En predikan 13 juli 2008

Matt 7:13
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.

Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

---

Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.

Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.

Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.

Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.

I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.

Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.

Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?

Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.

Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.

Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.

Men tron.

Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?

Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.

Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.

Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.

Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?

Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?

På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.

Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.

Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.

Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.

En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?

Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.

Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.

Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.

Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.

Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?

Vem har tid att tro?

Vem orkar överhuvudtaget bry sig?

Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.

Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.

Så då är det slut?

Knappast.

Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.

Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.

Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.

Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.

Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.

Men jag vill höra Guds stilla viskning:

Du är mitt älskade barn.

Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.