Stöd för torgen

Efter några dagars rapportering kring torgen och de många felaktigheterna kring sammanblandingar mellan investeringar och drift, verkar opinionen nu vända.

Fler och fler hör av sig med uppmuntringar.

Ni gör rätt!
Visst ska man investera i lågkonjunktur!
Örebro behöver ett attraktivare city!
Bra att ni värnar jobben!
Synd att det är så mycket fel i media!

Det känns rätt bra.

Om syrener och skönhet

Cyklade in i morse till jobbet. Först till dagis med sonen. Därefter förbi universitetet och längs en av de fulare vägarna i stan, Rudbecksgatan. Blåsigt var det också.

Över järnvägsspåren vid Hagmarksgatan. Och åter samma insikt som varje år:

Sverige är fantastiskt!

Längs Coops fula tegelbaksida blommar syrenerna för fullt. Även i blåsten kan man känna den intensiva doften av blommorna. En enorm blomprakt. Vad slår den?

En av de vackraste växterna i världen är blåregn, wisteria. Det är en klängväxt som egentligen hör hemma i mildare klimat än de svenska. Men det går att få den att växa även här. På våren i Italien kan man se den slingra sig upp för trädens stammar och klä in dem i nästan samma blålila nyanser som syrenens. Precis som syrenen doftar den underbart.

Men syrenen har fler fördelar. Det är så fantastiskt att se denna enorma blomning. Det är så skönt att en växt kan förändra även det fulaste. På landet, i maj, efter regnet, när syrendoften blandas med alla de andra, liljekonvalj, björk, äppelblom, står dörren till himlen på glänt.

Det är fantastiskt. Men ack så lätt att göra sig blind för det vardagliga.

Vem kostar, vem städar i Örebro kommun?

På tisdagens kommunfullmäktigesammanträde diskuterades åter friidrottshallen. Socialdemokraterna är upprörda (till viss del med rätta) om att kommunens hantering av ärendet inneburit onödiga kostnader för kommunen. På fullmäktigesammanträdet medgav jag detta. Dessa kostnader är i dagsläget ca 2,5 miljoner.

På samma sammanträde diskuterades kostnaden för kommunens bytesaffär med en lokal fastighetsägare. Örebro kommun byter ett antal objekt som är dyrare än vad man i förstone kunnat beräkna mot en central tomt som kommunen vill ha för godstrafik. Skälet för det dyrare bytet? Att ett tidigare kommunalråd skapat ett förväntningsvärde för marken genom att skriva ett avtal med fastighetsägaren, ett avtal som inte gick igenom några öppna demokratiska samtal, inte såg något öppet demokratiskt ljus, inte togs i några öppna demokratiska nämnder. (Det är denna "öppenhet" oppositionen nu vill ha tillbaka...) Medgav det före detta kommunalrådet någonting i denna fråga? Icke.

Kostnaderna för denna "städmanöver" blir inte direkta, men minskar kommunens framtida manöverutrymme. Det är tyvärr inte den enda städmanöver vi i dagsläget hanterar.

Frågan om Storstenshöjdens framtid kommer också att bli en av dessa många städmanövrer. Oavsett utgången så kommer det att kosta kommunmedborgarna skattepengar. I onödan. Hur kan det komma sig att man inte haft koll på något så grundläggande som en vattendom? I nästan trettio (30) år!!! Vad hade hänt om kommunen inte inlett försäljningsprocessen? Hur länge hade Örebro fortsatt att vara lagbrytare?

Bara dessa två städmanövrer bygger belopp som är tio, tjugo, trettio gånger större än de onödiga kostnaderna för friidrottshallen. De riskerar att bli mer än dubbelt så dyra som torgutbyggnaden som samma opposition nu kritiserar. Helt i onödan. Bara på grund av att tidigare kommunledning inte skapat en hållbar organisation och att kommunalråd förr skrev avtal i det fördolda. I sanningen onödiga kostnader.

Bloggröstning?

NA vill att läsarna ska rösta på vilken blogg som är bäst. Knappast denna. Men det är inte meningen heller.

Ska man blogga ska man blogga snabbt och om vardagsfrågor.
Ska man blogga ska man blogga personligt och privat.
Ska man blogga ska man vara inne jämt.
Ska man blogga ska man skriva kort.

Inget stämmer på denna blogg.

Så den som vill ha en bloggblogg ska nog fundera två gånger innan man lägger sin röst på denna blogg.

Den nödvändiga torgombyggnaden

I dag i Tvärsnytt går socialdemokraterna till angrepp på den ombyggnad av torgen som nu pågår. En av de ledande representanterna ställer i ett inlägg på Tvär(s)nytt (naturligtvis får han tala utan att någon majoritetsrepresentant får svara, det är ju oberoende SVT som gör jobbet...) torgen mot skolan och äldreomsorgen. Det är illa ur flera aspekter.

För det första vet alla ledande politiker, eller borde veta, att man inte kan ställa investeringar mot löpande utgifter. När socialdemokraterna styrde 2002 drog man igång Conventum Arena, en kostnad på fyra torgutbyggnader, utan att tveka trots en ekonomi som man själva lett in i ett moras. Skälet? Man menade att arenan skulle generera skatteintäkter som behövdes för att värna skola och äldreomsorg. Det stämde då? Men inte idag?

Kostnaderna för torgen är 30 miljoner. Om kommunen skulle låna upp alla pengar, vilket vi inte behöver, skulle årskostnaden i dagens ränteläge ligga på en knapp halvmiljon. Det är denna halva miljon som ska ställas mot den nytta investeringen gör. Det är oärligt att som ledande politiker låtsas som om skolan och äldreomsorgen skulle kunna tillföras massor av pengar genom att man minskade torginvesteringarna.

För det andra måste kommunen försiktigt och med måtta ändå söka att stötta konjunkturen. Det gör vi bland annat genom investeringar. Vi investerar i barnstugor - som vi behöver fler av, i äldreboenden - som det i dagsläget nog inte behövs fler av men kanske bättre, i gator och vägar i nya områden - eftersom folk flyttar hit, och i torg - som vi behöver för att värna konjunktur, cityhandel och miljö.

För det tredje blir jag bekymrad över hur det samtal som jag hoppats så mycket på mellan oss och oppositionen ska fungera, om socialdemokraterna väljer att föra diskussionen via media. Är deras intresse för en diskussion bara ett spel för galleriet?

Nåväl - i så fall är ju denna blogg också en spik i kistan? Jag hoppas inte det. Som ansvarig för kommunens ekonomi måste jag ha möjlighet att kommentera de oriktigheter som media förmedlar, även när de kommer från en representant från en opposition som jag hoppades valt en annan strategi.

---

Man upphör aldrig att förvånas.

När denna blogg ursprungligen skrevs onsdag förmiddag, hade jag sett inlägget från Tvärsnytts morgonsändning på nätet. Därefter sändes en intervju med ansvarigt kommunalråd i 19.15 sändningen varefter Tvärsnytt avslutade med att sända hela oppositionsrådets inlägg och ett mycket nedklippt kommunalråd i 22.15 sändningen. Det ansvariga kommunalrådet fick 19.15 drygt två minuter på sig att försvara sig (se närmare nedan kring ordet försvara), mot såväl opposition som redaktion.

Idag, onsdag kväll, ringer en mycket upprörd medarbetare på Tvärsnytt upp mig och menar att jag ljuger när jag i min blogg påstår att oppositionsrådet fått stå oemotsagd. Han menar att det inte alls är så eftersom det ansvariga kommunalrådet fått mer än två minuter i 19.15 sändningen att försvara sig (just det ordet användes och har i sig en intressant laddning - försvarade han sig mot oppositionsrådet eller mot studioreportern eller båda två?).

I samtalet försöker jag visa på bloggen som ögonblicksbild. När bloggen skrevs hade inget kommunalråd haft möjlighet att kommentera. "Men jag läste den nu", svarar medarbetaren, "och nu har han haft möjlighet att kommentera!" Han framhärdar i att jag därmed är en lögnare. Jag försöker ånyo peka på det orimliga i att hävda att bloggen är något annat än en ögonblicksbild. "Om jag just nu skriver att det är sol och varmt (vilket det är), men när du läser det en dag senare ser att det då är regn och kallt, kan du inte kalla mig för en lögnare." Jag frågar om jag kan få en ursäkt, vilket jag till sist får. Jag lovar då att kommentera detta på min blogg, vilket jag nu gör.

Det är rätt allvarligt att en medarbetare på den oberoende televisionen ringer upp mig, skäller ut mig och hävdar att jag ljuger. Det är anmärkningsvärt att en public service-medarbetare menar sig ha rätt att rätt högljutt anklaga mig för att vara en lögnare. Är det ett professionellt förhållningssätt? Kommer denna medarbetare i framtiden att kunna vara mer neutral i sitt agerande gentemot oss politiker än tidigare? Kan jag lita på att jag får en neutral behandling av SVTs Tvärsnytt? Jag är mycket tveksam.

I en kommande blogg ska jag åter ta upp förhållandet mellan journalister och politiker: Varifrån kommer hoten mot demokratin? Är det bara från de tydliga antidemokratiska krafterna? Eller är det även från media själv, som ibland tillsammans med de politiska spindoktorerna allt mer gör politik till en svartvit show, med förenklade budskap där personliga konflikter är det som säljer mest?

Politikens pris

Ytterligare ett kommunalråd lämnar sin post. Denna gång Bo Trygg (s) i Askersund. Han är en i den allt längre raden av ks-ordföranden som slutar. Som så ofta handlar det om att beslutet mognat fram.

Frågan är om det stämmer.

Att vara politiker idag är inte enkelt. Att stå i främsta ledet med den kritik det innebär är tufft. Speciellt i ett läge där framtiden är så mörk finns det inte mycket att hänga upp engagemanget på.

Frågan är vad som skulle kunna göra det mer attraktivt att vara KSO? Hur får man fler, eller någon överhuvudtaget, att vilja satsa så mycket i framtiden? Vad är skälet att bli politisk ledare på kommunplanet när man istället kan bli administrativ ledare, med större trygghet, bättre lön, mindre utsatthet och så vidare? Kanske det till och med är så att de administrativa ledarna, som finns i organisationen under lång tid, har större möjlighet att påverka de lokala skeendena än vi politiker.

Jag tror att ersättningsnivåerna i framtiden kommer att vara avgörande för om någon överhuvudtaget vill åta sig ett sådant uppdrag som det jag idag har. Det politiska ledarskapet på lokal nivå blir allt mer av att hantera komplexa ekonomiska och administrativa problem. Då blir frågan kring vilken ersättning man väljer att sätta, för ledande politiker och ledande tjänstemän, avgörande. Jag är övertygad om att det inte blir de mest kompetenta som väljer lägre lön, högre otrygghet och störst utsatthet...

Det kanske inte heller blir de som är mest känsliga och minst hårdhudade heller...

Vad är en blogg?

NA för fram frågan om bloggen kommer att avgöra valet. Man menar att vi som bloggar gör det fel, på fel sätt, för sällan...

Kan bara konstatera att jag när jag bestämde mig att fortsätta blogga också valde form och innehåll. Jag är inte den som tycker att det privata ska bli innehållet i politiken. Jag kommer inte blogga om mitt privatliv, vare sig nu eller i framtiden. Men bloggen är med nödvändighet personlig. Det personliga är dock inte det privata.

Kanske är det fel. Men livet är fullt av val.

Vem äger den gamla människan?

Uppdrag granskning är ett program med många bottnar. Det är inte alltid den objektiva sanningen som står i centrum i rapporteringen. Förra veckan inleddes ett reportage kring svensk äldrevård. Det genomgående temat var att äldre i Sverige har det sämre än djur. Gång på gång bekräftades temat. Djur har laglig rätt att vara ute. Äldre människor får inte vara ute. Djur har det bra. Gamla har det dåligt.

I går sändes nästa reportage. Jag hade inte möjlighet att se det. Men temat var likartat efter berättelser från dem som såg det.

Jag är kommunpolitiker med ett övergripande ansvar för all kommunal verksamhet. Väldigt mycket av mitt arbete går ut på att jämföra värden för olika verksamhet i olika kommuner. Hur ser kvaliteten ut? Vad kostar kvaliteten? Hur har utvecklingen varit över tid? Kostar samma kvalitet mer eller mindre idag än förr? Ger samma utgifter mer kvalitet?

Ibland har man också tid att besöka olika verksamheter. Jag har besökt nästan alla äldreboenden i Örebro, liksom skolor och annan verksamhet. De besöken kan användas som en bas för att förstå den kunskap som fås genom alla olika handlingar.

Jag är också ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting. Där kompletteras den lokala informationen med nationell information.

Den bild som framträder av svensk äldreomsorg är en helt annan än den statliga SVT förmedlar. Det handlar i betydligt större utsträckning om en vård som fungerar väl, många är nöjda även om alla inte är det. Resurstillskotten till omsorgen har varit omfattande. Väldigt lite var bättre förr. Det kommunala uppdraget har skapat värden även för äldre människor med stora behov. De individuella behoven blir allt tydligare.

Den bilden kommer inte fram. Den är inte intressant. Istället visas en endimensionell bild av olika undantag. Undantag som genom media blir sanningen, men som absolut inte är det. Denna mediala bild är ett betydligt större problem än de problem som ändå finns inom omsorgen. Uppdrag Gransknings huvudsakliga uppdrag verkar inte vara att granska, utan att orsaka oro och rädsla hos en av de sårbara grupperna i samhället, de äldre. Istället för att visa på de många goda sidorna hos omsorgen visas enbart de få dåliga. Den "sanning" som förmedlas skapar onödig oro och försämrar livskvaliteten hos betydligt fler än de som inte får den bästa omsorgen. Varför?

Jämförelsen med djur är ett typexempel på detta. Varför jämföra med djur? För att det finns lagstiftning, något som är enkelt att säga. Men vad får djuren välja? Vilken individualisering finns där? Får kon välja om hon vill vara ute eller inne? Får hon bestämma om hon vill mjölka eller inte? Får hon bestämma vilken mat hon ska ha? När hon slutar att vara produktiv, kanske blir lite besvärlig och senil, får hon då vård, eller slaktas hon?

Vem äger kon? Svaret är självklart - bonden. Med ägarskapet följer också vissa skyldigheter att värna sin egendom.

Men vem äger den gamla människan? Är det kommunen? Eller är det barnen? Går ägandet och därmed allt ansvar för den gamla människan över till det offentliga vid en viss ålder? Eller äger makan, barnen eller barnbarnen den gamla? Vem har i så fall ansvaret för utevistelser och krogbesök?

Eller: Är det så att ingen äger den gamla? Kan man överhuvudtaget äga en människa? Kan man jämföra en gammal människa med en ko? Är det inte det värsta som går att göra? Avhumanisera människan, låta henne bli en produktionsfaktor bland andra.

För visst kunde vi göra som Uppdrag Granskning, bestämma att det offentliga äger människan, ung som gammal. Men det innebär ett helt annat samhälle, långt ifrån den demokrati vi idag befinner oss i där självständiga, ovärdeliga, värdiga, självägande individer befolkar världen.

Uppdrag Granskning påstår sig granska. Men vem granskar granskarna och konsekvenserna av deras granskning?

Risbergskas Vokalensemble - ge pris till Björn Johansson!

Jag har två barn som haft förmånen att gå på Risbergska skolan och delta i den vokalensemble som Björn Johansson leder. Denna kör är en dold guldgruva, för Risbergska såväl som för Örebro.

Yngsta dottern är nyss hemkommen från körresan till Venedig och körtävlingen där. Vokalensemblen vann igen, över körer från många länder som har betydligt mer tid och resurser. Det är inte första gången.

Vokalensemblen i sig är fantastisk. För mig som gammal körsångare, med dåvarande drömmar om en mer professionell körkarriär, är det en upplevelse att gång på gång höra hur kören lyckas få dessa unga röster att låta så väl och med så god klang, ordbehandling och så samtrimmat. Julkonserterna är ett måste.

Det som är så fantastiskt är att kören ständigt är ny. Vokalenseblen rekryteras mest från de två äldre årgångarna på Risbergskas gymnasium. Det innebär i princip att det är upp till 50 % nya medlemmar varje år. Ändå blir det så bra.

Skälet till detta är i huvudsak körens ledare, Björn Johansson. Han borde få vartenda pris till kördirigenter som finns i detta land. Hur han klarar av att leda denna kör, år efter år, med ständigt nya medlemmar, med så hög kvalitet, är ofattbart. Om Risbergskas vokalensemble är en dold guldgruva för Örebro, är Björn Johansson den dolda guldgrävaren.

I detta läge skulle jag önska att min blogg lästes av alla kulturknuttar i hela Sverige. Då skulle jag kunna nominera Björn Johansson till alla de pris han borde bli nominerad till och hoppas att han fick dem. Men jag gör det ändå:

Härmed nominerar jag Björn Johansson till alla kördirigentpriser som finns i Sverige!

Yunus Ismail

Läser idag att ÖSKs a-trupp nu går ut offentligt och stödjer Yunus Ismail. Det är bra. Det vore än bättre om någon tjänsteman på Migrationsverket kunde inse det orimliga i ett avvisningsbeslut mot en person som inte kan åka härifrån.

Jag har varit engagerad i fallet tidigare. Försökt från min horizont hjälpa till. Skrivit brev. Läst handlingar. Men det hjälper inte.

Det är bara att inse att det som kunde blivit en sannsaga; den ensamme flyktingpojken som kommer till Sverige och upptäcks som fotbollsspelare, först i en liten klubb och därefter i den stora, en somalier som blev en förebild för många andra somalier att det går att lyckas i Sverige - det är ännu inte ens en saga, snarare en mardröm.

Den svenska migrationspolitiken lider fortfarande av många problem. Ett vore enkelt att lösa. Om svenska myndigheter inte på tre år lyckats sända hem en människa som kommit hit, om hon inte undanhållit sig makten och lagen - då borde Sverige vara så generöst att man lät henne stanna. För Yunus del skulle det innebära att han direkt kunde bli den fobollspelande förebild som vi så väl behöver.

Det är fantastiskt med ÖSK idag, med den mångkultur som finns. Det är fantastiskt att också Örebro får fram en Gerzic eller en Tahirovic som kan visa att även invandrarkillar kan komma fram i samhället. Men det vore än mer fantastiskt om den stora somaliska gruppen kunde få en liknande förebild.

Vem skulle förlora på om vi visade denna medmänsklighet? Världen? Vem bryr sig? Sverige? Killen har ju jobb! Örebro? Det skulle bara vara positivt! POlisen? Slipper ett omöjligt fall. Migrationsverket? Eller kanske !

Yunus Ismail är säkert inte unik. Det finns tyvärr fler som befinner sig i hans situation. Men även flyktingpolitiken behöver sina tydliggörare. Därför borde det vara självklart att migrationsverket gjorde helt om och lät Yunus stanna.

(S)amförstånd?

Kanske en ny era inleddes idag i Örebro. I de dagar av enormt stora ekonomiska utmaningar som kommunen står inför, öppnar såväl vi som majoritet, som oppositionen dörrarna för ett öppnare samarbete.

I sig är det rätt naturligt. Det som nu kommer att krävas av oss som på olika sätt är med i ledningen av Örebro är unikt. Det handlar om att göra lika mycket eller mer verksamhet, med lika bra kvalitet som idag, för 500 miljoner mindre än vad vi räknade med för ett år sedan. Det kommer att bli kännbart för alla verksamheter och för många av de anställda.

Vi har sagt att det i dagsläget inte finns något som är heligt. Allt som kan komma upp på bordet för bedömning ska upp på bordet. Därefter ska vi se vad som är möjligt att göra och vilka politiska allianser som finns. Här krävs en stor öppenhet mellan alla partier. Det handlar om att finna politiska kompromisser kring många olika frågor.

Det kommer att bli svårt. Men jag hoppas vi finner vägar. Det är en lång bit kvar innan det finns ett grundläggande förtroende mellan majoritet och opposition. Men gott politiskt ledarskap bygger inte bara på att vara bra på att få ut den egna politiken, utan också att bygga hållbara allianser. Vi får hoppas att fler av oss är mogna den uppgiften.

Underskön maj

Inledningen av maj har varit fantastisk, liksom avslutningen av april. Sommarkänsla. Ljust. Lövsprickning.

Ändå var nog måndagsmorgonens kortpromenad med hundarna höjdpunkten för dessa veckor. Lite kyligare, men framförallt nyregnat. Bara någon skur, men luften! Dofterna!

Jag gläder mig åt att bo i ett land där årstiderna växlar. Jag gläder mig också åt att det inte är sol 365 dagar om året. Det är skönt med sol, men det är rätt skönt med ett stilla vårregn också.

Nuförtiden gläds ju bonden i en åt regnet också. Har hört att det aldrig kan regna för mycket före midsommar, och aldrig för lite efteråt... Mycket att lära.

Men promenaden i vårmorgonens friska luft var oförglömlig. Ändå är det en helt ny, aldrig tidigare upplevd, promenad en liknande morgon nästa år. Och nästa. Precis som det var förra året. Och förrförra...

Medias förmenta objektivitet

Så har vi då begåvats med ytterligare en "objektiv" artikelserie. Denna gång i NA som beskriver den nya Lagen Om Valfrihet (LOV-lagen) rätt intressant.

Den första artikeln hamnar på vänsterkrysset på förstasidan. Rubriken handlar om kaos. I tidningen kan man sedan läsa om hur illa allt ska bli. En orolig äldre flankeras av två socialdemokrater, en tydlig politiker och en mer facklig. Bilden som sätts är tydlig. Det kommer att bli dåligt. Personalen går på knäna redan nu. Det handlar om besparingar. Oro. Oro. Oro.

Men lugn bara. Det är ju objektiv journalistik. Nästa dag ska det ansvariga kommunalrådet få svara.

Man suckar. Detta är så långt ifrån den objektiva journalistiken man kan komma. Det är en ren partsinlaga från en tidningsredaktion som valt sida och medvetet redovisar det. För oss som ser det är det illa dolt. Men för allmänheten är det knappast synligt.

Vad har då hänt?

För det första "sätter" tidningen bilden. Det är det viktiga. Denna bild är i sin helhet negativ. Den är dessutom politiserad, eftersom alla vet (i vart fall borde journalisterna veta) att såväl (s) som kommunal varit negativa i sin inställning till LOV-lagen.

För det andra så är spelet så regisserat när det ansvariga kommunalrådet dag två får gå ut och försvara varför man ändå gör som man gör. Naturligtvis kan redaktionen i efterhand påstå sig vara objektiv eftersom båda sidor fått säga sitt. Men denna objektivitet är möjligtvis bara ett sätt att försvara sin egen ställning. Att kunna sova gott om natten och låtsas som om man är objektiv...

Det hade kunnat se annorlunda ut. Två bilder. En negativ precis som visats. En positiv som berättar om hur även äldre gärna vill bli behandlade som individer som också vill ha valfrihet. En neutral som visar på hur utmaningarna ser ut inom äldreomsorgen och hur alla kommande regeringar, lokala som nationella, får slåss mot en kostnadsexplosion som riskerar välfärden för alla och hur vi ska hitta lösningar på att ge en bättre omsorg som ändå kostar mindre.

Det finns en skrift från Sveriges Kommuner och Landsting som heter "Välfärdsmysteriet" och som beskriver att kostnaderna för den kommunala servicen ständigt ökar. Den berättar bland annat att det aldrig varit så många som vårdat så få. Personaltätheten inom äldreomsorgen är rekordhög. Och i Örebro är den högre än på många andra ställen, samtidigt som kvaliteten inte upplevs högre. Snarare tvärsom.

Det finns många bilder att beskriva. Det finns många objektiva sanningar... Det finns rätt många journalister som påstår sig vara objektiva. Än har jag inte träffat en enda.

Upp till kamp emot kvalen

sista striden det är.

Den första maj demonstrerar socialdemokrater runt om i landet. På alla ställen där allt färre träffas sjungs alltid den åldriga kampsången "Internationalen" vars första strof jag citerar ovan.

Det är intressant att följa socialdemokratins nuvarande utveckling. Partiet har sedan länge varit ett av Sveriges mest konservativa partier. Bilden av partiet har varit och är den av ett parti som drömmer sig tillbaka. Till folkhemmet. Till 1970-talet och den offentliga sektorns expansion. Politiken har handlat om återställare, även när man själv varit vid makten. Första maj-demonstrationerna där man länge varit i opposition mot sig själv blir det tydligaste exemplet.

Nu har man en ny ledare. Mona Sahlins start har milt sagt varit usel. Till del är det inte förvånande. Jag deltog före förra valet i en debatt med Sahlin där hon inte svarade på en enda fråga. När publiken, universitetsstudenter, ställde en fråga blev återkopplingen ofta "vad tycker du själv?". Det är inte en funktionell partiledare. Som partiledare måste man kunna ge svar och visa på en väg framåt.

Mona Sahlins arbete borde dock ändå föras av (s) men ledas av någon annan. De allvarliga problem partiet brottas med bygger på att den politik som format partiet inte längre fungerar, och att det blivit för långt från den professionellt skapade bilden och verkligheten.

Partiet måste förnyas, men ingen vet hur och försöken skapar en sådan oro mellan partiet falanger att en söndring ligger nära. Den starka LO-kopplingen riskerar att bli ytterligare ett black om foten. Vilken LO-falang ska man stödja? Metall eller Kommunal? Privat eller offentlig sektor? Vilka LO-medarbetare vill man bli ovän med? De privatanställda som ser risker med att allt mer av deras löner går till skatt för offentliga verksamheter som vare sig blir bättre eller fler? Eller de offentliganställda som måste inse att den offentliga sektorn måste bli mindre och effektivare?

Vilka väljare ska man attrahera när den trygghet som man tidigare kunde stå för, i det lugna, trygga men isolerade Sverige, inte längre finns i den globaliserade världen. Var hittar man pengar till det man vill göra när man inte kan beskatta så annorlunda än grannländer i och utanför Europa? Vilka svar har man överhuvudtaget?

Det finns flera exempel i världen på partier som likt socialdemokraterna i Sverige haft en unik maktkoncentration, störst ekonomiska resurser och byggt upp bilden av sig själva som ledare och regeringsdugliga, men som sedan raserats och försvunnit. Det finns flera tecken som talar för att den process socialdemokraterna nu är inne i kan leda i den riktningen.

Citatet "sista striden det är" kan innehålla en helt annan betydelse än vad de som sjungit den trott...

Ekonomiska bekymmer

Idag har vi suttit på kommunfullmäktige och bland annat debatterat bokslut 2008. Det är ett starkt bokslut även sett i ett historiskt perspektiv. Trots en nedgång på börsen med drygt 80 miljoner, avsättningar till Citybanan på drygt 50 och engångskostnader för projektet kring framtidens administration på cirka 20, gör kommunen ett överskott på 100 miljoner kronor. Det är bra, framförallt sett ur ett framtidsperspektiv. Dagens utmaningar hade varit betydligt svårare att möta om fjolåret sett annorlunda ut.

Örebro kommun har en historia av att inte kunna hålla budgeten. Merparten av 1990-talet var en beskrivning av underskott. De fanns två bottennivåer, dels 1995-96 då (s) var tvingade att sälja Örebro Energi för att lösa ett skenande lånebehov, dels 2002-03, då samma parti släppte lös kostnaderna på hemmaplan och skapade en lokal kris. Lösningen blev en kraftig inbromsning som påverkade kommunens anställda kraftigt.

Den styrande fempartikoalitionen insåg omedelbart efter maktövertagandet att vi var tvingade att avbryta denna historik av egenproducerade underskott. Budgetdisciplin, återhållsamhet och ekonomi- och kvalitetsstyrning blev centrala. Vi inledde därför vårt arbete med att avsluta ett antal ofinansierade projekt som (s) beslutat om inför valet. Kritiken mot detta var kraftig.

Det har fortsatt på detta sätt hela tiden. Inte på något sätt har oppositionen valt att minska kommunens totala kostnadsmassa. Två förslag har förvisso funnits, minskade politiska kostnader och minskade konsultkostnader, men minskningarna skulle ske från den högre totala nivå oppositionens alternativbudget redovisade. Senast i går ville oppositionen öka kommunens kostnader för anpassningsåtgärder i kommunala lokaler, utan att redovisa var pengarna skulle tas.

På fullmäktige fortsätter diskussionen i samma spår. Oppositionen ifrågasätter besparingar inom såväl äldreomsorg som inom gymnasieskolan. De vill öka kostnaderna för konstinköp. Stort blandas med smått men hela tiden är bilden att det finns mer pengar.

Det är allvarligt. Kommunens ekonomiska läge måste hanteras i ett sammanhang där inte vissa partier menar sig ha mer pengar än andra. Den omställning från ekonomisk lättsinnighet till ekonomiskt ansvar som alla medarbetare måste fundera över, riskeras om bilden av utmaningen inte accepteras av oppositionen, i stort och i smått.

Det är en risk att en opposition som inte tar ekonomin på allvar är ett större ekonomiskt bekymmer än de åtgärder som måste vidtas. Konsekvenserna av en ineffektiv kommunal organisation riskerar välfärden både på kort och lång sikt.

Regeringen har rätt, Carl B fel

Carl B Hamilton (fp) går idag ut med sin syn på bonusar och AP-fondernas ägande i olika bolag. Han menar att AP-fonderna inte ska lägga sig i bolagens skötsel annat än i fråga om maximal avkastning. Därför gör regeringen fel när den beslutat att AP-fondernas representanter inte ska acceptera bonusar i de bolag de äger aktier i.

Hans resonemang lider av två allvarliga brister.

För det första är det den passiva ägarstyrningen som är ett av de allvarligaste problemen inom bolagsvärlden idag. Framförallt gäller det synen på långsiktighet och stabilitet. Om maximalt avkastande blir den enda norm bolagen har att hålla sig till, innebär det i sig ökade risker för just sådana svängningar vi idag får skörda frukterna av. Om bolagsledningarna kan berika sig själva, utan att ägarna bryr sig, och utan att behöva ta ansvar för vad som händer med det egna bolaget, och än mindre med nationella och internationella ekonomiska företeelser, handlar det om ren och skär egoism. Jag tar alla vinster, någon annan får betala notan. Om man har bonusar när det går bra, borde man i så fall även få betala tillbaka om det går dåligt. Men negativa bonusar har jag ännu inte hört talas om.

För det andra måste regeringen ta hänsyn till något mer än själva företagsägandet. Regeringens ansvar är även samhällsutvecklingen. Ett samhälle där vissa berikar sig själva, utan ansvar, och andra ställs allt mer utanför, där klyftorna ökar mellan en allt mindre men allt rikare klick och en allt större och allt osäkrare allmänhet, kommer att påverka politik, demokrati - ja samhällsutvecklingen i sin helhet. En god regering funderar över vart detta kan leda och agerar därefter - precis som regeringen nu gjort.

Därför har regeringen gjort rätt, igen, och Carl B Hamilton har fel.

Tio dagar utan nät...

Påskveckan lade ADSLuppkompplingen ur hemma. Veckan efter på ett studiebesök i Edinburgh visade på att det inte är självklart med trådlöst nätverk på hotell runt om i världen.

Tio dagar utan epostläsning, bloggande eller nyhetskollande. Några korta Facebook via mobilen är allt.

Det är rätt intressant att inse hur mycket av det nuvarande arbetet som styrs via nätet. Både externt och internt. Det är inte alltid positivt. Till exempel:

Hur många samtal har brutits av att mobilen ringt? Varför är alltid mobilen viktigare än IRL-samtalet?
Hur många tankar grumlas av att man alltid måste vara "på", messa, twittra, läsa epost, lyssna av...
Hur många sammanträden befolkas av människor som egentligen inte är där, utan ute på nätet?
osv

Men så är det i dag. Frågan är hur det blir i morgon...

(S)toppblocket "lånar" av skattebetalarna

Så har det hänt igen. Socialdemokraterna tycker inte att de har nog med pengar för att driva partikampanj utan "lånar" mer pengar av skattebetalarna. Denna gång är det ett brev till de boende vid universitetet. Det är tyvärr inte första gången. Men det är första gången efter det förra löftet att det aldrig skulle ske igen.

Socialdemokraterna får mer än 2.000.000:- kronor om året av skattebetalarna i Örebro för att driva partiarbete och kampanja. Två miljoner kronor om året. Mer än dubbelt så mycket som det näst största partiet. Till detta kommer tre kommunalrådstjänster, en "kanslichefstjänst" i samma lönenivå som kommunalråden, politiska sekreterare och en assistenttjänst. Man tycker det borde räcka.

Men det gör det uppenbarligen inte. Istället väljer man att använda kommunala resurser för att få ut sin partipropaganda till örebroarna. Det är unikt. Inget annat parti har gjort något liknande.

Vad visar då detta? Ett antal saker:

För det första: Att socialdemokraterna tar alla tillfällen för att stoppa Örebros utveckling. Fungerar det inte att rösta emot i nämnder och i fullmäktige försöker man pressa någon annan att överklaga. Försena, förstöra och stoppa!

För det andra: Att socialdemokraterna inte inser att kommunens pengar inte är deras utan skattebetalarnas. Det märks också ibland i fullmäktigedebatterna att de menar att de ser kommunens pengar som sina. Detta agerande gör det övertydligt.

För det tredje: Att socialdemokraterna inte vill acceptera att man är i opposition och därmed inte styr kommunen. Man vill helt enkelt inte acceptera en av de grundläggande demokratiska spelreglerna. Är man i opposition så är man. Men Örebros socialdemokrater menar sig äga både kommunen och de demokratiska spelreglerna.

För det fjärde: Att man inte kan lita på löften från socialdemokraterna. Efter det förra brevet lovade de att de inte skulle använda kommunens pengar på samma sätt igen. Löftet höll inte länge denna gång heller.

För det femte: Att man måste fundera över hur socialdemokraterna använda kommunens pengar när de var kommunledning. Överförde och använde de kommunala resurser till partiarbete även då utan att redovisa detta öppet?

På det lilla ska man känna det stora, på de små gärningarna ska man känna de stora. Det är inte bara på riksplanet som socialdemokraterna har legitimitetsproblem.

Så kort är livet

Har under en vecka arbetat med att sortera ett, eller ett par, liv.

Min yngre bror har noggrant gått igenom både brev, bilder och böcker. Rätt som det är kommer ett kort från förra sekelskiftet fram. Det visar sågen i Garphyttan, sågardammen och en massa människor som arbetar. I bakgrunden ses en vucen man med en liten pojke i knäet. Det är min farfars far och min farfar.

Märklig känsla. Att se sin farfar som kanske femåring. Han som bara var gammal. Stark, seg, lugn men alltid gammal. Men nu sitter han som liten pojke i sin pappas trygga knä. Knappt större än min egen minste.

Plötsligt krymper tiden ihop. Blir nästan ingenting. Ett människoliv som en viskning.

Snart är jag där själv. Alltid gammal. Sedan glömd. Tills någon kanske någon dag hittar ett gammalt foto.

Och tiden åter krymper.

Marsvår

I lördagskväll sjöng dubbeltrasten för första gången. Det är en njutning.

Gässen drar igen över Närkesslätten, sädgäss, grågäss, kanadagäss.

De första tranorna ropar från Kvismaren.

I morse sjöng bofinken i Fällersta,

Marsvår!

Lokal demokrati i utveckling eller avveckling?

Har just inlett ett seminarium om kommunal demokrati och hur vi styr olika kommuner. Bakgrunden till det hela är ett arbete som Örebro kommun lade ut till Örebro universitet. Arbetet använder vi som grund för våra fortsatta diskussioner om förändringar av Örebro kommuns politiska organisation. Hittills har det arbetet inte lett så långt. Det finns stora skillnader mellan nästan alla olika politiska partier om så många frågor. Vi saknar en gemensam grundsyn om de grundläggande skälen till varför en politisk organisation ska se ut på ett visst sätt.

Det finns ingen sanning i att den ena vägen är rättare än den andra. Men för mig personligen är det viktigt att ständigt ifrågasätta de rådande strukturerna. Det rör såväl hur vi genomför verksamheterna. Men inte minst rör det hur vi styr och hur denna styrning påverkar det demokratiska systemet.

Är mängden avgörande för visad demokratisk styrka? Jag menar att det knappast är så. I vissa fall kan till och med antalet förtroendevalda vara direkt motverkande en stark demokratisk bas. Örebro har ungefär 600 förtroendevalda. De flesta jämförbara kommuner har hälften. Är demokratin dubbelt så bra i Örebro? Knappast. I ett internationellt perspektiv är denna mängd förtroendevalda unik.

Men vad är innehållet i det uppdrag dessa förtroendevalda har? Jag gjorde för något år sedan en enkel undersökning om hur ärendena såg ut i de olika nämnderna. Då var otroligt mycket information, diskussion och argumentation. Mycket litet var beslut. Det är inte troligt att bilden ser så annorlunda ut idag. Den allt mer utvecklade valfriheten minskar dessutom beslutsområdet. En utökad självstyrelse även för egenregi minskar det ytterligare.

Naturligtvis kan man mena att det finns ett värde att ha några hundra medborgare som är mer informerade om kommunal verksamhet än alla andra. Men det är inte demokratins kärna. Dessutom är det enkelt att se att i princip alla partier idag mer är rekryteringsbas för politiska uppdrag än tankesmedjor, ideologiska växthus eller opinionsbildare. Denna utveckling är tydligast i de små kommunerna, som ju också har störst rekryteringsproblem. Men den är på väg med stormsteg även in i storstäderna. Den dag partierna bara är ideologiskt tomma skal vars uppgift är att rekrytera nämndpolitiker är nära.

I ett annat avseende är verkligen mängden avgörande. Och det handlar om beslutsmängd och beslutsförhet. Demokratiskt partiarbete handlar om opinonsbildning, ideologi och mobilisering. Demokratiskt nämndarbete handlar om beslutsfattande. Ända från lagtingets tid och till nu så avgörs demokratins framtid om och hur man fattar beslut. Men om beslutsfattandet flyttas, måste också det demokratiska systemet förändras. När lagstiftningen ändras så valfriheten blir grund för förskola och skola, rycks mattan undan för mycket av det politiska beslutsfattandet i skolnämnderna. När lagen om valfrihet används för de äldre blir det samma sak inom äldreomsorgen. På område efter område har de enskilda medborgarnas myndighet ersatt politikernas bästvetande. Det är bra men det borde få konsekvenser för den politiska organisationen.

I Örebro arbetar vi intensivt med ökat självstyre inom egenregiverksamhet. Vi kallar det i vissa fall intraprenader. Även denna utveckling påverkar det politiska beslutsfattandet. Politikerna har inte längre rätt att styra den dagliga verksamheten. Uppgifterna blir begränsade till budget och bokslut. Viktiga uppgifter, men de kräver en helt annan organisation och en annan politikertyp än tidigare.

Denna utveckling kan man leda eller bli ledd av. I de flesta av Sveriges kommuner blir partierna ledda av en utveckling man inte orkar kontrollera. Färre människor vill bli engagerade i en verksamhet där det vare sig finns makt eller utvecklingsmöjligheter. Partierna minskar. Nämnder läggs ner. Snart kommer en stor våg av kommunsammanslagningar.

Man kunde välja att leda istället för ledas. Acceptera att det traditionella nämndarbetet numera kan se med betydligt färre förtroendevalda, ge dessa rimliga villkor och arbetsmöjligheter. I vissa fall skulle kanske nämndarbetet bli helt annorlunda. Tillfälliga utvecklingsnämnder som har ett tydligt, men begränsat, uppdrag kring frågor som just nu måste hanteras av politiken. En klimatnämnd. En elevminskningskonsekvensnämnd. En regionsammanslagningsnämnd. En valfrihetsorganisationsnämnd. Och så vidare. Samtidigt kunde man arbeta med att förstärka det civila samhället, där partierna är en självklar del.

Barack Obama visade att det i våra samhällen finns en enorm kraft för samhällsomvandling, även i system där vare sig valdeltagande eller nämnddeltagande är i närheten av Sveriges, eller Örebros. Verkligheten idag är att vi befinner oss i ett paradigmskifte. Frågan är hur många av oss som orkar förändra oss i den takt det omgivande samhället kräver. Om vi inte gör det finns risken att misstron mot den lokala demokratin undergräver dess legitimitet.

Stadens torg, stoppblocket och samarbete

Socialdemokraterna och vänsterpartiet blir i Örebro allt tydligare en politisk stoppakt. Allt som kan stoppas ska stoppas, på alla möjliga sätt. Minoritetsåterremisserna används och riskerar möjligen att användas än mer när lagstiftningen nu ändrats. Överklaganden av politiker som inte gillar innehållet i beslutet, men som blivit överröstade i nämnden eller styrelsen, har använts och försvårat kommunens arbete.

Upprustningen av stadens torg blir det tydligaste exemplet på detta. Spelet kring de trettio mljonerna detta får kosta kommunen är bekymmersamt, främst för örebroarna men även för det politiska samtalet.

Örebro kommun har avsatt 30 miljoner till torgen. Det borde vara helt tillräckligt för alla politiker att låta fullmäktige ta det beslutet och sedan ge ansvaret för genomförandet till nämnden, i detta fall programnämnd Samhällsbyggnad. För vad är alternativet? Vilka beslut ska fullmäktige lyfta från de olika nämnderna? Kan något investeringsbeslut tas i någon nämnd? Hur många skolor och förskolor har inte blivit dyrare än budgeterat? Hur många äldreboenden? Hur många infrastrukturprojekt?

Det finns osäkerhetsfaktorer. Både vad gäller kostnader, där det nu kanske är en positiv osäkerhet, det blir billigare på grund av konjunkturläget, och intäkter - där delfinansieringen från fastighetsägarna inte är klar.

Men det är inte unikt. Jag tog i fullmäktige upp tre exempel på mycket större projekt under den förra socialdemokratiska kommunledningen som överhuvudtaget inte hade någon ekonomisk kalkyl. Projektet kring Truckstop är det tydligaste. Tiotals miljoner kronor investerades utan några konkreta intäkter. Kanske man skulle få exploateringsintäkter om något eller många år.

Då gick det bra. Då var det OK att investera mer än en halv miljard. Nu är frågan om en tveksamhet på kanske tio miljoner. Nu är det oacceptabelt.

Det finns inget bärande ekonomiskt skäl bakom nejsägandet. Det ekonomiska ansvaret är klart och tydligt. Istället handlar det bara om partipolitik. Som så ofta sätts Örebros och örebroarnas bästa i bakgrunden för partiinterna intressen.

I reda pengar handlar det om en skillnad på 800.000 kronor mellan kommunledningen och oppositionen. Jag erbjöd mig att försöka finna en kompromiss kring dessa i sammanhanget små pengar. Men dörren stängdes kraftfullt.

Det är tyvärr ytterligare ett exempel på att oppositionens ord om samarbete i verkligheten bara är tomma.

I den följande debatten om kommunens ekonomiska läge erbjöd jag gång efter gång oppositionen att ställa upp på ett gemensamt arbete för att värna välfärden. Även denna gång var det sparsamt med öppningar mot reellt samarbete.

För fem år sedan tog vi i den dåvarande oppositionen ett stort ansvar för att tillsammans med socialdemokraterna hantera den kris som de själva var orsak till. Vi valde bort partiegoism till förmån för kommunalt ansvar. Jag hoppas fortfarande på att dagens opposition till sist väljer samma väg.

Kristider

Idag har kommunstyrelsen i Örebro tagit ett par av de första besluten i en troligtvis lång serie av beslut för att vi ska hantera den ekonomiska nedgången så bra som möjligt. Det handlar om ett anställningsstopp och ett beslut för att öka personalrörligheten.

Samtidigt redovisar programnämnd Social Välfärd flera åtgärder på drygt 80 miljoner kronor. Alla besluten är svåra men nödvändiga för att värna den välfärd som vi alla menar är kommunens huvuduppgift.

I början av mars redovisade programnämnd Barn och utbildning ett förslag om att lägga ner Rudbecksskolan. Tufft men också det nödvändigt.

Programnämnd Samhällsbyggnad arbetar med ett stort antal generella uppdrag som kommer att redovisas de kommande veckorna.

Är det roligt? Knappast. Det hade varit mycket bättre om konjunkturnedgången hade varit lugn och stilla som alla trodde för ett år sedan.

Är det nödvändigt? Absolut! Det finns inget alternativ. Man kan tycka att det är trist att pengarna styr så mycket, men alternativet - en kommunal ekonomi i obalans - är värre. Vi vet hur det gick på 90-talet och i början av 2000-talet. Nödstopp och uppsägningar trots hyfsade eller goda konjunkturer.

Hur reagerar oppositionen? Än så länge är det blandat. Viss kritik mot förslaget om Rudbecksskolan. Allmänt hållen kritik efter förslagen från Social Välfärd. Acceptans av anställningsstoppet.

I svåra tider prövas såväl majoritet som opposition. Vi i kommunledningen har hittills redovisat många svåra förslag. Det kommer att komma fler. Vi har visat att vi är regeringsdugliga både i goda och svåra tider.

Nu prövas också oppositionen. De står inför ett tydligt vägval. Ansvar eller populism. Samförstånd eller konflikt.

För örebroarnas skull får vi hoppas att partipolitiken får vika för ansvaret.

LO-skandalen

LO chefens roll som pensionsbeviljare i bland annat AMF är tydligen bara toppen på ett isberg. Enligt Aktuellt i går har andra i LO-toppen beviljat bonusar och pensioner till chefer i andra bolag där LO är representerat. Men AMF pensionen sticker ut på grund av sin storlek.

Men Lundby-Wedins bortförklaringar slår det mesta. Det finns inget som bär åt något håll.

Om hon varit lurad, tillsammans med andra i styrelsen, borde ansvariga ställas till svars. Frågan är om det inte är trolöshet mot huvudman och därmed brottsligt. Men något sådant kommer inte att ske, eftersom styrelsen informerats.

Om hon inte förstått finns bara ett alternativ. Det är bara att avgå från styrelserna. Men det sätter ju i så fall hennes lämplighet som ledare överhuvudtaget i centrum. Om man inte förstår hur ett pensionsavtal ser ut, hur kan man då leda LO?

Om hon förstått och accepterat, vilket är det troliga, måste hon först och främst fråga sig om hon kan fortsätta vara LOs chef. Företräder hon medlemmarna? Vilket är hennes uppdrag?

Det mest bekymmersamma med detta är nog ändå inte Lundby-Wedin som person, utan det sammanhang där hon verkar. LO är minst lika mycket en partipolitisk organisation som en arbetstagarorganisation. Vikten av att hålla banden med socialdemokratin starka skymmer ofta både det centrala uppdraget och den personliga integriteten.

Lundby-Wedin är alltid en "god" företrädare för socialdemokratin. Hennes olika skarpa uttalanden kring bonusar har haft en klar politisk agenda. Det hon inte förstått är att om man ger sig in i den leken måste man inse lekens alla sidor. Den totala granskningen är en av dem. Ingen människa är perfekt, men när man tar kraftig ställning för eller mot, måste alla politiker inse att den egna vandeln betyder något.

Svensk politik och svensk arbetsmarknad, men framförallt de svenska arbetstagarna, skulle tjäna otroligt mycket på om banden mellan LO och socialdemokratin klipptes av. Då skulle vi också slippa LO-chefer som kör en politisk agenda offentligt och en annan bakom halvslutna styrelsedörrar.

Klapp på huvudet, eller...

I går var jag på en "debatt" kring EU. Det var avslutningen på den medborgardialog som genomfördes på universitetet. Det i sin tur en del av den dialog som genomförs i alla 27 EU-länder. 100 slumpvis utvalda svenskar hade i två dagar fått diskutera vilka frågor de tyckte var viktigast. 10 frågor valdes ut och vi skulle kommentera dem.

Det var rätt fascinerande att dels se de frågor som valts ut, dels höra reaktionerna från en del av medborgarpaneldeltagarna, dels höra några politikers återreaktion, dels ånyo medias bild.

För det första: Frågorna. Det intressanta var att det inte fanns någon EU-skepticism bland medborgarna. EU skulle göra mer på alla plan. Det skulle vara gemensamma lagar kring brott och straff. Det skulle vara mer gemensamma regler på det sociala området. Gemensam flyktingpolitik och gemensam jämställdhetspolitik. Och så vidare.

För det andra: Reaktionerna. En del medborgare menade att det vi politiker nu hade att göra var att acceptera dessa tio förslag och föra dem i EU. Det fanns hos dessa ingen eftertanke kring om de var "som folk är mest" eller vilka de företrädde, annat än sig själva. Deras fokus var att de hade rätt, att de tio punkterna var de viktigaste och att det bara var att underordna sig. Det var inte en allmän synpunkt. Det fanns flera i medborgarpanelen som hade en annan åsikt.

För det tredje: Politikernas återreaktion. Ett par politiker böjde sig direkt. Menade att vi inte pratade samma språk, att det var vi politiker som gjorde fel och fjärmade oss folket, bad om ursäkt.

Jag valde ett annat sätt. Sade öppet att jag nu skulle stryka dem mothårs och försökte berätta om det som jag upplevde om demokrati och politik. Att vi var politiker som företrädde partier där tusentals medlemmar gjort liknande resor som medborgarpanelens hundra deltagare. Att vi hade ett ansvar att representera dessa medlemmars åsikter. Att deras tio förslag därför inte var någon sanning och att de egentligen inte företrädde "folket" bättre än vi eller någon annan. Att demokrati och politisk påverkan ofta tar tid.

Såg att en del nickade åt detta. Men för vissa var det "en klapp på huvudet".

För det fjärde: Media. Hur valde media (i detta fall NA) att spegla debatten? Naturligtvis lyfte man just detta klappande. Det enklaste var naturligtvis att spela på den väl uppsprungna planen kring politikerkritik. Vi är översittarna, de som är långt från folket, som inte förstår de små.

Man hade också kunnat fundera kring hur det kommer sig att 100 personer efter två dagar väljer att lyfta fram tio frågor där många går så långt att de knappast har något stöd hos något parti, eller än mindre hos den rätt EU-skeptiska allmänheten.

Men den bilden hade ju inte passat i det gängse pusslet om hur vi politiker är...

Vårkväll

Yngste sonen och jag var ute till nästan sex i kväll. Han ville inte gå in. Vattenpölarna var för roliga. Och jag kunde inte tvinga honom.

Lördagen den 20 mars var den första riktiga vårkvällen. Vindstilla. Åtta plusgrader. Grågäss, sädgäss och sångsvanar drog över slätten. Det luktade jord!

Vi matade hästarna och såg till så att både får och hästar hade tillräckligt rent vatten. Tog in ett lass ved från vedhögen.

Tog en brädstump mitt i vedhögen. När jag skulle lägga ner den i hämtaren såg jag en barkflaga röra sig. Den slog upp sina vingar och visade sig vara ett påfågelöga. Slog långsamt ihop vingarna igen och blev bark ånyo. Jag satte försiktigt tillbaka den i högen i väntan på den riktiga våren.

Det finns stunder då det är riktigt gott att vara människa.

Vem står upp för troheten?

Så får påven på skallen igen. Inte för det märkliga beslutet kring den våldtagna flickan. Nej - nu är det påvens kamp för att trohet i relaitoner är bättre än kondomer i arbetet mot HIV/AIDS.

Det ogillas. I Sverige hävdar såväl präster som politiker att påven är helt fel ute. Det är fel att lägga sig i människors livsstil. Den trohet som påven förespråkar är något förlegat, även inom kristendomen. Människor har rätt att göra vilka val de själva vill. Kyrkan har inte något speciellt ansvar för att vrida samhällsutvecklingen åt något annat håll än det rådande.

Visst kan man tycka mycket om påven. Men reaktionerna säger mer om vår egen tid och vårt eget sätt att se på saker och ting än mycket annat. Det toleranta samhället blir intolerant. De som slåss för öppenhet blir åsiktspoliser. Det finns bara plats för en åsikt i detta förment mångkulturella samhälle.

Jag gillar inte allt påven säger och gör. Men jag tycker det är bra att han lyfter fram andra dimensioner i frågor där svaret ofta bara är ett och ett enda. I detta fall troheten.

Har trohet någon plats i vårt samhälle? Eller har konsumtionssamhället spridits från prylar även till människor?

I ett samtal för ett antal år sedan sade en av debattörerna ungefär så här: Vi har omdefinierat ordet monogami. Vi är numera seriellt monogama. Vi har en partner åt gången, men monogamin är begränsad i tid. Vi byter när vi känner för det.

Sedan dess har utvecklingen fortsatt. Individens rättigheter blir allt mer individuella. Det är det egna valet, och endast det egna, som blir avgörande. Jag har rätt att göra det jag gör bara för att jag vill det. Något moraliskt imperativ som pekar på mer universella sanningar accepteras inte.

Vad innebär då detta? I bästa fall att vi som fria individer blir glada och starka och får många vänner, partners, bra sex i alla skeden av livet och berikar oss på alla plan.

Men ett annat utfall kan bli att människan blir något utbytbart. Duger inte partnern byter jag lika lätt som jag byter strumpor. Precis som jag struntar i strumpan med hål i kan jag också strunta i den utbytta partnern. Detta synsätt kommer att påverka flera av de grunder som byggt vårt samhälle. Framförallt är det frågan om människans värde som får sig en törn.

Man kan fundera över påvens uttalande även i det ljuset. Inte går det att hindra HIV/AIDS genom att förbjuda kondomer och tala om trohet. Men frågan om troheten är kanske en av de frågor som är livsavgörande för det samhället som bygger på människans oädliga och lika värde.

Läser man Bibeln och Gamla Testamentet, har man en rätt fascinerande berättelse om trohet. Om en Gud som lovar ett folk sin trohet. Om en Gud som inte sviker, trots alla de felsteg som detta folk gör. Om en Gud som låter kärlek och trohet vara den röda tråden genom generationer.

Men vem bryr sig om trohet idag? Vem vågar?

Påven...

Bonusskatt

Ser att USAs representanthus läst mina bloggar kring att använda skatteinstrumentet mot oskäliga bonussystem:)

Man får hoppas att spridningseffekterna blir större:):):)

Offentlig person

Idag har en förtroendevald fått stå högst upp på förstasidan på NA. Hade han gjort nåt bra? Hade han sett till så att arbetslösheten bland unga och invandrare sjunkit rejält? Hade han hållit budgeten i en nämnd som har ett jätteansvar kring vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitik?

Icke.

Han hade skulder hos fogden.

Hade dessa skulder då påverkat hans politiska beslutsfattande? Hade han gjort något oegentligt?

Icke.

Om man läser tidningen får man en annan bild. Låga inkomster, en svår personlig situation och ekonomisk stress blir den bild jag får. Rätt eller fel? Det vet endast Richard. Jag tänker inte recensera det eller den trovärdighetsbrist som finns.

Men jag tänker fundera kring något annat.

När såg någon en bild högst upp på förstasidan av en politiker som gjort något bra? Det var rätt länge sedan. Det är enklare att sätta dit en negativ nyhet än en positiv.

Vart leder detta? Bilden av oss förtroendevalda är sällan positiv. Politikerföraktet, eller misstron mot politiker, är grundmurad. Lokala politiker misstros också mest vid många utredningar. Läser man NAs debattsidor på internet är det inte svårt att snabbt hitta inte bara misstro utan rätt grova anklagelser.

Samtidigt tas demokratin som självklar. Och vi har fortfarande ett högt valdeltagande i de nationella valen.

Men vem kommer i framtiden att vilja vara förtroendevald? Vem vill bli uthängd i media för att man har skulder? Vem vill bli uthängd för att man kört mot rött? Vem vill bli uthängd för att hon eller han beter sig som väldigt många andra, både de med och utan arbeten med stort ansvar?

Kommer NA hädanefter också granska de hundratals kommunala chefernas ekonomiska situation? Är de administrativa tjänsterna, där man verkligen har hand om pengar, mindre viktiga att granska än de politiska? Hur ser det ut inom journalistiken? Vilka journalister, med det enorma ansvar de har för att redovisa en någorlunda objektiv bild av verkligheten, har betett sig oansvarigt?

När kommer granskningen av landstinget och alla chefer där?

Det är bara att inse att det knappast kommer att ske. Det finns en medial logik där det är "rätt" att avslöja och gräva kring förtroendevalda, medan det är "fel" att göra detsamma kring andra, framförallt de i det egna journalistskrået.

Detta innebär rätt stora utmaningar för demokratin. För vem vill vara förtroendevald om hela livet kan hängas ut? Bara de perfekta, om de nu finns? Eller bara de som är så hårdhudade eller väloljade att de kan skaka av sig obehaget? Eller innebär det döden för den svenska demokratin där vanliga människor kunnat ta förtroendeuppdrag inom politiken?

Vem tar ansvaret för den utveckling vi nu ser, med allt färre som säger att de vill göra de uppoffringarna? Vem tar ansvaret för den sotdöd svensk lokal politik är mitt inne i?

Kommer media att göra det? Knappast.

Reinfeldt vs Sahlin

Statsministern utklassade oppositionsledaren. På varje område var hans svar intressantare och konkretare än hennes. Det hjälpte framförallt inte att hon vid varje möjligt och omöjligt tillfälle ville prata A-kassa. Klimatfrågan - A-kassa. Kärnkraften - A-kassa. Bilkrisen - A-kassa. Kommunal ekonomi - A-kassa...

Det intressantaste ur min synvinkel var ändå hur statsministern totalt krossade oppositionsledaren i klimatpolitik. Han var konkret och kunnig. Hon saknade besked. Jag hade för ett par år sedan aldrig trott detta om en moderat ledare. Men tiderna förändras.

regionfråga

Vilken region ska Örebro tillhöra? Eller kanske: Vilken region ska Örebro leda?

Regeringens beslut i regionfrågan innebar att inga regioner formellt kommer att bildas förrän 2015. Däremot lever frågan i allra högsta grad i olika lokala församlingar.

För Örebro är det intressant hur både Mälarregionen formerar sig och hur Värmland och Dalarna väljer.

Värmland har just för tillfället valt att arbeta mot Västra Götalandsregionen. Men är en region från Stöllet till Falkenberg en reell möjlighet? Borde inte järnvägen mellan Stockholm och Oslo vara den naturliga framtida knytpunkten för en Svealandsregion?

På östra sidan Örebro formerar sig Västmanland och Södermanland kring Stockholm. Viljan att knyta sig till huvudstaden är enorm. Men kommer staten överhuvudtaget att acceptera att en så stor huvudstadsregion formeras? Riskerar det inte att bli en stat i staten där riksdagens nationella makt utmanas av riksdagsledamöterna från en region som är nästan halva Sverige befolkningsmässigt? I vart fall om Uppsala är med.

Och hur ställer sig i så fall Uppsala? Ska man vara med Dalarna och Gävle, eller söka sig mot Stockholm? Det senare vore ju det naturligaste - regionen är ju redan informellt bildad på arbetsmarknadsområdet. Men hur hanterar i så fall den regionen universiteten och sjukhusen?

Så vart ska då Örebro vända sig? Mot mälardalen? Bli den västra utlöparen av Stockholmsområdet? Redan idag pendlar hundratals människor dagligen till och från jobb inom området. Tillväxten kommer att finnas där. Utvecklingskraften också. Men samtidigt riskerar staden att bli den längst bort boende kusinen. Hur mycket av välståndet kommer att kunna sippra ner till oss+

Eller ska vi bli den klart lysande stjärnan i en region med Värmland och Dalarna? Porten in mot Mälardalen? Utvecklingsmotorn för Bergslagen och Svealand? Med ett universitet som utmanar de gamla, som utifrån en kraftposition söker samarbete med de andra lärosätena i regionen? Med de naturliga transportvägarna mellan Stockholm -Göteborg och Stockholm - Oslo gående inom kommunen? Med en unik natur och historia? Fast var finns utvecklingskraften i en sådan region? Hur kommer regeringen att ställa sig till denna Norrland-light sammanslutning?

Oavsett vilket alternativ som i framtiden kommer att beslutas om, är det nog tid att Örebro kommun höjer svansföringen i regionfrågan. Vi har alla möjligheter!

Bonus

Så hoppar då SEBs chefer av sina bonusar. Det är bra.
AMF-pensions ledning verkar vara mer splittrad. Det är inte bra, framförallt borde styrelsen som skapat ett bonussystem som ger ledningen mer pengar och pensionärerna mindre slippa få förnyat förtroende.

Åter kan jag peka på min syn på bonusar överhuvudtaget. De är en styggelse för bolagen, för ägarna, men inte minst för samhället. Bonusarna till ledningen har ibland samma betydelse som fortidens kungliga förläningar. Det är makthavarnas sätt att se till så att vissa undersåtar kommer upp i samma kategorier som man själv.

På det sättet är, eller borde, SEBs beslut vara ett steg i rätt riktning. Man tar bort bonusar och ser till så att det bara är den fasta lönen som bestäms. Det är bra. Och det spelar egentligen inte så stor roll om chefen tjänar 7 eller 9 mille. Men det är provocerande att öka lönen så mycket när alla konjunkturer viker.

Jag tycker regeringen, och finansministern, håller en rätt bra profil i denna fråga. Men man borde verkligen fundera över om det inte genom skattesystemet kunde gå att få bort bonusar överhuvudtaget.

Västergruppen

I förra veckan lämnade oppositionen den så kallade Västergruppen. Gruppen har som uppdrag att ta fram förslag för att utveckla västra Örebro stad i ett läge när merparten av utvecklingen automatiskt ligger på öster.

Det har funnits ett förslag där alla partier varit eniga om att kommunen ska arbeta för olika former av förnyelse av väster. Enigheten har inte varit total. Det finns skillnader kring tankar kring exempelvis Varbergaskogen eller bussgatan mellan Varberga och Oxhagen. Men i huvudsak har man varit överens.

Nu väljer plötsligt oppositionen att lämna samarbetet. Varför? För att det kommit ett antal idéer som man inte ställer upp på? För att gruppen blivit partipolitisk? För att man inte velat göra något.

Så är det inte.

Istället är den stora skillnaden att kommunledningen vill arbeta enligt de antagna demokratiska och genomsynliga riktlinjer som borde gälla allt kommunalt arbete. Skillnaden kan enkelt uttryckas som att vi vill arbeta tillsammans med och genom alla kommunala nämnder och ge deras ledamöter möjlighet att vara med och påverka och därmed också ge örebroarna möjlighet att vara med. Oppositionen vill gå utanför detta. De vill att gruppen (eller ett kommunalråd...) ska kunna peka med hela handen och tvinga igenom gruppens förslag direkt i förvaltningarna, utan att nämnder och medborgare ska få vara med och tycka.

När vi tillträdde pekade vi på att vi ville arbeta öppet, ärligt och tydligt. Just tydligheten i skillnaden mellan vår öppenhet och oppositionens slutenhet har sällan varit mer tydlig än efter västeravhoppet.

Nytt läge

På riksplanet skiljer det nu mycket lite mellan blocken. Socialdemokraterna tappar kontinuerligt i stöd och är snart nere på samma nivåer som förra valet. Förhoppningsvis fortsätter den utvecklingen.

De två stora partiernas ledare har tidigare haft ungefär samma stöd. Nu har Fredrik Reinfeldt ryckt ifrån Mona Sahlin. Många fler inser idag att Reinfeldt är en bättre ledare än Sahlin.

Vad innebär detta för Örebro? Allt talar idag för att den fempartikoalition som styr kommer att få förnyat förtroende. Följer man rikssiffrorna är det inget tal om att det kommer att bli fallet. Men i Örebro är flera av koalitionens partier starkare än nationellt. Det innebär ett än starkare läge.

Ytterligare en mandatperiod med koalitionen skulle innebära en styrka för demokratin och en möjlighet för Örebro. De förändringar som skett, med ett ökat medborgarfokus, med en tydlighet i kommunens uppdrag och mål och med en majoritet som vet vad den vill och gör det man fått uppdrag för, behöver ytterligare ett antal år på sig för att sätta sig. Demokratin vinner på om det visar sig att ett parti inte kan abonnera på makten, och att administrationen därmed blir mindre uppfostrad i ett sätt att tänka, d.v.s. mer neutralt demokratiskt.

För demokratin och örebroarna vore detta det bästa.

Många nya örebroare

SCB kom med sina siffror på inflyttningen till Örebro i veckan. Visar sig att vi ökar mer än 1800 personer. Det är bra för Örebro men ännu bättre för länet. Hade inte Örebro ökat så mycket så hade länet totalt sett minskat sin befolkning. Hade Örebro ökat lika lite(...) som Västerås hade det varit ett bekymmer för länet.

Men Örebro ökar mycket. Både genom inflyttning från resten av Sverige, genom inflyttning från andra läner, genom inflyttning från resten av länet och genom födslar. Det är bra.

Det visar också att den bild som allmänheten har av Örebro blir allt mer positiv. Örebro är en bra stad och en bra kommun. Här finns jobb, en vacker stad, idrott i Sverigeelit och med stor bredd. En fantastisk kultur, en natur som är unik. Här finns handel och mötesplatser. Här finns ett av Sveriges intressantaste universitet.

Och här finns en kommun som ger förutsättningar för fler att förverkliga sina liv. De senaste två åren har det hänt massor i Örebro. 2009 kommer det, trots konjunkturnedgång och internationell dysterhet, att hända än mer positivt för oss örebroare och alla andra som vill flytta hit, turista här, konferera och mötas eller bara har vägarna förbi.

Örebro är ändå rätt fantastiskt. Det är lätt att vara stolt örebroare!

Gnäll från Stoppalliansen

Idag har oppositionen begärt att återremittera programmet om stadens torg. Varför? Det officiella skälet är ekonomin. Men den har aldrig varit intressant förut. För två månader sedan beslutade samma partier att göra om sin budget och lägga ut hundratals ofinansierade investeringsmiljoner för att, som de sade, värna jobben. Nu gäller inte det. Nu menar de istället att frågan om hur många miljoner som fastighetsägarna kommer att lägga är avgörande, är det tre eller fem miljoner? Man kan fråga sig varför det i ena stunden är enkelt att finansiera 500 miljoner, och i nästa omöjligt att finansiera fem? Man kan fråga sig om varför det inte duger med att såväl ansvarigt kommunalråd som programchefs uppgifter duger?

Svaret är naturligtvis politik.

Vänsterpartierna vill inte acceptera att det finns en kommunledning som kan och vill driva en offensiv politik för en stadsförnyelse.
Stoppalliansen vill för allt i världen stoppa, stanna och förstöra för örebroarna. Partipolitikens egenintressen tar över värnet av örebroarnas angelägenheter.
Gnäll- och stoppolitikens enda mål är att sätta käppar i hjulet för kommunledningen och den politik vi vill föra. De använder möjligheterna till minoritetsåterremisser flitigt.

Det är synd för Örebro och örebroarna.

Tvär(s)nytt bekänner färg

(S)VT (den oberoende TVn...) bekänner färg. Till och med högste chefen klarar inte av att skilja mellan den objektiva journalistiken och den påverkade. Först valde en journalist att följa vänsterpartiernas namnsättning av koalition Örebro, och menade att vi var en "högerallians". Sedan tog chefen ställning för att miljöpartiet var medlem i alliansen.

Båda dessa uttalanden pekar på det bekymmer som jag redan tidigare redovisat. Den mediala kanal som borde vara objektiv är ofta den mest subjektiva. Om det beror på födsel, ohejdad vana eller att de politiska rötterna hos journalisterna finns till vänster och man därmed har lättare att lyssna med vänsterörat låter jag vara osagt.

Det finns en möjlighet till. Det är att Örebro är så genomsocialdemokratiserat att även journalisterna "tänker" socialdemokratiskt. (S) har tolkningsföreträde. Den risken är uppenbar. Även vi politiker oavsett politisk färg tänker mer socialdemokratiskt än i många andra kommuner.

Men det blir ett allvarligt bekymmer för både samhället och demokratin om membranet mellan ren partipolitik och statligt finansierad journalistik blir för tunt.

Trist partipolitik i lågkonjunkturens spår

Regionrådet i Örebro går in i raden av lokala företrädare som kräver att regeringen ska ge extrapengar till kommunerna för att vi ska klara lågkonjunkturen. Man kan ha förståelse för det. Men det finns för många tecken på att det nu håller på att bli mer partipolitik och mindre realpolitik av detta.

Örebro kommun kommer att få jobba för att få budgeten att gå ihop 2010 om inget mycket positivt sker när det gäller konjunkturläget. Men de knapppa två procenten som detta gäller är något som vi egentligen ändå borde göra. Vi måste kunna hantera både upp- och nergångar i konjunkturer men framförallt vad gäller behovsförändringar.

Antalet elever i skolan minskar, såväl i grund- som gymnasieskolan. Det måste synas i kostnadsläget.

Antalet äldre i behov av kommunal omsorg ligger still eller minskar svagt. Det måste också synas.

Den som läser Sveriges Kommuner och Landstings lilla skrift "Välfärdsmysteriet" (och det borde fler göra innan man begär extra pengar) kan se att kommunernas i princip kostnader ökar vare sig behoven minskar eller ökar. Det är ett stort bekymmer. Vi måste bli bättre att hantera behovsförändringar både uppåt och nedåt.

Det staten borde göra, istället för tillfälliga bidrag som bara riskerar att stoppa förändringstrycket, är att bestämma vad som är statens och kommunernas roll. Jag kommer att upprepa detta envist till dess det gör resultat.

Men om det blir partipolitik av detta riskeras allt. Det borde även en regeringssamordnare tänka på.

Ökande ekonomiska utmaningar

I tisdags förberedde kommunstyrelsen ärendet om förändrad budget 2009 och budgetförutsättningar för åren 2010 - 2012. Vi visade på att Örebro kommun har en stabil ekonomisk bas och att de förändringar som nu krävs är inom rimlighetens ram.

Samtidigt valde vi att för budgetförutsättningarna ha en än mer negativ syn på verkligheten än vad Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hade i sin prognos i december. Vi reserverade ytterligare 20 miljoner kronor som buffert för än större försvagningar.

Idag kom SKLs senaste prognos. Den är än mer dyster än de tidigare. Man skriver ner skatteprognoserna ytterligare. 2009 blir mer besvärligt, men framförallt 2010 blir det mörka året i denna konjunkturcykel. En snabb genomräkning visar att detta kan komma att innebära ytterligare 100 miljoner kronor i omvandlingskrav för kommunen.

Är det en katastrof? Är detta den djupaste krisen sedan 1930-talet? SKL är tydlig i sin analys. Svaret är nej. Denna svacka är för Sveriges del inte djupare än krisen i början på 1990-talet. Det finns andra länder som har större problem, och för världen är denna totala konjunkturnedgång unik. Men det har funnits liknande kriser tidigare.

Det finns både mörka och ljusare sidor i en kris. När intäktsökningen avtar ser allt mörkt ut. Men samtidigt innebär en lägre ränta, lägre prisökningar och lägre löneökningar lindring.

Det gäller att i dagsläget hålla huvudet kallt, och agera med eftertänksamhet, vishet och förstånd för att försvara välfärden och bruka skattebetalarnas pengar på bästa sätt. Idag, som alltid.

Stötta inte amerikanska bolag

Socialdemokraterna försöker nu få svenska staten att gå in med miljardbelopp för att stötta SAAB. De undviker nogsamt att prata om att ett sådant stöd egentligen går till ett av de största multinationella bolagen som har sitt säte i USA.

De undviker också att prata om vad pengarna skulle användas till och hur länge de skulle räcka. SAAB går enligt uppgift med 500 miljoner i förlust i månaden. 5.000.000.000 kronor räcker ett knappt år. Till detta kommer utökade kostnader för slutframtagande av de nya bilmodeller som ligger i pipelinen.

SAAB har gått back de senaste 18 åren. Finns det någon som tror att svenska staten skulle vara bättre att ta fram och sälja bilar än GM? Knappast. De pengar som staten i så fall skulle satsa kommer att vara borta fortare än kvickt. Och när de är slut står staten i alla fall med alla avvecklingskostnader och alla arbetslöshetskostnader.

Det finns många skäl för staten att tänka över sitt uppdrag och vad det innebär att värna skattebetalarnas pengar. Det borde även oppositionen göra.

Saknad

Har inte varit aktiv på bloggen på ett tag. Det finns orsaker till detta. Kan uttryckas som följer:

Saknad

kärnkraftsuppgörelse

Så har de fyra allianspartierna träffat en överenskommelse kring kärnkraften. Rätt salomonisk må man säga. Inte fler reaktorer, ingen ersättning för Barsebäck. Men möjlighet att förnya de som redan finns och bygga nya när de nuvarande blir för gamla.

Det finns väl få som kramar kärnkraft. Riskerna för attentat och problemen med slutlagring finns fortfarande. Problemen med produktion av material till kärnvapen finns också ständigt närvarande.

Men klimatkrisen måste få oss alla att tänka om. I min prioriteringsordning kring vilka energislag som först måste fasas ut ligger inte kärnkraften först. Kol, olja och fossilgas - i den ordningen - ligger före kärnkraften.

Kärnkraftsutbyggnaden får inte heller påverka de andra alternativen. Besparingspotentialen är enorm. Ny teknik inom sol, vind och vågor skapar förhoppningar. De måste ha nödvändigt stöd. Men än är vi inte där.

Därför välkomnar jag uppgörelsen. Min största oro är att de sista strömmande vattnen därigenom tystnar. Än mer elcertifikat utan undantag för vattenkraft kan komma att innebära dödsstöten för den biologiska mångfalden i de få kvarvarande fria bäckarna, åarna och älvarna. Vattenkraftsutbyggnadens tid måste vara över.

Bankakut

Staten har beslutat att stötta bankerna med ytterligare 50 miljarder för att få igång utlåningen. Eftersom bankerna har ett kapitaltäckningskrav så innebär det att bankernas lånemöjligheter utökas med 500 miljarder. Det är bra.

Ett av de största problemen med ekonomin nu är just lånemöjligheterna. Även om det finns behov och finns intjänandeförmåga så erbjuder bankerna antingen för dåliga villkor, eller inga lån alls. Förhoppningsvis innebär detta att hjulen börjar snurra.

Ett annat, långsiktigare, problem är vad denna kris egentligen säger om bankerna och bankernas ledningar. Har de senaste årens storvinster byggts på stabila grunder, där goda bankmän gjort goda avvägningar och därmed fått goda ersättningar? Eller har de byggts på luftslott, övervärderade papper och fastigheter och på spekulationsbubblor?

Bankernas centrala roll i samhället bör säkerligen utvärderas under de kommande åren. Kanske det är dags för en "Sparbanksrevival" där vi får en bank som är mer av en kooperation (kanske Swedbank återgår från att vara ett aktiebolag som vilket som helst, till ett bolag där spararnas och låntagarnas intressen sätts i centrum - omöjligt men en intressant tanke) - som en motvikt till de andra bankerna som både kan och ska väga andra intressen tyngre.

Örebro Hockey

Örebro Hockey vann i går. Knappar in på Tingsryd i toppen.

Jag hade tippat förlust i tippakampen mot ordföranden Falander. Varför då? Hockeyhatare?

Jag måste erkänna att mitt hjärtelag i hockey är Brynäs ända sedan jag som kolt sprang runt i Sandviken. Jag måste också erkänna att jag tycker att hockeyn tyvärr allt mer blivit kamp och allt mindre spel. Det gamla Sovjetunionen med Michajlov, Krutom och Makarov är i detta perspektiv tyvärr bara ett minne.

Men det är mycket bra att Örebro Hockey vinner och vinner mycket. Framförallt för att det sporrar barn och ungdomar till engagemang. Bra för bilden av Örebro. Roligt för alla tusentals supportrar.

Men det är ju inte roligt om vi tippar lika varje gång. Nån får ta på sig spridningen...

Så grattis till denna seger, Örebro Hockey, och lycka till på vägen mot alla andra!

Bonusar i USA

President Obama ryter till mot bonushysterin. Det är bra. Jag har själv på denna blogg under en längre tid skrivit kring bonusar. Men det som stör extra just nu är ju att bonusarna betalas ut även när hela sektorer krisar.

Jag tror på att goda insatser ska belönas. Höga löner är inte fel. Det är inte mer fel att bli rik på att kunna leda ett företag, än att leda ett fotbollslag, snarare tvärsom.

Men ersättningarna måste vara motiverbara. Miljonlöner är OK. Men när ersättningen dels inte hänger samman med någon form av värdering av arbetet, dels kan tas ut även när bolaget går dåligt, då är något allvarligt fel. Det vore bättre om man kunde utforma skattesystem på sådana sätt som gör bonusar ointressanta ur en skattemässig synvinkel.

Det har president Obama gjort. Men även finansminister Borg i diskussionerna kring bankerna. Det är bra.

Är politik bara ett (s)pel?

På gårdagens kommunfullmäktigemöte handlade det mesta om en diskussion kring en interpellation. Interpellationen kom från oppositionens största parti och handlade om hur vi som kommunledning ska hantera jobbkrisen (som ännu inte finns men som tyvärr troligen kommer). I diskussionen förde oppositionsföreträdare gång efter gång fram behovet av samsyn och att det inte handlade om partipolitik utan en gemensam syn för örebroarnas bästa.

Jag delar den synen. I ett allvarligt läge är det viktigt att vi i så många frågor som möjligt hittar gemensamma lösningar. Det kan handla om hur vi omfördelar resurser inom kommunen, från en viss typ av investeringar till en annan, eller från ett verksamhetsområde till ett annat, eller hur vi hanterar behoven av effektiviseringar och rationaliseringar. Detta påpekades också av både mig och andra koalitionsföreträdare under debatten.

Tyvärr verkar sökandet efter samförstånd från (s) bara vara just ett (s)pel. Samtidigt som man i fullmäktigesalen talar om samförstånd, skickar man ut brev till de lokala företagen, där det inte alls talas om samförstånd, utan snarare om konflikt. Det är två helt olika agendor, två helt olika sorters politik, två helt olika förhållningssätt till krishantering.

För mig blir det respektlöst mot demokratin, om högtidsorden i fullmäktigesalen inte har bäring i den konkreta politiken.

För mig blir det också respektlöst mot kommuninnevånarna, om det bara är låtsaspolitik som bedrivs i fullmäktige och kommunstyrelse där oppositionens enda vilja är att hitta konfliktpunkter.

För mig blir det också respektlöst mot de andra partierna i Örebro när man i offentlig debatt säger en sak, och i det fördolda gör något annat.

Jag tror ändå på att vi i detta läge behöver öppenhet och fortsatta samtal. Därför kommer vi även i fortsättningen att bjuda in till överläggningar kring dessa allvarliga frågor. Men tron på att oppositionen verkligen vill bidra, har fått sig en törn.

ÖSK - Mexico 1-0

I nattens match mot Mexico fick de två ÖSKarna spela. Naturligtvis vann Sverige denna kamp. Alvbåge höll nollan med Anttonens både stjälp och hjälp. I första höll Anttonen på att bidra till ett Mexicomål men i andra räddade han på mållinjen.

ÖSK går en intressant vår till mötes. På lördag är det första testmatchen. Ser fram emot året!!!

Avslut på en lång debatt

Nu har vi avslutat debatten om hur kommunen ska hantera den kommande arbetslösheten. I mitt avslutande inlägg sa jag ungefär så här:

Vi som är politiker har två olika uppdrag.

Ett är att se och förmedla den ofta besvärliga sanningen: Finanskrisen och dess följder. Lågkonjunkturen och hur den påverkar oss alla. Arbetslöheten och det viktiga att se varje enskild människa bakom arbetslöshetsstatistiken. Den lägre tillväxten som ger kommunen mindre pengar de kommande åren än vad vi räknat med.

Ett annat är att inte förmörka, utan att ge hopp: Örebro har ett gott utgångsläge. Vi har en stabil ekonomi som ger oss förutsättningar att hantera kommande utmaningar. Vi har en handlingsberedskap för att möta dessa utmaningar i god tid. Vi vet att vändningen kommer. Vi kan förändra, tillsammans.

Jag skulle vilja citera Barack Obamas installationstal, något förändrat:

Våra utmaningar må vara nya. Verktygen vi har för att bemöta dem må vara nya. Men de värderingar som vår framgång vilar på - ärlighet och hårt arbete, mod och rent spel, tolerans och nyfikenhet, lojalitet och stolthet över vårt lokala samhälle - de är gamla. De är sanna. De har utgjort den tysta framgångskraften genom vår historia. Vad som alltså krävs är en återgång till dessa sanningar. Vad som krävs av oss nu är en ny och ansvarsfull era - att varje örebroare erkänner att vi har skyldigheter gentemot oss själva, vårt samhälle och världen, skyldigheter som vi inte motsträvigt accepterar utan snarare gladeligen antar, trygga i förvissningen om att det inte finns någonting som är så tillfredsställande för själen, eller så utmärkande för vår karaktär, som att ge allt för att lösa en svår uppgift.

Jag är stolt över att vara ledamot i Örebro kommunfullmäktige. Stolt över att vara ledare för en kommun som ärligt kan säga till örebroarna: Vi kommer att klara av den här krisen tillsammans, vi kommer att göra allt som står i vår makt för att försäkra oss om att krisen blir så lindrig som möjlig. Stolt över att vi här i fullmäktige någon gång kan samlas över blockgränserna för ett gemensamt mål.

Vi kommer att klara av detta, vi förtroendevalda, tillsammans med örebroarna!

Inga regioner

Regeringen har beslutat att ta det lugnt i regionfrågan. Förutom Halland och Gotland ska inga nya regioner bildas förrän efter 2014. Det är bra. Jag fascineras så mycket över de många lokala politiker som lägger ner enorma arbetsmängder på regionfrågan. Till vilken nytta? Varför?

Är det för att väljarna kräver det? Knappast. Jag har inte hört en enda säga att det är en viktig fråga.

Är det för att behoven måste lösas av regioner? Möjligtvis när det gäller sjukvård. Men det kommer i så fall att innebära att det lokala beslutsfattandet över till exempel lokala lasarett försvinner. När Örebro går in i ett regionsamarbete så stänger man också Lindesbergs lasarett och minskar Karlskoga. Det borde landstinget redan gjort men inte orkat.

Och infrastrukturen? Jag menar att infrastruktur är ett statligt uppdrag. Men frågorna ska hanteras på så låg nivå som möjligt. Stadstrafiken av kommunen. Länstrafiken - eller egentligen arbetsregionstrafiken - av länet eller regionen och resten av staten. Det behövs egentligen inga nya regioner för detta.

Arbetsmarknaden? Är ett i huvudsak statligt uppdrag och borde bli än mer statligt när staten bestämmer att man ska söka jobb i hela landet.

Universiteten? Det visar sig att universiteten (även de framtida ihopslagna) inte stämmer överens med de nu föreslagna regionerna och då kan man fråga om det är ett bekymmer eller inte.

Men: Det viktigaste är att staten borde sätta ner fötterna när det gäller Stockholms framtid. Får Stockholm bilda region med någon annan eller ska staden vara en region för sig? Jag tror att det sistnämnda kommer att gälla och i så fall förändras resten av den mellansvenska regionindelningen.

Förresten är Sverige i ett europeiskt perspektiv stort som en normal europeisk region...

Kvalitetsgarantier

Nerikes Allehanda gör en bred uppföljning kring beslutet om kvalitetsgarantier. Hittills har upplägget varit att de inte kan garanteras, att om man inte når garantin så blir det inga påföljder, att politikerna inte begriper och att det bara är mer resurser som kan hjälpa problemen.

Samtliga påståenden måste kommenteras.

Påståendet: Kvalitetsgarantierna är ingenting eftersom de inte är garantier och bara beskriver det vi ändå måste göra enligt lagar och regler (ungefär som oppositionen menar).

Svar: Ett av de största problemen under Örebro kommuns tidigare ledning var att ingen följde upp vad som gjordes. Målen var många men uppföljningen saknades. Det som vi som kommunledning gör nu är att vrida hela den kommunala organisationen från oppföljda mål till uppföljning, utvärdering och återkoppling. Kvalitetsgarantierna är en del av detta enorma arbete. När oppositionen, liksom Nerikes Allehanda hittills, menar att garantierna bara är en beskrivning av vad som ändå måste göras, har de glömt det som varit. Är det någon som kan beskriva kunskapsuppföljningen i skolan före 2006? Eller kvaliteten i äldreomsorgen? Vet någon om hur ofta de äldre fick gå ut 2004? Hur lång tid bygglovet tog 2003? Kvalitetsgarantiernas viktigaste uppgift är att tydliggöra ansvaret för verksamhetens kvalitet.

Dessutom tydliggör de medborgarperspektivet. Den tidigare kommunledningen hade ett mycket tydligt organisationsperspektiv. Deras huvuduppgift var att se till så att organisationen Örebro kommun fungerade. Hur kvaliteten på de levererade tjänsterna var blev en nedprioriterad fråga. Vi har ändrat på det. Medborgaren är central i allt det kommunen gör. Organisationen får anpassa sig efter medborgarens behov, inte tvärsom.

Påståendet: Det blir inga påföljder.

Svar: Det är i och för sig riktigt. Det är olagligt och därför omöjligt att ge individuella ersättningar när kommunen sviker. Men när garantierna redovisas och det blir tydligt vilka som lyckas och vilka som inte klarar av att ens komma upp i den nödvändiga kvalieten är det troligen en än viktigare förbättringsåtgärd än en individuell ersättning. Men jag är inte ovillig att införa individuella ersättningar när kommunen sviker givna löften och det inte finns hållbara skäl för löftesbrottet.

Påståendet: Politikerna har bara satt mål tagna ur luften och begriper inte hur det är på golvet.

Svar: Garantierna har varit ute på en bred remiss. Politiker och tjänstemän ute i organisationen har fått tycka och lämna förslag. Systemet har provkörts under ett år. Det är få beslut som har denna enormt ambitiösa genomgång innan igånsättning.

Påståendet: Bara vi får mer resurser så klarar vi vårt jobb, men det är mer resurser som är lösningen.

Svar: I dagens tidning redovisas ett äldreboende och bekymren där. Är detta boende representativt för alla kommunens äldreboenden? Tillåt mig tveka. Jag har varit runt till de flesta kommunala verksamheter. En del fungerar bättre, en del sämre. Det finns flera skäl till detta. Resurstilldelningen är inte ett sådant skäl eftersom resurserna fördelas efter en likartad mall. Istället handlar det mycket om hur ledningen fungerar, och hur denna ledning lyckas kommunicera med personalen kring de viktigaste sakerna i uppdraget. En av de tydligaste skillnaderna är verksamheter där ledningen säger ungefär så här: "Visst kunde vi behöva mer pengar, men nu har vi det här och gör vårt bästa med det" och de som säger: "Bara vi får mer pengar så löser sig allt. Men nu går det inte." De förra klarar sig bättre och har ofta en god verksamhet. De senare har ofta klara kvalitetsbrister.

Pengar är inte allt, ibland inte ens det viktigaste, för att förbättra kvaliteten. Om vi återgår till vården om de äldre, kostar den i Örebro mer än genomsnittet. Men är kvaliteten för det bättre? Kostnaderna per omsorgstagare ökar årligen, men ökar kvaliteten?

Kvalitetsgarantierna är en av de viktigaste enskilda åtgärderna för att klara av kommunens långsiktiga välfärdsarbete.

Talgoxen

I morse när jag var ute och fordrade får och hästar sjöng talgoxen för första gången. Morgonen var mulen men ljuset nytt. Gråheten förändras, himlen lyfts allt högre över trädtopparna.

Åkte till Stockholm i onsdags kväll. Sprang som vanligt mellan möten hela dagen. Dagen avslutades med kommunstyrelse, presskonferens och snabbpromenad till centralen.

På perrongen fanns människor som som vanligt oftast såg nedåt. Järnvägsspåren låg där de alltid legat. Gruset på perrongisen såg vintergrått ut.

Om man vände blicken uppåt blev det något annat. Den klara himlen hade fortfarande en underbart havsblå nyans. Vårens första anlöpare berättade ordlöst att det är en annan tid i antågande.

Och talgoxen!

Sjukvårdsavtal igen

Vänsterpartierna fortsätter att göra sak av att jag tagit ansvar som "arbetsledare" för alla kommunalråd. Det har man all rätt att göra. Båda partierna har en principiell hållning där man menar att ingen ska kunna använda annan primärvård än den som landstingen ger. Förutom detta måste även de fundera över följande:

Under 2007 hade 2/3 av kommunalråden problem med hälsan som kan relateras till arbetet. På vilken annan arbetsplats skulle en sådan arbetssituation accepteras utan åtgärder? Den som menar att man som politiker ska ha precis samma situation som alla andra anställda kan ju fundera på hur de som arbetsgivare skulle hantera en chef som inte vidtog åtgärder om mer än hälften av de anställda hade hälsoproblem relaterade till jobbet. Chefen skulle knappast få förtroende för sitt arbete.

Men framförallt för vänsterpartiet är demokratisynen grumlig. De tror att demokratin värnas genom att politiker ska ha samma villkor som "vanligt folk". De tar varje möjlighet att slå mot politiker när det gäller arvoden eller andra förmåner. Jag menar att detta undergräver hela den representativa demokratin. Deras politik leder inte till mer demokrati utan mindre. Istället för att fler engagerar sig i politiken, kommer den att leda till ett lägre engagemang. Istället för makt till de förtroendevalda, kommer den att leda till ökad tjänstemannamakt, demokratin ersätts av teknokrati.

Om vi kunde skriva ett sjukvårdsavtal för alla kommunens anställda, som jag tycker att vi i vart fall kunde utreda, kanske de korta sjukskrivningarna skulle minska med 10 %. Det innebär både att nästan 100 personer om dagen kunde arbeta istället för att vara sjukskrivna. Det innebär också att kommunen på längre sikt kunde spara pengar på att ha folk i arbete istället för i sjuksängen. Då är frågan om principerna är viktigare än att folk ska få vara friska. Den frågan borde vänsterpartierna få svara på - offentligt.

Stödpaket

Det finns rätt många som menar att staten ska ge stödpaket till kommunerna. Sveriges Kommuner och Landsting har skrivit brev till regeringen. Ett antal socialdemokratiska oppositionsråd och kommunalråd likaså.

Det finns rätt många problem med ett sådant synsätt. Varför ska kommuner som fortfarande går med överskott (de flesta) få pengar? Varför ska misskötta kommuner som går med underskott få pengar? Vem vill egentligen ha tillfälliga pengar - innebär det inte bara att vi står med alldeles för höga kostnader antingen när konjunkturen inte vänder, och därför måste ha nya "tillfälliga" bidrag från staten, eller när den vänder och vi måste säga upp folk trots att det går bra för kommunerna.

Det vore bättre om staten ställde i ordning spelreglerna för kommunerna så att vi fick långsiktighet och tydlighet om vem som ska göra vad.

Några exempel:

1) Kör över LSS-utredningens undermåliga arbete och förstatliga hela LSS.
2) Skrota medfinansieringen av nationella investeringar och återför de pengarna till kommunsektorn.
3) Återförstatliga arbetsmarknadsåtgärderna.
4) Skrota sanktionssystemet inom äldreomsorgen, rättsosäkert, odemokratiskt och ineffektivt.
5) Fortsätt att sänka arbetsgivaravgifterna över hela arbetsmarknaden.

Det vore bättre för alla.

OBAMA

Jag undrar hur många miljoner bloggare som kommer att skriva något om Barack Obama idag. Jag lär inte vara ensam.

jag lär inte heller vara ensam om att tycka att hans installationstal var fantastiskt. Några korta kommentarer och lärdomar:

Obama talar till starka, självständiga amerikaner, stolta över sitt land och över sin historia. Han talar till människor som vet att de kan. Han talar till människor som inte behöver statens hjälp med annat än att ge alla samma förutsättningar att lyckas med sina egna livsval.

Obama talar utan att försöka dölja fakta. Det är tuffa ord (inga bortklemade har byggt USA, typ) och hårda tag. USA byggs av de som arbetar, de som arbetar mycket och som sätter en ära i att vara bäst, störst och vackrast. Arbetet sätts i centrum, arbetet för nationens ära och för att mångas gemensamma arbete blir större än de enskilda delarna.

Obama talar om att vara ödmjuk i kontakterna med andra. Men ödmjukheten bygger på en visshet om den egna styrkan och de egna förutsättningarna. Förhandlingar bygger på att man vet vad man står för och på, och också vad man vill uppnå. Men handen är nu uträckt till resten av världen.

Obama talade om förändring. Både stat och marknad måste ständigt ses över. Marknaden måste ha statens öga ständigt på sig. Och staten måste hela tiden förändras så att bara det som fungerar finns kvar.

Obama talade om hopp. Vi ska visa våra barnbarn att vi inte vek när världen stod inför svåra prövningar.

Obama talade om nåd. Som kristen tycker jag det är fascinerande att den kristna tron, etiken och moralen får ta en sån stor plats i installationen. Det är bra!

På alla dessa punkter har vi i Örebro rätt mycket att lära. Vi måste bli stoltare över vår stad, vår kommun och framförallt över oss själva och våra möjligheter att själva skapa vår framtid. I detta är USA och Barack Obama ett föredöme.

På väg mot höger

Folkpartiet på riks blir allt tydligare Sveriges högerparti. Partiledaren går nu i spetsen för ökad rustning. Det är långt från de gamla socialliberala idealen. Jag har fortfarande valaffischen "Kanonen eller plogen?" på näthinnan där de frisinnade väljer plogen.

Rikspartiets högersväng denna gång motiveras av att Ryssland är opålitligt. Är det något nytt? Och är det någon som tror att ökad rustning skapar en fredligare värld?

Bakläxa Björklund.

Ekonomisk kris

Såg i går en intressant dokumentär om USAs ekonomiska bekymmer. Statsskulden är ofattbara 8 700 000 000 000 dollar. En ofattbar summa, byggd under många är med små eller större budgetunderskott.

Det intressanta med programmet var tillbakablickarna kring varför budgetunderskottet uppkommit. En del beror på minskade inkomster. Det är framförallt de republikanska presidenterna som sänkt skatter.

En del beror på ökade utgifter. Olika krig har kostat pengar. Men även privat konsumtion byggd på offentliga krediter och offentlig konsumtion har överstigit budgetutrymmet.

En del beror på ökade statliga utgifter utan täckning i inkomstökningar. Under bland annat krisperioder har staten gått in och ökat sina utgifter för att klara konjunkturen.

Vad har då detta lett till? Som synes - ett gigantiskt underskott. För att klara underskottet skulle USA behöva dubbla skatteuttaget, från ca 20 till ca 40 %. Vem tror på det? Eftersom det inte kommer att ske kommer underskottet att växa till dess det blir ohanterligt och det blir en gigantisk finanssmäll

Vad lär man sig då av detta?

Risken är stor att vi i dagsläget tror att vi genom att öka de offentliga utgifterna kan klara av den ekonomiska krisen. Men lärdomen är att det kanske blir bra på kort sikt men att man på lång sikt binder ris åt egen rygg.

Det socialdemokraterna nu försöker få människor att tro på liknar rätt mycket det republikanska sättet att styra USA. Öka kostnaderna på kort sikt utan att veta vad som händer nästa år... Jag tror mer på att hålla koll på både inkomster och utgifter.

Gräddfil

Nerikes Allehanda och Tvärsnytt menar att det avtal som tecknats med läkargruppen om tillgång till akut hjälp via telefon, är en gräddfil till vården. Så kan det säkert uppfattas. Samma gräddfil omfattar tusentals andra människor. Ensamföretagare (vet om en enkel frisör), småföretagare och större företag har alla tillgång till samma service.

Man kan anse att vi politiker inte ska gå utanför den offentliga servicen som landstinget ger, att vi politiker ska städa framför egen dörr först. Den synen ska respekteras, men jag delar den inte. Kommunen kan inte ta ansvar för landstingets problem. Vi har att hantera den situation som vi befinner oss i.

Man kan också mena att vi politiker inte ska ha andra förmåner än andra anställda. Problemet med det är att vi inte ens har samma förmåner. Alla kommunens anställda har någon form av avtal kring friskvård och förebyggande hälsovård. Det skiljer mycket mellan olika förvaltningar men alla omfattas. Kommunalråden omfattas inte av detta.

Man kan mena att politiker ska ha det som människor har mest. Men även det är svårt att hålla med om. Vilka människor ska vi ha det som? Ska en politiker inte få tjäna mer än den lägst avlönade, eller ett genomsnitt av de anställda? Ska politiker därmed gå utanför den gängse uppfattningen om att lönen (eller arvodet) hänger ihop med ansvar, befogenheter och makt? Vilken påverkan på demokratins spelregler får ett sådant synsätt? Tror förespråkarna för detta att politiken och demokratin blir starkare när ledande tjänstemän har helt andra förutsättningar än de som borde vara deras chefer, d.v.s. politikerna?

Jag har varit politiskt aktiv i 20 år precis. Jag har sett förändringarna i hur offentlig en politiker är, hur mycket mer personbunden media blivit och hur allt mer kretsar kring person och konflikt och allt mindre kring långa och djupare politiska resonemang. Trycket på den enskilda politikern blir allt större. Priset för ett politiskt engagemang allt högre.

Frågan är vilka som i framtiden, om denna trend håller i sig, kommer att vilja ta politiska uppdrag. Jag är allvarligt oroad.

Strandskydd

Regeringens beslut om strandskyddet markerar ytterligare en vändpunkt för en svensk tradition av att värna natur och biologisk mångfald. Tyvärr markerar den också ytterligare ett folkpartistiskt svek mot en del av den politik som varit vägledande för partiet sedan det grundades för 105 år sedan. Det var liberaler som i början av 1900-taletvar med och grundade Svenska Naturskyddsföreningen. Det var liberaler som samtidigt drev fram besluten om de första nationalparkerna. Det var liberaler som på 1950-talet drev frågan om strandskydd. Det var liberaler som på 1960-talet drev fram Naturvårdslagen och som startade arbetet för den svenska miljöskyddslagstiftningen. Det var liberaler som drev fram beslutet om nationalälvarna. Det var den liberala regeringen Ullsten som startade det moderna naturskyddet.

Regeringen Reinfeldt har många fördelar. Men naturvården har ständigt hamnat i strykklass. Anslagen för köp av områden som behöver naturskydd har minskats. Skogslagstiftningen har gjorts om till en exploateringslag. Vargen är snart fredlös igen. Och nu försvinner strandskyddet.

Jag är kommunpolitiker. Då borde väl jag, som Stig Fredriksson (v) i Fagersta, slåss för att det är vi i kommunen som ska bestämma var man ska få bygga, oavsett om det är vid vatten eller på berg. Men det gör jag inte.

Det finns frågor som ska avgöras lokalt. Men det finns också frågor som absolut inte ska avgöras lokalt. Strandskyddet är ett sådant. Strandskyddet är en både nationell och internationell angelägenhet. Nationell, därför att såväl biologiskt mångfald, som allemansrätt och friluftsliv är frågor som är större än kommunen. Internationell, därför att även klimatfrågan kommer att påverka strandskyddet.

Som f.d. forskarstuderande inom miljörättsområdet med inriktning på hur man med en nationell lagstiftning bevarar den biologiska mångfalden kan jag med eftertryck säga att kommunen i 999 fall av 1000 är en för liten plats för att värna den biologiska mångfalden. Arternas möjlighet att överleva är nästa alltid beroende av system som är gränsöverskridande. Det gäller inte minst vatten.

Tyvärr är markägarintressena i regeringen alldeles för starkt företrädda. Den ideella naturvårdens intressen hade tidigare en förespråkare i Folkpartiet i alliansen, liksom miljöpartiet hade samma roll bland de rödgröna. Men Folkpartiet har svikit alltför många gånger. Vi gröna liberaler har ett stort jobb att göra, internt i partiet och ut mot medborgarna.

Nu är det dags att börja blogga igen! 2009 kommer att bli ett mycket intressant år.