Direktörslöner

LO skriver på DN-debatt idag om löneskillnader i Sverige. Man visar på att skillnaden mellan den genomsnittlige industriarbetaren (vem nu det är?) och de 50 högsta topparna ökar allt mer sett över 30 år.

Och vad är problemet?

Är det ett problem att folk blir rika? Är LO inne på samma koncept som Vänsterpartiet? När Folkpartiet säger att det ska bli lättare att bli miljonär i Sverige, säger Vänsterpartiet tvärsom. Men frågan är väl inte om det ska vara lätt eller svårt att bli miljonär, frågan är på vilket sätt man blir det.

Det verkar vara helt OK för de flesta att bli miljonär på lotterier och spel. Det verkar lika OK att bli miljonär på sport, eller på musik eller kultur. Men det är inte OK att bli miljonär på hårt arbete, på uppfinningar, på kompetens inom näringsliv eller ve och fasa - inom politik.

Egentligen borde det väl vara tvärsom. Vi borde väl hylla de som genom utbildning eller genom uppfinningar eller via att utveckla bolag och näringsliv gynnar både sig själva och samhället. Miljonärskap genom sport och kultur är väl OK. Men frågan är vad miljonärskap genom spel och lotterier egentligen tillför samhället.

Men det är alltså tvärsom. Det är illa. Det säger rätt mycket mer om ett samhälle än såväl debattartiklar som politiska initiativ. Det vore bättre om vi gladde oss åt de framgångsrika människorna och försökte ta efter dem

Finns det då inga problem? Jo - självklart.

Om miljonärerna blir fler, och de med lägst inkomster får allt lägre inkomster, är det oacceptabelt. Men det som sker i Sverige, och världen, är att även de fattigaste blivit rikare, men i långsammare takt. Visst kan vi önska att denna takt skulle vara snabbare, jag är en av dem som tycker att det är viktigt med ökad global solidaritet, men frågan är hur denna utveckling sker bäst?

Och i Sverige är problemen sannolikt än mindre. Fattigdomen här är inte absolut, utan mäts relativt ett genomsnitt av befolkningen. Vi har system som bär dem med lägst inkomster. Ibland fungerar det inte men systemet finns och omfattas av alla partier. Så så länge vi får fler miljonärer, och att miljonärerna blir rikare samtidigt som de med lägst inkomster också får högre levnadsstandard, är det väl OK?

Jag måste erkänna att jag har en del andra invändningar också. Framförallt handlar det om hur lönerna och arvodena sätts. Det är OK med höga löner, om de baseras på att man är kompetent och framgångsrik. Men är det OK med bonusar? Jag är tveksam. Om man ska ha bonusar för ett bolag så måste de baseras på en långsiktigt hållbar utveckling. Man måste också vara klar över att det är bonustagarens insatser som gjort utvecklingen möjlig. Banksektorns utveckling fram till kraschen 2007 är väl ett typexempel på när man inte kan säga att det är klart att det är ledningarnas utveckling som skapat framgången. Jag har i flera andra bloggar pekat på att jag tycker att bonussystemen skulle avvecklas, om inte på andra sätt så med skattemässiga nackdelar gentemot lön.

Det finns ett antal andra problem också. Ett av de tydligare är att ett samhälle där skillnaderna blir för stora blir ett instabilt samhälle. Det måste finnas en förståelse från de många för att de få i toppen har en viss inkomstnivå och en viss levnadsstandard. Blir skillnaderna för stora riskerar vi att hela samhällssystemet ifrågasätts. Men jag gissar att vi har rätt långt kvar att gå i den riktningen i Sverige.

Jag lyssnade på ett radioprogram för en tid sedan om hur man byggde ett stabilt välfärdssamhälle. Det fanns två likvärdiga huvudspår. Det ena var att man byggde ett samhälle med små skillnader. Det andra att man tillät större skillnader, men där skillnaderna var baserade på förståeliga incitament. Frågan är vilket av samhällena som har bäst överlevnadsstrategi i det långa loppet. Då blir man snabbt djupt filosofisk: Vilka krafter vill och kan vi använda för att förändra och förbättra samhället på längre sikt? Den diskussionen är värd ett antal separata bloggar.