Det är hög tid att vi glömmer oss själva.
Nådens
gåvor. Visst är det enkelt att säga. Nådens gåvor.
Alla
vill vi ha del av dem. Men vem vill egentligen ha nåd?
I
förstone verkar det ganska enkelt det med. Man skulle kunna vända på frågan:
Vem vill inte ha nåd?
Enkelt.
Eller?
Det är
en sak med nåden som faktiskt skaver. Och det är förutsättningarna för den. Om
nåden ska existera, krävs något att erhålla den för. Synd till exempel. Eller
kanske mer rätt: Synd. Punkt, slut.
Och
plötsligt så blir det så mycket svårare. Synd så där i allmänhet går bra att
tala om. Synd på ett principiellt plan lika så. Synd som någon annan begår, ju
längre bort desto bättre, är något vi kan peka ut.
Men
synden här inne, i våra egna hjärtan och i våra egna liv, är alltid svårare.
Det är
enklare att tala om nåden.
---
Visst
är det behagligt att prata om nåd. Nåd är på något sätt oförargligt. Ingen kan
bli upprörd eller kränkt av att vi talar om nåd. Och visst är det nåd människor
behöver idag. Synd är något som inte bara hör det förgångna till. Om kyrkan ska
finna sin plats i samhället idag, om vi ska dra människor till de allt tommare
kyrkbänkarna, så måste vi tala mindre om synden och mer om nåden. Att tala om
synd lägger ännu mer sten på de bördor människor redan bär. Och kyrkans roll är
inte att lägga sten på börda inte.
Eller?
Vi
lever i en fantastisk tid. Materiellt har vi aldrig haft det bättre.
Fattigdomen minskar globalt sett allt snabbare. Men vi som lever i västvärlden,
och inte minst i Sverige, lever med en standard som inte ens kungar tidigare
kunnat drömma om. Mat, kläder, sommar- och vinterhus. Resor, prylar, sjukvård,
omsorg om både barn och gamla. Utbildning, pengar, fred. Vad mer kan vi önska?
Ändå är
det något som skaver. Varför är vi inte nöjda när vi ändå har det så bra? Bara
ett enda exempel: Sverige ligger i topp i mätning efter mätning listan på vilket
land som är världens bästa land att leva i. Men den psykiska ohälsan
exploderar.
Varför?
Här
skulle min predikan kunna bli politisk. Jag skulle till exempel kunna säga att
det är självklart att vi är oroliga, när klimatet skenar eller när vi vet att
jordens förnybara resurser tog slut i förra veckan, att vi nu lever på
kapitalet, att vi långsamt bryter ner den enda jord vi har.
Eller
så skulle jag kunna ta upp frågan om invandringen, om vad som är mest
solidariskt, om stängda eller öppna gränser och stängda eller öppna hjärtan.
Eller
så kunde jag prata om varför pengarna styr så mycket av våra liv. Varför prylarnas
yta, resornas tomhet, upplevelsernas tristess, tillåts fylla allt mer av våra
dagar.
Eller
så skulle jag kunna fundera kring varför människan verkar bli allt mer missnöjd
med vem hon är. Vi får inte ens längre vara kvinna eller man, utan måste välja
mellan ett allt mer oräkneligt antal könsidentiteter som vi sedan medicineras
eller opereras till.
Eller
så kunde predikan handla om populismen, eller om hotet från islam, eller något
annat skrämmande.
Men det
vore åter att vända bort blicken från det dagens texter handlar om. För de
handlar om oss. Om dig och mig. Om kyrkan, om oss troende, om oss som kallar
oss kristna.
Vi som
sitter här är nog alla bekanta med bibelorden. Om vinstocken och grenarna, om
kroppen och kroppsdelarna. Vi har hört dem och läst dem, ett oräkneligt antal
gånger. En del predikningar har kanske handlat om nådegåvorna. Andra har
problematiserat kring vad det innebär att Jesus talar om att både ansa och
skära bort, om rik frukt och om eld som bränner upp.
Många
kan nog fördjupa sig i det långt bättre än vad jag kan.
Jag
tänkte fundera i en annan riktning.
Det är hög tid att vi glömmer oss själva!
Det är
inte jag som hittat på den rubriken. Jag läste den i en dagstidning i veckan.
Det är en text som tar sitt ursprung i en bok som skrivits av en dansk
psykolog. Psykologen menar att det är dags att lämna de individuella värdena,
och istället söka de gemensamma.
Det är
dags att glömma: Älska dig själv.
Det är
dags att lämna tanken på att ”hitta sig själv” eller ”förverkliga sig själv”.
Det är
till och med kontraproduktivt ”att vara sig själv trogen”.
Så
konstigt, tänker jag, att det är en psykolog som skriver om detta. Inte mindre
konstigt är det att de som borde skriva om det, kyrkan och hennes företrädare,
snarare vandrar i den andra riktningen.
Vi
lever i en superindividualistisk tid. Jaget blir den enda måttstocken vi vill
mätas mot. Det finns inte längre några objektiva sanningar, allt är en
subjektiv uppfattning. Rätt och fel, sant och falskt, allt kan ses utifrån
betraktarens ögon. När inte ens det kön vi föds med är längre något annat än en
social konstruktion, att välja, förkasta och förändra, när biologiska fakta
övertrumfas av individens subjektiva känslor, är människan inte längre ett vi,
utan enbart ett jag.
Nästan
allt det vi gör som människor idag, handlar om oss själva. Det handlar om att
förverkliga oss själva, att hitta oss själva, att älska oss själva, att vara
oss själv trogna. Allt utgår från oss själva, och det får konsekvenser, inte
minst för tron, för förkunnelsen och för församlingen. Tron blir individuell,
en subjektiv upplevelse. Förkunnelsen blir tom, eftersom ingen sanning är
sannare än någon annan. Församlingen faller sönder, när alla egon kräver just
sitt förverkligande.
Och Gud
blir inte svaret på någon annan fråga, än den vi redan har svaret på, det svar
vi själva bestämmer att vi vill ha.
Men de
Bibelord vi idag läser handlar om något helt annat. Inget av dem handlar om oss
själva, inget handlar om individen, inget om egot. Inget handlar om
självförverkligande. Inget om att vara sig själv trogen. Snarare tvärsom. Den
egenkärlek som beskrivs blir snarare negativ. Ögat som fullt av egenkärlek
säger till handen att den inte behövs. Örat som inte behöver ögat.
Istället
beskriver Jesus och Paulus en annan typ av kärlek, en kärlek som alltid är
gemenskap. Först – gemenskap med Gud. Sedan – gemenskap i församlingen. Och den
ordningen är viktig. Utan den första, inget av den andra. Fokuseringen på Gud,
och vad Gud vill med dig och mig, är det centrala. Resten kommer sedan.
Det
handlar inte om att älska sig själv. Det handlar om att älska Gud.
Det
handlar inte om att hitta sig själv, eller förverkliga sig själv. Det handlar
om att söka Gud, att låta Gud hitta dig. Det handlar om att söka Guds vilja med
ditt liv, hur Gud vill att du ska förverkliga det Han lagt ner i dig.
Det
handlar absolut inte om att vara dig själv trogen. Det handlar om att vara
trogen Gud, Guds kallelse, och Guds uppdrag.
Det
handlar om att glömma sig själv, för att komma ihåg Gud.
Men det
kommer vi inte att klara. För vi är människor. Ofullkomliga. Syndare.
Ändå är
det däråt vi måste söka, sträva, arbeta, bedja, mötas. Och när vi faller, som
de syndare vi är – i stort och i smått, så får vi inte förminska eller förringa
synden och dess arbete i våra hjärtan och i våra sammanhang, eller i vår
förkunnelse. För om vi förringar synden, förringar vi också nåden. Men om vi
bejakar nåden, kommer synden inte att ha någon kraft över oss längre, så länge
vi strävar efter att söka Gud med hela vårt hjärta och hela vårt förstånd.
Och det
är någonstans där nåden, och nådens gåvor, kommer att manifesteras. När vår tro
på den ende sanne Guden, hans enfödde son och den Helige Ande, blir centrum i
våra liv, när vi glömmer oss själva för Guds skull, då kommer också Gud att
bland oss uppväcka profeter, lärare, undergörare, apostlar.
Det är
det uppdraget du och jag har, vi i denna församling har, vi som en del av Guds
världsvida kyrka har. Förverkliga inte dig själv. Förverkliga Gud och Hans plan
med ditt liv. Och vila i hans nåd, alltid.
Amen.
Bibelorden:
1 Korintierbrevet
Andens gåvor
I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill
jag också att ni skall ha kunskap. Ni
vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma
avgudarna. Därför vill jag att ni
skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: ”Förbannelse över
Jesus”, och att ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den
heliga anden.
Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren
densamme. Verksamheterna är
olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att
den blir till nytta. Den ene får
genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp
meddela kunskap. En får tron
genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En
får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En
kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma
Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.
Lemmarna i den kropp som är Kristus
Ty
liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar
en enda kropp, så är det också med Kristus. Med
en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig
vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma
Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om
foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den
likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till
kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om
hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev
det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i
kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av
kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat
kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till
fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom,
också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och
de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare,
och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något
som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät
han de ringare delarna bli särskilt ärade, för
att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna
skulle visa varandra samma omsorg. Lider
en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också
alla de andra.
Johannesevangeliet
Liknelsen om vinstocken
Jag
är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje
gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar
han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för
er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte
kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte
heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag
är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han
rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den
som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas
ihop och läggs på elden och bränns upp. Om
ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni
skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina
lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli
kvar i min kärlek. Om ni håller mina
bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar
i hans kärlek.
2 kommentarer:
Träffsäker analys av vår tids narcissism och förvirring. Samhälls- och nutidsanknutet men inte utan att låta evangeliet utmana moderna trender och synsätt (t.ex. att vi ska tala mindre om synden och mer om nåden). Jag uppfattar också en ödmjuk ton där framställningen på ett mycket evangeliskt sätt landar i nåden som i denna predikan inte kan uppfattas som billig. Till sin form innehåller predikan resonemang, frågor och upprepningar, vilket utmanar åhöraren att tänka själv.
Djupgående textutläggningar saknas, vilket det sannolikt inte fanns utrymme för. Jag ser också både styrka och svaghet med att försöka omfatta flera bibeltexter i predikan. Mitt enda innehållsliga frågetecken gäller den lilla frasen om invandringen där det inte framgår hur det skulle kunna vara solidariskt med stängda gränser och hjärtan men det hör kanske till det här med att tänka själv som jag nämnde ovan.
Unknown är Jan-Gunnar Wahlén
Skicka en kommentar