeskrivningar, tiotals eller kanske mer än hundra miljoner i onödiga investeringar i dåliga skollokaler och nedläggning av en skola med framtidsutsikter.

Idag är det Krampen. Frågan är om det är sista gången. Eller för att travestera socialdemokraternas ingångsmarsch:

Upp till Kramp emot kvalen. (S)ista (s)triden det är...

När jag läser Ann-Charlotte Marteus ledare i Expressen den 28 maj 2013 slås jag av två saker. Dels den oklara bild av svensk äldreomsorg som åter speglas av såväl partier som media. Dels hur viktig denna äldreomsorg är och måste få vara.

Marteus och socialdemokraterna menar att behoven i på äldreboendena alltid blir bättre om fler anställs. Men bilden är betydligt mer komplex än så. Och det är just denna komplexitet som gör socialdemokraternas förslag att använda arbetslösa inom äldreomsorgen så felaktigt.

Ungefär 80 procent av de boende på äldreboendena har olika former av demenssjukdomar. Var och en av dem har specifika behov, behov som kan förändras snabbt och ofta. Men för alla med demenssjukdom är långsiktighet och stabilitet viktigt. Det är viktigt att samma personal möter den gamla. Det är viktigt att bemötandet sker på rätt sätt, framförallt för de med demenssjukdomar som kan skapa oro och utåtagerande. Det är viktigt att dagens rutiner fungerar för att medicinerna ska tas, maten ätas, de medboende ses och bemötas på ett gott sätt.

I denna känsliga miljö vill socialdemokraterna föra in människor som inte valt äldreomsorgen som sitt yrkesval. Utifrån de arbetslösas egen synvinkel ska de stanna så kort tid som möjligt på äldreboendet – de vill ju egentligen ha ett annat arbete. De ska handledas av de ordinarie medarbetarna som redan idag upplever stress på sin arbetsplats, utan att de får några extra resurser för det. De ska, utan utbildning, veta var gränsen går mellan det tillåtna ”extrajobbandet” och det otillåtna vårdandet.

Redan idag vill alldeles för få unga bli medarbetare inom äldreomsorgen. Bara en fjärdedel av det årliga behovet täcks genom gymnasieutbildningar. Resten löses genom vuxenutbildning. Sannolikt har inte heller alla av dessa haft äldreomsorgen som första alternativ för sin yrkesroll. Men tack vare dem fungerar omsorgen.

I detta läge kan man välja två vägar. Antingen kan man, som socialdemokraterna, säga att det mesta inom äldreomsorgen kan skötas av vem som helst. Man behöver inte ens vilja jobba där. Äldreomsorgen blir en tvångskommendering för den arbetslöse. För en lägre lön än de ordinarie medarbetarna ska dessa ovilliga extrajobbare skapa kvalitet. Jag tvivlar på att den vägen är rimlig.

Eller så kan man värdera och uppvärdera de medarbetare som jobbar med världens viktigaste jobb. Ge dem löner och arbetsvillkor som gör att fler unga söker sig till området. Ge dem utbildning och vidareutbildning så att kompetensen hela tiden höjs. Skapa ledningsstrukturer som ger cheferna möjlighet att leda och utveckla arbetet och arbetsplatsen.

 Det finns fyra sammanhängande kriterier som är avgörande för om äldreomsorgen ska fungera. Ett ledarskap, både från politiker och tjänstemän, som prioriterar de äldre och deras individuella behov. En verksamhetskultur som ser den gamla som en unik, värdig och oändligt värdefull medmänniska fram till det sista livsögonblicket. Ett bemötande, av den gamla och hennes anhöriga, som förmedlar de värderingar verksamhetskulturen bär. Rätt utbildade medarbetare, som tillsammans med den gamla och hennes anhöriga både förstår och kan stötta och bära henne den sista, ofta svåra tiden i livet.

Socialdemokraternas förslag stärker inget av detta. Istället för att omsorgen om den gamla sätts i centrum, används de äldre i behov av omsorg som ett redskap för att lösa ett arbetslöshetsproblem. Svensk äldreomsorg, och de gamla i behov av denna omsorg, är värda betydligt mycket mer än så.

Media: Expressen

JB, WUC, RI och RU

Det började med en uppgift om att John Bauer-gymnasiet skulle läggas ner. Sedan kom uppgifter om att hela John Bauer-skolkoncernen skulle läggas ner. Och så gick twitter igång. Vänstertwittrarna körde igång hela negativa-friskole-kampanjen. Det verkade som om alla elever skulle ställas på bar backe.

Och den neutrala statstelevisionen hängde på. Tvärsnytts hemsida skriver att 10.000 elever "drabbas". Vad de drabbas av är oklart, eftersom det snabbt visade sig att det fanns ägare som ville ta över nästan alla skolor. John Bauer-gymnasiet i Örebro kommer sannolikt att drivas av Stadsmissionen, en ideell, icke vinstdrivande organisation. Om det handlar om att eleverna drabbas, eller om det kanske till och med blir att de gynnas, återstår att ses.

Men orden spelar roll. När SVT använder ordet "drabbas" så visar det på vilken underliggande ideologi journalisten som skriver har. Man kan jämföra när Tvärsnytt skriver om när socialdemokraterna lade ner WUC några dagar före jullovet 2011. Då skriver Tvärsnytt att eleverna "berörs".

SVT och SVT Tvärsnytt är i detta inte något unikt. De speglar en just nu tydlig vänsterrörelse i samhället, där valfriheten ifrågasätts på alla möjliga och omöjliga sätt. Den vänstersväng som socialdemokraterna gjorde för en dryg månad sedan och som fortsatte med miljöpartiets totala omsvängning i synen på vinster i välfärdssektorn, får en god botten i massmedias sätt att beskriva verkligheten.

Men är då John Bauer-koncernen beviset på hur illa det är med valfrihet, eller kanske det motsatta?

För knappt två år sedan lades Wadköpings Utbildnings Center (WUC) ner. Det skedde ett par dagar före jullovet och kom helt överraskande. Ingen utanför den innersta kommunledningen visste något. Inte lärarna. Inte eleverna. Inte oppostionen. Skolan splittrades. De sårbaraste eleverna, de med högfungerande autism, hamnade i en osäkerhet som de fortfarande finns i. Omsorgsprogrammet flyttades från väl fungerande lokaler, till lokaler som inte fungerar alls. Och så vidare.

Och skälet för flytten var bara att socialdemokraterna hade lovat att en annan skola, Rudbecksskolan, skulle vara kvar.

Om detta hade gjorts av en privat ägare hade media rivit upp himmel och jord. Riksnyheterna hade varit på plats. Friskolereformen hade fått klä skott.

Men nu var det ju en kommunal skola. Och det var socialdemokratiska politiker som beslutade nedläggningen.

Nu är inte det den enda skola som lagts ner av socialdemokraterna. Just nu lägger de ner program på Risbergska skolan och det finns rykten om att fler program ska bort. Om skolan håller på att läggas ner i smyg vet ingen. Men elever kommer att få flytta mellan skolor. "Drabbas" de av socialdemokraternas skolpolitik? Hittills har ingen journalist skrivit så.

Lyssnar man på JB-koncernens VD i SVT visar sig en annan bild. En riskkapitalist som insett att den utbildning man ger inte är konkurrenskraftig, att eleverna väljer andra skolor som ger bättre utbildning. Och då ordnar man en ordnad reträtt, hittar nya ägare och skapar trygghet för eleverna. VDn berättar om att 7000 av 7500 elever kommer att få gå till samma klasser, med samma lärare i samma lokaler som tidigare.

Detta är kanske inte heller hela sanningen. Men den röda bilden av den elaka riskkapitalisten får sig en rejäl törn.

Friskolereformen är sannolikt inte fulländad. Det finns behov av förändringar. 6-partiöverenskommelsen är ett steg på vägen.

Men att tro att en kommunalisering av skolorna skulle göra allt bra och eleverna lyckliga är en fullständig felsyn. Det finns dåliga ägare till skolor. De kan både vara riskkapitalister, ideella organisationer och kommunala socialdemokrater.

Media: NA, SVT, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2, SR, SR Örebro, TV4, SVD, DN, DN2

Steget eller steg ett?

Så har då socialdemokraterna och deras stödpartier satt ner foten. Estetklasserna flyttas från Risbergska till Karro. Frågan är om det är steget, eller steg ett.

Jessica Ekebring, ordförande i gymnasienämnden, svävar på orden när hon pratar om skolans framtid. Ibland blir det rent löjeväckande. Som följande citat från Radio Örebro:

"Man går mot skolorna i city, man vill gå i stan, det kan vi ju försöka motarbeta, men det är inte lätt. Man ser också att fler elever väljer skola snarare än program"

Det var knappt fyra år sedan söktrycket till Rudbecksskolan var så lågt att den borde lagts ner. Denna skola gick miljontals kronor back varje år, pengar som togs från de andra gymnasieskolorna och eleverna där. Då fanns inget söktryck till de centrala skolorna. Då var både Risbergska och Wadköping tillvalsskolor.

Men socialdemokraterna ville inte lägga ner Rudbecksskolan. De använde en opinion för en skola för att vinna ett val. De höll fullständigt tyst om konsekvenserna av deras löften. Men verkligheten kommer ikapp dem, gång efter gång efter gång.

Först lades WUC ner, helt utan konsekvensutredningar, helt utan kostnadskalkyler. De sårbaraste eleverna var de som fick sitta mest emellan. Men även viktiga program som omvårdnadsprogrammet fick dåliga förutsättningar. Men sossarna var tvungna för att klara sitt löfte till Rudbecksskolan.

Så beskrivningen av gymnasienämndens ordförande om söktryck, är mer en beskrivning om att eleverna väljer de skolor som kommunledningen satsar på, än något annat...

Nu står alltså Risbergska på tur.

Det populära estetprogrammet ska flyttas till Karro. En samordning är säkert rätt. Men varför på Karro? Karro har knappast ens de grundläggande kraven på lokaler för estetverksamheten. Och skolan kan inte heller utvidgas, om sossarnas förslag att ÖBO ska bygga sitt nya huvudkontor på den gamla fängelsetomten går igenom. Så då ska Karro åter hyra in sig på lokaler i centrala Örebro. Är det någon som tror att det blir billigt?

Men det finns en underliggande plan för Risbergska. Skisserna har redan ritats. Sundins ande svävar över byggnaderna. Rivningen ligger på lut.

Socialdemokraterna ville ända fram till valet 2006 öppna för byggnation av bostäder på hela Rosta Gärde. När vi var i majoritet såg vi till att ta fram en plan som säkrade Rosta Gärde för barnen, de unga och idrotten. Men planer kan ändras. Är det så att det finns fler bottnar under Risbergska skolan? Håller Björn Sundin på att damma av planerna som hans kompis och tidigare samhällsbyggnadskommunalråd Jonas Karlsson gjorde? Är Rosta Gärde hotat av socialdemokraterna?

Det vore bra om örebroarna fick veta vad socialdemokraterna planerar. Men öppenheten från kommunledningen är noll. Detaljbeslut fattas på rad, utan att konsekvenserna av dem redovisas. Och plötsligt står man där med en skola som måste läggas ner, en valfrihet som begränsas, en omsorg som tappar kvaliteten.

Löftet från Folkpartiet är glasklart: Vi kommer att värna Risbergska skolan som en stark skola också i framtiden. Och vi kommer aldrig att acceptera några planer på husbyggnationer på Rosta Gärde.

Media: NA, SR Örebro, SVT

Brickenbacken backar när sossarna bygger

Hur bygger man en bra stad? Om det har vi uppenbarligen olika åsikter. Vi i Folkpartiet vill bygga en stad som lever överallt, där man tar hänsyn till unga och gamlas behov och där människor kan känna sig trygga. Vi vill skapa en stad där människor inte ska behöva åka bil överallt, utan där så mycket service som möjligt ska finnas så nära som möjligt.

Ett av skälen till vår vilja att bygga staden så handlar om demografi, eller enklare skrivet, om att allt fler örebroare kommer att bli allt äldre. Och det är bra om så många som möjligt av de äldre har en väl fungerande service nära. För miljöns, klimatets och trygghetens skull är det viktigt att så många av oss som möjligt har fungerande service nära. Men det är speciellt viktigt för barn och äldre.

Det är uppenbart att socialdemokraterna inte tänker i de banorna. Istället för att värna city och de lokala affärscentrum som finns, planerar de för omfattande extern handel. Just nu ser vi  ICA-etableringen vid Tybble. Men det stannar inte där. Mariebergs utbyggnad kring det nya IKEA-varuhuset, liksom Boglundsängens framtida exploatering, kommer att skapa helt nya förutsättningar för staden.

Allt mer talar för att Örebro city kommer att avfolkas och avaffärifieras, när de externa centra växer. Och de kvarvarande butikerna i bostadsområdenas centrum kommer att gå en mörk framtid till mötes. Jag har idag pekat på sannolikheten att Brickebacken kommer att stå utan affär när ICAs maxianläggning slår ut COOPs närabutik.

Och tron på att ICA skulle bevara en butik i Tybble om den inte lönar sig, är mer religiös än politisk. Om ICA Maxi byggs vid Tybblekullen kommer Tybble Centrum att vara utan livsmedelsaffär inom något år. Och frågan är vad som händer med COOP Österplan och Willys? Kommer Örebro östra stadsdelar att vara utan livsmedelsaffär om några år? Måste alla ta bilen för att handla mjölk?

Följderna av socialdemokraternas handelspolitik är mångdubbla. Dels bygger de en stad för bilen. När service inte längre finns nära kommer människor att tvingas åka för att handla. Och många kommer att använda bilen. Det innebär problem för klimat och för trygghet. Fler bilar i bostadsområdena skapar ökad otrygghet för fler. Den fråga man måste ställa sig är om Björn Sundins behov av att öppna fler villagator för genomfartstrafik i Sörby, egentligen handlar om att klara av att ordna biltransporterna till ICAs nya anläggning?

Sundin & Co har inte heller någon insikt om framtidens behov av en stad anpassad för de äldres behov. Vi är redan i början av den utmaning en ökad medelålder kommer att ställa på oss. Men utvecklingen kommer att accelerera. En framsynt stadsbyggnadspolitik tänker på hur en stad för många ska kunna se ut. Då handlar det om att lyfta blicken och se framåt. Örebroarna kommer att bli allt äldre och staden måste anpassas efter deras behov.

En av de allvarligare aspekterna av Sundins maxi-politik handlar om trygghet. Vad händer med Brickebacken när centrum blir av med sin affär?  Hur hanterar man ett bostadscentrum utan människor? Otryggheten kommer att öka. Risken för social oro likaså. Och Brickebacken är inte unikt. Utanförskapsområdena har sina problem. Men ett city utan handel är också sårbart.

Man behöver inte gå till USAs miljonstäder för att se hur illa det kan gå när externhandeln tar över. Det räcker med att gå till Landskrona, där socialdemokratisk politik under årtionden fick centrum att bli en öde och otrygg plats. Är det så vi vill ha det?

Folkpartiet har velat ha en tydlig handelsutredning med tydliga krav på hur en trygg och miljövänlig stad ska kunna anpassas till både de äldres och de ungas behov. Det vill inte socialdemokraterna. Det är illa för Örebros framtida utveckling. Inte heller ICA vinner på att Örebro eller andra städer får en sämre fungerande infrastruktur och blir otryggare för unga och gamla.

Media: NA

Centern (s)parar

Idag kommer ytterligare en krisrapport om äldreomsorgen i Örebro. Idag berättar hemtjänstpersonalen om sitt omöjliga uppdrag.

Ingen kan vara förvånad.

Äldreomsorgen har varit styvmoderligt behandlad under rätt lång tid. När Folkpartiet styrde, såg vi till så att den sociala sidan i Örebro värnades. Det fanns år då området helt värnades från omvandlingstryck. Skälet var enkelt. Vi tror att all kommunal verksamhet måste förändras, ofta effektiviseras. Men det kan inte ske under bilan. Mindre och mindre pengar kan lika gärna orsaka en förändringsrädsla som en vilja till förändring.

När socialdemokraterna och centern tog över ansvaret över äldreomsorgen prioriterades området ner. Ständiga besparingar sker nu, både synliga och osynliga.

Synliga: Otillräckliga uppräkningar skapar stora problem. Det senaste budgetåret saknas ungefär 55 miljoner för att täcka behoven enligt kommunens eget ekonomikontor. Det motsvarar ungefär 150 tjänster inom äldreomsorgen.

Osynliga: När äldreomsorgen tar tillbaka vikariehanteringen följer inte pengarna med.  Man kan tycka vad man vill om det vikarieprojekt som jag startade. Det fungerade inte tillräckligt bra. Men det tydliggjorde också kostnaderna för kommunens vikariehantering. Och kommunstyrelsen tog kostnaderna. När vikarieprojektet lades ner, lades allt ansvar och alla kostnader tillbaka till äldreomsorgen. Men inga pengar följde med. Och när socialdemokraterna lovar rätt till heltid till alla, innebär det ökade kostnader för äldreomsorgen, men inga pengar följer med.

Sammantaget innebär detta brister på tiotalt miljoner kronor för sociala området. Och de största kostnaderna finns inom äldreomsorgen.

Ingen i majoriteten har brytt sig om detta. Och det är självklart om man förstår sammanhangen. Det finns helt enkelt ingen politisk ledning. Ansvarigt kommunalråd, Rasmus Persson (c), är inte intresserad av äldreomsorg. Hans intresse är socialt arbete bland unga. Och Fisun Yavas, biträdande kommunalråd (s), har en svag ställning såväl i sitt eget parti som i majoriteten.

Och kommunens administrativa ledning saknar också vilja att utveckla äldreomsorgen. Där handlar det mest om att prioritera kommunal affärsverksamhet inom kommunala bolag…

Vi ser följderna av detta idag. Äldreomsorgen dras med kraftiga problem. Låt mig peka på några exempel:

• Dagens rapport om hemtjänsten/hemvården visar på hur socialdemokrater och centerpartister inte kan prioritera resurser rätt.
• Attendo Rynningeviken, ett äldreboende som står klart i augusti, får inte användas av de gamla i Örebro bara för att den politiska ledningen tycker att det är fel med privata alternativ.
• Personalomsättningen är hög. Nästan 30 % av sjuksköterskorna slutar varje år. De flesta lämnar kommunen helt.
• Läkemedelsgenomgångar sker inte på det sätt som lagen kräver.
• Allt fler gamla som har fått den vård USÖ kan ger, tvingas bo kvar på sjukhuset bara för att kommunen inte har platser på sina äldreboenden.

På område efter område rustas äldreomsorgen i Örebro ner. För oss i Folkpartiet är det oacceptabelt. Vi vill något annat:

• Fler platser på äldreboenden. Fler gamla skulle må bra om man fick bo på ett bra äldreboende än kvar i ensamheten hemma.
• Bättre utbildning av medarbetarna. Det sker massor av intressant utveckling inom äldreområdet. Kunskaper behöver hela tiden förnyas och utvecklas.
• Bättre chefskap. Tydliga krav på cheferna och den kvalitet vi kräver av äldreomsorgen. Men också tydliga befogenheter och stort eget ansvar.
• Självstyrande enheter och mer valfrihet. Kommunens äldreboenden ska vara självstyrande så långt möjligt. Det ger bättre kvalitet. Och privata alternativ ska välkomnas.
• Nollvisionen om medicinskt färdigbehandlade ska återställas. Ingen ska tvingas bo kvar på sjukhuset när man har behandlats klart.

Men framförallt handlar det om att prioritera området, politiskt och administrativt. Det som är den största skillnaden mellan bra och sämre äldreomsorg är ledarskapet. Det måste finnas ett politiskt ledarskap som skapar värdegrund, värderingar och resurser. Och det måste finnas ett ledarskap inom tjänstemannaorganisationen, från kommundirektören till verksamhetschefen, som ser till så att resurserna används rätt, som förändrar, förnyar och förbättrar kvaliteten i ett ständigt pågående arbete.

När vi tar makten lovar vi att prioritera äldreomsorgen i Örebro. Tyvärr kommer Örebros gamla att tvingas vänta i ett drygt år innan det sker.

Media: SR Örebro