Regeringens ansvar att tjänstemän firar utvisningar

Statliga tjänstemän firar utvisningar med champagne. Chefer och ministrar menar att det är oacceptabelt. Men vems är ansvaret?

Det finns dåliga tjänstemän som inte inser vilket arbete de har. Men tjänstemännen på Migrationsverket har inte bara missat detta. De har också missat själva grundtanken i all offentlig verksamhet. Den sker inte i ett vacuum. De är en central del i samhällsbyggandet.

Men de värderingar dessa tjänstemän gett uttryck för är en del av en större utveckling. Dels handlar den om nedvärderingen av det mänskliga, att humanism ersätts av ekonomism och människans ovärdeliga status av en rationell nyttokalkyl. Om detta i kommande bloggar.

Dels handlar den om den förändrade synen på invandring och flyktingskap. Sverige är inte längre en fristad för flyktingar och ett öppet invandrarland. Allt mer slutna gränser skapar andra värderingar. Mer och mer karaktäriseras detta av ett "vi och dom-tänkande". Vi är goda. Dom är onda. Dom ska inte komma och ta vår välfärd. Vi ska inte betala för dom där.

Ansvaret för dessa värderingsförändringar ligger i stor grad hos de politiker som valt att gå främlingsskeptiska krafter till mötes. Här spelar socialdemokraterna, tillsammans med moderaterna, i högsta ligan. Det är den socialdemokratiska politiken sedan mitten på 1990-talet som lagt grunden för dessa förändrade värderingar, värderingar som nu tar sig uttryck i champagne-firanden av utvisningar. Det är socialdemokratiska regeringsföreträdare, som inte kraftfullt agerar för ett öppnare Sverige för människor med olika bakgrund, som bär huvudansvaret. Därför kan inte ansvariga ministrar nu svära sig fria och överlämna ansvaret till dåliga tjänstemän. Det är deras ansvar. Politik är samhällsförändring. Politik är att genom ord och handling förändra människors sätt att vara, tänka och agera.

Socialdemokraterna bär detta tunga ansvar. Moderaterna delar det. Men även mitt parti, Folkpartiet, bör fundera över hur olika frågor förs fram. Det är alltid lyssnaren som hör rätt. Många frågor kräver större utrymme och djupare analyser än både TV-intervjuer, pressmeddelanden eller DN-artiklar ger utrymme för.

Paradigmskifte

Den värld vi känner finns inte längre
I går var den här
Men inte nu
Borta
utan att ens
lämna ett spår efter sig
Nådens tid har börjat
Inlindad i rött julklappspapper
ligger Jesusbarnet tyst
Mörka ögon söker stjärnan bakom
julgranskulor
fem-, sju-, nioarmade adventstakar
gnistrande tomtebloss
Nyförlösta öron väntar tålmodigt på att änglakören ska bryta genom
Super Marios senaste
Christer Sjögrens nyaste
Panasonics häftigaste
Långsamt speglar tårens yta
det tusenåra fredsrikets inträde

Paradigmskifte

Opinionssiffror viktigare än människoliv?

För någon vecka sedan såg jag långfilmen som har Stanley Williams liv som bakgrund. Idag är denne Stanely Williams död. Avrättad av en giftinjektion av staten USA. Det är skrämmande.

Det finns inget som rättfärdigar någon att ta en annan människas liv. Det spelar ingen roll om det är enskilda människor, föreningar, organisationer, stater eller FN: Människolivet är, eller snarare sagt borde vara, okränkbart. Det spelar ingen roll om det är Saddam Hussein, Stanley Williams eller Per Svensson som är anklagad. Dödsstraffet är fel!

Tyvärr accepterar inte delar av USA detta synsätt. Fortfarande döms och avrättas människor i denna demokrati. Med vilken rätt? frågar man sig. Är statens brott mindre för att någon begått ett tidigare brott? Och vems är ansvaret de många gånger en oskyldig avrättats?

Än värre blir detta under den nuvarande presidentens regim. George W Bush är den Texasguvernör som godkänt flest avrättningar av dömda. Problemet är att han utvidgat denna gudomliga rätt att ta människoliv till hela världen och att rätten nu inte inskränks till redan dömda. Alla USAs fiender riskerar att deras liv tas, var de än befinner sig i världen. I vart fall måste man tolka presidentens tal till nationen 2003 på detta sätt.

Hämnd löser aldrig vare sig den efterlevandes eller samhällets problem. Brottslighet bemöts inte i främsta hand med hårdare tag, utan med undanröjande av de orsaker till brottslighet som finns. Fattigdom, missbruk, samhällsklyftor och samhällskultur är några av de starkast bidragande orsakerna. Det borde vara viktigare att undanröja detta än att undanröja individer.

Integriteten igen

I Australien har folk protesterat mot de nya antiterroristlagar som den konservativa regeringen driver igenom. Tyvärr finns som vanligt numera i alltför många länder knappast någon politisk opposition mot förslagen. De röster som hörs kommer utifrån, i detta fall bland annat från delar av en oroad allmänhet och till exempel en än mer oroad adovkatkår.

Tongångarna känns igen i Sverige. Advokatsamfundet är den enskilda kraft som numera alldeles för ensam står för den traditionella och starkt demokratiskt förankrade synen på rättssäkerhet och integritet. Det enda partiet i Sveriges riksdag som för närvarande företräder delar av denna syn är tragiskt nog Vänsterpartiet. Folkpartiet, som i hela sin tidigare existens, kämpat för denna rättssäkra och integritetsstarka samhällsbyggnad, abdikerar allt mer.

Jan Guillou lär i sin kommande bok skriva om detta. Han menar att politiker allt ifrån Georg W Bush till Thomas Bodström i sin iver att värna demokratin i själva verket är de största hoten mot denna demokrati. Jag är böjd att hålla med honom.

Det största problemet i Sverige idag är att det saknas en motkraft mot denna utveckling. Folkpartiet var tidigare detta värn, "Ett litet parti som gör stor skillnad" som det hette i förra valrörelsen. Idag är tyvärr Johan Pehrson som justitieutskottets ordförande och Thomas Bodström som justitieminister alldeles för eniga om att mer integritetskränkning och hårdare tag är lösningen på alldeles för många problem. Folkpartiet har blivit ett större parti som gör mindre skillnad, helt enkelt.

Men utvecklingen går att vända!

Är det gud eller djävulen som styr USA?

Så har då Condoleezza Rice varit i Europa. Är hon ett sändebud för den gud som president Bush menar att han företräder, eller har hon den djävul nobelpristagaren Pinter ser, som uppdragsgivare?

Oavsett vilket så blir USAs utrikespolitik allt mer bekymmersam. Samtidigt som utrikesministern reser i Europa och sprider hela eller halva sanningar om USAs användande av tortyr och andra illegala metoder i kriget mot terrorismen, sätter de käppar i hjulet på klimatförhandlingarna i Montreal. Man kan fundera hur de tänker.

Amerikanska forskare har visat att det är hundratalgs gånger så stor risk att drabbas av död eller skada genom bilolyckor än genom terroristangrepp. Men resurserna för att minska trafikdöden är inte jämförbara med kriget mot terrorismen.

Återförsäkringsbolaget Munich Re redovisar att årets försäkringskostnader för naturkatastrofer kommer att bli 200 miljarder dollar, det högsta någonsin och en ökning med runt 25% från i fjol. Hur stora delar av detta som är på grund av framförallt USAs, men även oss andra i väst, bruk av olja och kol är ännu inte helt tydligt. Men sambanden finns.

Kriget mot klimatförändringarna får däremot inte stöd vare sig från Bush, Rice eller någon annan. Problemet är att i detta läge är USA så tydligt "the bad guy", den som man borde bekriga. Men det lär inte bli tortyr använd mot de som släpper ut koldioxid. Man lär knappast ha hemliga fängelser för oljekartellerna. Den personliga integriteten kommer knappast att inskränkas för att rädda världen från klimatkatastrofen.

Nej - kriget mot terrorismen är, trots att hoten är små i jämförelse med klimatproblemen, ett gott krig, i USAs och många andra västpolitikers ögon. Där kommer miljarderna att fortsätta att rulla, och den mänskliga friheten fortsätta att begränsas.

Så; vem styr egentligen USAs handlande?

Patrik Anttonen till England?

Idag ska tydligen Patrik Anttonen provspela för Leeds United. Förhoppningsvis gör han bra ifrån sig och får ett kontrakt med min engenska favoritklubb. Det innebär att ÖSK förlorar en av sina topp tre spelare, att klubben förhoppningsvis får in lite pengar och att investerarna får in mer. Allt är OK.

Jag ska snart förnya mitt abonnemang på nya läktaren. Ser med glädje att man sänkt priset något och tror att jag ska ta chansen och betala före nyår för att få ytterligare tio procents rabatt. Nästa säsong får vi förhoppningsvis inte se Patrik Anttonen på kanten (därför att han gör succe i Leeds) men också förhoppningsvis se en massa andra unga utvecklingsbara spelare och någon gammal stöttepelare.

Anttonens provspel sätter fingret på en av de svåra nötterna för mig som idrottsintresserad kommunpolitiker. Är sport och idrott viktigt för kommunen så att vi ska stötta även elitidrott? Eller ska vi bara stötta ungdoms och breddidrotten? Jag har inget klart svar på den frågan. Det finns för och nackdelar med båda synpunkterna.

En kommun som bara satsar på skola, vård och omsorg - är den en kommun där fler vill bo, starta företag och njuta av livet? Eller blir det en trist stad utan liv och spänning, där företagandet minskar och barn och ungdomar slutar sporta för att de inte har något att se upp till?

En kommun som satsar på idrott (och kultur för den delen) - är det en kommun som har råd med skola, vård och omsorg? Eller är det så att upplevelsedelen är viktig för att få ungar att inte supa utan istället spela boll, att få nya företag att komma och växa, att få unga och gamla att njuta av livet och därmed öka livskvalitet och minska behov av vård och omsorg?

Svår nöt att knäcka. Men jag hoppas att det går bra för Patrik Anttonen i Leeds!

Åke Green

Det är, oavsett vad man anser om hans predikan, glädjande att Åke Green friats av Högsta Domstolen. Nu borde samtalstonen sansas. Den predikan Åke Green höll saknar mycket av det som jag menar är kristendomens kärna. Men för yttrande- och religionsfrihetens skull fanns inget annat domslut att vänta. Detta är en seger för några av de grundläggande värdena i en demokrati.

Jag läser i tidningarna att olika företrädare säger att det nu är fritt fram att hata homosexuella och andra minoritetsgrupper. Men: Ett sådant hat kan tyvärr ingen lagstiftning hindra. Om Åke Green hade blivit fälld hade hatet lika gärna kunnat öka än mer från de marginalgrupper som anser sig förföljda av den onda staten.

Istället menar jag att man bör acceptera, också från de homosexuellas och andra minoritetsgruppers sida, att de olika friheterna att uttrycka också märkliga tankar har ett så starkt skydd. Följden av en fällande dom hade kunnat bli ytterligare ett steg på väg in i en stat där bara de statligt sanktionerade åsikterna får framföras. Det samhället vill nog ingen demokrat ha.

Det jag blir mest beklämd av i denna mediala såpa är alla överord som sprids från företrädare för olika grupper. Åke Greens predikan var en i mitt tycke usel produkt som var kränkande för många personer. Men lika usla produkter kommer i pressmeddelanden från andra håll.
Jag försöker, men misslyckas ofta, att leva efter några av de ord Jesus sade när han gick på jorden. "Den som är utan synd kastar första stenen" sade han åt dem som ville döma och stena den prostituerade kvinnan. "Du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget" åt några andra som hade lätt för att döma.

Till Åke Green, Birgitta Rydberg och många fler skulle jag vilja be om en mildare samtalston. "Döm inte så blir ni inte heller dömda" – vore inte det något att stilla bejda om. Bara Gud har nycklarna till döden och dödsriket. Att önska någon annan en plats i helvetet, som min partikamrat Rydberg gjort, leder bara fel. För demokratins, yttrandefrihetens och kristenhetens skull vore det bättre med mer samtal om svåra frågor och färre tvärsäkra yttranden.