Axén Olins bekymmer

Kristina Axén Olin går i flera tidningar idag ut och berättar om ett framgångsrikt år som på ytan kan verka perfekt men där det under ytan finns ett antal andra lager som inte är lika trevliga. Hon beskriver hur ett liv där egentligen endast den egna förmågan begränsar arbetstiden. Inte förmågan att arbeta. Förmågan att säga nej.

Politik är en i många stycken märklig historia. Det är så svårt att mäta resultat. Det är så enormt mycket som borde göras. Man ska vara expert i allt samtidigt som man ska vara vanlig människa. Man ska finnas på jobbet jämt, för alla de behov som finns där. Men samtidigt får man ju inte låsas in i politikens slutna rum utan måste finnas i samhället. Det finns ständigt aktörer som drar och sliter i dig och vill att du ska finnas för dem, just nu. Och väldigt mycket vill man också göra - man vet att man kan påverka, man ser människors engagemang, man vill vara med och visa att man bryr sig, man måste synas för att finnas...

Axén Olins berättelse är inte unik. Jag känner igen delar av hennes problematik i människor kring mig och även i min egen vardag. En vardag som inte räcker till. Tankar kring jobbet i allmänhet och kring olika uppdrag och personer i synnerhet håller sig inte inom tiden 7 - 5 på vardagar. Eftersom du är en offentlig person blir arbetet något du alltid bär med dig. Så fort du möter en person är det legitimt att prata om ditt jobb. Du kan nästan aldrig koppla av.

Samtidigt är inte politiken det enda område detta sker på. Arbetet kräver allt mer av allt fler. Skillnaden är möjligtvis just offentligheten, att inte ha någon plats för sig själv.

Det är bra att Kristina Axén Olin berättar om sin vardag och problemen. Det politiska ledarskapet får inte bli ett område där bara hårdhudade män (och de kvinnor som helt tar över de traditionella manliga idealen) får rum. Ett modernt ledarskap borde kunna vara mänskligt även för ledaren. Det är inte alltid de bästa besluten fattas av människor som jobbar 80 timmar i veckan och inte har tid att reflektera.