Handhälsning och religionsfrihet

Lyssnar på Aktuellt som tar upp ett fall kring en muslimsk man som inte velat handhälsa på sin kvinnliga chef och därför inte fått ett AF-betalt jobb. För detta ska nu AF betala 60.000:- i skadestånd.

Rätt eller fel? Åsikterna i detta speciella fall går isär. AF menar att det inte bara var handhälsningen, utan det kvinnliga chefskapet i sig, som var problemet. Mannens företrädare, Diskrimineringsombudsmannen, menar annorlunda. Tingsrätten gick på mannens linje då man menat att AF inte förmått bevisa sin inställning.

Jag har inte läst domen och kan alltså inte kommentera den i detalj. Men den sätter åter mångfald och värdegemenskap i fokus. Var finns mångfaldens gränser? Vilken värdegemenskap måste omfatta alla?

Det bekymmersamma med att inte handhälsa är ju inte handhälsningen som sådan, utan att den skiljer på män och kvinnor. Istället för att skapa ett samhälle med låga trösklar mellan kvinnligt och manligt, skapar den murar mellan kvinnor och män. Oviljan att ta det motsatta könet i hand, har samma grund som de krav på att kvinnor ska skyla sig. Män har ett värde. Kvinnor ett annat.

Det spelar ingen roll om kvinnans värde är högre eller lägre än mannens. Det som spelar roll är att det strider mot den hittillsvarande synen på manligt och kvinnligt som vårt samhälle omfattat.

Så var går gränsen mellan vad som är en acceptabel trosfrihet inom den gemensamma samhälleliga värdegrunden? Är det vid handhälsningen? Är det vid den heltäckande slöjan? Är det något helt annat, från någon helt annan religion, eller ickereligion?

Jag kan själv inte svara säkert på de frågorna. Det enda jag vet är att vi måste våga lyfta dem till diskussion.

Bara den enfaldige tror att mångfaldens samhälle är enkelt.