Åter på jobbet efter att i trekvart stått och lyssnat på Karl-Johansskolans niondeklassares musikal "Disney". De spelade för ett hundratal elever , tidigare i veckan har de varit på "turné" till andra skolor. Skulle egentligen varit där på den offentliga föreställningen i kväll, men jobbet...
Finns egentligen bara en sak att säga: FANTASTISKT! Tänk att Örebro får ha denna skola. Tänk att så många barn får förmånen att vara elever där! Tänk vilket värde skolan har, inte bara för sig själv, utan för andra skolor, för samhället!
På vägen tillbaka till jobbet funderar jag över den lokala vänsterkartellens ständiga nej till friskolor. Huvudkritiken är att barnen ska integreras och att friskolor segregerar. Bakom detta ligger en känsla av att om inte alla är bäst får i alla fall inte någon ha det bättre än någon annan, i vart fall inte så det syns. Hellre ska alla vara jämlikt dåliga, än att ge några chansen att få det bättre.
Men varför ska vi använda våra barn som de enda vapnen mot segregationen? Hur står det till med de vuxna politiker som driver denna antifriskolepolitik? Hur gör de med den makt de har över sina egna liv? Vilka väljer att bo kvar i, eller flytta till, några av de bostadsområden som alltid utpekas som problem? Var går deras barn i skola? Var arbetar de? Med vad?
För mig blir det en ohållbar politisk ståndpunkt att säga att andra, främst andras barn, ska tvingas att göra det jag själv inte vill, kan, orkar eller törs göra. "Låt andra ta ansvar-politiken" kan aldrig vara socialliberal, och knappast heller leda till den integration i vart fall vi i Folkpartiet vill.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar