Politikens pris

Sitter och funderar över politikens pris. Inte bara över den rubrik NA valde att sätta på sin artikel och vad som egentligen ligger bakom den. Utan för att jag idag på na.se bl.a. fått följande kommentar:

"Werme.... Igen..... förvånad ? nepp. Clownen hänger sig kvar. Såg Karln på stan här en dag. Hade man inte varit en städad själ...Skulle man gett fanskapet en ordentlig rallarsving. Karl e ju fan ett hån mot denna stad. Förr hade man rätten att kasta tomater. Så slänger iväg den ruttnaste cyber tomaten jag kan på Clown Werme."

NA har tagit bort den nu. Den var till slut för mycket även för dem. Det är ju i princip ett personhot. Men det är sannolikt inte den sista gången, den första är det sannerligen inte. Så frågan är vilket pris som man som politiker ska vara beredd att betala. Ska man som vanlig sketen kommunpolitiker behöva vara rädd att gå ut på gatan för att man genomför den politik man fått mandat för?

Vem och vad är det som skapar dessa känslor? Känslor som måste beskrivas som mer eller mindre hatiska. Hur mycket har det allt hårdare politiska språket, med personinriktade negativa kampanjer påverkat läsare och tyckare?

Jag minns när jag vid några tillfällen förförra mandatperioden angrep Mats Sjöström som person i fullmäktige, nämnde honom vid namn istället för att tala om socialdemokraterna. Det var inte ett enkelt beslut. De senaste åren har det i princip enbart handlat om person, aldrig om parti och mer sällan om att beskriva politiska skillnader på ett riktigt och begripligt sätt. Övertonerna har blivit norm. På fullmäktige har vi ibland i Folkpartiet haft tävlingar om hur ofta de ledande socialdemokraterna ska säga "Werme". Med en skämtsam ton. Men med ett djupt allvar liggande under.

Hur ska man agera? Jag har upplevt en allt mer eskalerande nivå på kommentarer, i artiklar, i debatter, i mediakommentarer, de senaste fyra åren. Det är nog omöjligt för någon att gå oberörd igenom detta. Visst blir man mer medialt van genom att ha kontakt med journalister av olika slag. Men jag tror inte att någon blir så van att han eller hon klarar av att bara skaka av sig personliga påhopp. Frågan är hur man hanterar det.

En del kanske blir förhärdade, väljer att skapa sig en mur mot omvärlden, och hoppas att man inte bygger den för hög mot de närmaste.

Andra blir rädda. Låser om sig. Blir initiativlösa.

Eller så kanske man blir en översittare, inte för att man vill, utan för det är ett sätt att försvara sig själv mot något man inte kan försvara sig emot.

Eller så bryter man ihop. Kanske lämnar det politiska, det offentliga, för att värna den själ man förhoppningsvis har kvar.

Mina närmaste vet hur jag har påverkats av dessa år.

Den djupare frågan är vad detta får för påverkan på politiker i framtiden. Kommer det bara att vara de som klarar av att bli förhärdade som orkar med? Kan bara den med starka psykopatiska drag stå med ett leende framför kameran och verbalt hugga huvudet av sina motståndare?

Är politiken alltid en plats för de starka, de som alltid orkar med allt? Eller kan det vara acceptabelt att till och med en medelålders vit man, hur mäktig han än kan tros vara, ibland känner sig alldeles gråtfärdig?