Ålderism

I går träffade jag några av SPFs medlemmar. Människor, äldre än jag, men med en enorm kunskapsmassa och ett enormt engagemang med sig. Vi talade om ålderism.

Jag gissar att de flesta inte har en aning om vad ålderism är. Det är ett nytt begrepp, som har en lång historia.

Ålderism är diskriminering på grund av ålder. Låt mig ta några exempel:

När du blir gammal så ökar risken att du blir sjuk. Du behöver medicineras. Men medicinerna är i alldeles för hög grad utprovade på unga män, medan de som mest behöver dem är gamla kvinnor. Det är ålderism.

Eller:

Du fyller 68. Trivs med jobbet och gör det bra. Men arbetsgivaren tycker att du har jobbat nog och ska gå från ditt jobb till att passa barnbarn och pyssla med penséerna. Det är ålderism.

Eller:

När Örebro kommun planerar för nya kollektivtrafiksträckningar så funderar man på hur unga och medelålders människor behöver röra sig. Från bostad till jobb eller skola. Men ingen har ens tänkt tanken på att en fjärdedel av örebroarna är över 65 och kanske har helt andra resemönster. Det är ålderism.

Vi lever i ett samhälle som ser ungdom som norm och ålder som det avvikande. Ju yngre desto bättre. Ålder är inget eftersträvansvärt, annat än som en individuell fördel. Trots att allt fler blir allt äldre och allt friskare, planerar vi samhället som om vi passerade livszenit vid 32...

Samtalet med SPF handlade om många olika saker. Det var ett intressant samtal som vi ska följa upp under våren. Och det gav mig ytterligare bevis på hur fel det är att mäta människans livsstatus i antalet levda år. Alldeles för ofta tycker jag mig möta unga människor som är så gamla i sin inställning till världen och livet, förstenade i sina synpunkter och hållningar. Och väldigt ofta tycker jag mig möta gamla människor som är så unga, omprövande, förändringsbenägna, vidsynta, engagerade.

Men framförallt möter jag individer. Unga människor med olika livshållning. Gamla människor med ännu mer olika livshållning. Det finns en förlegad syn (jag menar att den har en stor del av sin grund i den socialdemokratiska folkhemstraditionen) som kollektiviserade åldrandet och gjorde pensionären till en passiv mottagare. Den synen måste brytas. Det är dags för en liberal syn på ålder och åldrande.

Man kunde ändå hoppas att politiken insåg värdet med ålder. Tyvärr är det inte alltid så.

Visst bärs svensk demokrati i stort upp av äldre människor. Vi 50+are dominerar. Men de som är över 70 lyser alldeles för ofta med sin frånvaro.

Till riksdagen är i år bara en handfull pensionärer nominerade på valbar plats. Den liberala nestorn Barbro Westerholm, snart 81 år ung, är undantaget som bekräftar regeln. Men även inom Folkpartiet talar betydligt fler om hur viktigt det är att de unga ska ta plats, än om hur viktigt det är att de äldre får sina representanter med i politiken.

Jag tycker det är synd. Som 25-åring kan du kanske representera de som är ungefär i samma ålder som du. Men du kan knappast representera alla från 0 till 30. Sannolikt är föräldrarna till grundskolebarnen bättre representanter för sina barn än de som nyss lämnat gymnasiet. Men jag kan garantera - du har mycket liten erfarenhet av hur det är att vara gammal, om de fördelar, nackdelar och problem som kommer bara på grund av, eller tack vare din höga ålder. De erfarenheterna lever man sig bara till.

Jag tror att Sverige skulle se betydligt bättre ut om vi hade fler gamla människor engagerade i politiken. Jag tror att samhällsutvecklingen skulle vara bättre, att tillväxten skulle öka, att välfärden skulle vara tryggare, om fler gamla ville, fick och kunde engagera sig politiskt.

Men även i politiken är ålderismen en faktor att räkna med. Det är synd.