Jag hade kommit in i kommunfullmäktige som sista namn. Vem
skulle jag rösta på? Hon som var kommunalråd, men som menades stå för nära ett
annat parti och därmed köra sin egen linje? Eller utmanaren, som sade sig värna
partiet först. Omröstningen skedde. Med en rösts övervikt vann utmanaren.
Partiet var räddat.
Jag kan inte släppa den historien när jag idag blickar
tillbaka på de nästan 30 år jag var engagerad i Folkpartiet. Då, inför valet
1988, var frågan om partiets väl och ve central. Även om vi redan då var ett
litet parti, fanns mängder av förtroendevalda. Partiets interna möten lockade
många tiotals. När länsförbundet hade årsmöte var det långt över hundra.
De flesta av de engagerade gjorde det för partiet. Kanske
fanns det en ersättarpost i kulturnämnden att bråka om. Men partiarbetet i sig,
de nu så ofta häcklade kaffekokandet, det interna motionsskrivandet,
arbetsgrupperna som tog fram ett förslag till någon perifer politisk idé,
torgmötena och diskuterandet – det oändliga diskuterandet – allt var en del av
ett parti som fungerade.
De flesta av oss som då fanns i partiets organisation hade
en folkrörelsebakgrund. I Folkpartiet var det självklart medlemmar med rötter i
de gamla frikyrkorna som stod för ryggraden i partiorganisationen. Men där
fanns idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen, Röda Korset och Rädda Barnen.
Människorna bar med sig sitt engagemang från en styrelse till en annan, från
ett årsmöte till ett annat. Organisationen var viktig. Partiet var en del både
av den egna identiteten och en självklar del av förverkligandet av den politik
man gemensamt trodde på.
Rätt mycket har förändrats sedan dess. Partierna är inte
längre var de var. De breda medlemsorganisationerna har ersatts av smala
professionella politiska kanslier. Årsmöten och styrelsemöten blir allt
glesare. Den interna demokratin sköts med ena handen, bakom ryggen. Allt blir ett
spel på en kommunikationsplattform, för att effektivast nå väljarna.
Denna utveckling har också påverkat urvalet av politiker och
politiskt engagerade. Medlemskap handlar idag ofta om kampanj och
kommunikation, mindre om ideologi och politiskt hantverk. Vem orkar motionera
till ett årsmöte för att eventuellt se sin motion bifallen och därefter tröskad
genom åratal av partistiska och kommunala kvarnar? Idag är det inte partiet
utan individen som gäller. Det är självklart att jag kan ställa krav på partiet,
mindre klart om partiet kan ställa krav på mig. Ju högre upp i de politiska
hierarkierna man kommer, desto tydligare blir utvecklingen.
Jag slås åter av dessa tankar när jag läser Tove Lifvendals ledarkommentar
den 2 augusti. Hon skriver om Hanif Balis senaste affär, en misslyckad(?)
kommunikation kring vapen och media. Låt mig citera henne: ”Kommunikativt
var det också obegåvat, en handling där jaget sätts före laget. Dyrbar tid och
energi har stulits från partiet som fått hantera detta i stället för att prata
om sin politik.”
”Jaget före laget”. Men vilka lag tillhör dagens politiker?
Finns det överhuvudtaget lag?
Vi lever i en mycket individualistisk tid. Individen är
alltings centrum, både mål och medel. De flesta av oss ser det som en framgång.
Självförverkligandet har blivit den centrala normen, oavsett var i livet vi
befinner oss.
Denna liberala individualism får dock konsekvenser som kan
vara svårhanterbara. I en artikel i Expressen skriver Joel Halldorf om
liberalismens problematiska inställning till samhället: ”Detta
är en följd av hur liberalismen är konstruerad. En rörelse skapas ju av att
människor förenas kring något, men liberalismens idé är den individuella
friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat
faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.”
Hur ska då dessa miljontals individuella livsprojekt skapa
ett samhälle? Och hur ska de skapa ett parti?
Ett liberalt parti idag är en paradox. Samtidigt som man i
allt säger sig stå för individens frihet, är partiet i sig ett uppenbart
exempel på när individens frihet måste underordnas ett kollektiv. Det årsmötet,
kongressen, landsmötet bestämt gäller. Din frihet begränsas till en frihet
inom, eller i vart fall i närheten av, det gemensamma beslutet. Men passar inte
det kan du gå, eller bli ledare i partiet och förändra politiken som du vill.
Detta senare tycks bli allt vanligare. Men synen på
ledarskap har förändrats. Förr kunde partiet hantera en stark person inom varje
område. Man valdes, av kollektivet, till kommunalråd, landstingsråd eller
partiledare. Därefter kunde man, med samma kollektivs godkännande, vrida
partiets politik åt det håll man ville.
Men vem vill vänta på att bli vald ledare idag? Individen
har ju rätt. Det är ju mina idéer som är de bästa. Det är ju jag som fattar
vart vi är på väg. Jag behöver inte följa någon. Det är bättre att andra följer
mig.
Och långsamt kommer partierna, alla de partier som idag är
mer eller mindre mainstreamliberala, från vänster mot höger, att riskera
sönderfall. Det har redan börjat. Utvecklingen har gått längre än vad man kan
se, om man enbart betraktar partierna utifrån. Men ser man partierna inifrån,
ser man strukturer som vittrar, kollektiv som löses upp, individer som frigör
sig från partiet.
Utvecklingen är inte ny. Under hela 1900-talet skedde en
kontinuerlig individualisering även av politik och partier. Men det fanns
motkrafter. En del ideologiska, som socialism och konservatism. En del
filosofiska eller religiösa, som frisinnet. Andra bundna till breda yrken, inte
minst inom facket och bonderörelsen. Nu är de mer eller mindre borta. Kvar står
individerna, jaget.
Kanske ser även de som nuförtiden är engagerade i partierna
detta. Men vem orkar reagera? Och hur ska reaktionen se ut? Politiken och
partierna är ju i detta bara en spegling av det omgivande samhället, ett
samhälle där individualism övergått i egocentrism.
Kommer vi att klara av att hantera det? Kommer vi att, med
Per Svenssons ord i DN som bas att kunna inse skillnaden? ”Det är inte ”individualism” det handlar om här utan
egocentricitet. En individualistisk värld är en värld av skillnader och
mångfald. En värld av egocentriker är en värld av sinsemellan identiska
isoleringsceller.”
Eller är egocentrismen inte bara en följd, utan en
oundviklig följd, av ett samhälle med individualism som övergripande mål? Och
hur ska i så fall partierna, de sex partier som i mer eller mindre hög grad
alla omfattar denna individualistiska/egocentriska agenda, klara av att hålla
samman?
De senaste åren, med ett crescendo i vår och sommar, har vi
kunnat följa ytterligare ett steg på denna partiupplösning. Frågan om migration
och integration är central för ett land, dess sammanhållning och dess framtid.
Om det inom ett parti inte finns en gemensam linje, som klarar av en omröstning
i riksdagen eller än mer ett fullt och fast deltagande i en regering, har
sannolikt det partiet tagit ytterligare ett steg mot sin egen upplösning. Ett
antal av partierna i riksdagen har visat att de tagit det steget.
Klarar
vi av Per Svenssons balansakt? Eller blir det som Joel Halldorf avslutar sin
artikel med, en återkomst av den nationalistiska populismen, i höger, vänster,
islamsk eller annan tappning? ”I populismen finns en existentiell
dimension som vi tenderar att underskatta. Med ord som tradition, gemenskap,
värdighet och nationen talar man till en längtan efter djupare värden hos
människan, vår längtan efter saker som varken konsumism eller individualism kan
tillfredsställa.
Att populismen går framåt just nu
handlar inte om systemkollaps eller om att Sverige plötsligt gått sönder. Det
handlar om en tomhet mitt i moderniteten. Om vi vill stoppa flodvågen måste vi
hitta ett sätt att fylla detta tomrum.”
Vad blir det liberala svaret när ökad individualism inte är
botemedel utan både orsak och verkan? Vad händer den dag det inte finns någon som står för "partiets bästa" utan enbart för sitt eget? När de enda striderna om ledarskapen handlar om vem som kommunicerar sitt ego bäst? Kan ett parti existera i en sådan kontext? Och om inte - finns demokratin kvar då?
Artiklar att läsa:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar