Klyftorna minskar med regeringens politik

Det är rätt märkligt att åter läsa om hur opinionen svänger, eller snarare inte svänger. Socialdemokraterna är idag 8 procent större än regeringspartierna. Varför? för att man har en bättre politik? Knappast. För det första måste man fråga sig om det finns någon sammanhållen socialdemokratisk rikspolitik. Förutom att klaga (på att arbetslösheten sjunkter? att fler bolag bildas? att statens finanser växer? att välfärdssystemen räddas? att regeringen tar klimathotet på allvar?) är det mesta nu att kopiera.

Oppositionsledaren kopierar allt mer av regeringens jobbpolitik. De eventuella återställare som kommer lär knappast bli mer än marginella. Det som nu i retoriken kallas för klyftpolitik, kommer fram till valet 2010 att vara även socialdemokratins politik. Skolområdet är det tydligaste förändringsområdet. Idag är socialdemokraterna i princip överens med Folkpartiet om allt. Det intressanta de kommande åren är att se hur alla de sossar som i år pratat om betongskola och sorteringsskola ska kunna driva en politik som är precis likadan. På område efter område triangulerar oppositionen för att bli så lik regeringen i allt utom demagogin att valrörelsen inte blir innehåll utan yta.

Det som sker i Sverige är annars rätt unikt. Genom den kraftiga tillväxt av arbeten som sker, även i ett offentligarbetskraftstätt län som Örebro, värnas grunden för den offentligt finansierade välfärden. Den välfärd som hotades under socialdemokratins bidragsregering, säkras genom alliansens jobbregering. Det är ganska bra tycker jag.

Samtidigt sker en del andra handlingar av symbolkaraktär som också kan vara viktiga. Fredrik Reinfeldt har tagit åt sig av klimatfrågan. Han framstår allt mer som ett konservativt svenskt svar på Tony Blair i den frågan. Nu ska han samåka med den danske statsministern till Portugal för att minska koldioxidutsläppen. Det är bra. Vem hade trott det för ett par år sedan? Inte jag i alla fall.

Men opinionen tycker annorlunda. Jag får fortfarande inte det att gå ihop. Allt fler får jobb, allt fler får bra lönetillväxt, allt färre behöver bidrag - borde inte alla dessa miljontals svenskar inse att det är tack vare regeringens politik? Eller är tryggheten med det oförändringsbara så väsentlig för svensken i gemen att rikspolitik egentligen inte handlar om politik, utan om bilden av politik?