Nerver

Sitter i Jämtland när ÖSK spelar hemma mot Hammarby. Det finns få saker som är så enerverande. Jag har båda döttrarna på plats på mina två platser. Får både sms och telefonrapporter. Kan konstatera att ÖSK förlorat minst fyra poäng på dessa två matcher. Jag hoppas verkligen att Boström/Axén kan klara av att dra laget vidare i allsvenskan nästa år. Tror att deras sätt att tänka och träna och spela fotboll har framtiden för sig. Med lite mer självförtroende hade ÖSK redan i år kunnat haka på topp fem/sex. Tio poäng till hade kunnat skördas. Fyra mot Hammarby, två mot peking, två mot Djurgården, typ.

Men nästa år smäller det.

En predikan 13 juli 2008

Matt 7:13
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.

Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

---

Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.

Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.

Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.

Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.

I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.

Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.

Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?

Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.

Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.

Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.

Men tron.

Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?

Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.

Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.

Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.

Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?

Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?

På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.

Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.

Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.

Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.

En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?

Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.

Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.

Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.

Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.

Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?

Vem har tid att tro?

Vem orkar överhuvudtaget bry sig?

Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.

Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.

Så då är det slut?

Knappast.

Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.

Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.

Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.

Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.

Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.

Men jag vill höra Guds stilla viskning:

Du är mitt älskade barn.

Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.

Semester

Sista dagen på vårens KF-sammanträden. Känns rätt avslaget.

Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.

Det jag ska skriva om handlar om mod.

Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.

Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.

Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.

I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.

Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.

Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.

Respekt

Avlyssning av oskyldiga är inte liberalt

Snart lär väl avlyssningslagen klubbas. De ledamöter, av olika liberal kulör, som tidigare påstått sig vara emot kommer nu med de låtsade förändringarna av förslaget att bli för. Men, som DN ungefär skriver: Det spelar ingen roll att sätta ytterligare en överrock på kroppen, kroppen är densamma, det spelar ingen roll att klä en dålig klapp i mer glansigt papper, klappen är lika usel för det.

Det är inte märkligt att ickeliberala partier kan komma till en slutsats att ökad avlyssning och mindre personlig integritet är OK. Det var också länge socialdemokraterna som drev denna fråga. Deras nuvarande ställningstagande är lika mycket glanspapper som regeringens återremiss.

Men hur kan Folkpartiet, och de centerpartister som kallar sig liberala, stödja att all kommunikation som sker på modernt sätt ska avlyssnas? Alla medborgare, och förresten rätt många ickesvenskar också, typ 6 miljarder, kan komma att avlyssnas bara för att man skickar ett mejl. Råkar dessutom mejlet innehålla ett farligt ord, kanske som spränga, al-quaida, inshalla, eller döda, kanske man hamnar i nästa fack för vidare granskning. Det spelar ingen roll om man är oskyldig eller inte, aldrig har planerat sprängdåd eller inte, bara för att man vill spränga en biljarduppställning, har läst om al-quaida, är djupt religiös eller funderar på hur man ska döda mördarsniglar kan man bli en potentiell fara.

Det skifte som sker nu är stort. Det handlar om att ändra spaningsfokus från de som planerar för brottslig handling eller som är på väg att göra det, till alla människor, alla de som aldrig har ens tänkt tanken. Storebror ser verkligen oss alla.

Det märkliga är att ingen tänkte tanken att avskaffa brevhemligheten under 1970-talet då terrorismen verkligen gjorde nedslag i den svenska vardagen. Då fanns liberalismen verkligen grundad i både tanke och gärning hos fler än det dåvarande Folkpartiet.

Det är lika märkligt att ingen av förespråkarna för dessa integritetskränkningar funderar över vilka andra områden man borde hantera. En betydligt större utmaning än den eventuella terrorism som kan komma att påverka Sverige, är klimathotet. Redan idag insjuknar och dör människor av klimatförändringar. Antalet döda av klimat är tiodubbelt större i Europa än antalet terroroffer. I världen handlar det om ofattbara antal döda och flyende, enorma ekonomiska konsekvenser och så vidare. Här borde man väl verkligen minska den personliga friheten. Varför inte sätta in hastighetsbegränsare i bilar för att minimera bensinförbrukningen? Varför inte ha ett tak på värmen i lägenheterna? Varför inte kolla upp vem som reser vart och hur ofta för att kunna påverka direkt vid källan och undvika skadliga livsstilar?

Jag hoppas ironin framgår. Ingen funderar ens i de riktningarna, även om det är tekniskt möjligt. Men just tekniken att gå igenom all elektronisk kommunikation verkar vara huvudskälet till att FRA nu ska få göra det.

Jag räknar knappast med att någon av de dissidenter som funnits inom regeringen kommer att uthärda. Att rösta med oppositionen hjälper inte heller eftersom socialdemokraterna är lika goda kålsupare. Systemet kommer att innebära ytterligare ingrepp i den personliga integritet som redan idag är alldeles för kringskuren.

Frågan är bara - vem kommer att utnyttja den information som kommer in till syften som ingen vill? Frågan är inte om det kommer att ske, utan av vem, när och varför.

Idag är det kommunfullmäktige i Örebro. Jag har en vit slips på mig. En begravningsslips. För idag lär ytterligare en del av den personliga friheten begravas.

Nerikes Allehanda = beroende socialdemokratisk

Den förr liberala tidningen Nerikes Allehanda är numera en partipolitiskt bunden tidning. Det finns bara en annan tolkning till det beslut chefredaktören och ledarsidan tagit kring de nya s-märkta krönikörerna. Men mer om detta senare.

Det påstådda skälet till att nu ge ett antal politiskt aktiva socialdemokrater, alla just aktiva med daglig kontakt med arbetet såväl i riksdag som Örebro kommun, är att bredda åsikterna i någon form av liberal anda. Men tanken är såväl grund som grumlig.

För det första borde en liberal tidning verkligen våga vara just liberal. Ledarsidans liberala anslag borde lyfta tidningens politiska åsikter till ständigt nya höjder. Men frågan är hur liberala de som ska skriva sidan är. Ingen av ledarredaktörerna har någon bakgrund inom den liberala rörelsen. De finns inte och har inte funnits med inom några liberala tankesmedjor eller liknande. Men nåväl, de kan ändå ha en liberal kompass, även om min tveksamhet är växande.

För det andra verkar ledarsidan blanda ihop tidningens liberala inriktning med den partipolitiska. Nerikes Allehanda är inte folkpartistisk. Tidningen brukar påpeka att den inte går i något partis ledband. Men plötsligt är det viktigt att ett, och bara ett, annat parti får tillgång till plats i tidningen. Varför? Orkar inte NA stå emot storebrors krav? Kryper man för makten, ekonomisk eller politisk? Lever man kvar i tron att den socialdemokratiska maktapparaten är det normala styresskicket och dagens koalitions/alliansregeringar bara är en parantes och att detta parti därför måste behandlas särskilt? Annars borde väl alla andra partier som inte är liberala, dvs alla utom Folkpartiet, också beredas krönikörsutrymme? Diskriminering är väl inte liberalt? Inte särbehandling heller! Förresten har ingen av ledarskribenterna eller chefredaktören någonsin synts på en folkpartistisk medlemsaktivitet så risken att sidan skulle vara folkpartistisk är minimal. Det var bättre (sett ur en folkpartistisk vinkel då) när Wredén, Götell och Ström var skribenter.

För det tredje blandar tidningen ihop sitt uppdrag med någon typ av public service attityd. NA har inget som helst ansvar att på ledarsidan vara opartisk. Snarare har man ett uppdrag att vara just partisk, följa den ideologi som tidningen bekänner sig till. Detta innebär att ledarsidan borde vara just liberal, och inget annat. Men nu är den mer partipolitiskt bunden till ett parti än något annat.

Det finns ett antal andra invändningar. Men låt detta vara för nu. det räcker och blir över.

Och just det. Jag glömde den andra tolkningen. Idag står det på hemsidan att NA-borgen ska säljas. Koncernen vill ha in mer pengar. Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar. Och tänk om det är så att ägarna nu kräver av tidningen att minska prenumeranttappet genom att rikta sig till en underrepresenterad grupp, de trogna sosseväljarna. Örebro kommun och län är ju fortfarande alldeles för rött. En ekonom ser säkert detta snabbt och funderar hur man ska hantera detta prenumerantproblem. En liberal ser en annan utmaning.

Det är alltså dags att säga adjö till den liberala Nerikes Allehanda. Det vore bättre om tidningen tog steget ut och böt profil, från (oberoende) liberal till beroende socialdemokratisk. Och prenumerantproblemet kan snabbt bli ett annat. Det finns i vart fall i mina tankar att avsluta prenumerationen.

Budget i media

I går presenterade kommunledningen i Örebro budgeten för 2009. Själv har jag levt med dokumentets framtagande i snart ett halvt år så idag handlar det lite om en dag av debriefing...

Dagen efter presentationen kan man konstatera att media hanterat budgeten olika. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur olika media beskriver innehållet, hur olika journalister hanterar uppgiften att vara objektiva o.s.v. Men i huvudsak tar media i Örebro uppgiften att presentera det viktigaste politiska dokumentet i år på allvar.

All media utom ett.

Tvärsnytt valde som vanligt att inte bevaka denna händelse. Den lokala konkurrenten TV4 (privatägd) var där, men inte den oberoende, objektiva statstelevisonen. Istället för att redovisa några av huvuddragen i koalitionens styrning av kommunen, hande man andra stora nyheter. En av de främsta var att en riksdagsledamot Österberg, (s) naturligtvis, hade blivit gruppledare för sitt parti. Vilken höjdarnyhet!!! Självklart slår denna nyhet, som direkt kommer att påverka tusentals örebroares vardag, ut frågan om satsningar på förskolor, på ett levande city, på valfrihet inom äldreomsorgen, på ett nytt sätt att närma sig den civila sektorn, för att inte tala om den positiva ekonomiska utvecklingen...

OK - man ska inte raljera. Kanske hade SVT något annat på gång, kanske gjorde man andra värderingar, kanske man kommer att göra något de kommande dagarna. Men likväl får man känslan av att maktskiftet ännu inte nått hjärteroten på alla SVTare. Titta bara på hur man hanterade frågan om uppfyllda vallöften. Landstingsledningen fick godkänt för att man hade gjort kommunal till viljes, kommunledningen fick underkänt för att man ännu inte klarat av näringslivs- och arbetsmarknadsfrågorna. Visst är det så. Men varför valde man just denna vinkling, dessa frågor? Landstinget hade lika gärna kunnat få underkänt för att man inte har läkare på vårdcentralerna, och kommunledningen godkänt för att ekonomin är i balans och att torgen blir vackrare. Journalistik är också att välja ingångspunkt, inte bara att därefter objektivt redovisa denna punkt.

Det är inte helt enkelt att som politiker kritisera media. Vi lever av varandra. Jag måste ha ett gott, men professionellt, förhållande till all media. Att i detta läge peka på upplevelsen om att den statliga televisionen, som dessutom har ett objektivitetsuppdrag, inte sköter detta är inte helt enkelt.

Det finns inte en enda journalist som är objektiv. Lika lite som någon annan människa kan de bli något annat än vad vi alla är, subjektiva varelser som tolkar världen utifrån de utgångspunkter och den historik vi har. Därför är det ibland bättre med kanaler som redovisar sin subjektivitet än med kanaler som är påstått objektiva.

Kulturens plats

På det senaste fullmäktigesammanträdet försökte jag lyfta frågan om hur mycket länsmusiken är värd. En del valde att tolka det som om det skulle finnas ett ekonomiskt värde i bolaget Länsmusiken AB som kunde hanteras genom en försäljning. De flesta insåg nog att det istället handlade om frågan hur mycket Örebro kommun och därigenom örebroarna ska betala för att Svenska Kammarorkestern i Örebro ska kunna säkra sin långsiktiga verksamhet.

Alldeles för många debatter som borde vara öppna, sker i slutna rum. En del rum är formellt slutna. Andra slutna därför att ingen lyssnar. Fullmäktige är ett mellanting. Inte många är där och lyssnar. Men nu finns möjligheten att höra vad som sägs på nätet. Dessutom brukar Nerikes Allehanda vara där och skriva. Men allt som skrivs i media är redan subjektivt tolkat (för det finns inga objektiva journalister).

Kulturen är ett av de områden som sällan diskuteras utifrån ett politisk perspektiv. Kulturen blir en bifråga, en sak för den ansvariga nämnden och inget mer. Örebro har under lång tid inte varit bättre än någon annan inom detta område. Vi är inte så mycket bättre nu heller, än under den gamla sossetiden.

Men vi borde diskutera mer kultur. Jag har slagits för "finkulturens" rätt och viktighet. SSUare har stått och protesterat och delat ut flygblad mot att Svenska Kammarorkestern får så stora bidrag. Det pågår rörelser mot att all kultur ska ha barn- och mångfaldsperspektiv. Bredden är ofta viktigare än spetsen. Att många kan något är viktigare än att få kan mycket.

Vilken roll spelar bredden för eliten, och eliten för bredden? Vilken roll spelar den kultur som har en kommersiell dimension och den som måste leva på bidrag? Ska kommunen lägga pengar på annan kultur än barnkultur och breddkultur och i så fall hur mycket, på vilka sätt och till vilka?

Se där, några frågor av en hel räcka som borde ha en öppen politisk debatt, dialog, samtal. Som vanligt är det enklare att ställa frågorna än att hitta svaren. Men min övertygelse är att kulturen i framtiden måste ha än starkare förespråkare än idag för att kunna värna sin plats inom kommunal kärnverksamhet. Svenska Kammarorkestern i Örebro är ett omistligt inslag i en levande stad. Frågan är hur vi på lång sikt ska kunna värna dess, och andra kulturinstitutioners, utveckling och välgång.

Är sjuksköterskor arbetare?

Vårdförbundets ordförande höll första maj-tal på vänsterpartiets möte idag. Det är upp till henne att göra det.

Men hennes medlemmar borde snarast sparka henne för hennes inställning till deras jobb.

För Anna-Karin Eklund berättar när hon senare intervjuas i radio att hon ställer upp om andra partier kallar. Framförallt de tre partier som kallar sig "arbetarpartier" dvs m, s och v. För Eklund är alltså sjuksköterskor "arbetare". Det är ett svek mot varenda sköterska. Det visar också tyvärr hur otroligt socialdemokratiserat Sverige är in i minsta tanke.

Det finns analytiker som menar att socialdemokraternas unika maktposition i svensk politik under mitten av 1900-talet berodde på att de "arbetarifierade" del efter del av svensk arbetsmarknad. Två av de stora grupperna som istället för att vara stolta och fria akademiker blev offentligt beroende akademiker, var just sjuksköterskor, och lärare.

Från att ha varit en del av den medelklass som byggde den svenska demokratins grunder, blev dessa akademiker en del av den allt sämre betalda, och till den offentligt sektorn hänvisade, kommunala arbetarkadern. Det är synd.

I Sverige är det fortfarande fint att vara "vänster". "Högern" har ofta en negativ attityd. Det märks till exempel tydligt när man frågar olika "kändisar" om de är vänster eller höger. Tyvärr är det ofta på samma sätt inom journalistiken. På samma sätt är det med orden "arbetare" och "akademiker". Eller kulturen. Vem vill vara en del av finkulturen när man kan vara en del av den vänsterradikala arbetarkulturen?

Denna proletarisering av akademiker har inte bara fått till följd att de nu är en naturlig del av de socialdemokratiska kärnväljarna. De är också underbetalda. Deras utbildning blir inte något positivt. I sin tur har detta lett till socialdemokratins dåliga känsla för högre utbildning. Vilken socialdemokrat slåss egentligen idag helhjärtat för universiteten, universitetsutbildningarnas status och rätten för de universitetsutbildade att få betalt för både sin utbildning och den kompetens den innebär?

När Eklund får frågan om hur mycket utbildning ska löna sig, och om inte hennes medlemmars lönekrav innebär att alla andra också ska få lika mycket, avslöjar hon sina vänstertankar än mer. Hon vågar inte säga att hon vill att hennes medlemmars krav innebär att det ska vara större löneskillnader på arbetsmarknaden. Men det är det hon borde tala klarspråk om. Sverige behöver fler välutbildade. Vi behöver ha större skillnader i löner, just för att utbildning ska löna sig. Det innebär att alla inte kan få lika mycket i löneökningar hela tiden.

Det är bra med de människor som inom de traditionella arbetaryrkena jobbar med stolthet över sina kompetenser.
Det vore bra att sjuksköterskor och andra akademiker kunde vara lika stolta över sin kompetens och sin traditionella bakgrund.

Jag håller på Hillary

Idag avgörs kanske det demokratiska primärvalet i USA. Barack Obama leder och skulle han göra ett mycket bra val idag så kanske Hillary Clinton måste kasta in handduken.

De två kandidaterna har ungefär samma politik. En del är rätt bra politik. Annat har jag ordentligt svårt med. Synen på dödsstraff och vapen är ju förskräckande amerikansk exempelvis.

Obama har medvind. Men jag håller på Clinton av ett enda skäl.

För ett par år sedan, under uppresan till primärvalen, hörde jag en amerikansk politisk förståsigpåare säga ungefär så här:
USA är nog redo för en manlig färgad amerikansk president. Men vi är knappast redo för en kvinna.

Ett sådant land är nog i större behov av en kvinna som president än vad man kan tro...

Är människan verkligen god?

Blev invjuden till en lunch med några av Örebros präster och pastorer för att tala om kommunen och kyrkorna är med- eller motspelare. Samtalet rörde sig om en del annat också.

Kyrkorna har ett antal väldigt viktiga frågor att hantera. Det finns idag en syn på att de etiska och moraliska dimensionerna i samhället ska hanteras antingen av den enskilda individen själv eller av politiker. Båda vägarna är farliga.

Etik och moral har alltid en kollektiv dimension. Det är etiska och moraliska överväganden som ligger bakom hela den nationella lagstiftningen. Lagarnas åtskillnad på vad som är rätt eller fel grundas på etiska och moraliska överväganden. Fram till 1970 ungefär hade också lagarna en religiös dimension. De stadfästes av riksdagen men godkändes av den av gud utsedde monarken... Nu saknas detta mer eviga perspektiv. Politiken bestämmer själv grunderna för lagarnas etiska dimension. Det finns säkert fördelar med det. Men det är inte lika säkert att lagarna blir bättre för att evigheten (eller för den delen det långa generationsperspektivet) inte längre finns med i diskussionen.

Men om etiken och moralen blir privat, är riskerna än större. Ändå är den utvecklingen så tydlig. Allt fler verkar tro att man själv kan välja den etiska och moraliska normbildning som man vill. Och det är här godheten kommer in. Bara den som tror att människan i grunden är god kan rättfärdiga en utveckling där individen själv skapar sin moraliska grund. Men frågan blir då automatiskt vad som händer när inte godheten fungerar, vad som sker när människan inte gör det goda, utan istället väljer det onda. Vilka moraliska ställningstaganden ska då göras? Är ondskan en sjukdom som ska behandlas? Lite ondska är som en förkylning som går över av sig själv. Rejäl ondska måste skäras bort, som en cancer. Och eftersom ondskan inte sitter i en viss del av människan är det väl rätt att i så fall skära bort hela människan. Eller...

De tidiga liberalerna hade en annan världsbild, grundad i kristendomens dogmer. Här pekar man istället på att människan i gruden bär på ondskan, varje människa bär ondskan inom sig, och en av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa gemensamma institutioner som väger upp de enskilda individernas vilja att trots allt göra det onda. Den världsbilden finns inte längre företrädd bland merparten av västvärldens ledare. Inte ens kyrkan tror på det som varit grunden under tusentalet år.

Frågan är vad som händer med samhället på sikt när etik och moral individualiseras till människor som tror att de är goda, men ändå gör det som är ont.

Bojkotta os, eller bojkotta os?

Tibet har blivit en brännande fråga. Det är bra. Diktaturen Kina ska inte utan internationell uppmärksamhet kunna begå brott som på andra håll har lett till så kallade fredsframtvingande åtgärder. Förhållandena i Kosovo är på flera sätt lindrigare än i Tibet. De deportationer och det förtryck mot de nationella tibetanerna som regimen i Kina gjort sig skyldiga till under 50 år är skrämmande. Minst lika skrämmande är den internationella tystnaden kring frågan. Dansen kring den kinesiska guldkalven är viktigare än ett folks och ett lands frihet.

Nu tycker flera att vi ska bojkotta os. Svenska idrottsmän och -kvinnor ska inte göra det de tränat för i år, utan agera politiker. Det är fel. När väl tävlingarna går av stapeln i diktaturen kan vi inte lägga bördan på de enskilda idrottsmännen.

Felet ligger inte där. Istället ligger det i den olympiska rörelsen. Denna rörelse borde aldrig accepterat att ge en diktatur spelen. Samma rörelse ger nu fullt stöd åt Kina och vill inte ens skriva in en mild kritik mot hur landet hanterar Tibet. Det är illa. Har inte ens den svenska olympiska kommittén under Gunilla Lindberg ryggrad att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Den olympiska rörelsens utveckling är i flera avseenden rätt oroande. Det finns alldeles för många pseudoreligiösa drag hos denna koloss som ibland verkar hävda att det är rörelsens ideal (vilka de nu är) som kommer att skapa fred på jorden. När denna religiösa övertro på dessa egna ideal kombineras med den mångmiljardindustri os utvecklats till blir riskerna än större. Om sporten, där det är viktigare att vinna än att delta, kombineras med superkapitalismen, där ditt värde mäts i pengar, ligger människan, den lilla människan och hennes värde, illa till.

Så kanske vi som tittare borde bojkotta os. Glöm att sätta på TVn. Prata med hustrun istället, ta en promenad, lek med barnen, läs en bok, gör världen lite bättre själv. Utan tittare så minskar os marknadsvärde. Och det vore väl något att stilla bedja om.

Dåligt ministern

Min far har läst alla gamla bloggar så jag får väl skriva en ny...

Lyssnade på miljöministern på aktuellt i kväll angående såväl myndigheternas som regeringens resande. Nästan alla myndigheter reser allt mer med flyg. Tåget har inte alls samma utveckling. En del har till och med minskat tågresandet till förmån för stora flygreseökningar.

Om detta hade miljöministern mycket att säga. Men han såg få problem med att man reste. Han ville att man skulle resa ännu mer. Problemet var inte att man flög, utan att flyget släppte ut växthusgaser. I framtiden skulle det ordna sig.

Jag tycker det är ett trist, förlegat och förenklat resonemang som mer skapar en bild av ett behov av ett självrättfärdigande utifrån de egna handlandet än en reell omsorg om klimatet. Alla hoppas att framtidens teknik kommer att lösa utsläppen av växthusgaser, men så länge vi inte är där måste man våga vara så konkret att man väljer andra vägar.

Den enda väg ministern såg var att köpa utsläppsminskningar någon annan stans. Det enda exemplet var att öka etanolproduktionen i Brasilien. (Ett förslag som kan ifrågasättas av många skäl - inte minst för att man där riskerar en utarmning av den biologiska mångfalden) Men det löser inte heller problematiken. Om hela världen gjorde samma sak, d.v.s. inte tog tag i de egna problemen utan försökte lösa dem genom att köpa resultat av någon annan, skulle inget hända. Någonannanismen i ett globalt perspektiv.

Jag tyckte miljöministerns framträdande var riktigt uselt. Men han är inte ensam. Det han visade var den problematik som kommer att ligga bakom alla fina ord om att minska klimatpåverkan. När det handlar om det egna jobbet, den egna fritiden, den egna livsstilen, blir det mycket svårare att förändra. När det inte räcker att säga att den nya tekniken (som kanske kommer - vem vet) löser allt, utan att klimatarbetet påverkar dig in på bara skinnet, då kommer både kreti och pleti, företag och privata, stat och kommuner, kommunalråd och ministrar, att bli tvungna att redovisa vad man egentligen står för.

Än så länge klarar sig såväl den nuvarande miljöministern och den nuvarande regeringen, liksom de förra dito, med att låtsas som att allt går att lösa i morgon med någon annan teknik. Men det är inte bra för vare sig trovärdighet eller klimat om det är det enda svaret på denna globala utmaning. Regeringen och miljöministern borde ta den tät som Sverige kan ta. Den borgerliga klimatpolitiken får inte vara lika innehållslös som den förra socialdemokratiska.

Bra SEF

Elitfotbollsföreningen gjorde det enda rätta, lät Degerfors och ÖSK spela på samma villkor som alla andra föreningar i landet. De 1,5 miljoner föreningen nu ger Degerfors och ÖSK gör att de ekonomiska förutsättningarna framförallt för Degerfors blir hanterbara. Man kommer att klara sin elitlicens.

Jag gläder mig åt detta. ÖSK hade klarat sig i alla fall men för Degerfors är kanske detta räddningen. Jag känner mig alldeles för ensam i gruppen som både kan tänka sig att heja på ÖSK och Degerfors. I ett derby skulle saken vara självklar, ÖSK regerar, men fotbollssverige skulle vara fattigare utan Degerfors i eliten, dit ju även superettan måste räknas.

Och för orten Degerfors betyder nog laget betydligt mer än ÖSK för Örebro.

Kosovo en del av ...

Idag har Kosovo blivit Kosova, i vart fall för delar av världen. Är det en riktig utveckling?

Det finns rätt många bekymmer med den nyutropade staten. För att en stat ska vara folkrättsligt riktig krävs att man har kontroll över det egna territoriet. Det har inte Kosovo. Utan FNs KFOR-styrka skulle inte Kosovo klara av det uppdraget. Frågan är om och i så fall hur länge en statsbildning ska ske med i huvudsak utländsk maktutövning som bas. På samma sätt är det med ekonomin. Kosovo lär inte klara sig utan utländsk ekonomisk hjälp på överskådlig tid. Det bekymmersamma är att detta kan få andra konsekvenser. Vilka andra stater eller blivande stater kan räkna med samma militärt och ekonomiskt stöd? Måste det vara FN-mandat, eller kan andra supermakter driva fram andra landssplittringar på andra håll i världen, av godhet eller för att utöva makt? Vad kommer detta att innebära i framtiden för Kinas och Rysslands maktambitioner?

Men det som stör mig är att man inte likabehandlar människor och människors vilja, beroende på att man tar ekonomisk eller politisk hänsyn till större makter. Titta bara på hur vi hanterar Kina. Landet ockuperar sedan 50 år Tibet, men västvärlden blundar och skrattar vid varje nytt kontrakt. Samma stat omöjliggör Taiwans rätt att bli en egen stat, något som borde vara hundra gånger självklarare än Kosovos rätt. Ryssland har sitt Tjetjenien och lär komma att kunna få ytterligare splittringsförslag.

I Afrika finns ett antal stater som kanske aldrig borde funnits eftersom de uppfanns av europeiska imperiebyggare med linjal som bästa statsbildningsverktyg.

Men även Europa har sina splittringar. I Spanien finns både Katalonien och Baskien som delvis haft sepraratistiska tendenser. Och i Skottland är det nationalistiska partiet ofta det största.

Det finns parallella rörelser i världen. En del går mot ökad enhet. EU är med alla sina brister en sådan rörelse. Men samtidigt ökar splittringen, mellan etniska och sociala grupper.

Jag är inte säker på att ökad splittring är vägen framåt för en värld med fred i centrum.

Degerfors sak är vår

DIF har stora ekonomiska problem på grund av att man inte följt momsreglerna. Självklart ska alla föreningar följa de regler som finns men problemet är att skatteverket bara kollat DIF och ÖSK och struntat i alla andra klubbar som också troligtvis gjort fel. Det innebär att framförallt DIF får en börda som andra slipper.

I höstas bloggade jag om detta och det ansvar som Lars-Åke Lagrell och SvFF hade. Han svarade då att han inte kunde göra något nu men att SvFF skulle ta i frågan senare. Nu visar det sig att DIF inte får något stöd.

Det är uselt.

SvFFs ordförande har, liksom alla andra ordföranden (KS-ordföranden inräknade), en makt som är reell. Hade SvFFs ledning velat ge DIF möjligheter att få samma villkor som de flesta andra klubbar hade det varit en reell möjlighet. Men man valde att strunta i den lilla klubben.

Samtidigt får ytterligare en av de inblandade i IFK Göteborgsskandalen sin dom. Spelaragenten döms till 2 års fängelse för att ha gömt pengar. Inte för att det har direkt anknytning till den övriga IFK skandalen. Men det pekar än mer på det problem som SvFF gör allt för att blunda för. IFK är en del i en brottslig process. Det kommer inte att drabba föreningen det minsta. Samtidigt drabbas andra som gjort betydligt mindre allvarliga föreseelser mycket hårt. Göteborgs ledare kan få fängelse men klubben går fri. DIF har missat moms som många andra och mister kanske elitlicensen.

Och SvFF och dess ledning accepterar detta?

Välkommen 2008

Två arbetsveckor in på det nya året kommer den första bloggen. Ska en blogg fungera ska man uppdatera den en gång i timmen, typ. Så detta är en ofungerande blogg. Men jag skriver långt!

Jag sitter på ett partimöte i Stockholm en onsdagkväll och funderar åter över hur politiken egentigen hör ihop. Vi har nyss fått ett föredrag kring kollektivtrafiken genomgått och alla prisar kollektivtrafikens miljömässighet och behoven att för klimatets skull satsa mer på bussar och tåg.

I nästa andetag pratar vi med en riksdagsledamot som påverkar infrastrukturinvesteringsprocessen. Plötsligt är det mer investeringar i gator, vägar och i viss mån räls som gäller. Klimatet finns inte längre. Nu är det tillväxt för jobb och välfärd som gäller.

För mig blir detta en av många påminnelser om bristen på helhetssyn inom politiken. Alldeles för mycket av det vi gör hänger inte ihop. Olika regler påverkar och motverkar varandra på ett sätt som är obegripligt. Vi prioriterar klimat, tillväxt, biltrafik och köpcentrum samtidigt. Men miljön är inte det enda. Det sociala perspektivet har samma problem. Bygger vi ett samhälle för människan, ett samhälle av människor eller ett samhälle med människor? Och människovärdet är ytterligare ett problem. Vem värnar människans okränkbara värde i ett samhälle där moralen allt mer blir en individuell valfrihetsfråga? Jag har i en tidigare blogg pekat på ett av problemen - den könsneutrala äktenskapsfrågan. Men det är bara en liten pusselbit i ett mycket större pussel.

Som liberal slåss man för individens rätt mot kollektivet. Och det är rätt. Vi är individer i allt vi gör, även när vi är medlemmar i ett kollektiv. Men en totalt individualiserad värld är en omänsklig värld.

I min aldrig utgivna bok "Den (o)mänskliga liberalismen" (det skulle kosta ett antal tusen att ge ut den och ingen har velat ge mig den resursen) beskriver jag i ett antal kapitel behovet av mänsklig kontakt, även i ett individualiserat samhälle. Jag menar att det finns ett stort, oundvikligt behov av en gemensam sektor. Vi behöver en gemensam grund för vår syn på människans värde, en gemensam moralsyn, en gemensam kulturell kärna. Vi behöver en gemensam arena för diskussioner kring demokrati, miljö, socialt ansvar och alla möjiga frågor som berör oss själva och våra grannar, nära eller på andra sidan jordklotet.

Men alldeles för ofta fastnar vi i detaljer, i dagordningarnas tyranni. Vi blir fångade av ett område och tar parti för det områdets behov och missar att se att det innebär att andra kanske lika viktiga områden får stå tillbaka. Inte förrän katastrofen inträffar och det visar sig att något annat område än det jag försvarar var viktigare så klarar vi av att omfokusera.

Men det är svårt.

Kanske något att fundera över 2008...

Kommunen + universitetet = sant

Idag på kommunfullmäktige fattade vi tre beslut som alla har beröring med Örebro universitet. Samma dag föreslår universitetets styrelse att Jan-Erik Gidlunds efterträdare blir Jens Schollin, nuvarande prorektor. Det är två mycket bra beslut.

Ett av de första gemensamma besöken vi som ny majoritet gjorde 2007 var att träffa universitetets ledning. Jan-Erik Gidlund tog emot oss och vi inledde en diskussion kring en gemensam framtidsbild där Örebro blir allt mer av en universitetsstad och Örebro universitet allt mer av ett spetsigt forskningsuniversitet.

Världen förändras allt snabbare. Allt mer kunskap måste hanteras. Arbeten som tidigare var enkla är idag fyllda av kompetens. Min farfar jobbade på Garphytte bruk, började som dräng och slutade som förman. Han behövde inte så mycket skolgång för det. Idag handlar även arbeten i sådana miljöer ofta om högspecialiserad datakompetens. Igår svarvare, idag datakonsult för datorstyrda svarvar.

I den utvecklingen finns också kommunen. Vi ställs ständigt inför nya utmaningar. Några få exempel: Hur ska vi möta klimatförändringarna? Hur ska vi lösa problemen kring en åldrande befolkning? Hur skapar vi mening i livet för de individer som idag istället söker sig till droger eller andra destruktiva beteenden? Vi måste finna vägar att lösa dem, ofta med lika stora eller ibland mindre resurser än de vi har idag. Gamla lösningar fungerar inte längre. Nya vägar måste sökas. Vi arbetar kontinuerligt med att förbättra och effektivisera allt ifrån administration till verksamheterna närmast medborgarna, allt för örebroarnas bästa. Alternativet innebär att kommunen inte kommer att klara av sina välfärdstjänster. Här borde FOU-verksamhet ha haft en given plats under lång tid. Det är märkligt att så inte varit fallet.

På samma sätt har universitetet utmaningar att möta. Staten bestämmer snart både om läkarutbildning och forskningsbudget. Örebro universitet måste här tävla mot motståndare som har större historisk status, mer pengar i forskningsbudgetarna, långvarigare kontakter med departement och så vidare. Priset som kan vinnas är att bli ett ganska litet men spetsigt forskningstungt universitet där en bred utbildning kompletterar. Alternativet riskerar att bli en återgång till någon form av högskola med universitetets namn som enda fyrbåk.

Nu satsar kommunen, tillsammans med landstinget, och universitetet på att skapa en stark universitetsmiljö i en stad som sjuder av aktivitet för både unga och gamla. Målet är att Örebro ska gå från att vara en stat med ett universitet till en universitetsstad med allt vad det innebär.

Visst är det spännande!

Klimatframgång???????

Blev Balimötet en framgång, eller...

Jag var inte där själv. Flyger ogärna.:)

Det man funderar över är vad som egentligen ligger bakom och vilka framgångsfaktorer som finns. Det finns rätt många problem som måste hanteras. Frågan är bara av vem. Några exempel:

1) Är det politikerna som ska fixa klimatfrågan, eller vem är det? Rätt ofta kan man höra eller läsa om människor som menar att nu får politikerna ta sitt ansvar och ordna detta. Men samma människor kan i nästa andetag kräva låg skatt på bensin, rätt att åka charter minst en gång om året, köpa kläder och mat som transporteras runt om i världen o.s.v. Vilka politiker blir omvalda om man höjer bensinskatter, lägger avgifter på charter, ser till så att långtransporterade varor får klimatkostnaderna inbakade?

2) Hur djupt är medvetandet? För oss som sitter mitt i smeten, som hanterar klimatfrågor varje dag, är det självklart att frågan är central. Men för medelsvensson, hur är det där? Är inte frågans själva natur sådan att den är för långt borta för att man ska engagera sig ordentligt? Det finns alldeles för många som på olika sätt uttrycker att "det är nog inte så farligt" eller "det där är ett problem för företagen/politikerna/stater/nån annan". Frågan är om grannarna måste börja flyta bort eller dö av värmeslag innan något egentligen händer...

3) Hur hanterar vi konfliktytorna mellan tillväxt och klimat, mellan företagande och klimat, mellan livsstil och klimat, mellan internationell solidaritet och klimat, mellan generationer och klimat? Fortfarande finns det få förslag på hur man ska kunna lösa konflikterna mellan det som bygger vårt samhälle men som samtidigt orsakar problemen, och det som kanske är lösningarna.

Vargarna förlorar när jägarlobbyn segrar

Rovdjursutredningens förslag blir tyvärr precis så illa som man kunnat räkna med. En liten minoritets högljudda krav på en minskad vargstam får näring. "Lokal förvaltning" d.v.s. att länsstyrelserna i bland annat Värmland och Örebro som redan visat sin fientlighet till vargen ska få bestämma om jakt skapar dåliga förutsättningar för det nationella ansvaret kring biologiskt mångfald.

Den nuvarande regeringen har hittills visat dåligt omdöme i frågor som rör biologisk mångfald. Anslagen har minskats. Det är en politik som måste förändras.

I vargfrågan är tyvärr sossarna lika dåliga. Riksdagens jaktlobby är bland de starkaste lobbyorganisationerna och får alldeles för ofta gehör för sina åsikter. Det borde vara en större jämlikhet i behandlingen av SNF och JF.

ÖSKs nya tränarduo

Jag tycker det är intressant med ÖSKs nya tränarduo. Det känns verkligen som om klubben (företaget) väljer att bygga eget och långsiktigt. Istället för att kopiera rakt av söker man sin egen väg mot ett tydligt utstakat mål. Det är bra.

ÖSK har enligt uppgift en stabil ekonomi. Man klarade kontraktet, även om det var med ett nödrop. Nu gäller det att hitta ett antal spelare som ska kunna lyfta spelet.

Det behövs en ny spelande mittfältsmotor. En Lars L eller ännu hellre Arnor G typ som klarar av att hålla i bollen och spela den genom mittfältet. Men mittfältet behöver stärkas totalt sett. Det räcker knappast med en ny spelare.

Backlinjen darrade betänkligt för många gånger i somras. Hoppades mycket på Patrik H som Sveriges nya snabba mittback men hans formkurva dalade kontinuerligt. Behövs nytändning. Dessutom behövs snabbhet på kanterna.

Och så behövs fortfarande en målgörare. Halilovic räckte inte i Allsvenskan. Vem tar över?

Det finns en del att göra för styrelsen...