Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2018-08-05

Idag predikade jag

Idag predikade jag i Betelkyrkan i Örebro. Du kan läsa konceptet till predikan här nedan. Längst ner följer dessutom de Bibelord som ligger till grund för densamma.


Det är hög tid att vi glömmer oss själva.

Nådens gåvor. Visst är det enkelt att säga. Nådens gåvor.

Alla vill vi ha del av dem. Men vem vill egentligen ha nåd?

I förstone verkar det ganska enkelt det med. Man skulle kunna vända på frågan: Vem vill inte ha nåd?

Enkelt. Eller?

Det är en sak med nåden som faktiskt skaver. Och det är förutsättningarna för den. Om nåden ska existera, krävs något att erhålla den för. Synd till exempel. Eller kanske mer rätt: Synd. Punkt, slut.

Och plötsligt så blir det så mycket svårare. Synd så där i allmänhet går bra att tala om. Synd på ett principiellt plan lika så. Synd som någon annan begår, ju längre bort desto bättre, är något vi kan peka ut.

Men synden här inne, i våra egna hjärtan och i våra egna liv, är alltid svårare.

Det är enklare att tala om nåden.

---

Visst är det behagligt att prata om nåd. Nåd är på något sätt oförargligt. Ingen kan bli upprörd eller kränkt av att vi talar om nåd. Och visst är det nåd människor behöver idag. Synd är något som inte bara hör det förgångna till. Om kyrkan ska finna sin plats i samhället idag, om vi ska dra människor till de allt tommare kyrkbänkarna, så måste vi tala mindre om synden och mer om nåden. Att tala om synd lägger ännu mer sten på de bördor människor redan bär. Och kyrkans roll är inte att lägga sten på börda inte.

Eller?

Vi lever i en fantastisk tid. Materiellt har vi aldrig haft det bättre. Fattigdomen minskar globalt sett allt snabbare. Men vi som lever i västvärlden, och inte minst i Sverige, lever med en standard som inte ens kungar tidigare kunnat drömma om. Mat, kläder, sommar- och vinterhus. Resor, prylar, sjukvård, omsorg om både barn och gamla. Utbildning, pengar, fred. Vad mer kan vi önska?

Ändå är det något som skaver. Varför är vi inte nöjda när vi ändå har det så bra? Bara ett enda exempel: Sverige ligger i topp i mätning efter mätning listan på vilket land som är världens bästa land att leva i. Men den psykiska ohälsan exploderar.

Varför?

Här skulle min predikan kunna bli politisk. Jag skulle till exempel kunna säga att det är självklart att vi är oroliga, när klimatet skenar eller när vi vet att jordens förnybara resurser tog slut i förra veckan, att vi nu lever på kapitalet, att vi långsamt bryter ner den enda jord vi har.

Eller så skulle jag kunna ta upp frågan om invandringen, om vad som är mest solidariskt, om stängda eller öppna gränser och stängda eller öppna hjärtan.

Eller så kunde jag prata om varför pengarna styr så mycket av våra liv. Varför prylarnas yta, resornas tomhet, upplevelsernas tristess, tillåts fylla allt mer av våra dagar.

Eller så skulle jag kunna fundera kring varför människan verkar bli allt mer missnöjd med vem hon är. Vi får inte ens längre vara kvinna eller man, utan måste välja mellan ett allt mer oräkneligt antal könsidentiteter som vi sedan medicineras eller opereras till.

Eller så kunde predikan handla om populismen, eller om hotet från islam, eller något annat skrämmande.

Men det vore åter att vända bort blicken från det dagens texter handlar om. För de handlar om oss. Om dig och mig. Om kyrkan, om oss troende, om oss som kallar oss kristna.

Vi som sitter här är nog alla bekanta med bibelorden. Om vinstocken och grenarna, om kroppen och kroppsdelarna. Vi har hört dem och läst dem, ett oräkneligt antal gånger. En del predikningar har kanske handlat om nådegåvorna. Andra har problematiserat kring vad det innebär att Jesus talar om att både ansa och skära bort, om rik frukt och om eld som bränner upp.

Många kan nog fördjupa sig i det långt bättre än vad jag kan.

Jag tänkte fundera i en annan riktning.

Det är hög tid att vi glömmer oss själva!

Det är inte jag som hittat på den rubriken. Jag läste den i en dagstidning i veckan. Det är en text som tar sitt ursprung i en bok som skrivits av en dansk psykolog. Psykologen menar att det är dags att lämna de individuella värdena, och istället söka de gemensamma.

Det är dags att glömma: Älska dig själv.
Det är dags att lämna tanken på att ”hitta sig själv” eller ”förverkliga sig själv”.
Det är till och med kontraproduktivt ”att vara sig själv trogen”.

Så konstigt, tänker jag, att det är en psykolog som skriver om detta. Inte mindre konstigt är det att de som borde skriva om det, kyrkan och hennes företrädare, snarare vandrar i den andra riktningen.

Vi lever i en superindividualistisk tid. Jaget blir den enda måttstocken vi vill mätas mot. Det finns inte längre några objektiva sanningar, allt är en subjektiv uppfattning. Rätt och fel, sant och falskt, allt kan ses utifrån betraktarens ögon. När inte ens det kön vi föds med är längre något annat än en social konstruktion, att välja, förkasta och förändra, när biologiska fakta övertrumfas av individens subjektiva känslor, är människan inte längre ett vi, utan enbart ett jag.

Nästan allt det vi gör som människor idag, handlar om oss själva. Det handlar om att förverkliga oss själva, att hitta oss själva, att älska oss själva, att vara oss själv trogna. Allt utgår från oss själva, och det får konsekvenser, inte minst för tron, för förkunnelsen och för församlingen. Tron blir individuell, en subjektiv upplevelse. Förkunnelsen blir tom, eftersom ingen sanning är sannare än någon annan. Församlingen faller sönder, när alla egon kräver just sitt förverkligande.

Och Gud blir inte svaret på någon annan fråga, än den vi redan har svaret på, det svar vi själva bestämmer att vi vill ha.

Men de Bibelord vi idag läser handlar om något helt annat. Inget av dem handlar om oss själva, inget handlar om individen, inget om egot. Inget handlar om självförverkligande. Inget om att vara sig själv trogen. Snarare tvärsom. Den egenkärlek som beskrivs blir snarare negativ. Ögat som fullt av egenkärlek säger till handen att den inte behövs. Örat som inte behöver ögat.

Istället beskriver Jesus och Paulus en annan typ av kärlek, en kärlek som alltid är gemenskap. Först – gemenskap med Gud. Sedan – gemenskap i församlingen. Och den ordningen är viktig. Utan den första, inget av den andra. Fokuseringen på Gud, och vad Gud vill med dig och mig, är det centrala. Resten kommer sedan.

Det handlar inte om att älska sig själv. Det handlar om att älska Gud.
Det handlar inte om att hitta sig själv, eller förverkliga sig själv. Det handlar om att söka Gud, att låta Gud hitta dig. Det handlar om att söka Guds vilja med ditt liv, hur Gud vill att du ska förverkliga det Han lagt ner i dig.
Det handlar absolut inte om att vara dig själv trogen. Det handlar om att vara trogen Gud, Guds kallelse, och Guds uppdrag.

Det handlar om att glömma sig själv, för att komma ihåg Gud.

Men det kommer vi inte att klara. För vi är människor. Ofullkomliga. Syndare.

Ändå är det däråt vi måste söka, sträva, arbeta, bedja, mötas. Och när vi faller, som de syndare vi är – i stort och i smått, så får vi inte förminska eller förringa synden och dess arbete i våra hjärtan och i våra sammanhang, eller i vår förkunnelse. För om vi förringar synden, förringar vi också nåden. Men om vi bejakar nåden, kommer synden inte att ha någon kraft över oss längre, så länge vi strävar efter att söka Gud med hela vårt hjärta och hela vårt förstånd.

Och det är någonstans där nåden, och nådens gåvor, kommer att manifesteras. När vår tro på den ende sanne Guden, hans enfödde son och den Helige Ande, blir centrum i våra liv, när vi glömmer oss själva för Guds skull, då kommer också Gud att bland oss uppväcka profeter, lärare, undergörare, apostlar.

Det är det uppdraget du och jag har, vi i denna församling har, vi som en del av Guds världsvida kyrka har. Förverkliga inte dig själv. Förverkliga Gud och Hans plan med ditt liv. Och vila i hans nåd, alltid.

Amen.


Bibelorden:

1 Korintierbrevet

Andens gåvor

I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna. Därför vill jag att ni skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: ”Förbannelse över Jesus”, och att ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den heliga anden.
Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Lemmarna i den kropp som är Kristus

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Johannesevangeliet

Liknelsen om vinstocken

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Träffsäker analys av vår tids narcissism och förvirring. Samhälls- och nutidsanknutet men inte utan att låta evangeliet utmana moderna trender och synsätt (t.ex. att vi ska tala mindre om synden och mer om nåden). Jag uppfattar också en ödmjuk ton där framställningen på ett mycket evangeliskt sätt landar i nåden som i denna predikan inte kan uppfattas som billig. Till sin form innehåller predikan resonemang, frågor och upprepningar, vilket utmanar åhöraren att tänka själv.
Djupgående textutläggningar saknas, vilket det sannolikt inte fanns utrymme för. Jag ser också både styrka och svaghet med att försöka omfatta flera bibeltexter i predikan. Mitt enda innehållsliga frågetecken gäller den lilla frasen om invandringen där det inte framgår hur det skulle kunna vara solidariskt med stängda gränser och hjärtan men det hör kanske till det här med att tänka själv som jag nämnde ovan.

Unknown sa...

Unknown är Jan-Gunnar Wahlén