Om ÖSK, domare och offentlighet

I går förlorade ÖSK matchen mot Gefle med 1-1. Sett till målchanser kunde det lika gärna varit 3 eller 4-1. Tyvärr fick inte ÖSK slå den sista hörnan i matchen. Domaren blåste av för tidigt. Samme domare hade under matchen dömt ut 18 frisparkar till Gefles fördel och 10 till ÖSK, om matchtavlan visade rätt. Normalt när ett lag har så mycket boll som ÖSK hade, och trycker på som ÖSK gjorde, brukar antalet frisparkar vara det motsatta.

Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.

Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.

Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.

Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.

Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?

Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...