Örebro kommun stabil i finanskrisen

Örebro kommun står stabil i finanskrisen. Kommunens försiktiga finanspolicy, med placeringar huvudsakligen i statspapper, garanterar medborgarnas pengar så långt det bara är möjligt.

Men finanskrisen kommer att påverka kommunens ekonomiska resultat. Precis som resultaten blev större än vad verksamheterna egentligen visade när börskurserna gick upp, kommer resultatet 2008 att vara sämre eftersom börskurserna gått ner.

Men tack vare en stabil ekonomisk politik kommer kommunen att klara av detta. Vi har en stabil ekonomisk situation som inte skakar så lätt när finanskrisen tilltar.

Nerikes Allehanda(s) freudianska fällor

I dag får ledarredaktionen på Nerikes Allehanda (beroende socialdemokratisk) be en av deras fasta (s)-krönikörer om ursäkt för att man skrivit som om det verkade som om den nuvarande oppositionen var i majoritet och den nuvarande majoriteten var i opposition. Tydligare kan det knappast visas hur starkt socialdemokratin sitter i själ och hjärta hos tidningen. Under nuvarande ledning har Nerikes Allehanda gått från en liberal tidning med ett journalistiskt kvalitetsideal till en socialdemokratisk tidning utan.

En lika intressant ledarkommentar kunde ha grundats på att krönikören (s) använder "högerkoalitionen" som beteckning på kommunledningen. Det är en teknik som tidigare ifrågasatts när den använts i kommunfullmäktige, eftersom den mycket medvetet pekar ut ett parti och dess företrädare som något de inte är. Ledarsidan hade kunnat be om ursäkt till det partiet att man har fasta, särbehandlade skribenter som använder ledarsidan till sådant maktspråk.

Men det gjorde man inte. Någon förvånad?

För övrigt hoppas jag fortfarande på att ledarsidan snart erbjuder landstingets opposition, som varit i opposition sedan demokratin infördes, att få fasta krönikörer. Det vore väl passande att ge Kent Persson, Linda Axäng, Sofia Larsen och Bo Rudolfsson samma möjligheter att redovisa oppositionens synpunkter på den förda landstingspolitiken som oppositionen i Örebro kommun får. För inte vill väl Nerikes Allehanda särbehandla någon (s)peciell? Enligt nuvarande annonskampanj vill man ju att vi alla ska få veta det som händer även om vi inte gillar det.

Men det lär man knappast göra. Någon förvånad?

Tysslingen

Äntligen ska Tysslingen bli naturreservat. Bara några delar, men i alla fall en bra början. Det är på tiden.

När jag i slutet av 1980-talet skrev Stiftelsen Tysslingens stadgar hoppades jag att det ganska snart skulle leda till att sjön blev naturreservat. Ända sedan jag flyttade till Garphyttan 1970 var Tysslingen en del av mitt liv. Jag har vadat i de flesta vassar, gått i Hättinge hage medan det ännu var en hage och klättrat i träd och i branter för att se bättre.

Sångsvanarna har bara varit en parantes i min relation med Tysslingen. Jag har aldrig gillat det publika när det gäller naturupplevelser. För mig har det istället handlat om att söka ensamheten och skönheten i det lilla. På det sättet är fågelskådning fantastiskt. Samtidigt som man har lugnet och ensamheten, finns det alltid möjlighet till en extra spännande obs. För mig är det mer dubbelbeckasinerna i maj, kärrsångarna i juni, svarttärnorna på tillfälligt besök i juli eller ormvråksskruvarna i september som är Tysslingen. Eller varför inte varfågeln i december?

Mitt Tysslingeintresse fick sig en rätt allvarlig knäck när flygplatsen etablerades. Lugnet är inte lika stort när bullerzonen ligger rätt över sjön och lyftande oktobergäss blandas upp med ett landande plans siluett.

Men det intressanta är att fåglarna inte bryr sig lika mycket. Tysslingen ligger perfekt för många flyttande fåglar. Kilsbergskanten och sjösystemen skapar ett unikt flygledningssystem för hundratusentals fåglar. Därför är reservatsbildningen en nödvändighet.

Jag hoppas att hela sjön snart är reservat, liksom en del av markerna invid. Det behöver fåglarna, alla människor i och invid sjön, besökare, turister och inte minst våra barnbarn. Erik Rosenberg skulle vara nöjd.

Halvtid i DN

I dag skriver alliansens fyra partiledare en artikel på DN-debatt. Där redovisar man vad man gjort de senaste två åren. Det är rätt mycket.

Men samtidigt efterlyser man också vad oppositionen gemensamt vill göra. Kommer socialdemokraterna att samarbeta med miljöpartiet och eller med vänsterpartiet och i så fall, vilken politik kommer man att föra.

Det kan ju vara relevanta frågor för rikspolitiken, men är ofta helt meningslösa lokalt. I Örebro, liksom i rätt många andra kommuner, samarbetar miljöpartiet med allianspartierna. Jag måste säga att det går rätt hyfsat att komma överens, man vaknar inte direkt kallsvettig på morgnarna för att man är orolig att det ska spricka, snarare tvärsom. Jag är rätt säker på att vår koalition är den starkaste majoriteten Örebro haft på mycket länge.

På andra håll i landet samarbetas över andra gränser. Folkpartiet är en del av koalitionen i Västra Götaland tillsammans med bl a socialdemokraterna. Det finns en mångfald av kombinationer över hela landet.

Men på riksplanet fördjupas sprickan mellan blocken. Allt mer pekar på att det är en uppmarsch mot något som kan karaktäriseras som ett tvåpartisystem. Det är möjligt att det är en nödvändighet i en (över)mognande demokrati. Men det är ett bekymmer om ideologierna läggs i bakgrunden och den effektiva administrationspolitiken tar över.

Jasså var det kärnkraft...

Nyss hemkommen från partirådets två dagar i Stockholm kan man läsa att Folkpartiets lösning på klimathotet är kärnkraft. Den nyheten är vare sig ny, eller riktig.

Det intressantaste med det klimatsamråd som nu avslutats med en programförklaring mot ökade klimatförändringar är att kärnkraftsenfalden blivit en klimatmångfald. Här finns numera även biobränslen, vindkraft, vågkraft, solkraft, energibesparingar, trafikanalyser, koldioxidskatter och mycket mer.

I mitt första inlägg berömde jag gruppen som arbetat med frågan, just därför att den enfaldiga tron på kärnkraften som allena saliggörande nu var borta. Därför blir jag bekymrad om den bild som nu sätts åter bara blir att det är kärnkraft och åter kärnkraft som ska lösa alla problem. Den bilden stämmer inte. Samrådssvaren, liksom dagens debatt, redovisade mycket öppet en helt annan syn på hur Sverige ska ta sig ur klimatkrisen. Då är det synd att kärnkraftsförespråkarna, som tyvärr är i ledningen i partiet, väljer en annan bild att gå ut med.

Programmet är bra. Men mycket behöver konkretiseras. Klimatfrågan kommer att kosta pengar, kosta andra resurser, kosta förändrade regler, lagar, politiska åtaganden och livsstilsförändringar. Där finns ännu inget parti som tydligt visar handlingskraft, vare sig i Sverige eller internationellt. Men nu finns i alla fall en grund för oss som vill vidare med frågan i Folkpartiet.

Men: Idag hade Folkpartiet chansen att verkligen ta täten i klimatpolitiken, även medialt. Vi har redan gjort det rent faktiskt genom det program som presenterats. Men den chansen försattes av de ansvariga. Åter. Tyvärr. Suck.

och slöjan

Snart ska vi besluta om en del av ett nytt integrationsprogram. Det är bra. Merparten av programmet är bra, även om man saknar helheten, men det kommer ytterligare rapporter.

Den stora debatten handlar om ifall partiet ska utreda om hur vi ska hantera religiösa symboler, främst slöjor, i grundskolan. Det lär bli ett avslag.

Frågan är större än man i förstone kan tycka. Slöjan är inte bara religion, den är även jämställdhet. Religionen, oavsett vilken, är inte bara en privatsak, den är en samhällsomvandlare. Religionsfrihet kan vara frihet från religion, eller frihet till religion. Religion är något som påverkar politik, etik, moral, demokrati, människovärde, både i Sverige (otydligt i många fall) och utomlands (mycket tydligare).

I mitt inlägg pekade jag på att vi i Sverige tror att vi är areligiösa, fast religionen egentligen finns överallt. Hela vårt samhälle är byggt på kristendomens dogmer och etiska grunder. Likaså tror vi att bara folk blir upplysta så ska religionen tappa i betydelse. Men ser man världen i övrigt är det snarare tvärs om. Religionen är närvarande i allt högre grad. Titta bara på det amerikanska presidentvalet.

Folkpartiet, liksom de andra partierna, borde fundera mer över religionens roll i samhället och om religionsfrihet är frihet till eller från religion, och var gränsen i så fall går mellan det samhälle som ska behandla alla lika, och den enskildes rätt att vara religiös på det sätt man själv vill.

Ingen FRA-debatt på partirådet, men frågan om slöjor lever

I dag startade partirådet med frågan om integritet och FRA. Rätt många, inklusive partirådsplanerarna, trodde att det skulle bli en lång och intensiv debatt. Tiden var satt till tre timmar. Det blev tre inlägg.

Det är intressant att FRA-frågan blivit så stor. Som en släkting till mig sade: "Vem tror att inte allt som skrivs och talas på nätet avlyssnas? Om inte av Sverige så i vart fall av ett antal andra."

Jag tycker att framtagandet av FRA-lagen är det stora problemet. Istället för att ske på initiativ av regeringen, har FRA själva arbetat fram grunden för vad man vill göra. Det första förslaget var oacceptabelt. Men det som nu arbetats fram är acceptabelt, även om man önskade att världen såg annorlunda ut.

För mig är det mer bekymmersamt att en företrädare för Folkpartiet blir den som i TV står och försvarar rätten för stat och kommun att använda övervakningskameror i skolan. Det bekymmersamma är att liberaler i alla tider varit de som arbetat med att fundera över olika alternativ och reflektera över för- och nackdelar med olika förslag. Nu har en del av oss blivit de oreflekterade, de som bara rationellt ser att just denna enda inskränkning inte skapar integritetsproblem, utan bara löser problem. Det är inte bra.

Men den integritetsrapport som nu bifallits, nästan utan diskussion, skapar möjligheter att just reflektera över det som är så svårt med integritet kontra effektivitet. Denna reflekterande hållning behövs i ett samhälle som allt mer karaktäriseras av de enkla lösningarnas politik.

Stockholmsfixering

Har just läst på NAs webb att jag sågar Björklunds sätt att leda partiet. Rätt hårddragen tolkning av vad jag sagt. Björklund är troligen vare sig sämre eller bättre än några andra partiledare i de andra partierna, och inte heller sämre än tidigare FP-ledare. Istället handlar det om en politisk agenda som på riksplanet sätts i Stockholm, diskuteras i Stockholm, beslutas i Stockholm och som har Stockholm som objekt i alla exempel.

Man kan till exempel kolla på diskussionerna om valfrihet. Det är inte riktigt samma verklighet i Ljusnarsberg som i Solna. I vissa fall ska man vara glad om det finns en (1) skola och ett (1) sjukhus i närheten. I andra fall kan man välja mellan massor. Tyvärr är det på samma sätt i många frågor.

Ibland får vi även den diskussionen lokalt, även om det är på ett annat plan. Situationen i Örebro är inte lika som den i Kilsmo, eller i Garphyttan. Men avstånden är mer hanterbara.

Folkpartiet är av tradition ett storstadsparti. Stockholm har av hävd en mycket stark position i partiet. Delvis för att man har flest medlemmar, störst politiskt inflytande och så vidare. Men om partiet långsiktigt ska utvecklas och växa från sina 7 % upp mot det dubbla utan tillfällighetsfrågor, krävs en politik som både rymnmer hela landet och som har sin förankring i hela landet.

Jag är örebroare i själ och hjärta. Mitt jobb är att skapa de bästa förutsättningarna för alla örebroare att få ett så bra liv i ett så bra samhälle som möjligt. Hur det ska ske är svårt, det finns enklare och svårare beslut att ta. Jag lever med frågorna och ibland lösningarna 24 timmar om dygnet. Och fokus ligger alltid på att göra Örebro starkt, vackert, tryggt och hållbart.

Skog mot betong

Programnämnd Samhällsbyggnad förbereder ett ärende om att göra naturreservat av Varbergaskogen. Det är bra av många skäl. Tätortsnära skogar är och kommer ännu mer i framtiden att bli en del av den livskvalitet som Örebro kommer att kännetecknas av. Varbergaskogen är en unik stadsskogsmiljö.

Tidigare har det funnits en bred samsyn kring naturvårdsfrågor i Örebro. Tillsammans, över blockgränsen, arbetade vi för Rynningeviken och Kilsbergen. Det var också bra.

Men nu har något nytt inträffat. I vart fall ett av oppositionspartierna vill inte medverka. Skälen är oklara men det framskymtar att man kan tänka sig såväl byggnation av gator som hus. I vart fall vill man ha en så stor öppenhet som möjligt för annan användning.

Det är inte bra. Örebros stadsstruktur, med de gröna fingrarna som sträcker sig in mot staden och de skogslungor som finns nära är viktiga delar av både friskvård, naturvård och kulturvård. Varberga och Oxhagens möjligheter att vidareutvecklas till ännu bättre bostadsområden ligger inte i att lägga betong över skogen.

Om demokrati

På gårdagens kommunfullmäktige kom frågan om demokratin i kommunen upp igen. Som vanligt hittade oppositionen ett antal frågor där formalian var viktigare än sakfrågan. En diskussion om uppdragslistor inom programområde Samhällsbyggnad (om dom fanns, om dom funnits, om dom som kanske funnits varit offentliga och om dom varit offentligt offentliga, om dom som idag kanske finns inte är offentliga eller inte...) tog lika lång tid som jämställdhetsdebatten kring kommunens deltagande i det europeiska nätverket kring jämställdhet och mångfald. Det är inte mitt uppdrag att recensera oppositionen, men jag tror att örebroarna är mer intresserade av olikheterna i politik, än av om listor funnits eller inte. Det är också en fråga om demokrati.

Men det som borde få en djupare analys är skillnaden i demokratisyn mellan majoriteten och oppositionen, eller kanske mellan Sveriges Kommuner och Landsting, och en del av demokratiforskarna å ena sidan, och socialdemokraterna i Örebro å den andra.

Det finns många rörelser kring frågan om den lokala demokratin, bland annat uttryckt i det arbete kring medborgarbudget som kommunen deltar i, i riktning mot att skapa större skillnader mellan majoritet och opposition. Allt fler talar om att skapa ett tydligt ledarskap, till exempel genom borgmästarval, eller än mer konkret - genom majoritetsstyre precis som i riksdagen. Skälen är flera, men framförallt handlar de om möjligheter att skapa tydlighet i olika roller, för demokratins skull.

Man talar också om behovet av att när man arbetar med medborgarfokus så ska medborgarnas initiativ verkligen få genomslag. Därför är investeringsbudeten en bra fråga för medborgardialog. Örebroarna får bestämmanderätt över ett antal miljoner kronor och sedan genomför kommunen majoritetens beslut. Det som inte är bra, och i vissa fall rent kontraproduktivt, är att gå ut och fråga allmänt om allt möjligt där inte svaret leder till konkret handling.

Det märkliga med detta är att rent demokratiskt är det kanske så att den tydliga majoriteten som håller oppositionen utanför det förberedande arbetet men ger full insyn innan beslut ska fattas, skapar större förutsättningar för en god demokrati än den som pratar löst med medborgarna och suddar ut gränserna mellan majoritet och opposition.

Örebro kommun står stark i finanskrisen

Sedan representanthuser i USA sagt nej till den föreslagna räddningsplanen för banker och finaniseringsinstitut rasar världens börser. Skakningarna når nu över hela världen. Man kan tycka vad man vill om vad som händer och sker men det kommer att få vittgående konsekvenser för all världens finansiella marknader under lång tid. Förhoppningsvis får det till följd att kvartalskapitalismen och girigheten i vart fall temporärt minskar.

I denna turbulens står svensk ekonomi stark. Finansminister Anders Borg är den starkaste ministern i regeringen och har arbetat strategiskt för att stärka och säkra den svenska ekonomin. Oavsett vilken politisk åskådning man har känns det tryggt att ha en sådan finansminister. Man behöver inte dela alla de politiska åskådningar, eller gilla alla enskilda förslag som läggs i olika propositioner från finansdepartementet, men vikten av en stark statlig ekonomi är svår att övervärdera.

På samma sätt har vi försökt arbeta i Örebro kommun. Vi har lärt oss läxan från föregående år då ofinansierade löften var legio. Våra första två år vid makten kommer att redovisa två år av goda finanser. Vi räknar med att vi även de kommande två åren kommer att klara av en budget i balans, trots att det ekonomiska läget kraftigt försämras på grund av den internationella avmattningen. När de flesta landsting och flera kommuner räknar med höjda skatter för att klara sina verksamheter, räknar vi med fortsatta överskott. Det är bra för alla.

Dessutom kommer vi att hantera utvecklingen i framtiden på ett sådant sätt som inte äventyrar välfärden långsiktigt. Vi är handlingskraftiga, såväl i goda som svårare ekonomiska tider.

Ännu ett spadtag

ÖSK kryssade mot Peking. Rätt trist match men en fantastisk inramning med 10600 åskådare. Bra jobbat. Det verkar som om ÖSK har svårt att motivera sig när det gäller att spöa bottenlag. Det fanns rätt många skallar som inte var inne på plan idag. Hur många missade passningar och hur många långbollar körde man inte med? Ändå starkt att ta poäng när man spelar så dåligt. I och för sig hade väl inte Norrköping nånting i andra, förutom målet då.

Samtidigt fick jag glädjen att sparka startbollen i mål för bygget av nya Östra läktaren. I och med det färdigställs Behrn Arena och blir Sveriges bästa fotbollsarena. Det händer saker i Örebro, hela tiden. Staden blir vackrare och bättre för många. Det är roligt.

Vackrare Örebro med koalitionen

Just nu hör jag en grävmaskin utanför mitt fönster på Rådhuset. Det är Köpmangatan som börjar byggas om. Detta är den första delen i den största omvandlingen av Örebro centrum de senaste tiotals åren.

Köpmangatan, Stortorget, Järntorget, Våghustorget, Kungsgatan o.s.v Allt kommer att bli vackrare, modernare, mer människovänligt. Men även öppnare och tryggare. Och ett vackert, tryggt och människovänligt centrum blir faktiskt också hållbarare - kortare transporter skapar bättre klimat.

Finanskrisens vinnare

Finanskrisen slår hårt mot USA just nu. Sverige står starkare rustat denna gång och med finansminister Borg vid rodret känns det rätt tryggt.

Diskussionerna i USA verkar ha handlat rätt mycket om hur skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar efter ett statligt övertagande. Det är en viktig och intressant diskussion om vem som ska betala och sopa upp efter den girighet och den kortsiktighet som kvartalskapitalismen genererar.

Men det finns några vinnare i detta, som kommer att gå helt skadeslösa genom affärerna. Det är de chefer och styrelseledamöter som fått enorma löner och gigantiska bonusar för att ha administrerat fram krisen. Det får mig åter att tänka på vilka funktioner löne- och bonussystemen egentligen har.

jag har inget emot höga löner. En god chef på ett stort bolag får gärna tjäna miljoner för mig. Men lönen måste ändå stå i någon proportion till den nedlagda arbetsinsatsen. En lönenivå som är så hög att den inte på något sätt kan sägas stå i proportion till ett nedlagt arbete kan ifrågasättas, både ur ett samhällspolitiskt, men även ur ett ägarperspektiv. Samhällspolitiskt - därför att abnormt höga löneskillnader riskerar samhällets långsiktiga stabilitet. Ägarperspektiv - därför att om lönen inte står i proportion till arbetet är det att föra över tillgångar till någon annan än ägarna. Om denna nivå är 5, 10 eller 15 miljoner låter jag vara osagt.

Men med bonusarna är det värre. Enligt dem som ligger bakom bonusarna skapar de incitament för cheferna att jobba mer och bättre för företagen. Problemet är att det inte kan bevisas. Det finns inget som visar rent empiriskt att ett företag som ger cheferna höga bonusar går bättre än ett som inte ger bonus alls. Så varför bonusar?

Och om bonusen ges för att cheferna har gjort att företaget har gått extra bra, borde väl cheferna också betala när företaget går extra dåligt? Men jag har inte sett några sådana avtal.

Jag skulle gärna se lägre skatter på vanliga löner. Men jag skulle inte bli förtvivlad om någon kunde utforma ett skattesystem som gjorde bonusarna ointressanta. Det skulle hela samhället, även företagen, tjäna på.

Statens viteslotteri

Idag har jag suttit ordförande för Sveriges Kommuners och Landstings (SKL)s beredning för primärvård och äldreomsorg. (Vilket namn...) Det är ett uppdrag som jag har att på nationellt plan företräda kommuner och landsting i frågor som rör just primärvård och äldreomsorg.

En punkt på dagordningen idag handlade om de sanktionsavgifter som länsstyrelsen kräver av kommunen för att vi inte uppfyller deras krav på att snabbt genomföra service till olika individer. Staten tog för några år sedan ett beslut om att det inte längre är väljarna som ska avgöra om de lokala politikerna sköter sig eller inte, utan att det är domstolarna.

Syftet låter säkert vällovligt. Den kommun som inte klarar av att ge en äldre i behov av ett äldreboende med mycket service ska väl inte komma undan? Den funktionshindrade som inte får en anpassad bostad har väl också rätt att ställa krav? Visst är det så. Frågan är bara vad statens regler egentligen innebär?

Det är inte den enskilde som får någon förbättring. Pengarna som kommunen får betala går till staten. Det innebär att kommunen egentligen får mindre möjligheter att uppfylla kraven på god service. Eller så ökar riskerna för dålig ekonomi och indragningar av annan service. Är det bra?

Systemet är helt godtyckligt. Det finns tre länsstyrelser som går fram som bulldozers. Norrbotten, Västra Götaland och Örebro län står i en klass för sig. Det finns många län som har betydligt högre siffror vad gäller anmälningar av icke uppfyllda beslut. Men det är i just dessa tre län som länsstyrelserna valt att gå vidare till länsrätten för att få beslut om sanktionsavgift. Det är dåligt av många skäl. En lag ska vara rättssäker. Det innebär att den ska vara förutsägbar. Denna lag är inte det. Bor du i Malmö är risken mycket mindre att kommunen ska behöva lägga ut pengar till staten än om du bor i Göteborg eller Örebro. En del länsstyrelser verkar vilja förhandla med kommunerna om vad som är lagom väntetid för att få servicen tillgodosedd, medan andra sätter en bestämd gräns oavsett vilka alternativa stöd kommunen erbjuder.

Det blir rätt märkliga konsekvenser av lagen. Örebro har blivit ålagda att betala sanktionsavgift för särskilt boende när den äldre fått vänta i, tror jag, åtta månader. Är det rimligt? Vem tror att någon kommun någonstans kan bygga ett äldreboende på åtta månader?

Örebro kommun har erbjudit annan service i hemmet som kostar betydligt mer än en plats på äldreboende för att hantera den situation som uppkom när socialdemokraterna minskade antalet platser i äldreboendena (s.k. särskilda boenden). Så förutom att betala mer för den service man ger, ska man också ge staten pengar för att man skapar fyrkantiga regler som inte ser till verkligheten.

Det finns rätt mycket att säga om detta. Men en sak är säker: Lagstiftningen gynnar vare sig individen eller demokratin.

Tvär(s)nytt på gång igen

Rätt intressant att läsa SVT Tvärsnytt(s) hemsida. S ska agera mot MC gängen genom ett seminarium. Den "nyheten" är intressantare att sätta än en rättvisande genomgång av vad kommunen, tillsammans med polisen i Örebro, gör. Det är inte första gången denna "oberoende" TV-kanal väljer att göra en större nyhet av en socialdemokratisk ickehändelse än av de rätt många konkreta åtgärder som kommunledningen kontinuerligt gör. Det är också alldeles för lätt att med en partisk klippning få fram både budskap och konflikter som inte existerar.

Det finns ett bekymmer som även socialdemokraterna borde fundera över. Är detta en fråga att göra partipolitik av? Innan man anklagar någon för något, borde man inte kolla fakta först? Till exempel: Ska man redovisa öppet vilka åtgärder man planerar i ett konkret fall? Jag tror inte det är det bästa. Vid ett av de möten jag har haft med polisen i Örebro kring MC-klubbarna, när etableringen var i sin linda, beskrev vi vad vi kunde göra. Det fanns en del konkreta åtgärder som vi då planerade och som vi vid behov och möjlighet kommer att genomföra. Men jag kommer vare sig i NA eller i Tvär(s)nytt att beskriva dessa. Men om socialdemokraterna vill veta så berättar jag gärna och hoppas att de i vart fall i detta läge hellre skapar förtroenden än går ut i media.

Om organiserad brottslighet och kommunen

"Kommunen står maktlös..." Intressant rubrik. Ännu intressantare när man som citerad under en ganska lång tid försökt berätta om de olika åtgärder som kommunen kan göra: Köpa fastigheten om den blir till salu,
Förändra planläggningen,
Hålla koll på bidragssystemen,
Bara för att nämna något.

Men det som det inte stod något om och som det aldrig frågades om, var hur olika aktörer kan samarbeta. Örebro kommun har ett ständigt samarbete med polisen. Både på tjänstemannahåll och på politikersidan. Det kan bli bättre, kommunledningen har tagit initiativ till fler träffar och bättre kommunikationsvägar. Polisen har vid flera tillfällen berättat om alla de möjligheter de har för att hjälpa kommunen att planera en trygg stad. Polisen har det övergripande ansvaret för att ingripa vid och förhindra direkt brottslighet, men kommunen och alla andra samhällsaktörer, privata, offentliga och civila har ett medansvar. Samhället blir inte bättre än vad vi alla gemensamt gör det till.

Örebro kommun kommer att ta sin del av det ansvaret. Vi vet att polisen i Örebro gör sitt jobb. Det är ibland synd att rubriksättarna på NA drar iväg och skapar kvällstidningsrubriker över saker som borde behandlas mer seriöst.

Friidrottshallen

Örebro kommun kommer att bygga en friidrottshall. Koalitionen klarar av det tidigare s-styre misslyckats med. Det är bra, för alla friidrottande ungdomar, för örebroarna, för universitetet och för kommunen.

Under ett års tid har en grupp bestående av främst tjänstemän från berörda förvaltningar i kommunen, Akademiska Hus, Örebro universitet och företrädare för friidrotten arbetat med att projektera hallen. Det är ett naturligt förfarande. När oppositionen menar att inga nämnder blivit informerade missar man bland annat att kommunstyrelsen tagit tilläggsbudgetar för hallen. Man missar också det faktum att det är en omöjlighet att 24 politiker ska sitta och förhandla detaljer i ett avtal. Först när ett avtalsförslag är färdigt kan en nämnd hantera det. Så gjordes förr, så görs nu.

När avtalsförslaget kom till kommunledningskontoret visade det sig att hyresnivåerna skulle bli ännu högre än de som kommunstyrelsen accepterat i tilläggsbudgetar. Då valde vi att dra i handbromsen för att inte riskera kommunens långsiktiga ekonomi. Kommunens tjänstemän satte sig i diskussioner med Akademiska Hus för att försöka finna gemensamma vägar till en lägre hyra. Det har inte lyckats. Främst beror det på att vi har olika syn på hur framtida räntor, underhållskostnader o.s.v. ska hanteras. Därmed måste kommunen finna andra vägar. Eftersom Örebroporten AB har en erfarenhet i att bygga och driva idrottsanläggningar, förra majoriteten startade det arbetet, var det naturligt att ge dem uppdraget.

När ett samarbete bryts måste kostnaderna för nedlagt arbete fördelas. Projekteringen som skett har kostat Akademiska Hus pengar. Det är naturligt att kommunen betalar sin del av de kostnader som kan härledas till projektet med de begränsningar som avtalats. Denna kostnad är inte något som kastas i sjön. Projekteringen kan användas i kommunens fortsatta arbete.

Det är allvarligt när oppositionen hävdar att det nu kommer att bli rättsliga efterspel. Vid samtal med Akademiska Hus är den bild jag har helt annorlunda. Vare sig kommunen, Akademiska Hus eller universitetet har något att tjäna på rättsliga efterspel. De enda som verkar tro sig ha något att tjäna på detta är oppositionen. Det är allvarligt. Genom sitt agerande verkar man enbart vilja förstöra. Om förstörelsen försvårar för Örebro och örebroarna verkar spela mindre roll, det viktiga är att partierna kommer fram och får medialt utrymme.

Ett annat påstående är att en friidrottshall i Vivalla redan kunde stått klar, att den blivit billigare och att den gillats av friidrottarna. Det är tre fel av tre möjliga. Vivallahallen fanns bara som en skiss. Det saknades så basala krav som P-platser. Några utomhusfriidrottsmöjligheter fanns inte. Anknytningen till skolan var oklar. O.s.v. o.s.v. De kostnader som då togs fram var en höftning som saknade exempelvis infrastrukturkostnader, kostnader för utomhusfriidrott o.s.v. Dessutom var det rätt många som inte ville ha den. Inte friidrottarna, inte skolan, inte rätt många Vivalla och Hjärstabor som skulle få sina skogar förstörda av P-platser.

Nu bygger vi en hall vid Universitetet. Det är bra. För alla. Utom kanske för oppositionen. Men de kommer säkert att ändra sig när de ser hur bra det blir.

Ändrad blogg

Jag har försökt hålla denna blogg fri från lokal politik. Men det visar sig allt mer omöjligt. Som kommunstyrelseordförande har jag ett behov av att komma med relevant information kring olika frågor. Med början idag kommer jag därför att kommentera även dagsaktualiteter. Idag är två frågor aktuella. Dels friidrotthallen. Dels organiserad brottslighet.

Om ÖSK, domare och offentlighet

I går förlorade ÖSK matchen mot Gefle med 1-1. Sett till målchanser kunde det lika gärna varit 3 eller 4-1. Tyvärr fick inte ÖSK slå den sista hörnan i matchen. Domaren blåste av för tidigt. Samme domare hade under matchen dömt ut 18 frisparkar till Gefles fördel och 10 till ÖSK, om matchtavlan visade rätt. Normalt när ett lag har så mycket boll som ÖSK hade, och trycker på som ÖSK gjorde, brukar antalet frisparkar vara det motsatta.

Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.

Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.

Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.

Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.

Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?

Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...