Jag vill inte vara med längre

Siffror. Alla dessa siffror.

En del snöar in på miljondelar och klimat. Blir rädda över att vi nu oåterkalleligen hamnat över 400 ppm koldioxid i atmosfären. Oroas över bränder och torka. Nu ska det minsann tas krafttag.

Av någon annan. I vart fall till dess vi bokar nästa resa till Thailand.

För mig är det dock helt andra siffror som oroar. Som 96. Eller 83. Eller varför inte 67?

Jag läser dem och inser – jag vill inte vara med längre. Jag vill hoppa av, stanna jorden, göra om och göra nytt.

Har ni inte läst dem? Vet ni inte vad de står för?

96. Det är andelen människor och boskap av alla däggdjur som finns på jorden. Människorna är numera 36 %. Boskapen resten. Alla de där farliga djuren, de som måste jagas, hållas efter, begränsas, är numera bara 4 % av det totala antalet däggdjur. 4 %!

Människan har tagit kål på 83 % av alla däggdjur, 80 % av dem som lever i havet. Vi är som en farsot som ödelägger den enda planet vi har att leva på, av och för.

Det är likadant på fågelsidan. 70 % av alla fåglar är tamfåglar. Höns och ankor. Gäss och kalkoner. De vilda fåglarna är en minoritet.

Men det räcker inte med det. I Tyskland har man i trettio år följt utvecklingen av insektsfaunan i ett naturreservat. När forskarna presenterade sina resultat tidigare i år ökade det oron. 2/3 av alla flygande insekter var borta, försvunna. Det fanns inte längre fjärilar, myggor, sländor. Bin och humlor var borta. I ett naturreservat. I Tyskland, vårt grannland.

Varför? Varför?

Mina barn spelar dataspel. En del handlar om att ”terraforma” öde planeter. Ungefär som drömmarna om att göra planeten Mars beboelig. Samtidigt pågår en helt annan ”terraformning” av den enda jord vi vet är beboelig. Men här handlar det om något helt annat. Terraformning är att utrota allt det som gör vår planet till Jorden, Tellus.

Runt mitt hus breder hagarna ut sig. Fåren betar försiktigt det gräs som kommit upp efter sommarens torka. Det hängde på håret. Två regnskurar mindre och katastrofen hade varit ett faktum. Nu växer det igen.

Men fåglarna är borta. Ladusvalorna som borde kämpa med sin tredje kull är redan borta. Tornseglarna, som alltid tidigare lämnade den 18 augusti, försvann i slutet av juli. Tystnaden, som alltid kommer när de slutar sjunga efter midsommar, är kompakt.

Och blommorna. Jag gör vad jag kan för att återskapa ett landskap som är mångfaldigt. Djuren går på stora ytor, växer långsamt och ger utrymme för andra. För rävar och hjortar. För ärlor och lärkor. För blåvingar och smygare. För kattfot och blå viol.

Men detta år är annorlunda. Sommarens blomsterprakt brunskade. Till och med flugorna, detta gissel en djurbonde annars måste hantera, verkade torka ihop och försvinna. Är det därför svalorna inte klarade av mer än en kull i år? Och om svalorna inte klarade det, de svalor som är mina följeslagare på ladugårdsbacken, vad har då skett på hagmarken, i skogen, över fält och gärden? Vad har hänt med de fåglar ingen ser och ingen följer?

Men mångfalden är ingen fråga för årets valrörelse. De borgerliga talar om vikten av ”stärkt äganderätt” och gör stor sak av att någon markägare tvingats ta hänsyn till ett djur, en blomma, en svamp. De röda låter förvisso som om de vill annorlunda, men spåren förskräcker. Kortsiktig kapitalism och långsiktig socialism lämnar samma spår i naturen, gjutna i betong.

Inte ens det parti som säger sig stå för miljön verkar ha en helhetssyn. Nu är det klimatet som gäller. Mer biobränslen. Mer vind. Men hur ska man välja om man inser att det inte går ihop. Tysklands skogar, aldrig mer fulla av insekters flygande, brummande, svirrande - har deras död inte påskyndats av alla dessa enormt besprutade biobränsleåkrar? Är vittnesmålen om skogar utan myror, skogar som gränsar till majsåkrar vars grönmassa ska ersätta kärnkraften, sanna? Vart leder det i så fall?

Nej, underliggande i alla partiers politik ligger progressivitet, framåtanda, mer av allt till alla. Det är tillväxten som är den gud som tillbeds. Skattesatser måste sänkas, eftersom de annars riskerar den privata konsumtionen. Den offentliga konsumtionen måste höjas, eftersom det är det enda tillgängliga sättet att mäta välfärd. Och företagens vinster är centrala, de är ju grunden för all den tillväxt vi alla tillber.

De senaste hundra åren har varit unika, inte bara i mänsklighetens era, utan i hela planetens. Den välfärd även den fattigaste av oss i västvärlden tillgodogör oss, är större än den som kungar tidigare levde med. Och för alla oss i den breda medelklassen, är frågan sällan vad som måste avstås av det nödvändiga, utan vad ytterligare som måste till av det onödiga. Mer mat. Mer kläder. Mer resor. Mer prylar. Mer, mer, MER.

Och ändå är det som om tomheten kommer smygande. Tomheten som föregås av ett ”varför?”. Och det tar sig så många uttryck. Konsumism. Narcissism. Ensamhet. Psykisk ohälsa. Människor som inte känner sig hemma i sina egna kroppar. Självmord.

Och populism. De enkla lösningarnas politik. De senaste hundra åren har vi trott oss vandra upp för Maslows behovstrappa, från de fysiska behovens källare, över trygghet, kärlek och självhävdelsernas mellanvåningar, och upp till övervåningen. Självförverkligandets utkikstorn. Men när vi tror oss stå däruppe, visar det sig att inte ens självförverkligandet är nog, inte ger mer mening åt livet än något annat av trappstegen.

Man brukar säga att det är ensamt på toppen. Och kanske är det ensamheten på toppen av behovstrappan vi nu alla känner. Svenskt 1900-tal har handlat om att söka de materiella svaren på människans behov. Från Fattigsveriges behov av mat och trygghet, över de första demokratiska årens byggande av välfärden, genom folkhemmets tro på statens möjligheter att lösa alla individens problem, till dagens tro att det istället är det egocentriska, normlösa, genomsexualiserade samhället som är lösningen. Men inga lösningar finns på den stora frågan: ”Varför?”. Människan är kanske mer ensam, mer vilsen, mer osäker än någonsin.

Och hon lämnas ensam i sitt sökande. Kyrkan har abdikerat till en mainstreamad, genuscertifierad, politisk organisation. Tron har blivit så privat att den inte längre klarar av att svara på någon annan fråga än att få bekräfta att mina val är rätt, oavsett vilka de är. Sanningen och sanningssökandet är numera subjektivt.

Och så förlorar vi vår mänsklighet. Långsamt men obevekligt blir vi lika enfaldiga som den natur som omger oss. Långsamt utrotar vi vår inre mångfald, låter egot ta över allt, precis som vi människor snart är den enda arten på jorden.

Och jag vill inte vara med i det.

Jag vill inte ha mer av allt. Jag vill ha mindre, men bättre.

Jag vill inte resa mer, uppleva mer, se mer, köpa mer. Jag vill bottna i min vardag, uppleva glädjen i en måndag, se det sköna i det lilla och nära, bli fri från tvånget att försöka köpa lycka.

Jag vill inte leva i en värld där allt, till och med könet, ska vara valbart. Jag vill ha trygghet, förutsägbarhet, struktur och balans.

Jag vill inte leva i en värld där Gud blivit gud. Jag vill ha en kyrka som söker svaren på frågorna Gud ställer till oss för att vi måste söka, inte en gud och en kyrka vars mål är att bekräfta alla mänskliga val oavsett vilka de är – bara de landar i mainstreampolitikens fåra.

Jag vill inte leva i en värld där människan och hennes boskap är 96 % av alla däggdjur, där 2/3 av insekterna är borta, där plasten snart väger mer än alla fiskar. Är det omöjligt att önska sig en värld där skapelsen, mångfalden, naturen och jordens skönhet värderas mer än det av människan skapade?

Idag känns den önskan mer omöjlig än någonsin. Vi simmar vidare likt grodan i en kastrull med ett vatten som långsamt, omärkligt värms upp till en temperatur där vi alltför sent inser att vi blir kokta.

Men då är det för sent.

En källa att läsa om man vill och orkar: The Guardian