Örebro kommun kommer att bygga en friidrottshall. Koalitionen klarar av det tidigare s-styre misslyckats med. Det är bra, för alla friidrottande ungdomar, för örebroarna, för universitetet och för kommunen.
Under ett års tid har en grupp bestående av främst tjänstemän från berörda förvaltningar i kommunen, Akademiska Hus, Örebro universitet och företrädare för friidrotten arbetat med att projektera hallen. Det är ett naturligt förfarande. När oppositionen menar att inga nämnder blivit informerade missar man bland annat att kommunstyrelsen tagit tilläggsbudgetar för hallen. Man missar också det faktum att det är en omöjlighet att 24 politiker ska sitta och förhandla detaljer i ett avtal. Först när ett avtalsförslag är färdigt kan en nämnd hantera det. Så gjordes förr, så görs nu.
När avtalsförslaget kom till kommunledningskontoret visade det sig att hyresnivåerna skulle bli ännu högre än de som kommunstyrelsen accepterat i tilläggsbudgetar. Då valde vi att dra i handbromsen för att inte riskera kommunens långsiktiga ekonomi. Kommunens tjänstemän satte sig i diskussioner med Akademiska Hus för att försöka finna gemensamma vägar till en lägre hyra. Det har inte lyckats. Främst beror det på att vi har olika syn på hur framtida räntor, underhållskostnader o.s.v. ska hanteras. Därmed måste kommunen finna andra vägar. Eftersom Örebroporten AB har en erfarenhet i att bygga och driva idrottsanläggningar, förra majoriteten startade det arbetet, var det naturligt att ge dem uppdraget.
När ett samarbete bryts måste kostnaderna för nedlagt arbete fördelas. Projekteringen som skett har kostat Akademiska Hus pengar. Det är naturligt att kommunen betalar sin del av de kostnader som kan härledas till projektet med de begränsningar som avtalats. Denna kostnad är inte något som kastas i sjön. Projekteringen kan användas i kommunens fortsatta arbete.
Det är allvarligt när oppositionen hävdar att det nu kommer att bli rättsliga efterspel. Vid samtal med Akademiska Hus är den bild jag har helt annorlunda. Vare sig kommunen, Akademiska Hus eller universitetet har något att tjäna på rättsliga efterspel. De enda som verkar tro sig ha något att tjäna på detta är oppositionen. Det är allvarligt. Genom sitt agerande verkar man enbart vilja förstöra. Om förstörelsen försvårar för Örebro och örebroarna verkar spela mindre roll, det viktiga är att partierna kommer fram och får medialt utrymme.
Ett annat påstående är att en friidrottshall i Vivalla redan kunde stått klar, att den blivit billigare och att den gillats av friidrottarna. Det är tre fel av tre möjliga. Vivallahallen fanns bara som en skiss. Det saknades så basala krav som P-platser. Några utomhusfriidrottsmöjligheter fanns inte. Anknytningen till skolan var oklar. O.s.v. o.s.v. De kostnader som då togs fram var en höftning som saknade exempelvis infrastrukturkostnader, kostnader för utomhusfriidrott o.s.v. Dessutom var det rätt många som inte ville ha den. Inte friidrottarna, inte skolan, inte rätt många Vivalla och Hjärstabor som skulle få sina skogar förstörda av P-platser.
Nu bygger vi en hall vid Universitetet. Det är bra. För alla. Utom kanske för oppositionen. Men de kommer säkert att ändra sig när de ser hur bra det blir.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2008-09-24
Ändrad blogg
Jag har försökt hålla denna blogg fri från lokal politik. Men det visar sig allt mer omöjligt. Som kommunstyrelseordförande har jag ett behov av att komma med relevant information kring olika frågor. Med början idag kommer jag därför att kommentera även dagsaktualiteter. Idag är två frågor aktuella. Dels friidrotthallen. Dels organiserad brottslighet.
2008-09-17
Om ÖSK, domare och offentlighet
I går förlorade ÖSK matchen mot Gefle med 1-1. Sett till målchanser kunde det lika gärna varit 3 eller 4-1. Tyvärr fick inte ÖSK slå den sista hörnan i matchen. Domaren blåste av för tidigt. Samme domare hade under matchen dömt ut 18 frisparkar till Gefles fördel och 10 till ÖSK, om matchtavlan visade rätt. Normalt när ett lag har så mycket boll som ÖSK hade, och trycker på som ÖSK gjorde, brukar antalet frisparkar vara det motsatta.
Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.
Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.
Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.
Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.
Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?
Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...
Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.
Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.
Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.
Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.
Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?
Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...
2008-08-31
Ännu en predikan
Jag predikade idag igen. För mig är det det svåraste. Lägger ut råkopian till predikan på bloggen. Ändrade en del i sista stund. Så här blev det:
Två saker.
Vad är det bästa?
Kan du lyssna?
---
Jag mötte en man häromdagen. Inte vän, mer bekant. Hörde av honom att han lämnat sitt förhållande. Igen.
-Man måste göra det som känns rätt, som känns bäst för en själv, sade han. Gå vidare.
Träffade en annan, ungefär samtidigt. Mer av vän än den andre. Ett längre samtal.
-Jag funderar på att söka nytt jobb. Chefsjobb. Visst, det kommer att bli mindre tid för familj och fritid. Men det känns rätt för mig nu. Ett steg framåt nu när barnen blivit större. Man måste gå vidare om man får chansen. Annars har man tackat nej för alltid.
Och så kvinnan. Nära sedan länge. Förr var hon betydligt äldre än jag. Men inte längre. Åldern minskar skillnader.
-Det är märkligt sa jag. När jag var ung och tittade på de där 40 – 50-åringarna som inte tog något ansvar för församlingen så var det så enkelt att döma. De borde kunnat bättre. Men nu är man själv där. Och man är knappast bättre. Och runt omkring ser man de jämnåriga vännerna i församlingen, eller snarare, man ser dem inte. Det känns som om det finns en 40-årskris i församlingen. Efter 40 tar livet utanför vid. Typ. Men du är kvar, som vanligt, sade jag åt henne.
Hon nickade.
-Kyrkan har varit centrum i mitt liv.
Rätt fascinerande, tyckte jag, nu som tidigare. Man har aldrig sett henne framträda i något möte. Aldrig något offentligt. Men alltid närvarande. Kaffekokande. Städande. Plockande. Umgängandes. Och rätt ofta småklagande på att inte de, eller jag kanske ska säga vi, andra inte ställer upp tillräckligt.
Så vad hade Jesus sagt?
Mannen som lämnat sitt förhållande, igen. Gjorde han det bästa? Knappast. Det kan ju vem som helst se. Eller…
Och mannen som valde karriären. Gjorde han det bästa? Här blir det lite knivigt. Kan man välja karriär och vara en gudsman ändå? Hinner han med kyrkan, bibelläsningen och bönen i alla fall så är det svårt att se att Gud inte skulle tycka att det var bra med duktiga människor. Eller…
Och kvinnan. Bara hon inte klagat. För då blir hon ju som Marta. Och då är det fel. Eller…
Kanske har Jesus fel? Det är väl bra att någon vill ta tag i något i kyrkan. Det finns för många som inte vill något alls!
Eller…
gäller ordet om Marta och Maria bara en enskild händelse för 2000 år sedan, utan bäring på något idag? Idag handlar tro faktiskt om att slita för att få människor frälsta!
Eller…
---
Kan du lyssna?
Det lär finnas en man som bor en bit längre ut på landet än vad jag gör. Betydligt äldre än jag. Gör inte mycket om dagarna. Frågar man honom så säger han att han lyssnar.
Dristar du dig att fråga vad han lyssnar på blir svaret:
-På tiden.
-Hör du gryningen? kan han säga, mitt ut i tomheten. Hör du aftonen?
-Hör du trädens suckar över att regnet inte kommer?
-Hör du himlens stjärnor sjunga?
-Hör du människans ensamhet?
Så kommer hemtjänsten inslamrande med nästa veckas matportioner. Och du funderar på om du hört något överhuvudtaget.
En gång tror jag han sade:
-Det fanns människor som lyssnade till Shakespeares verk så väl att de kunde återge dem ordagrant, från första bokstaven till den sista.
En annan gång kanske:
-Det fanns människor som kunde beskriva tolv nyanser av snöns vithet.
Och säkert sade han:
-Det fanns människor som kunde se andra människor.
---
Inget av det jag försökt beskriva är sant. Ändå är det sanning.
Ingen av människorna finns. Ändå finns de alla. Inom mig. Inom dig.
Den som lämnar.
Den som jagar.
Den som klagar.
Den som tröttnat.
Men även den som någon enda gång har tid.
Och för mig blir den insikten också svaret på den fråga som Jesu svar till Marta egentligen rymmer.
Vad är det bästa? Kan du lyssna?
Ingen av oss kan hävda att vi vet det bästa för någon annan. Ingen av oss kan gå ett enda steg i någon annans skor. Ingen av oss känner någon annan så väl att vi vare sig kan döma eller benåda henne. Det finns bara en som kan det. Gud - genom Jesus.
Ändå fortsätter vi dag efter dag att peta in människor i olika fack. De goda. De onda. De dåliga. De bra. Rätt ofta blir vår bedömning beroende av om den andre liknar mig eller inte.
Har du förresten funderat över varför inte Jesus säger åt Marta att hon också ska komma och sätta sig vid hans fötter? Kanske var det det bästa för henne att på sitt sätt tjäna Herren…
---
Kan du lyssna?
I min vardag ryms snart inte nyanser. Politikens medel att nå ut till medborgarna blir allt grovkorningare. Förr samlades tusentals för att lyssna på Erlander eller Ohlin när de höll sina timslånga tal. Idag är 30 sekunder på Tvärsnytt en evighet. Kravet på att ständigt kunna formulera sig kort, slagkraftigt, mediamässigt, leder alldeles för ofta till att politiken blir utan djup, bakgrundslös, men också till att personer och konflikter mellan personer blir intressantare än de bakomliggande skeendena.
Och politiken är inte den enda spelplatsen för detta. Kortsiktigheten och nyanslösheten är ett samhällsfenomen i sig. Långa placeringar är för en ekonom idag sex månader. En vara är som bäst om den går sönder precis när garantitiden gått ut. Tidningar, TV och radio fylls av bilder och program som blir allt råare. Kulturen måste bli en provokation för att hävda sig och synas.
Mot detta:
Bibeln är fylld av djup, nyanser, skiftningar, mångtydigheter. Berättelsen om Marta och Maria har säkert en dimension som handlar om vikten av närhet till Jesus. Men frågan till mig idag blir mer av:
Kan du lyssna?
Dagens samhälle är inte byggt för en Gud som viskar i stillheten. Trons behov av stillhet och lyssnande utmanas av alla möjligheter som ges till obruten påkoppling. Det finns mycket litet som talar för att stillheten skulle öka i framtiden.
Är då Gud förlorad? Kommer tron att dö ut. För mig finns, som så ofta, trösten i de mångtusenåriga orden i Gamla testamentet. Som när Gud talar genom Mose och säger:
Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er.
Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.
När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.
Så vår utmaning ligger kanske mer i att bli stilla, än att jaga vidare som alla andra.
Herre, lär mig lyssna
Två saker.
Vad är det bästa?
Kan du lyssna?
---
Jag mötte en man häromdagen. Inte vän, mer bekant. Hörde av honom att han lämnat sitt förhållande. Igen.
-Man måste göra det som känns rätt, som känns bäst för en själv, sade han. Gå vidare.
Träffade en annan, ungefär samtidigt. Mer av vän än den andre. Ett längre samtal.
-Jag funderar på att söka nytt jobb. Chefsjobb. Visst, det kommer att bli mindre tid för familj och fritid. Men det känns rätt för mig nu. Ett steg framåt nu när barnen blivit större. Man måste gå vidare om man får chansen. Annars har man tackat nej för alltid.
Och så kvinnan. Nära sedan länge. Förr var hon betydligt äldre än jag. Men inte längre. Åldern minskar skillnader.
-Det är märkligt sa jag. När jag var ung och tittade på de där 40 – 50-åringarna som inte tog något ansvar för församlingen så var det så enkelt att döma. De borde kunnat bättre. Men nu är man själv där. Och man är knappast bättre. Och runt omkring ser man de jämnåriga vännerna i församlingen, eller snarare, man ser dem inte. Det känns som om det finns en 40-årskris i församlingen. Efter 40 tar livet utanför vid. Typ. Men du är kvar, som vanligt, sade jag åt henne.
Hon nickade.
-Kyrkan har varit centrum i mitt liv.
Rätt fascinerande, tyckte jag, nu som tidigare. Man har aldrig sett henne framträda i något möte. Aldrig något offentligt. Men alltid närvarande. Kaffekokande. Städande. Plockande. Umgängandes. Och rätt ofta småklagande på att inte de, eller jag kanske ska säga vi, andra inte ställer upp tillräckligt.
Så vad hade Jesus sagt?
Mannen som lämnat sitt förhållande, igen. Gjorde han det bästa? Knappast. Det kan ju vem som helst se. Eller…
Och mannen som valde karriären. Gjorde han det bästa? Här blir det lite knivigt. Kan man välja karriär och vara en gudsman ändå? Hinner han med kyrkan, bibelläsningen och bönen i alla fall så är det svårt att se att Gud inte skulle tycka att det var bra med duktiga människor. Eller…
Och kvinnan. Bara hon inte klagat. För då blir hon ju som Marta. Och då är det fel. Eller…
Kanske har Jesus fel? Det är väl bra att någon vill ta tag i något i kyrkan. Det finns för många som inte vill något alls!
Eller…
gäller ordet om Marta och Maria bara en enskild händelse för 2000 år sedan, utan bäring på något idag? Idag handlar tro faktiskt om att slita för att få människor frälsta!
Eller…
---
Kan du lyssna?
Det lär finnas en man som bor en bit längre ut på landet än vad jag gör. Betydligt äldre än jag. Gör inte mycket om dagarna. Frågar man honom så säger han att han lyssnar.
Dristar du dig att fråga vad han lyssnar på blir svaret:
-På tiden.
-Hör du gryningen? kan han säga, mitt ut i tomheten. Hör du aftonen?
-Hör du trädens suckar över att regnet inte kommer?
-Hör du himlens stjärnor sjunga?
-Hör du människans ensamhet?
Så kommer hemtjänsten inslamrande med nästa veckas matportioner. Och du funderar på om du hört något överhuvudtaget.
En gång tror jag han sade:
-Det fanns människor som lyssnade till Shakespeares verk så väl att de kunde återge dem ordagrant, från första bokstaven till den sista.
En annan gång kanske:
-Det fanns människor som kunde beskriva tolv nyanser av snöns vithet.
Och säkert sade han:
-Det fanns människor som kunde se andra människor.
---
Inget av det jag försökt beskriva är sant. Ändå är det sanning.
Ingen av människorna finns. Ändå finns de alla. Inom mig. Inom dig.
Den som lämnar.
Den som jagar.
Den som klagar.
Den som tröttnat.
Men även den som någon enda gång har tid.
Och för mig blir den insikten också svaret på den fråga som Jesu svar till Marta egentligen rymmer.
Vad är det bästa? Kan du lyssna?
Ingen av oss kan hävda att vi vet det bästa för någon annan. Ingen av oss kan gå ett enda steg i någon annans skor. Ingen av oss känner någon annan så väl att vi vare sig kan döma eller benåda henne. Det finns bara en som kan det. Gud - genom Jesus.
Ändå fortsätter vi dag efter dag att peta in människor i olika fack. De goda. De onda. De dåliga. De bra. Rätt ofta blir vår bedömning beroende av om den andre liknar mig eller inte.
Har du förresten funderat över varför inte Jesus säger åt Marta att hon också ska komma och sätta sig vid hans fötter? Kanske var det det bästa för henne att på sitt sätt tjäna Herren…
---
Kan du lyssna?
I min vardag ryms snart inte nyanser. Politikens medel att nå ut till medborgarna blir allt grovkorningare. Förr samlades tusentals för att lyssna på Erlander eller Ohlin när de höll sina timslånga tal. Idag är 30 sekunder på Tvärsnytt en evighet. Kravet på att ständigt kunna formulera sig kort, slagkraftigt, mediamässigt, leder alldeles för ofta till att politiken blir utan djup, bakgrundslös, men också till att personer och konflikter mellan personer blir intressantare än de bakomliggande skeendena.
Och politiken är inte den enda spelplatsen för detta. Kortsiktigheten och nyanslösheten är ett samhällsfenomen i sig. Långa placeringar är för en ekonom idag sex månader. En vara är som bäst om den går sönder precis när garantitiden gått ut. Tidningar, TV och radio fylls av bilder och program som blir allt råare. Kulturen måste bli en provokation för att hävda sig och synas.
Mot detta:
Bibeln är fylld av djup, nyanser, skiftningar, mångtydigheter. Berättelsen om Marta och Maria har säkert en dimension som handlar om vikten av närhet till Jesus. Men frågan till mig idag blir mer av:
Kan du lyssna?
Dagens samhälle är inte byggt för en Gud som viskar i stillheten. Trons behov av stillhet och lyssnande utmanas av alla möjligheter som ges till obruten påkoppling. Det finns mycket litet som talar för att stillheten skulle öka i framtiden.
Är då Gud förlorad? Kommer tron att dö ut. För mig finns, som så ofta, trösten i de mångtusenåriga orden i Gamla testamentet. Som när Gud talar genom Mose och säger:
Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er.
Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.
När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.
Så vår utmaning ligger kanske mer i att bli stilla, än att jaga vidare som alla andra.
Herre, lär mig lyssna
2008-08-25
ÖSK - bäst i Sverige!
I går gjorde ÖSK det igen. Vann en match mot ett av Sveriges bästa lag. Det var en snygg match inför nästan 9500 personer. Jag tänker inte skriva mycket mer om det, annat än att jag hoppas och tror att det kan bli vardag. ÖSK har under den ledning man har idag, både sportsligt, administrativt och ledningsmässigt, alla möjligheter att bli ett topplag i Sverige. Och nu börjar till och med riksmedia inse det. Kolla bara följande citat från Expressen:
"Å andra sidan tror jag inte att Elfsborg hade slagit Örebro även om Johan Wiland inte tappat bollen vid första målet.
Som det känns nu är det inte många lag - om ens något - som slår Örebro. Allsvenskans bästa just nu, om jag får säga det.
Med eller utan Kim Olsen."
Tack Jonas Esbjörnsson!
"Å andra sidan tror jag inte att Elfsborg hade slagit Örebro även om Johan Wiland inte tappat bollen vid första målet.
Som det känns nu är det inte många lag - om ens något - som slår Örebro. Allsvenskans bästa just nu, om jag får säga det.
Med eller utan Kim Olsen."
Tack Jonas Esbjörnsson!
2008-08-20
Politiserad Handelskammare
I dagens Nerikes Allehanda kan vi läsa om skarp kritik från Handelskammarens VD Merit Israelsson mot det som hon påstår vara brist på engagemang i flygplatsfrågan. Som exempel tar hon ett tioårigt avtal som hon menar inte undertecknades på grund av Örebro kommuns brist i ett bygglovärende.
Det finns mycket som är intressant i Israelssons agerande. Låt mig peka på ett par:
Hennes fakta verkar vara kopierade från oppositionsrådet Jonas Karlssons (s) åsikter. Med hull och hår sväljer Handelskammarens VD den bild som oppositionsrådet målar upp. Men stämmer den? TNTs ledning svarar nej. ÖrebroPorten ABs ledning svarar nej. Men Handelskammarens VD litar mer på ett oppositionsråd än på näringslivsföreträdarna.
Detta är mycket allvarligt. Vilket syfte har Israelsson med sitt agerande? Är hon bunden partipolitiskt utan att klara av att skilja mellan parti och arbete? Accepterar Handelskammarens medlemmar att deras VD tar partipolitiska hänsyn och litar mer på en partiföreträdare än på ledningen för en av regionens viktigaste företag?
Israelsson är dessutom mycket illa underrättad om sakliga förhållanden. Hon pekar på att Västerås kommun tar mer ansvar för sin flygplats än Örebro. Skillnaden, som hon inte känner till eller undertrycker, är att Västerås är en kommunal flygplats, medan Örebro flygplats är en regional. För att Örebro kommun ska kunna hantera frågor kring flygplatsen krävs att den socialdemokratiskt ledda styrelsen för Länstrafiken först agerar. Så har inte skett i detta skede, och inte heller förut.
Ledningen för Örebro flygplats är otydlig. Inriktningen likaså. Möjligheterna att hantera akuta lägen som detta saknas. Det är ett socialdemokratiskt ansvar eftersom de har ordförandeskapet och majoriteten i länstrafiken. Men därifrån har inget skett. Det vore klädsamt om Handelskammarens VD kunde påpeka även detta.
Tyvärr är inte detta första gången Handelskammarens VD går i oppositionens ledband och blint litar på deras uppgifter. Den 30 mars i år hade hon en debattartikel i NA som lika gärna kunnat skrivas av oppositionen. Full av antydningar och faktafel kring citybanan.
Det är illa om företrädaren för en av de aktörer som borde slåss för ett starkare lokalt och regionalt näringsliv istället väljer att desinformera och skada det lokala näringslivet. Det är illa, för Örebro kommun och regionen, men framförallt för Handelskammarens trovärdighet.
Det finns mycket som är intressant i Israelssons agerande. Låt mig peka på ett par:
Hennes fakta verkar vara kopierade från oppositionsrådet Jonas Karlssons (s) åsikter. Med hull och hår sväljer Handelskammarens VD den bild som oppositionsrådet målar upp. Men stämmer den? TNTs ledning svarar nej. ÖrebroPorten ABs ledning svarar nej. Men Handelskammarens VD litar mer på ett oppositionsråd än på näringslivsföreträdarna.
Detta är mycket allvarligt. Vilket syfte har Israelsson med sitt agerande? Är hon bunden partipolitiskt utan att klara av att skilja mellan parti och arbete? Accepterar Handelskammarens medlemmar att deras VD tar partipolitiska hänsyn och litar mer på en partiföreträdare än på ledningen för en av regionens viktigaste företag?
Israelsson är dessutom mycket illa underrättad om sakliga förhållanden. Hon pekar på att Västerås kommun tar mer ansvar för sin flygplats än Örebro. Skillnaden, som hon inte känner till eller undertrycker, är att Västerås är en kommunal flygplats, medan Örebro flygplats är en regional. För att Örebro kommun ska kunna hantera frågor kring flygplatsen krävs att den socialdemokratiskt ledda styrelsen för Länstrafiken först agerar. Så har inte skett i detta skede, och inte heller förut.
Ledningen för Örebro flygplats är otydlig. Inriktningen likaså. Möjligheterna att hantera akuta lägen som detta saknas. Det är ett socialdemokratiskt ansvar eftersom de har ordförandeskapet och majoriteten i länstrafiken. Men därifrån har inget skett. Det vore klädsamt om Handelskammarens VD kunde påpeka även detta.
Tyvärr är inte detta första gången Handelskammarens VD går i oppositionens ledband och blint litar på deras uppgifter. Den 30 mars i år hade hon en debattartikel i NA som lika gärna kunnat skrivas av oppositionen. Full av antydningar och faktafel kring citybanan.
Det är illa om företrädaren för en av de aktörer som borde slåss för ett starkare lokalt och regionalt näringsliv istället väljer att desinformera och skada det lokala näringslivet. Det är illa, för Örebro kommun och regionen, men framförallt för Handelskammarens trovärdighet.
2008-08-10
Klimat
Det regnar ute. Igen.
I augusti har Fällersta fått mer än 100 mm regn. Med dagens är vi på väg mot 150 innan halva månaden har gått.
Är det klimatförändringarnas fel? Ingen meteorolog vill nog säga det.
Men faktum är att varmare luft kan innehålla mer fukt per volym än kallare. Så när världens lufthav värms upp blir också mängden vattenånga i luften större. Det kommer att innebära totalt sett ökade regnmängder. Tyvärr verkar det som om det också blir så att där det brukar regna - så regnar det mer, eller till och med mycket mer, och där det brukar vara torrt blir det bara torrare.
Så detta kan vara framtidens somrar. Regn regn och åter regn. Men varmt. Rötmånad hela sommaren.
Vem vill det?
I augusti har Fällersta fått mer än 100 mm regn. Med dagens är vi på väg mot 150 innan halva månaden har gått.
Är det klimatförändringarnas fel? Ingen meteorolog vill nog säga det.
Men faktum är att varmare luft kan innehålla mer fukt per volym än kallare. Så när världens lufthav värms upp blir också mängden vattenånga i luften större. Det kommer att innebära totalt sett ökade regnmängder. Tyvärr verkar det som om det också blir så att där det brukar regna - så regnar det mer, eller till och med mycket mer, och där det brukar vara torrt blir det bara torrare.
Så detta kan vara framtidens somrar. Regn regn och åter regn. Men varmt. Rötmånad hela sommaren.
Vem vill det?
Svårt att tro på våld som konfliktlösningsmetod
Ryssland krigar mot Georgien. Som skäl används både Kosovo och Irak/Afghanistan.
Kosovo - därför att västvärlden använde Kosovo som ett exempel på hur man skulle tvinga fram fred med krig för att undvika etnisk rensning och folkmord. Nu menar Ryssland att Georgien gör precis samma sak med Sydossetien och Abchasien. Det ger dem rätt att använda sin militär precis som NATO gjorde i Kosovo.
Irak/Afghanistan - därför att även där används militärt våld för att tvinga fram fred under mer oklara premisser. Varför till exempel Sverige engagerar sig i Afghanistan men inte i Georgien, Tibet, Östra Kongo, Somalia osv osv osv är rätt oklart men det finns säkert något militärstrateg som kan påvisa varför.
De som menar att våld och fredsframtvingande genom krig är en framtidsväg borde nog fundera en gång till. Hela det Jugoslaviska sönderfallet är ett typexempel på att när man inte satsar en krona på humanitär hjälp och landsuppbyggnad i preventivt syfte, så får man satsa en miljard i krig. Och vem som vinner på det vet väl alla. Det militärpolitiska komplexet är tyvärr starkt i allt för många länder, både i öst och väst.
Jag håller fortfarande på den gamla liberala tesen: Våld är den odugliges sista utväg.
Kosovo - därför att västvärlden använde Kosovo som ett exempel på hur man skulle tvinga fram fred med krig för att undvika etnisk rensning och folkmord. Nu menar Ryssland att Georgien gör precis samma sak med Sydossetien och Abchasien. Det ger dem rätt att använda sin militär precis som NATO gjorde i Kosovo.
Irak/Afghanistan - därför att även där används militärt våld för att tvinga fram fred under mer oklara premisser. Varför till exempel Sverige engagerar sig i Afghanistan men inte i Georgien, Tibet, Östra Kongo, Somalia osv osv osv är rätt oklart men det finns säkert något militärstrateg som kan påvisa varför.
De som menar att våld och fredsframtvingande genom krig är en framtidsväg borde nog fundera en gång till. Hela det Jugoslaviska sönderfallet är ett typexempel på att när man inte satsar en krona på humanitär hjälp och landsuppbyggnad i preventivt syfte, så får man satsa en miljard i krig. Och vem som vinner på det vet väl alla. Det militärpolitiska komplexet är tyvärr starkt i allt för många länder, både i öst och väst.
Jag håller fortfarande på den gamla liberala tesen: Våld är den odugliges sista utväg.
2008-07-28
Nerver
Sitter i Jämtland när ÖSK spelar hemma mot Hammarby. Det finns få saker som är så enerverande. Jag har båda döttrarna på plats på mina två platser. Får både sms och telefonrapporter. Kan konstatera att ÖSK förlorat minst fyra poäng på dessa två matcher. Jag hoppas verkligen att Boström/Axén kan klara av att dra laget vidare i allsvenskan nästa år. Tror att deras sätt att tänka och träna och spela fotboll har framtiden för sig. Med lite mer självförtroende hade ÖSK redan i år kunnat haka på topp fem/sex. Tio poäng till hade kunnat skördas. Fyra mot Hammarby, två mot peking, två mot Djurgården, typ.
Men nästa år smäller det.
Men nästa år smäller det.
2008-07-14
En predikan 13 juli 2008
Matt 7:13
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
---
Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.
Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.
Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.
Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.
I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.
Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.
Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?
Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.
Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.
Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.
Men tron.
Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?
Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.
Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.
Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.
Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?
Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?
På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.
Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.
Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.
Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.
En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?
Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.
Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.
Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.
Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.
Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?
Vem har tid att tro?
Vem orkar överhuvudtaget bry sig?
Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.
Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.
Så då är det slut?
Knappast.
Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.
Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.
Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.
Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.
Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.
Men jag vill höra Guds stilla viskning:
Du är mitt älskade barn.
Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
---
Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.
Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.
Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.
Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.
I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.
Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.
Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?
Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.
Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.
Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.
Men tron.
Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?
Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.
Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.
Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.
Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?
Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?
På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.
Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.
Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.
Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.
En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?
Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.
Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.
Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.
Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.
Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?
Vem har tid att tro?
Vem orkar överhuvudtaget bry sig?
Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.
Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.
Så då är det slut?
Knappast.
Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.
Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.
Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.
Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.
Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.
Men jag vill höra Guds stilla viskning:
Du är mitt älskade barn.
Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.
2008-06-19
Semester
Sista dagen på vårens KF-sammanträden. Känns rätt avslaget.
Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.
Det jag ska skriva om handlar om mod.
Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.
Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.
Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.
I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.
Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.
Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.
Respekt
Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.
Det jag ska skriva om handlar om mod.
Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.
Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.
Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.
I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.
Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.
Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.
Respekt
2008-06-18
Avlyssning av oskyldiga är inte liberalt
Snart lär väl avlyssningslagen klubbas. De ledamöter, av olika liberal kulör, som tidigare påstått sig vara emot kommer nu med de låtsade förändringarna av förslaget att bli för. Men, som DN ungefär skriver: Det spelar ingen roll att sätta ytterligare en överrock på kroppen, kroppen är densamma, det spelar ingen roll att klä en dålig klapp i mer glansigt papper, klappen är lika usel för det.
Det är inte märkligt att ickeliberala partier kan komma till en slutsats att ökad avlyssning och mindre personlig integritet är OK. Det var också länge socialdemokraterna som drev denna fråga. Deras nuvarande ställningstagande är lika mycket glanspapper som regeringens återremiss.
Men hur kan Folkpartiet, och de centerpartister som kallar sig liberala, stödja att all kommunikation som sker på modernt sätt ska avlyssnas? Alla medborgare, och förresten rätt många ickesvenskar också, typ 6 miljarder, kan komma att avlyssnas bara för att man skickar ett mejl. Råkar dessutom mejlet innehålla ett farligt ord, kanske som spränga, al-quaida, inshalla, eller döda, kanske man hamnar i nästa fack för vidare granskning. Det spelar ingen roll om man är oskyldig eller inte, aldrig har planerat sprängdåd eller inte, bara för att man vill spränga en biljarduppställning, har läst om al-quaida, är djupt religiös eller funderar på hur man ska döda mördarsniglar kan man bli en potentiell fara.
Det skifte som sker nu är stort. Det handlar om att ändra spaningsfokus från de som planerar för brottslig handling eller som är på väg att göra det, till alla människor, alla de som aldrig har ens tänkt tanken. Storebror ser verkligen oss alla.
Det märkliga är att ingen tänkte tanken att avskaffa brevhemligheten under 1970-talet då terrorismen verkligen gjorde nedslag i den svenska vardagen. Då fanns liberalismen verkligen grundad i både tanke och gärning hos fler än det dåvarande Folkpartiet.
Det är lika märkligt att ingen av förespråkarna för dessa integritetskränkningar funderar över vilka andra områden man borde hantera. En betydligt större utmaning än den eventuella terrorism som kan komma att påverka Sverige, är klimathotet. Redan idag insjuknar och dör människor av klimatförändringar. Antalet döda av klimat är tiodubbelt större i Europa än antalet terroroffer. I världen handlar det om ofattbara antal döda och flyende, enorma ekonomiska konsekvenser och så vidare. Här borde man väl verkligen minska den personliga friheten. Varför inte sätta in hastighetsbegränsare i bilar för att minimera bensinförbrukningen? Varför inte ha ett tak på värmen i lägenheterna? Varför inte kolla upp vem som reser vart och hur ofta för att kunna påverka direkt vid källan och undvika skadliga livsstilar?
Jag hoppas ironin framgår. Ingen funderar ens i de riktningarna, även om det är tekniskt möjligt. Men just tekniken att gå igenom all elektronisk kommunikation verkar vara huvudskälet till att FRA nu ska få göra det.
Jag räknar knappast med att någon av de dissidenter som funnits inom regeringen kommer att uthärda. Att rösta med oppositionen hjälper inte heller eftersom socialdemokraterna är lika goda kålsupare. Systemet kommer att innebära ytterligare ingrepp i den personliga integritet som redan idag är alldeles för kringskuren.
Frågan är bara - vem kommer att utnyttja den information som kommer in till syften som ingen vill? Frågan är inte om det kommer att ske, utan av vem, när och varför.
Idag är det kommunfullmäktige i Örebro. Jag har en vit slips på mig. En begravningsslips. För idag lär ytterligare en del av den personliga friheten begravas.
Det är inte märkligt att ickeliberala partier kan komma till en slutsats att ökad avlyssning och mindre personlig integritet är OK. Det var också länge socialdemokraterna som drev denna fråga. Deras nuvarande ställningstagande är lika mycket glanspapper som regeringens återremiss.
Men hur kan Folkpartiet, och de centerpartister som kallar sig liberala, stödja att all kommunikation som sker på modernt sätt ska avlyssnas? Alla medborgare, och förresten rätt många ickesvenskar också, typ 6 miljarder, kan komma att avlyssnas bara för att man skickar ett mejl. Råkar dessutom mejlet innehålla ett farligt ord, kanske som spränga, al-quaida, inshalla, eller döda, kanske man hamnar i nästa fack för vidare granskning. Det spelar ingen roll om man är oskyldig eller inte, aldrig har planerat sprängdåd eller inte, bara för att man vill spränga en biljarduppställning, har läst om al-quaida, är djupt religiös eller funderar på hur man ska döda mördarsniglar kan man bli en potentiell fara.
Det skifte som sker nu är stort. Det handlar om att ändra spaningsfokus från de som planerar för brottslig handling eller som är på väg att göra det, till alla människor, alla de som aldrig har ens tänkt tanken. Storebror ser verkligen oss alla.
Det märkliga är att ingen tänkte tanken att avskaffa brevhemligheten under 1970-talet då terrorismen verkligen gjorde nedslag i den svenska vardagen. Då fanns liberalismen verkligen grundad i både tanke och gärning hos fler än det dåvarande Folkpartiet.
Det är lika märkligt att ingen av förespråkarna för dessa integritetskränkningar funderar över vilka andra områden man borde hantera. En betydligt större utmaning än den eventuella terrorism som kan komma att påverka Sverige, är klimathotet. Redan idag insjuknar och dör människor av klimatförändringar. Antalet döda av klimat är tiodubbelt större i Europa än antalet terroroffer. I världen handlar det om ofattbara antal döda och flyende, enorma ekonomiska konsekvenser och så vidare. Här borde man väl verkligen minska den personliga friheten. Varför inte sätta in hastighetsbegränsare i bilar för att minimera bensinförbrukningen? Varför inte ha ett tak på värmen i lägenheterna? Varför inte kolla upp vem som reser vart och hur ofta för att kunna påverka direkt vid källan och undvika skadliga livsstilar?
Jag hoppas ironin framgår. Ingen funderar ens i de riktningarna, även om det är tekniskt möjligt. Men just tekniken att gå igenom all elektronisk kommunikation verkar vara huvudskälet till att FRA nu ska få göra det.
Jag räknar knappast med att någon av de dissidenter som funnits inom regeringen kommer att uthärda. Att rösta med oppositionen hjälper inte heller eftersom socialdemokraterna är lika goda kålsupare. Systemet kommer att innebära ytterligare ingrepp i den personliga integritet som redan idag är alldeles för kringskuren.
Frågan är bara - vem kommer att utnyttja den information som kommer in till syften som ingen vill? Frågan är inte om det kommer att ske, utan av vem, när och varför.
Idag är det kommunfullmäktige i Örebro. Jag har en vit slips på mig. En begravningsslips. För idag lär ytterligare en del av den personliga friheten begravas.
2008-06-02
Nerikes Allehanda = beroende socialdemokratisk
Den förr liberala tidningen Nerikes Allehanda är numera en partipolitiskt bunden tidning. Det finns bara en annan tolkning till det beslut chefredaktören och ledarsidan tagit kring de nya s-märkta krönikörerna. Men mer om detta senare.
Det påstådda skälet till att nu ge ett antal politiskt aktiva socialdemokrater, alla just aktiva med daglig kontakt med arbetet såväl i riksdag som Örebro kommun, är att bredda åsikterna i någon form av liberal anda. Men tanken är såväl grund som grumlig.
För det första borde en liberal tidning verkligen våga vara just liberal. Ledarsidans liberala anslag borde lyfta tidningens politiska åsikter till ständigt nya höjder. Men frågan är hur liberala de som ska skriva sidan är. Ingen av ledarredaktörerna har någon bakgrund inom den liberala rörelsen. De finns inte och har inte funnits med inom några liberala tankesmedjor eller liknande. Men nåväl, de kan ändå ha en liberal kompass, även om min tveksamhet är växande.
För det andra verkar ledarsidan blanda ihop tidningens liberala inriktning med den partipolitiska. Nerikes Allehanda är inte folkpartistisk. Tidningen brukar påpeka att den inte går i något partis ledband. Men plötsligt är det viktigt att ett, och bara ett, annat parti får tillgång till plats i tidningen. Varför? Orkar inte NA stå emot storebrors krav? Kryper man för makten, ekonomisk eller politisk? Lever man kvar i tron att den socialdemokratiska maktapparaten är det normala styresskicket och dagens koalitions/alliansregeringar bara är en parantes och att detta parti därför måste behandlas särskilt? Annars borde väl alla andra partier som inte är liberala, dvs alla utom Folkpartiet, också beredas krönikörsutrymme? Diskriminering är väl inte liberalt? Inte särbehandling heller! Förresten har ingen av ledarskribenterna eller chefredaktören någonsin synts på en folkpartistisk medlemsaktivitet så risken att sidan skulle vara folkpartistisk är minimal. Det var bättre (sett ur en folkpartistisk vinkel då) när Wredén, Götell och Ström var skribenter.
För det tredje blandar tidningen ihop sitt uppdrag med någon typ av public service attityd. NA har inget som helst ansvar att på ledarsidan vara opartisk. Snarare har man ett uppdrag att vara just partisk, följa den ideologi som tidningen bekänner sig till. Detta innebär att ledarsidan borde vara just liberal, och inget annat. Men nu är den mer partipolitiskt bunden till ett parti än något annat.
Det finns ett antal andra invändningar. Men låt detta vara för nu. det räcker och blir över.
Och just det. Jag glömde den andra tolkningen. Idag står det på hemsidan att NA-borgen ska säljas. Koncernen vill ha in mer pengar. Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar. Och tänk om det är så att ägarna nu kräver av tidningen att minska prenumeranttappet genom att rikta sig till en underrepresenterad grupp, de trogna sosseväljarna. Örebro kommun och län är ju fortfarande alldeles för rött. En ekonom ser säkert detta snabbt och funderar hur man ska hantera detta prenumerantproblem. En liberal ser en annan utmaning.
Det är alltså dags att säga adjö till den liberala Nerikes Allehanda. Det vore bättre om tidningen tog steget ut och böt profil, från (oberoende) liberal till beroende socialdemokratisk. Och prenumerantproblemet kan snabbt bli ett annat. Det finns i vart fall i mina tankar att avsluta prenumerationen.
Det påstådda skälet till att nu ge ett antal politiskt aktiva socialdemokrater, alla just aktiva med daglig kontakt med arbetet såväl i riksdag som Örebro kommun, är att bredda åsikterna i någon form av liberal anda. Men tanken är såväl grund som grumlig.
För det första borde en liberal tidning verkligen våga vara just liberal. Ledarsidans liberala anslag borde lyfta tidningens politiska åsikter till ständigt nya höjder. Men frågan är hur liberala de som ska skriva sidan är. Ingen av ledarredaktörerna har någon bakgrund inom den liberala rörelsen. De finns inte och har inte funnits med inom några liberala tankesmedjor eller liknande. Men nåväl, de kan ändå ha en liberal kompass, även om min tveksamhet är växande.
För det andra verkar ledarsidan blanda ihop tidningens liberala inriktning med den partipolitiska. Nerikes Allehanda är inte folkpartistisk. Tidningen brukar påpeka att den inte går i något partis ledband. Men plötsligt är det viktigt att ett, och bara ett, annat parti får tillgång till plats i tidningen. Varför? Orkar inte NA stå emot storebrors krav? Kryper man för makten, ekonomisk eller politisk? Lever man kvar i tron att den socialdemokratiska maktapparaten är det normala styresskicket och dagens koalitions/alliansregeringar bara är en parantes och att detta parti därför måste behandlas särskilt? Annars borde väl alla andra partier som inte är liberala, dvs alla utom Folkpartiet, också beredas krönikörsutrymme? Diskriminering är väl inte liberalt? Inte särbehandling heller! Förresten har ingen av ledarskribenterna eller chefredaktören någonsin synts på en folkpartistisk medlemsaktivitet så risken att sidan skulle vara folkpartistisk är minimal. Det var bättre (sett ur en folkpartistisk vinkel då) när Wredén, Götell och Ström var skribenter.
För det tredje blandar tidningen ihop sitt uppdrag med någon typ av public service attityd. NA har inget som helst ansvar att på ledarsidan vara opartisk. Snarare har man ett uppdrag att vara just partisk, följa den ideologi som tidningen bekänner sig till. Detta innebär att ledarsidan borde vara just liberal, och inget annat. Men nu är den mer partipolitiskt bunden till ett parti än något annat.
Det finns ett antal andra invändningar. Men låt detta vara för nu. det räcker och blir över.
Och just det. Jag glömde den andra tolkningen. Idag står det på hemsidan att NA-borgen ska säljas. Koncernen vill ha in mer pengar. Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar. Och tänk om det är så att ägarna nu kräver av tidningen att minska prenumeranttappet genom att rikta sig till en underrepresenterad grupp, de trogna sosseväljarna. Örebro kommun och län är ju fortfarande alldeles för rött. En ekonom ser säkert detta snabbt och funderar hur man ska hantera detta prenumerantproblem. En liberal ser en annan utmaning.
Det är alltså dags att säga adjö till den liberala Nerikes Allehanda. Det vore bättre om tidningen tog steget ut och böt profil, från (oberoende) liberal till beroende socialdemokratisk. Och prenumerantproblemet kan snabbt bli ett annat. Det finns i vart fall i mina tankar att avsluta prenumerationen.
2008-05-21
Budget i media
I går presenterade kommunledningen i Örebro budgeten för 2009. Själv har jag levt med dokumentets framtagande i snart ett halvt år så idag handlar det lite om en dag av debriefing...
Dagen efter presentationen kan man konstatera att media hanterat budgeten olika. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur olika media beskriver innehållet, hur olika journalister hanterar uppgiften att vara objektiva o.s.v. Men i huvudsak tar media i Örebro uppgiften att presentera det viktigaste politiska dokumentet i år på allvar.
All media utom ett.
Tvärsnytt valde som vanligt att inte bevaka denna händelse. Den lokala konkurrenten TV4 (privatägd) var där, men inte den oberoende, objektiva statstelevisonen. Istället för att redovisa några av huvuddragen i koalitionens styrning av kommunen, hande man andra stora nyheter. En av de främsta var att en riksdagsledamot Österberg, (s) naturligtvis, hade blivit gruppledare för sitt parti. Vilken höjdarnyhet!!! Självklart slår denna nyhet, som direkt kommer att påverka tusentals örebroares vardag, ut frågan om satsningar på förskolor, på ett levande city, på valfrihet inom äldreomsorgen, på ett nytt sätt att närma sig den civila sektorn, för att inte tala om den positiva ekonomiska utvecklingen...
OK - man ska inte raljera. Kanske hade SVT något annat på gång, kanske gjorde man andra värderingar, kanske man kommer att göra något de kommande dagarna. Men likväl får man känslan av att maktskiftet ännu inte nått hjärteroten på alla SVTare. Titta bara på hur man hanterade frågan om uppfyllda vallöften. Landstingsledningen fick godkänt för att man hade gjort kommunal till viljes, kommunledningen fick underkänt för att man ännu inte klarat av näringslivs- och arbetsmarknadsfrågorna. Visst är det så. Men varför valde man just denna vinkling, dessa frågor? Landstinget hade lika gärna kunnat få underkänt för att man inte har läkare på vårdcentralerna, och kommunledningen godkänt för att ekonomin är i balans och att torgen blir vackrare. Journalistik är också att välja ingångspunkt, inte bara att därefter objektivt redovisa denna punkt.
Det är inte helt enkelt att som politiker kritisera media. Vi lever av varandra. Jag måste ha ett gott, men professionellt, förhållande till all media. Att i detta läge peka på upplevelsen om att den statliga televisionen, som dessutom har ett objektivitetsuppdrag, inte sköter detta är inte helt enkelt.
Det finns inte en enda journalist som är objektiv. Lika lite som någon annan människa kan de bli något annat än vad vi alla är, subjektiva varelser som tolkar världen utifrån de utgångspunkter och den historik vi har. Därför är det ibland bättre med kanaler som redovisar sin subjektivitet än med kanaler som är påstått objektiva.
Dagen efter presentationen kan man konstatera att media hanterat budgeten olika. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur olika media beskriver innehållet, hur olika journalister hanterar uppgiften att vara objektiva o.s.v. Men i huvudsak tar media i Örebro uppgiften att presentera det viktigaste politiska dokumentet i år på allvar.
All media utom ett.
Tvärsnytt valde som vanligt att inte bevaka denna händelse. Den lokala konkurrenten TV4 (privatägd) var där, men inte den oberoende, objektiva statstelevisonen. Istället för att redovisa några av huvuddragen i koalitionens styrning av kommunen, hande man andra stora nyheter. En av de främsta var att en riksdagsledamot Österberg, (s) naturligtvis, hade blivit gruppledare för sitt parti. Vilken höjdarnyhet!!! Självklart slår denna nyhet, som direkt kommer att påverka tusentals örebroares vardag, ut frågan om satsningar på förskolor, på ett levande city, på valfrihet inom äldreomsorgen, på ett nytt sätt att närma sig den civila sektorn, för att inte tala om den positiva ekonomiska utvecklingen...
OK - man ska inte raljera. Kanske hade SVT något annat på gång, kanske gjorde man andra värderingar, kanske man kommer att göra något de kommande dagarna. Men likväl får man känslan av att maktskiftet ännu inte nått hjärteroten på alla SVTare. Titta bara på hur man hanterade frågan om uppfyllda vallöften. Landstingsledningen fick godkänt för att man hade gjort kommunal till viljes, kommunledningen fick underkänt för att man ännu inte klarat av näringslivs- och arbetsmarknadsfrågorna. Visst är det så. Men varför valde man just denna vinkling, dessa frågor? Landstinget hade lika gärna kunnat få underkänt för att man inte har läkare på vårdcentralerna, och kommunledningen godkänt för att ekonomin är i balans och att torgen blir vackrare. Journalistik är också att välja ingångspunkt, inte bara att därefter objektivt redovisa denna punkt.
Det är inte helt enkelt att som politiker kritisera media. Vi lever av varandra. Jag måste ha ett gott, men professionellt, förhållande till all media. Att i detta läge peka på upplevelsen om att den statliga televisionen, som dessutom har ett objektivitetsuppdrag, inte sköter detta är inte helt enkelt.
Det finns inte en enda journalist som är objektiv. Lika lite som någon annan människa kan de bli något annat än vad vi alla är, subjektiva varelser som tolkar världen utifrån de utgångspunkter och den historik vi har. Därför är det ibland bättre med kanaler som redovisar sin subjektivitet än med kanaler som är påstått objektiva.
2008-05-07
Kulturens plats
På det senaste fullmäktigesammanträdet försökte jag lyfta frågan om hur mycket länsmusiken är värd. En del valde att tolka det som om det skulle finnas ett ekonomiskt värde i bolaget Länsmusiken AB som kunde hanteras genom en försäljning. De flesta insåg nog att det istället handlade om frågan hur mycket Örebro kommun och därigenom örebroarna ska betala för att Svenska Kammarorkestern i Örebro ska kunna säkra sin långsiktiga verksamhet.
Alldeles för många debatter som borde vara öppna, sker i slutna rum. En del rum är formellt slutna. Andra slutna därför att ingen lyssnar. Fullmäktige är ett mellanting. Inte många är där och lyssnar. Men nu finns möjligheten att höra vad som sägs på nätet. Dessutom brukar Nerikes Allehanda vara där och skriva. Men allt som skrivs i media är redan subjektivt tolkat (för det finns inga objektiva journalister).
Kulturen är ett av de områden som sällan diskuteras utifrån ett politisk perspektiv. Kulturen blir en bifråga, en sak för den ansvariga nämnden och inget mer. Örebro har under lång tid inte varit bättre än någon annan inom detta område. Vi är inte så mycket bättre nu heller, än under den gamla sossetiden.
Men vi borde diskutera mer kultur. Jag har slagits för "finkulturens" rätt och viktighet. SSUare har stått och protesterat och delat ut flygblad mot att Svenska Kammarorkestern får så stora bidrag. Det pågår rörelser mot att all kultur ska ha barn- och mångfaldsperspektiv. Bredden är ofta viktigare än spetsen. Att många kan något är viktigare än att få kan mycket.
Vilken roll spelar bredden för eliten, och eliten för bredden? Vilken roll spelar den kultur som har en kommersiell dimension och den som måste leva på bidrag? Ska kommunen lägga pengar på annan kultur än barnkultur och breddkultur och i så fall hur mycket, på vilka sätt och till vilka?
Se där, några frågor av en hel räcka som borde ha en öppen politisk debatt, dialog, samtal. Som vanligt är det enklare att ställa frågorna än att hitta svaren. Men min övertygelse är att kulturen i framtiden måste ha än starkare förespråkare än idag för att kunna värna sin plats inom kommunal kärnverksamhet. Svenska Kammarorkestern i Örebro är ett omistligt inslag i en levande stad. Frågan är hur vi på lång sikt ska kunna värna dess, och andra kulturinstitutioners, utveckling och välgång.
Alldeles för många debatter som borde vara öppna, sker i slutna rum. En del rum är formellt slutna. Andra slutna därför att ingen lyssnar. Fullmäktige är ett mellanting. Inte många är där och lyssnar. Men nu finns möjligheten att höra vad som sägs på nätet. Dessutom brukar Nerikes Allehanda vara där och skriva. Men allt som skrivs i media är redan subjektivt tolkat (för det finns inga objektiva journalister).
Kulturen är ett av de områden som sällan diskuteras utifrån ett politisk perspektiv. Kulturen blir en bifråga, en sak för den ansvariga nämnden och inget mer. Örebro har under lång tid inte varit bättre än någon annan inom detta område. Vi är inte så mycket bättre nu heller, än under den gamla sossetiden.
Men vi borde diskutera mer kultur. Jag har slagits för "finkulturens" rätt och viktighet. SSUare har stått och protesterat och delat ut flygblad mot att Svenska Kammarorkestern får så stora bidrag. Det pågår rörelser mot att all kultur ska ha barn- och mångfaldsperspektiv. Bredden är ofta viktigare än spetsen. Att många kan något är viktigare än att få kan mycket.
Vilken roll spelar bredden för eliten, och eliten för bredden? Vilken roll spelar den kultur som har en kommersiell dimension och den som måste leva på bidrag? Ska kommunen lägga pengar på annan kultur än barnkultur och breddkultur och i så fall hur mycket, på vilka sätt och till vilka?
Se där, några frågor av en hel räcka som borde ha en öppen politisk debatt, dialog, samtal. Som vanligt är det enklare att ställa frågorna än att hitta svaren. Men min övertygelse är att kulturen i framtiden måste ha än starkare förespråkare än idag för att kunna värna sin plats inom kommunal kärnverksamhet. Svenska Kammarorkestern i Örebro är ett omistligt inslag i en levande stad. Frågan är hur vi på lång sikt ska kunna värna dess, och andra kulturinstitutioners, utveckling och välgång.
2008-05-01
Är sjuksköterskor arbetare?
Vårdförbundets ordförande höll första maj-tal på vänsterpartiets möte idag. Det är upp till henne att göra det.
Men hennes medlemmar borde snarast sparka henne för hennes inställning till deras jobb.
För Anna-Karin Eklund berättar när hon senare intervjuas i radio att hon ställer upp om andra partier kallar. Framförallt de tre partier som kallar sig "arbetarpartier" dvs m, s och v. För Eklund är alltså sjuksköterskor "arbetare". Det är ett svek mot varenda sköterska. Det visar också tyvärr hur otroligt socialdemokratiserat Sverige är in i minsta tanke.
Det finns analytiker som menar att socialdemokraternas unika maktposition i svensk politik under mitten av 1900-talet berodde på att de "arbetarifierade" del efter del av svensk arbetsmarknad. Två av de stora grupperna som istället för att vara stolta och fria akademiker blev offentligt beroende akademiker, var just sjuksköterskor, och lärare.
Från att ha varit en del av den medelklass som byggde den svenska demokratins grunder, blev dessa akademiker en del av den allt sämre betalda, och till den offentligt sektorn hänvisade, kommunala arbetarkadern. Det är synd.
I Sverige är det fortfarande fint att vara "vänster". "Högern" har ofta en negativ attityd. Det märks till exempel tydligt när man frågar olika "kändisar" om de är vänster eller höger. Tyvärr är det ofta på samma sätt inom journalistiken. På samma sätt är det med orden "arbetare" och "akademiker". Eller kulturen. Vem vill vara en del av finkulturen när man kan vara en del av den vänsterradikala arbetarkulturen?
Denna proletarisering av akademiker har inte bara fått till följd att de nu är en naturlig del av de socialdemokratiska kärnväljarna. De är också underbetalda. Deras utbildning blir inte något positivt. I sin tur har detta lett till socialdemokratins dåliga känsla för högre utbildning. Vilken socialdemokrat slåss egentligen idag helhjärtat för universiteten, universitetsutbildningarnas status och rätten för de universitetsutbildade att få betalt för både sin utbildning och den kompetens den innebär?
När Eklund får frågan om hur mycket utbildning ska löna sig, och om inte hennes medlemmars lönekrav innebär att alla andra också ska få lika mycket, avslöjar hon sina vänstertankar än mer. Hon vågar inte säga att hon vill att hennes medlemmars krav innebär att det ska vara större löneskillnader på arbetsmarknaden. Men det är det hon borde tala klarspråk om. Sverige behöver fler välutbildade. Vi behöver ha större skillnader i löner, just för att utbildning ska löna sig. Det innebär att alla inte kan få lika mycket i löneökningar hela tiden.
Det är bra med de människor som inom de traditionella arbetaryrkena jobbar med stolthet över sina kompetenser.
Det vore bra att sjuksköterskor och andra akademiker kunde vara lika stolta över sin kompetens och sin traditionella bakgrund.
Men hennes medlemmar borde snarast sparka henne för hennes inställning till deras jobb.
För Anna-Karin Eklund berättar när hon senare intervjuas i radio att hon ställer upp om andra partier kallar. Framförallt de tre partier som kallar sig "arbetarpartier" dvs m, s och v. För Eklund är alltså sjuksköterskor "arbetare". Det är ett svek mot varenda sköterska. Det visar också tyvärr hur otroligt socialdemokratiserat Sverige är in i minsta tanke.
Det finns analytiker som menar att socialdemokraternas unika maktposition i svensk politik under mitten av 1900-talet berodde på att de "arbetarifierade" del efter del av svensk arbetsmarknad. Två av de stora grupperna som istället för att vara stolta och fria akademiker blev offentligt beroende akademiker, var just sjuksköterskor, och lärare.
Från att ha varit en del av den medelklass som byggde den svenska demokratins grunder, blev dessa akademiker en del av den allt sämre betalda, och till den offentligt sektorn hänvisade, kommunala arbetarkadern. Det är synd.
I Sverige är det fortfarande fint att vara "vänster". "Högern" har ofta en negativ attityd. Det märks till exempel tydligt när man frågar olika "kändisar" om de är vänster eller höger. Tyvärr är det ofta på samma sätt inom journalistiken. På samma sätt är det med orden "arbetare" och "akademiker". Eller kulturen. Vem vill vara en del av finkulturen när man kan vara en del av den vänsterradikala arbetarkulturen?
Denna proletarisering av akademiker har inte bara fått till följd att de nu är en naturlig del av de socialdemokratiska kärnväljarna. De är också underbetalda. Deras utbildning blir inte något positivt. I sin tur har detta lett till socialdemokratins dåliga känsla för högre utbildning. Vilken socialdemokrat slåss egentligen idag helhjärtat för universiteten, universitetsutbildningarnas status och rätten för de universitetsutbildade att få betalt för både sin utbildning och den kompetens den innebär?
När Eklund får frågan om hur mycket utbildning ska löna sig, och om inte hennes medlemmars lönekrav innebär att alla andra också ska få lika mycket, avslöjar hon sina vänstertankar än mer. Hon vågar inte säga att hon vill att hennes medlemmars krav innebär att det ska vara större löneskillnader på arbetsmarknaden. Men det är det hon borde tala klarspråk om. Sverige behöver fler välutbildade. Vi behöver ha större skillnader i löner, just för att utbildning ska löna sig. Det innebär att alla inte kan få lika mycket i löneökningar hela tiden.
Det är bra med de människor som inom de traditionella arbetaryrkena jobbar med stolthet över sina kompetenser.
Det vore bra att sjuksköterskor och andra akademiker kunde vara lika stolta över sin kompetens och sin traditionella bakgrund.
2008-04-22
Jag håller på Hillary
Idag avgörs kanske det demokratiska primärvalet i USA. Barack Obama leder och skulle han göra ett mycket bra val idag så kanske Hillary Clinton måste kasta in handduken.
De två kandidaterna har ungefär samma politik. En del är rätt bra politik. Annat har jag ordentligt svårt med. Synen på dödsstraff och vapen är ju förskräckande amerikansk exempelvis.
Obama har medvind. Men jag håller på Clinton av ett enda skäl.
För ett par år sedan, under uppresan till primärvalen, hörde jag en amerikansk politisk förståsigpåare säga ungefär så här:
USA är nog redo för en manlig färgad amerikansk president. Men vi är knappast redo för en kvinna.
Ett sådant land är nog i större behov av en kvinna som president än vad man kan tro...
De två kandidaterna har ungefär samma politik. En del är rätt bra politik. Annat har jag ordentligt svårt med. Synen på dödsstraff och vapen är ju förskräckande amerikansk exempelvis.
Obama har medvind. Men jag håller på Clinton av ett enda skäl.
För ett par år sedan, under uppresan till primärvalen, hörde jag en amerikansk politisk förståsigpåare säga ungefär så här:
USA är nog redo för en manlig färgad amerikansk president. Men vi är knappast redo för en kvinna.
Ett sådant land är nog i större behov av en kvinna som president än vad man kan tro...
2008-04-10
Är människan verkligen god?
Blev invjuden till en lunch med några av Örebros präster och pastorer för att tala om kommunen och kyrkorna är med- eller motspelare. Samtalet rörde sig om en del annat också.
Kyrkorna har ett antal väldigt viktiga frågor att hantera. Det finns idag en syn på att de etiska och moraliska dimensionerna i samhället ska hanteras antingen av den enskilda individen själv eller av politiker. Båda vägarna är farliga.
Etik och moral har alltid en kollektiv dimension. Det är etiska och moraliska överväganden som ligger bakom hela den nationella lagstiftningen. Lagarnas åtskillnad på vad som är rätt eller fel grundas på etiska och moraliska överväganden. Fram till 1970 ungefär hade också lagarna en religiös dimension. De stadfästes av riksdagen men godkändes av den av gud utsedde monarken... Nu saknas detta mer eviga perspektiv. Politiken bestämmer själv grunderna för lagarnas etiska dimension. Det finns säkert fördelar med det. Men det är inte lika säkert att lagarna blir bättre för att evigheten (eller för den delen det långa generationsperspektivet) inte längre finns med i diskussionen.
Men om etiken och moralen blir privat, är riskerna än större. Ändå är den utvecklingen så tydlig. Allt fler verkar tro att man själv kan välja den etiska och moraliska normbildning som man vill. Och det är här godheten kommer in. Bara den som tror att människan i grunden är god kan rättfärdiga en utveckling där individen själv skapar sin moraliska grund. Men frågan blir då automatiskt vad som händer när inte godheten fungerar, vad som sker när människan inte gör det goda, utan istället väljer det onda. Vilka moraliska ställningstaganden ska då göras? Är ondskan en sjukdom som ska behandlas? Lite ondska är som en förkylning som går över av sig själv. Rejäl ondska måste skäras bort, som en cancer. Och eftersom ondskan inte sitter i en viss del av människan är det väl rätt att i så fall skära bort hela människan. Eller...
De tidiga liberalerna hade en annan världsbild, grundad i kristendomens dogmer. Här pekar man istället på att människan i gruden bär på ondskan, varje människa bär ondskan inom sig, och en av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa gemensamma institutioner som väger upp de enskilda individernas vilja att trots allt göra det onda. Den världsbilden finns inte längre företrädd bland merparten av västvärldens ledare. Inte ens kyrkan tror på det som varit grunden under tusentalet år.
Frågan är vad som händer med samhället på sikt när etik och moral individualiseras till människor som tror att de är goda, men ändå gör det som är ont.
Kyrkorna har ett antal väldigt viktiga frågor att hantera. Det finns idag en syn på att de etiska och moraliska dimensionerna i samhället ska hanteras antingen av den enskilda individen själv eller av politiker. Båda vägarna är farliga.
Etik och moral har alltid en kollektiv dimension. Det är etiska och moraliska överväganden som ligger bakom hela den nationella lagstiftningen. Lagarnas åtskillnad på vad som är rätt eller fel grundas på etiska och moraliska överväganden. Fram till 1970 ungefär hade också lagarna en religiös dimension. De stadfästes av riksdagen men godkändes av den av gud utsedde monarken... Nu saknas detta mer eviga perspektiv. Politiken bestämmer själv grunderna för lagarnas etiska dimension. Det finns säkert fördelar med det. Men det är inte lika säkert att lagarna blir bättre för att evigheten (eller för den delen det långa generationsperspektivet) inte längre finns med i diskussionen.
Men om etiken och moralen blir privat, är riskerna än större. Ändå är den utvecklingen så tydlig. Allt fler verkar tro att man själv kan välja den etiska och moraliska normbildning som man vill. Och det är här godheten kommer in. Bara den som tror att människan i grunden är god kan rättfärdiga en utveckling där individen själv skapar sin moraliska grund. Men frågan blir då automatiskt vad som händer när inte godheten fungerar, vad som sker när människan inte gör det goda, utan istället väljer det onda. Vilka moraliska ställningstaganden ska då göras? Är ondskan en sjukdom som ska behandlas? Lite ondska är som en förkylning som går över av sig själv. Rejäl ondska måste skäras bort, som en cancer. Och eftersom ondskan inte sitter i en viss del av människan är det väl rätt att i så fall skära bort hela människan. Eller...
De tidiga liberalerna hade en annan världsbild, grundad i kristendomens dogmer. Här pekar man istället på att människan i gruden bär på ondskan, varje människa bär ondskan inom sig, och en av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa gemensamma institutioner som väger upp de enskilda individernas vilja att trots allt göra det onda. Den världsbilden finns inte längre företrädd bland merparten av västvärldens ledare. Inte ens kyrkan tror på det som varit grunden under tusentalet år.
Frågan är vad som händer med samhället på sikt när etik och moral individualiseras till människor som tror att de är goda, men ändå gör det som är ont.
2008-04-09
Bojkotta os, eller bojkotta os?
Tibet har blivit en brännande fråga. Det är bra. Diktaturen Kina ska inte utan internationell uppmärksamhet kunna begå brott som på andra håll har lett till så kallade fredsframtvingande åtgärder. Förhållandena i Kosovo är på flera sätt lindrigare än i Tibet. De deportationer och det förtryck mot de nationella tibetanerna som regimen i Kina gjort sig skyldiga till under 50 år är skrämmande. Minst lika skrämmande är den internationella tystnaden kring frågan. Dansen kring den kinesiska guldkalven är viktigare än ett folks och ett lands frihet.
Nu tycker flera att vi ska bojkotta os. Svenska idrottsmän och -kvinnor ska inte göra det de tränat för i år, utan agera politiker. Det är fel. När väl tävlingarna går av stapeln i diktaturen kan vi inte lägga bördan på de enskilda idrottsmännen.
Felet ligger inte där. Istället ligger det i den olympiska rörelsen. Denna rörelse borde aldrig accepterat att ge en diktatur spelen. Samma rörelse ger nu fullt stöd åt Kina och vill inte ens skriva in en mild kritik mot hur landet hanterar Tibet. Det är illa. Har inte ens den svenska olympiska kommittén under Gunilla Lindberg ryggrad att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?
Den olympiska rörelsens utveckling är i flera avseenden rätt oroande. Det finns alldeles för många pseudoreligiösa drag hos denna koloss som ibland verkar hävda att det är rörelsens ideal (vilka de nu är) som kommer att skapa fred på jorden. När denna religiösa övertro på dessa egna ideal kombineras med den mångmiljardindustri os utvecklats till blir riskerna än större. Om sporten, där det är viktigare att vinna än att delta, kombineras med superkapitalismen, där ditt värde mäts i pengar, ligger människan, den lilla människan och hennes värde, illa till.
Så kanske vi som tittare borde bojkotta os. Glöm att sätta på TVn. Prata med hustrun istället, ta en promenad, lek med barnen, läs en bok, gör världen lite bättre själv. Utan tittare så minskar os marknadsvärde. Och det vore väl något att stilla bedja om.
Nu tycker flera att vi ska bojkotta os. Svenska idrottsmän och -kvinnor ska inte göra det de tränat för i år, utan agera politiker. Det är fel. När väl tävlingarna går av stapeln i diktaturen kan vi inte lägga bördan på de enskilda idrottsmännen.
Felet ligger inte där. Istället ligger det i den olympiska rörelsen. Denna rörelse borde aldrig accepterat att ge en diktatur spelen. Samma rörelse ger nu fullt stöd åt Kina och vill inte ens skriva in en mild kritik mot hur landet hanterar Tibet. Det är illa. Har inte ens den svenska olympiska kommittén under Gunilla Lindberg ryggrad att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?
Den olympiska rörelsens utveckling är i flera avseenden rätt oroande. Det finns alldeles för många pseudoreligiösa drag hos denna koloss som ibland verkar hävda att det är rörelsens ideal (vilka de nu är) som kommer att skapa fred på jorden. När denna religiösa övertro på dessa egna ideal kombineras med den mångmiljardindustri os utvecklats till blir riskerna än större. Om sporten, där det är viktigare att vinna än att delta, kombineras med superkapitalismen, där ditt värde mäts i pengar, ligger människan, den lilla människan och hennes värde, illa till.
Så kanske vi som tittare borde bojkotta os. Glöm att sätta på TVn. Prata med hustrun istället, ta en promenad, lek med barnen, läs en bok, gör världen lite bättre själv. Utan tittare så minskar os marknadsvärde. Och det vore väl något att stilla bedja om.
2008-04-02
Dåligt ministern
Min far har läst alla gamla bloggar så jag får väl skriva en ny...
Lyssnade på miljöministern på aktuellt i kväll angående såväl myndigheternas som regeringens resande. Nästan alla myndigheter reser allt mer med flyg. Tåget har inte alls samma utveckling. En del har till och med minskat tågresandet till förmån för stora flygreseökningar.
Om detta hade miljöministern mycket att säga. Men han såg få problem med att man reste. Han ville att man skulle resa ännu mer. Problemet var inte att man flög, utan att flyget släppte ut växthusgaser. I framtiden skulle det ordna sig.
Jag tycker det är ett trist, förlegat och förenklat resonemang som mer skapar en bild av ett behov av ett självrättfärdigande utifrån de egna handlandet än en reell omsorg om klimatet. Alla hoppas att framtidens teknik kommer att lösa utsläppen av växthusgaser, men så länge vi inte är där måste man våga vara så konkret att man väljer andra vägar.
Den enda väg ministern såg var att köpa utsläppsminskningar någon annan stans. Det enda exemplet var att öka etanolproduktionen i Brasilien. (Ett förslag som kan ifrågasättas av många skäl - inte minst för att man där riskerar en utarmning av den biologiska mångfalden) Men det löser inte heller problematiken. Om hela världen gjorde samma sak, d.v.s. inte tog tag i de egna problemen utan försökte lösa dem genom att köpa resultat av någon annan, skulle inget hända. Någonannanismen i ett globalt perspektiv.
Jag tyckte miljöministerns framträdande var riktigt uselt. Men han är inte ensam. Det han visade var den problematik som kommer att ligga bakom alla fina ord om att minska klimatpåverkan. När det handlar om det egna jobbet, den egna fritiden, den egna livsstilen, blir det mycket svårare att förändra. När det inte räcker att säga att den nya tekniken (som kanske kommer - vem vet) löser allt, utan att klimatarbetet påverkar dig in på bara skinnet, då kommer både kreti och pleti, företag och privata, stat och kommuner, kommunalråd och ministrar, att bli tvungna att redovisa vad man egentligen står för.
Än så länge klarar sig såväl den nuvarande miljöministern och den nuvarande regeringen, liksom de förra dito, med att låtsas som att allt går att lösa i morgon med någon annan teknik. Men det är inte bra för vare sig trovärdighet eller klimat om det är det enda svaret på denna globala utmaning. Regeringen och miljöministern borde ta den tät som Sverige kan ta. Den borgerliga klimatpolitiken får inte vara lika innehållslös som den förra socialdemokratiska.
Lyssnade på miljöministern på aktuellt i kväll angående såväl myndigheternas som regeringens resande. Nästan alla myndigheter reser allt mer med flyg. Tåget har inte alls samma utveckling. En del har till och med minskat tågresandet till förmån för stora flygreseökningar.
Om detta hade miljöministern mycket att säga. Men han såg få problem med att man reste. Han ville att man skulle resa ännu mer. Problemet var inte att man flög, utan att flyget släppte ut växthusgaser. I framtiden skulle det ordna sig.
Jag tycker det är ett trist, förlegat och förenklat resonemang som mer skapar en bild av ett behov av ett självrättfärdigande utifrån de egna handlandet än en reell omsorg om klimatet. Alla hoppas att framtidens teknik kommer att lösa utsläppen av växthusgaser, men så länge vi inte är där måste man våga vara så konkret att man väljer andra vägar.
Den enda väg ministern såg var att köpa utsläppsminskningar någon annan stans. Det enda exemplet var att öka etanolproduktionen i Brasilien. (Ett förslag som kan ifrågasättas av många skäl - inte minst för att man där riskerar en utarmning av den biologiska mångfalden) Men det löser inte heller problematiken. Om hela världen gjorde samma sak, d.v.s. inte tog tag i de egna problemen utan försökte lösa dem genom att köpa resultat av någon annan, skulle inget hända. Någonannanismen i ett globalt perspektiv.
Jag tyckte miljöministerns framträdande var riktigt uselt. Men han är inte ensam. Det han visade var den problematik som kommer att ligga bakom alla fina ord om att minska klimatpåverkan. När det handlar om det egna jobbet, den egna fritiden, den egna livsstilen, blir det mycket svårare att förändra. När det inte räcker att säga att den nya tekniken (som kanske kommer - vem vet) löser allt, utan att klimatarbetet påverkar dig in på bara skinnet, då kommer både kreti och pleti, företag och privata, stat och kommuner, kommunalråd och ministrar, att bli tvungna att redovisa vad man egentligen står för.
Än så länge klarar sig såväl den nuvarande miljöministern och den nuvarande regeringen, liksom de förra dito, med att låtsas som att allt går att lösa i morgon med någon annan teknik. Men det är inte bra för vare sig trovärdighet eller klimat om det är det enda svaret på denna globala utmaning. Regeringen och miljöministern borde ta den tät som Sverige kan ta. Den borgerliga klimatpolitiken får inte vara lika innehållslös som den förra socialdemokratiska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)