Att äga en människa

Åter går diskussionerna höga kring surrogatmödraskapet. Och den mediala bilden följer samma spår som så ofta.

Vi får följa ett par som skaffat barn genom en surrogatmoder. Vi får se deras lycka. Och den avslutande frågan blir: Kan vi säga nej till ett barn som kommit till genom kärlek och som sannolikt får det bättre än så många oönskade barn?

Och svaret blir givet...

Rätt ofta får vi idag höra att politiken inte ska blanda sig i människors livsval inom familjeområdet. Det kan handla om vi bildar familj, vilka partners vi har, och hur vi skaffar barn. Politiken, heter det, ska inte lägga sig i kärlek. Och kärlek är ju aldrig fel.

Jag brukar kontra med två frågor:

Kan du definiera ordet kärlek?

Behövs det lagar överhuvudtaget på det privatmoraliska området, om det är kärlek som styr? Eller lite annorlunda formulerat: Kan man bygga en lagstiftning på att människor ska älska varandra?

Jag ska utveckla de tankarna i en kommande blogg. Men nu åter till surrogatmödraskapet.

De som är emot surrogatmödraskap, som DNs ledarsida, inriktar sig ofta mot hur man ska hantera surrogatmodern och de risker hon tar. Jag förstår och delar de tankarna. Men för mig är de ändå underordnade ett annat tankekomplex:

Kan man äga en människa?

Surrogatmödraskapet är ytterligare ett steg på vägen mot ett samhälle där barn blir en rättighet för vuxna. Vi har redan tagit ett antal steg på den vägen. Det första steget var när möjligheten till provrörsbefruktning möjliggjordes. Idag en självklar och allmänt accepterad behandlingform mot barnlöshet. Jag har inget emot den. Men beslutet var trots allt det första steget på en längre väg.

Därefter har ett antal förändringar kommit. Nya steg på vägen mot en annan syn på barn och familj. Ensamståendeadoptioner är ett steg. Samkönade pars rätt till adoption är ett steg. Inseminationsrätten ett annat. Möjligheten till hormonbehandling för kvinnor som egentligen lämnat menstruationscykeln ytterligare ett. Barn har allt mer kommit att bli en valbar möjlighet för alla. Och skillnaden mot provrörsbefruktningar är att provrörsbefruktningarna trots allt har ett tydligt barnperspektiv. Provrörsbefruktningen sker på grund av att ett par, som annars kunnat få barn, av någon anledning ändå inte gör det.

Och nu surrogatmödraskap. I början handlar det om så kallat altruistiskt surrogatmödraskap. Men är det någon som tror att detta är det sista steget? Att vi därefter kommer att säga: "Hit - men inte längre." Jag gör det inte. Jag är övertygad om att vi kommer att gå in i ett samhälle där det blir accepterat att vissa kvinnor kommer att föda andras barn.

På samma sätt är jag övertygad om att familjebildningarna kommer att bli än mer varierade. De olika typer av familjer som framförallt vissa politiska ungdomsförbund skissar på, där parförhållandet och drömmen om trohet ersätts av flexibilitet, månggifte och valfrihet, kommer att komma. Frågan är bara när.

För mig pekar detta och många andra strömningar i samhället mot att vi går mot en helt annan syn på etik och moral. Frågan är bara vilken grund vi har att stå på. Man kan tycka vad man vill om de filosofiska och dogmatiska tankar som har kristendomen som bas. Men de har varit bärande i den samhällsutveckling vi varit inne i ända fram till idag. Men de är det inte längre. Och frågan är vad som kommer då.

En av huvudtankarna i den kristna idétraditionen är att ingen kan äga en annan människa. Varenda människa är Guds avbild, unik, ovärderlig. Det gäller det minsta barnet. Det gäller den döende gamlingen. Det gäller den bästa altruisten. Och det gäller, märkligt nog, även den största skitstöveln.

De tankarna är vi nu på väg att gå ifrån. Och vi använder de människor som inte kan föra sin egen talan, barnen, för att öppna de dörrarna. Ett barn blir en rättighet. Ett människoliv kan köpas. En människa kan ägas.

Vi öppnar en dörr. Frågan är vad som finns innanför.

Om vi har rätten att köpa ett annat människoliv, om vi tar oss rätten att välja TILL en människa, kommer vi då också anse oss ha rätten att välja FRÅN människor?

Jag vet inte om vi kommer att gå i den riktningen. Men jag är oroad.

DN tar upp fallet med pappan som inte vill vara far till sina barn. Men det finns fler funderingar kring vart vår syn på människans värde är på väg. Frågan om aktiv dödshjälp även för barn är en sådan. Frågan om hur vi ser på den åldrande människan en annan. Frågan om hur vi ser på varandra, på staten och på lagstiftningen en tredje.

Det vi nu gör är att förändra de normer som styr samhället. Vi går från ett system byggt med en religion som bas till ett system med basen i - ja i vad finns basen? Och detta blir min avslutande fundering: Vilken bas finns för de normsystem som vi nu ser rullas ut i samhället? Är det den medicinska tekniken som kommer att styra etik och moral? Eller finns det fortfarande behov av och utrymme för en annan etisk och moralisk överbyggnad?

Media: DN