Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2019-10-01

Liberalism, natur och den begränsade planeten.

Buskskvättan sjöng inte i år. Inte törnskatan heller. Jag såg inte lärkfalken jaga över fårens hagar. Kornknarren repade inte i juninatten. Varför kom de inte i år? Kommer de nästa?


Vi tackade Gud för sommarens mildhet, med regn, sol och värme i lagom doser, väl medvetna om att fjolårets torka kanske inte var en tillfällighet. Djuren klarade sig. Vinterhöet kunde hämtas in.

Men oron finns ändå där. Hur kommer nästa sommar att vara? Och nästa? När fylls grundvattenreserverna på igen och vad gör vi om brunnen sinar?

Varför sjöng inte buskskvättan?

---

Det är inte svårt att hitta exempel på klimatförändringarnas effekter. Det är lika enkelt att googla fram orsakerna till dem. Kunskapen om såväl orsak som verkan är både djup och bred och väl fördelade till de allra flesta beslutsfattare. Vad gäller insikter om vilka åtgärder som krävs är kunskaperna lika breda och djupa inom forskarsamhället, men fördelningen bland beslutsfattare är mer skev. När Greta Thunberg ifrågasätter politikers, företagsledares och andra influerares verkliga vilja blir det uppenbart att den saknas, precis som buskskvättans sång.

Skälet till denna tvekan är uppenbar. Det moderna liberala samhället är uppbyggt på kol, olja och fossilgas. Framväxten av det industriella samhället, liksom det därefter följande konsumtionssamhället, är samtida med utvinningen av fossila energibärare. Om det ena avskaffas, kommer det andra att följa. Insikten om detta finns medvetet eller undermedvetet hos de flesta politiker i ledarposition. I förhoppningen om att ingenjörerna ska lösa problemen innan katastrofen är här, försöker man skapa förutsättningar för den nödvändiga teknikväxlingen.

Denna politik är byggd på en ideologisk uppfattning som gränsar till religiös övertygelse. För en liberal, från vänster till höger, lyder mantrat att det inte är tillväxten som är problemet, utan att den inte är grön. Bara vi kan omforma den miljöskadliga tillväxten och skapa incitament, med morot och piska, för den nödvändiga omställningen så kommer den att ske. Och därefter kommer världen att grönska, i bildlig och bokstavlig mening.

---

En av de mest skrämmande artikelserier man kunnat följa det senaste året handlar om den kraschande biologiska mångfalden. Ibland är hotet specifikt, som när insekterna dör i mängd. Även om den är läst, är förståelsen av konsekvenserna om den tyska långtidsstudien, om hur de flygande insekterna minskat i ett av landets naturreservat, betydligt lägre än vad gäller klimatet. Biologisk mångfald är ingen kioskvältare. Naturen som sådan är något som bara finns, fungerar och kan kuvas och omformas för mänskliga behov.

Inte ens när Amazonas brinner, blir frågan akut. Den mediala bilden handlar om Amazonas som en global lunga, en uppgift som dessutom är felaktig. De eventuella problemen för den biologiska mångfalden beskrivs mest som ett mänskligt bekymmer, som om regnskogens uppgift var att försörja mänskligheten med nya mediciner. Men biologisk mångfald som en global, livsuppehållande väv av sammanlänkande arter, lyser med sin frånvaro.

I Europa anklagar man president Bolsonaro för rovdrift. Men den egna agendan är långt ifrån trovärdig. I Sverige fortsätter kalhyggena att breda ut sig och den industriella livsmedelsproduktionen fjärmar sig allt mer från det jordbruk som en gång såväl brukade som bevarade jordens värde. Som alltid är det den biologiska mångfalden som får stryka på foten när de sista våtmarkerna dikas, när skogen ersätts av trädplantager, när mångfaldens äng och hage blir ensartad åker och vall.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att 2,7 miljarder, 2.700.000.000, fåglar inte längre finns i den Nordamerikanska naturen. Det är, som vanligt, människan som ligger bakom. Vårt sätt att leva gör naturen allt mer ogästvänlig för de som en gång befolkade den. Det vilda finns snart inte längre kvar. 96 % av alla däggdjur som lever på planeten är idag antingen boskap eller människor. På samma sätt är det med andra djurklasser.

Även om det verkar som om naturen är oändlig, som om det vilda finns runt knuten, håller det som en gång var natur, djur och ekosystem att förändras i grunden. I datorspel kan man resa till avlägsna planeter och ”terraforma” dem. Men den jord, den Terra  vi känner, omformas. Ekosystemens mångfald blir humansystemens enfald.

---

Jag läser om den ökande globala turismen. Om hur allt fler platser blir som Venedig, inte bara översvämmade av vatten utan av turister i allt större hopar. Om överbefolkade stränder. Om natur som inte längre finns. Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är vårt samhälles yttersta mål.

För oss globaliserade marknadsliberaler var politikens målsättning länge att ge människor redskap att lyfta sig ur fattigdom. Idag handlar det om att människor i de fattigare länderna ska få det som oss som lever i de rika. Så ser vi framför oss en värld där människor lever i samma välfärdssamhällen som oss själva, med skola, sjukvård och äldreomsorg. Det verkar så bra. Problemet är bara att det är den ena sidan av myntet.

Den andra sidan är mörkare. I vart fall när det gäller naturen, klimatet, ekosystemen. För välfärdssamhället är byggt på konsumtion. Konsumtionen av varor levererar ett överskott som kan finansiera välfärd, privat eller offentlig. Och när de grundläggande behoven är tillfredsställda, låter vi oss inte nöja. Vi fortsätter att konsumera för att fylla de där behoven som döljer det där hålet av meningslöshet i vårt inre. Vi köper saker vi inte behöver. Vi reser till platser där vi en vecka kan glömma vardagen, tillsammans med hundratusentals andra med samma parentetiska liv.

---

När Adam Smith 1776 skrev ner sina tankar om nationernas välstånd, var inte tankar om den begränsade planeten ens en fråga. Under industrialismens uppbyggnad blev lösningen på de lokala problem som miljöförstöringen orsakade högre skorstenar och längre avloppsrör. Tron på en jord som kunde hantera vår miljöförstöring var oifrågasatt. Inte förrän Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kom på bokhandelsdiskarna 1962 skedde något. Men utvecklingen gick långsamt. Försurningskrisen hanterades men skapade ingen insikt om de globala systemens begränsningar. Inte ens ozonkrisen förmådde att förändra samhällets förståelse på något djupare plan.

Det är först i och med klimatkrisens allt mer akuta skeenden som något börjat hända. Men som så ofta handlar det om att människan inte förmår att se helheter. Klimatkrisen är ny och global, men lösningarna är gamla och lokala. Vi lever fortfarande i Adam Smiths anda, med en tro på en jord utan begränsningar, en planet som kan hantera allt vi gör.

De politiker som ska hantera frågan sitter i en rävsax. Det axiom som styrt utvecklingen från bondesamhälle till välfärdstat, har varit en orubblig tro på att tillväxt är vägen framåt. När de globala systemen hotas, är det enda som krävs att måtten på tillväxt omdefinieras. Den gröna tillväxten ska hantera de problem som den fossila tillväxten orsakat.

Det finns ett antal problem med detta. Det största är att den gröna tillväxten är lika sannolik som den humana kommunismen. I teorin kan de vara möjliga, men den praktiska tillämpningen har visat sig svårare. Grön tillväxt har hittills visat sig hanterbar i ett lokalt perspektiv, men samtidigt har den globala utvecklingen varit allt annat än grön.

Sambandet är glasklart. När tillväxten ger människor möjlighet till mer än grundläggande välfärd, väljer vi att använda den till miljöovänlig konsumtion. Av varor, tjänster och upplevelser. Varje gång tekniken gjort det möjligt att öka välstånd och välfärd, har det inneburit ett totalt ökat tryck på planeten. Biologisk mångfald ersätts av odlad enfald. Resilienta ekosystem fylls av antibiotika, mikroplaster, kemikaliesoppor. Och som lök på laxen kan vi inte ens turista i fred längre eftersom alla andra har samma önskan om att byta 357 dagars tomhet för 168 timmars avkoppling.

---

Men finns då ingen lösning? Måste vi, i Jonathan Franzens efterföljd, invänta den globala kollapsen och mänsklighetens undergång, men i värdighet? Det finns mycket som talar för det. För alternativen är politiskt orealistiska.

Självklart vore en repressiv global diktatur en möjlighet. En som bestämmer vilka som får leva vidare och vilka som måste bort för att mänskligheten ska komma ner i nivåer som planeten tål. Det finns såväl filosofer som politiker som lockas av tanken men denna eliternas, för det är självklart att det är eliterna som blir kvar, dödsdans är en orimlighet.

Men om vi vill ha kvar demokratin och den liberala marknadsekonomin, hur gör vi då?

Visst kan en grön marknadsekonomi fungera. I teorin. Och till del. Det går självklart att prissätta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser så att de pressar ner utsläppen. Det går att bruka samma styrmedel när det gäller plaster, antibiotika, kemikalier. Varje nation kan skapa egna regler och börja omställningen. Det blir svårare med ett globalt genomslag.

Men de nationella konsekvenserna blir tydliga. En liter bensin för 75:- kronor kanske? Grytbitarna på söndagsmiddagen till ynka 1500:- kronor kilot? Och det gäller att planera väl för att kunna betala av på den enda semesterresa familjen har råd med under barnens uppväxt. Kanske finns plats på tåget till franska atlantkusten 2027?

Exemplen ovan är ovetenskapliga. Men ska marknadsekonomin användas för att styra krävs att den verkligen styr. Och det kommer att få konsekvenser. Vi kommer att resa mindre i vardagen och till helgs. Vi äter mindre kött av djur som uppföds på annat än lokala betesmarker och vallar, och mycket sällan mat från andra sidan jorden eftersom transporterna är så dyra och produktionen även där måste ställas om. Vi kommer att bo mindre eftersom få kommer att ha råd att värma upp stora hus. Vår konsumtion kommer att minska i volym, men knappast i ekonomiska termer, eftersom vi inte kommer att ha råd att lägga pengar på billig skitkonsumtion. På område efter område förändras vardagen, fram till den dagen då teknikerna hittat lösningar på klimatkrisen, på kemikaliesoppan, på antibiotikaresistensen…

Tillväxten lär finnas där i ekonomiska termer, men det är verkligen en annan sorts tillväxt.

Men den stora utmaningen kvarstår ändå. Hur kan vi prissätta mänsklighetens användande av den begränsade naturen som ett obegränsat ymnighetshorn? Är det rimligt att 96 % av jordens däggdjur är kossor och människor, att 70 av alla fåglar är höns? Är det rimligt att människan utrotat 83% av alla vilda djur, varar 50% de senaste 50 åren? Hur prissätter man avskogningen av Amazonas, bränderna i Indonesien, blekningen av koraller, kalhuggandet av Norrland?

Hur prissätter man förlusten av ännu en art som idag synes värdelös, men i morgon kanske var den tråd som fick livsväven att brista? Hur värderar man den minskande motståndskraften hos ett ekosystem, mångfalden i en riktig skog, genspridningen hos en sällsynt art?

Kan människan inse att hon lever på en begränsad planet, tillsammans med de djur och växter som varit delar av ekosfären en betydligt längre period än mänskligheten? Kan den människa, som allt mer landar i tanken att hon inte längre är ett biologiskt djur beroende av andra utan en sociologisk varelse som själv kan styra sin framtid, inse att hon är helt utelämnad åt fungerande ekosystemtjänster?


Det sjöng ingen buskskvätta vid Boängsgården i år. Kanske var det en tillfällighet. Kanske inte.
-->

Inga kommentarer: