En politikers vardag

Expressen har denna vecka börjat en artikelserie om en del av den vardag som många av oss politiker lever i. För en liten del går det så långt som till våld. För andra stannar det vid hot, eller trakasserier.

Men oavsett om det går så långt som till våld, eller om det stannar tidigare, är det ett problem. Ett problem för den enskilda individen som drabbas. Men också ett problem för demokratin.

Jag är en av dem som drabbats. Under rätt lång tid. Och på olika sätt. Aldrig så långt som till direkt våld. Även om det någon enstaka gång mer handlat om tur att det inte blivit så. Men ofta om olika former av trakasserier och ibland mer eller mindre förtäckta hot. Vykort med önskningar om mitt snabba frånfälle. Texter om förhoppningar att mina barn aldrig ska få bli vuxna. Kommentarer på lokaltidningen där jag skulle bli slagen om personen träffade mig på stan. Och så vidare.

Varför har det blivit så? Jag har funderat rätt ofta kring det. Lika ofta har jag önskat att någon utomstående skulle granska det som hände kring mig, framförallt under de år jag var kommunstyrelsens ordförande. Det är ganska enkelt att konstatera att klimatet för både min före- och efterträdare är betydligt lugnare än vad den var för mig. Varför blev det så? Finns det någon enkel förklaring? Handlar det om mediasituationen, om den lokala politiska kontexten, om något helt annat? Eller handlar det om den jag är, och det sätt jag driver politik på?

Jag har under hela tiden fram till idag valt att hålla dessa frågor inom en mycket liten krets. Och ännu färre har sett hur illa det varit vissa dagar. De närmaste medarbetarna i politiken har nog fått bära rätt mycket genom åren. Familjen har tagit ett enormt ansvar, ibland orimligt högt.

Men det har funnits en ovilja att vara offentlig med den sorts press jag utsatts för. Och skälet är rätt enkelt: Det har inte varit politiskt gångbart. Det är få som tycker att det är en vinnarfråga att "gnälla" över att man upplever sig trakasserad. Framförallt kanske inte som vit, medelålders, svensk man med makt. Insikten om att allt du säger kan vändas emot dig grinar dig rätt tufft i ansiktet.

Så när Expressen frågade om jag var villig att ställa upp på en intervju var första tanken att säga nej. Men jag ångrade mig. Av två skäl. Dels för att jag är i en situation där jag själv inte längre behöver bry mig lika mycket längre. Jag är i och för sig fortfarande en vit, medelålders man. Men min maktposition är betydligt svagare idag än för något år sedan.

Men huvudskälet till att jag tackade ja var för att fler skulle ställa upp och berätta. Och då blir ju inte min berättelse något som sticker ut, undantaget som bekräftar regeln. Snarare handlar det om att också min berättelse är en del av ett större pussel, och ett pussel som beskriver en bild av en politisk vardag som hittills inte visats. Ibland är det möjligt att göra det man egentligen vill först när man blir en mindre del av en större helhet...

Det är tufft att bli drabbat personligen. Men det finns faktiskt en ännu större fråga. Och det är hur det kommer att gå med det demokratiska systemet, om trakasserier, hot och ibland våld blir en del av den politiska vardagen? Vem vill bli politiker om det är en del av förutsättningarna? Vad är det värt? Är de personer som är villiga att ta uppdrag under sådana förutsättningar också de som vi tycker ska företräda oss? Och hur påverkas du som person under den tid du utsätts? Hur hårdhudad blir du? Och märker du ens att huden hårdnar, dag från dag? Och hur påverkar det ditt sätt att se på såväl demokratin i sin helhet som de beslut som du fattar? Kommer avståndet mellan politiker och medborgare att bli större och större, delvis för att politikerna är rädda? Kommer avståndet mellan politiker och politiker att bli större, därför att trakasserier och negativa personkampanjer blir en allt vanligare del av de politiska kampanjerna?

Kanske är det detta som är det viktigaste med Expressens granskning. Att vi får till en djupare diskussion kring det politiska uppdraget och dess villkor. Och hur vi gemensamt kan försöka finna en väg framåt som förstärker demokratin. Och där vi alla söker vårt eget ansvar; politiker, partier, journalister och medborgare.

Media: EX1, EX2, EX3, EX4

Gör om. Gör rätt. Lyssna på örebroarna!

Idag kan vi läsa om de nyaste turerna kring Sundins elithall i Vivalla. Nu verkar det oklart om kommunen verkligen kan köpa de fastigheter man tänkt sig. Man är helt enkelt inte överens med fastighetsägaren. Inte ett enda avtal är undertecknat.

För en vanlig kommun skulle detta få majoriteten att avvakta. Men inte i Örebro. Här pågår planeringen för fullt som om inte det fanns några problem överhuvudtaget. Sundin och Baastad verkar inte bry sig så mycket. Det är ju ett "vallöfte" som ska genomföras. Till varje pris som helst verkar det som.

Det är få som vill ha elithallen. När vi pratat med föreningarna runt om i Örebro finns knappt något stöd för tanken. Att inte upprördheten är större än den är, beror på att Sundin lovat allt åt alla. Han ska bygga både en elithall, massor av konstgräsplaner, fler inomhushallar, allt vad man kan önska sig. Och då är det ju svårt att klaga. Men när det visar sig att löftena är tomma, lika tomma som kassakistan, lär det nog bli annat ljud i skällan.

Om nu hallen blir av...

Det verkar tyvärr inte som om Baastad och Sundin vill inse att det kanske inte blir någon elithall. För trots att de inte äger marken där de tänkt bygga, och därför inte har en aning om ifall det kommer att byggas någon elithall där, fortsätter de att planera i rekordtakt. Elithallens behov av planförändring har fått ett snabbspår på sidan om alla andra planer. För socialdemokraterna är det uppenbart viktigare att man planerar för en elithall som ingen vill ha, än för bostäder som alla köar för att få...

Och vad kostar då denna planering? Tusenlapparna bara rinner iväg, kanske till ingen nytta. Eller kanske till ren onytta. Tänk om man gjort om stadsplanen för att möjliggöra bygget av elithallen, och sedan blir det inget av. Hur ställer sig fastighetsägaren till detta? Kommer han att kräva skadestånd? Eller att hela planen görs om igen?

Vad har hela arbetet med elithallen kostat? Pengar som kanske är kastade i sjön. Vem ställs till svars för detta?

Folkpartiet har hela tiden lyssnat på såväl alla Örebros idrottsföreningar som på Vivallaborna. De svar vi har fått är tydliga. Om det finns pengar så tycker de att kommunen ska:

Bygga flera hallar för breddidrotten, istället för en för en liten elit.
Bygga fler hallar för örebroarna, oavsett var vi bor, istället för en för stockholmarna.
Bygga flera hallar för olika idrotter, istället för en för bara fotboll.

Därför har vi gjort en alternativ satsning på idrotten och anläggningarna i Örebro. Vi kallar den 9 istället för 1. 9 anläggningar anpassade för Örebros behov, istället för 1 hall anpassad för socialdemokraternas vallöften.

Kanske finns det ändå en möjlighet att även socialdemokraterna nu tänker om. Det vore bra om man först lyssnade på örebroarna, sedan gjorde om och då gjorde rätt.

Media: SR1 och SR2

När tjänstemännen tar makten.

Läser en intressant artikel av Peter Wolodarski i DN. Om hur Riksbanken självsvåldigt förändrat sitt uppdrag, från att hantera inflationen, till att bli en mer politisk aktör med en egen bild av vad som är bäst för Sverige.

Som jag tolkar det blir Wolodarskis slutsats att det inte en gång för alla går att som politiker sätta upp en enkel regel för tjänstemännen och sedan ta sin hand ifrån dem. Inte så att Wolodarski på något sätt förespråkar en politiserad Riksbank. Men politikerna måste hela tiden övervaka så att tjänstemännen hanterar sitt uppdrag utifrån den verklighet som nu finns. Och det måste finnas möjlighet att förändra uppdraget.

I dagsläget handlar det om att Riksbanken år efter år uppsåtligt struntar i sitt huvudsakliga mål - att hålla inflationen runt 2 %. Istället håller man räntan uppe, ökar arbetslöshet, minskar ekonomins tillväxt för att man menar att det finns en risk för en bostadsbubbla om bostadspriserna fortsätter att öka.

Men tänk om bostadsprisökningen inte i huvudsak beror på räntenivåerna. Tänk om det är dålig konkurrens i alla led som är orsaken. Tänk om hyresregleringen sätter upp priserna. Tänk om urbaniseringstakten skapar obalanser som gör prisstegringarna extra höga. Hur ska Riksbanken hantera dem? Är det skäl nog för att strunta i inflationsmålet?

Jag menar att det inte är det. Regering och Riksdagen måste tänka över vilket regelsystem som gäller, förändra det, eller skapa incitament för Riksbanken att följa det mål som politikerna beslutat om.

Denna nationella konflikt har sin lokala motsvarighet i Örebro.

Dagens kommunledning styr tjänstemännen i huvudsak genom budgetdokumentet ÖSBn. (ÖSB betyder Övergripande Strategier med Budget) Och det finns en tydlig riktning mot att just budgetdokumentet blir allt viktigare och viktigare. För närvarande har vi ett ärende som handlar om att även de kommunala bolagen ska skötas i huvudsak genom ÖSBn.

En del tycker detta är bra. Jag delar inte den tanken.

Om ÖSBn blir den kommunala "bibeln" så ges tjänstemännen en enorm makt. De har tolkningsrätten för alla beslut som sedan tas under året. Politikerna blir någon form av marginaliserade panelhönor som tillåts göra små mediala utspel. Men makten ligger hos tjänstemännen, i det fördolda.

Än värre blir det om denna princip också ska gälla bolagen. Kommunala bolag är en styggelse i sig själva. Därför är det enormt viktigt att all styrning sker i så stor öppenhet som möjligt. Men den nuvarande kommunledningen avser att minska denna öppenhet. Med det bolagsstyrningsdokument som nu diskuteras, ges ÖSBn en överordna roll även för bolagen. Men vem ska tolka ÖSBns ofta rätt otydliga skrivningar? Självklart blir det koncernbolagets VD, tillsammans med bolagens VDar. Kanske hör de efter med ordföranden innan de beslutar, men öppenheten är som bortblåst.

Det är uppenbart att den nuvarande kommunledningen vill ha det så. Som jag uppfattar det, är de vare sig intresserade av att styra genom ekonomi, eller genom direktiv. De är nöjda med att "komma ut rätt i media" med olika utspel av politisk karaktär. Det handlar om att lova sånt som ska uppfyllas i en oklar framtid. Det handlar om att berätta om satsningar på några tusenlappar. Det handlar om att visa fina bilder. Men styrningen av verksamheten ligger på tjänstemännen.

Och tyvärr är det också tjänstemännen som skriver merparten av de dokument som sedan ska styra dem själva.

Detta måste få ett slut. Politiken måste återta makten. Tron att politikerna en gång om året ska berätta vad de vill, och sedan överlåta till tjänstemännen att göra det, är detsamma som att abdikera från såväl makt och ansvar.

Dagens demokrati är hotad från flera håll. Tyvärr kommer ett av hoten inifrån.

Media: DN

Att använda människan som redskap

Idag har Folkpartiet fattat beslut om att låta ytterligare en månad tilldelas vardera föräldern, utan rätt att överlåta den till den andra. Man kallar det populärt för en tredje pappamånad. Men man kan principiellt se frågan på två sätt:

Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.

Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.

Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.

Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?

Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.

Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.

Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.

Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.

Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.

Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.

I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...




- Posted using BlogPress from my iPad

Mer marknadskrafter i bostadspolitiken

När Boverket släppte rapporten om vad de reglerade hyressystemen inneburit för hyresrätten, var det två myter som krackelerade.

För det första - Boverkets roll. Boverket har varit en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Som så ofta är syftet gott - vi ska skapa de allra bästa bostäderna för alla. Men resultaten har inte alltid blivit de önskade. En fråga som måste ställas är hur Boverket påverkat bostadsbyggandet i sin helhet? Svenskarna lever i de största, och ofta dyraste, lägenheterna. Byggkostnaderna i Sverige är långt över snittet. Och segregationen ökar...

För det andra - Allmännyttans roll. Vilka konsekvenser har de allmännyttiga, kommunalägda bolagen haft för bostadsmarknaden de senaste årtiondena? Har de inneburit förnyelse, eller har de rent av konserverat och förstärkt bostadsbrist, segregation, utanförskap?

Svaret är inte helt givet. Men synen på allmännyttan måste modifieras. Och det gäller i allra högsta grad i Örebro.

ÖBO har en unik position på den svenska fastighetsmarknaden. Bolagets totala dominans i Sveriges 6;e största stad (i Sveriges 7;e största kommun) är nästan monopollik. Eftersom Örebro har en större andel hyresrätter än andra kommuner, blir bolagets roll än mer dominerande.

ÖBO har dessutom sedan länge varit en del av det socialdemokratiska partiet, med den lokala Hyresgästföreningen som lydigt redskap. Det socialdemokraternas arbetarkommun tyckt, har genomförts av ÖBO. Och ÖBOs generösa bidrag till Hyresgästföreningen har knutit dem samman i en ohelig allians. Ibland har det varit otydligt vem som ägt och styrt bolaget. Har det varit alla örebroare, genom fullmäktige? Eller har det varit Hyresgästföreningen, redskap till socialdemokraterna?

ÖBOs enorma maktbas, med den makt som socialdemokraterna utövat genom Hyresgästföreningen, har gjort ÖBO till den viktigaste delen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Och inget parti har vågat röra ÖBO. Bilden av ÖBO som garanten för ett fint Örebro har målats under decennier. Men den bilden är falsk.

Örebro är den stad, utanför de tre stora, som har störst problem med utanförskap. Örebro har betydligt större problem med hemlöshet. Örebros arbetslöshet är högre än rikssnittet. Örebros välfärd är sämre än jämförbara städers. På område efter område är Örebro sämre än jämförbara städer. Men skatten är högre och ÖBO är en helig ko.

Nu måste denna falska helighet brytas. Och vi kan börja med att ta avstamp i Boverkets rapport. Om inte ÖBOs våta filt lagts över Örebro, hade det funnits minst 400 fler lägenheter i staden. Fler hade kunna flyttas hit. Fler hade fått bra bostäder. Fler hade fått billigare bostäder. Pengar hade kunnat gå från reavinster till bättre skola, tryggare äldreomsorg, lägre hyreshöjningar efter renoveringar.

Folkpartiet i Örebro vågar det inga andra vågar. Vi föreslår att ÖBO både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Vi vill sälja försiktigt, bara fastigheter omfattande 2500 lägenheter de kommande åren. Och vi gör det för att Örebro ska bli en bättre stad för ännu fler.

I morgon kommer bostadsfrågan att diskuteras på Folkpartiets landsmöte. Då kommer jag att yrka på att hyresrätten ska bli friare, att bostadspolitiken ska bli liberalare. En del tror att det innebär en högervridning, att jag abdikerar från det sociala ansvaret. Jag menar att det är tvärs om. En god social bostadspolitik förutsätter liberalare regler, mer av marknadsekonomi och en medvetenhet om att gigantiska kommunala bolag sannolikt skapar fler problem än de löser.



- Posted using BlogPress from my iPad

En stolt liberal: Vi vill mer

Politik handlar rätt mycket om att sätta en bild av verkligheten som passar den egna politiken och det egna partiet. Den bilden behöver inte vara sann, eller ens sannolik. Men den måste byggas upp av politiker som anses som trovärdiga i det de säger.

Låt mig peka på en av de skickligaste bildsättningar som setts i svensk politik de senaste åren:

Visst har Sverige blivit kallt!

Det är egentligen ingen fråga, utan ett påstående, som dessutom är sant. Och denna nypåkomna kyla härrör från Alliansregeringen. Den regering som väljer skattesänkningar istället för satsningar på välfärden. Som drar ner på läkare, sjuksköterskor, lärare, förskollärare. Som förändrar det tidigare så varma, solidariska Sverige till en kall kapitalistisk oas.

Men är det verkligen så?

I flera år har såväl Alliansregeringen som lokala och nationella politiker från allianspartierna ryggat för den beskrivningen. Men ingen har egentligen bemött den. Det har varit arbetslinjen som varit centrum för regeringens politik och man har sannolikt trott att det skulle räcka med att tala om att ytterligare 200.000 personer fått jobb sedan Alliansregeringen tillträdde.

Men bilden av det kalla Sverige har fortsatt att sättas av skickliga medialister inom svensk vänster. Rätt eller orätt, men bilden har satts, och någon motbild har inte målats av någon.

Förrän nu.

Jan Björklunds tal idag var ett tydligt exempel på hur Folkpartiet vill skapa den alternativa bild, byggd på fakta, som ska ställas mot vänsterns. Exempel efter exempel radades upp på hur Sverige utvecklats sedan 2006. Exempel efter exempel på ett Sverige som blivit varmare, mänskligare, liberalare. Låt mig ta en del av Björklunds lista:

Sverige har fler läkare än 2006.
Sverige har fler sjuksköterskor.
Sverige har fler vårdcentraler .
Sverige har fler apotek .
Sverige har kortare vårdköer .
Resurserna till vården har ökat sedan 2006.
Resurserna till äldreomsorgen har ökat.
Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat.
Tillgängligheten till primärvården har ökat.
Tillgängligheten till specialiserad vård har ökat.
Kvaliteten på sjukvården har ökat i Sverige sedan 2006.
Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006.
Flerbarnstillägget är högre.
Bostadstillägget för pensionärer är högre.
Högkostnadsskyddet för tandvård är högre.
Grundavdraget för pensionärer är högre.
Grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006.
Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006.
Sverige har högre personaltäthet av skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.
Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet.
Sverige har fler barn i förskolan, utan att barngruppernas storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.
Resurserna till förskolan har ökat sedan 2006.
Resurserna till gymnasieskolan har ökat.
Resurserna till högskolan har ökat sedan 2006.
Studenternas studiemedel har aldrig haft större köpkraft.
Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006.
Sverige har fler kvinnor som är chefer.
Sverige har fler kvinnliga professorer.
Sverige har mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än 2006.
Sverige har högre sysselsättning bland invandrare .
Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Det är en rätt lång lista. Men den kunde vara längre. Och den visar på en annan bild, en sannare bild av Sverige 2013.

Ett varmare Sverige.
Ett mänskligare Sverige.
Ett liberalare Sverige.



- Posted using BlogPress from my iPad

De gamla får betala!

När Rasmus Persson (c) i våras stolt gick ut och berättade att han vägrat att förlänga avtalet med Attendo om driften av Elgströmska huset, var udden tydligt riktad mot det privata företaget. Med bakgrund i den opportuna diskussionen om vinster i välfärden, där merparten av svenskarna är emot vinster, skapades en bild av Attendo som en dålig aktör inom äldreomsorgsbranschen.

Rasmus Persson sade fortfarande då att kommunen skulle genomföra en ny upphandling. Men redan då var jag tveksam. Jag har tidigare bloggat om denna tveksamhet. Och det visade sig att den var riktig. Från och med 1 december 2012 tas Elgströmska över i kommunal regi.

Är det bra eller dåligt?

Svaret är inte givet. Ser man på en generell bedömning av äldreomsorgen, finns det inga tydliga skillnader mellan privat och offentligt driven äldreomsorg. Det finns bra och dåliga exempel med båda huvudmännen.

Men det som inte kom upp var frågan om kostnader. Och det som blir övertydligt nu är att det blir rätt dyrt att ta över Elgströmska, och att någon annan (ett annat äldreboende, en annan funktionsnedsatt, en annan med social problematik) som får betala.

Kostnaderna för övertagandet ser ut som följer:

Engångskostnader (inventarier, förbrukningsmaterial) och utbildning av ny personal kostar 2,7 miljoner kronor.

Driften blir 600.000:- kronor dyrare I MÅNADEN. På ett år innebär det kostnadsökningar på minst 7,2 miljoner kronor.

Hur ska då detta betalas?

Engångskostnaderna kommer att betalas av pengar som programnämnden avsatt för oklara utgifter, den så kallade planeringsreserven.

Den reserven hade lika gärna kunnat användas till att investera i material till alla äldreboenden, eller till att öka personaltätheten inom äldreomsorgen i sin helhet.

Men den stora fråga är hur de dryga 7 miljonerna i ökade driftkostnader ska betalas?

I beslutet finns 3,7 miljoner "från kommunstyrelsen" och 3 miljoner från de så kallade AFA pengarna. Visst låter det bra. Men samma sak här - om inte Elgströmska återkommunaliserats så hade alla äldreboenden kunnat få del av dessa pengar. Men det får de inte.

Istället måste hela programområdet spara. Besparingskraven från centern, socialdemokraterna och kristdemokraterna ligger på 13,6 miljoner för 2014. Hälften av detta ska sparas på de funktionsnedsatta, säger Rasmus Persson. Det är rätt illa. Och den andra halvan riskerar att landa på äldreomsorgen. Det är också illa.

Till detta kommer att det bara finns AFA-pengar för 2014. AFA-pengarna är återbetalning av tidigare inbetalade försäkringspremier. Och återbetalningarna upphör 2014. Så redan hösten 2014 måste ytterligare besparingar till.

Detta är ohållbar. Och det är också en oacceptabel hantering av äldreomsorgen.

För vad säger Rasmus Perssons agerande egentligen?

Antingen, säger han, är den kommunala äldreomsorgen så mycket ineffektivare, att kommunen behöver 7,2 miljoner för att hålla samma kvalitet som Attendo.

Eller så säger han att det avtal han själv ansvarat för, skrivit på tillsammans med Attendo, är så dåligt att det inte går att bedriva en bra omsorg för de pengar som avsatts. Då vilar skulden för den påstått dåliga omsorgen på Elgströmska egentligen på Rasmus Persson själv.

Eller så är det så att Rasmus Persson nu vill skapa ett äldreboende som är lite bättre än alla andra, som har en egen gräddfil. Det kan säkert vara bra för de äldre som bor på Elgströmska. Men vad säger de andra äldre och deras anhöriga på kommunens alla andra äldreboenden?

Hanteringen av Attendo Elgströmska får allt mer dragen av en kommunal skandal, där ett antal socialistiska politiker från olika partier, valt att sätta de äldres trygghet och omsorg åt sidan för att försöka hitta kortsiktiga populistiska poänger på ett motstånd mot privata aktörer inom äldreomsorgen.

Vi i Folkpartiet har valt en annan väg. Vi inser att äldreomsorgen i Örebro idag är satt på svältkur. Det är en för låg bemanning, både inom de kommunala och de privata äldreboendena. Vi behöver fler händer som stödjer och hjälper de gamla.

Därför avsätter vi 40 miljoner kronor till utökad bemanning. Och vi vill börja nattetid då behoven och ensamheten är som störst.

Men vi ser också att det inte skiljer mellan VEM som driver boendena. Idag är tre av de fem bästa boendena privat ägda. Så har det varit under några år. Men det skulle vara oss främmande att säga att det därför bara ska finnas privata boenden. Privata boenden, kommunala boenden och boenden som ägs av aktörer inom civilsamhället, kompletterar varandra och kan skapa världens bästa äldreomsorg.



- Posted using BlogPress from my iPad