Hyresgästföreningen går över gränser.

Idag har alla ÖBOs hyresgäster fått ett flygblad där Örebro kommun (kommunledningen blir ju det naturliga målet) anklagas för att vara en tjuv. Man har tydligen också startat en Facebook-sida. Skälet skulle vara att vi inte betalar tillbaka den extra utdelning som den dåvarande socialdemokratiska kommunledningen beslutade om för 13 år sedan.

Alla samhällsaktörer har ett ansvar för hur det offentliga samtalet förs. Man kan och ska arbeta med både konfrontation och samtal. När man vill konfrontera borde det vara självklart att målet inte får helga medlen. Sådana konfrontationer slutar alltid med enbart förlorare.

Nu visar HGF i Örebro att de demokratiskt valda i Örebro kommun är tjuvar som stjäl hyresgästernas pengar. Jag undrar om de inser vilka följder detta kan få. Tidigare har flera lokala politiker ofredats för att man fattat beslut i fullständigt demokratisk ordning. Hyresgästföreningen i Örebro verkar tyvärr mena att vissa demokratiska beslut inte ska få fattas utan att dessa politiker jämförs med brottslingar. Demokratiska beslut jämförs med brottslighet.

Tyvärr är det många politiska bottnar i detta. Så här säger Le-Roy Wentzel till tidningen Hem och Hyra:

"- Det fanns ett löfte att det här inte skulle drabba hyresgästerna, så när politikerna fattar beslut som innebär att man snor 450 miljoner av hyresgästernas pengar så måste vi agera, säger Le-Roy Wentzel."

Han är tydlig i att det handlar om ett brottsligt förfarande som de demokratiskt valda gör sig skyldig till. Det är att gå långt över de gränser det demokratiska samtalet borde hålla sig inom.

Sedan finns ett par faktafel:

När man frågar ÖBO visar det sig att i dagsläget innebär det troligen lägre hyror för hyresgästerna när ÖBO får låna på öppna marknaden istället för av kommunen. På längre sikt är det mer osäkert.

Det är knappast lagligt möjligt att ge ÖBO 450 miljoner kronor av skattekollektivet. En sådan åtgärd skulle säkerligen omedelbart överklagas. Sannolikheten att överklagandet skulle vinna är stor. Risken att kommunen efter en lång och dyr process skulle stå som förlorare är uppenbar, speciellt som EG-domstolen fortfarande håller på beslutet kring den fråga om de offentligägda bostadsbolagens konkurrenssnedvridande position som fastighetsägarna lyft.

Så vad vill egentligen HGF i Örebro? Tyvärr verkar det som om HGF åter väljer att sätta partipolitik före hyresgästernas väl och ve. Den socialdemokratiska HGF bekänner åter färg.

För Örebro vore det mycket bättre med en hyresgästförening som söker samtal än konfrontation. En hyresgästförening som ser till medlemmarnas intressen före partiet(s).

Kommunens omvärldsdag

Idag har vi kommunens omvärldsdag. Det handlar om att vi vill erbjuda både politiker o tjänstemän, majoritet o opposition, samma förutsättningar inför kommande budgetarbete. Tyvärr är uppslutningen från oppositionen minimal. De hade annars både haft chansen att lyssna till Troed Troedsson (här fanns förvisso 3 opp med) och kommunens tjänstemän berätta om dagens förutsättningar för framtidens utmaningar.

Troed T satte många griller i huvudet på oss. Hur ska vi forma framtidens välfärd? Skolan? Äldreomsorgen? Demokratin? I ett samhälle där alla vill välja mer och göra det direkt, utmanas den långsamma o indirekta representativa demokratin. Det gäller att hitta nya lösningar inte klamra sig fast vid det gamla.

För kommunens parallella organisationer, den politiska såväl som den administrativa, handlar det om flexibilitet. Det är omöjligt att en politisk organisation med rötterna i 1920-talet och som är utformad på 1950-talet har framtiden för sig. Frågan är vad som kommer istället? Här måste vi vara proaktiva och våga ifrågasätta och förändra.

Örebropolisen får beröm

Läser i NA att rikspolischefen ger Örebropolisen beröm. I tidningen skrivs om Vivallaengagemanget. Det är bra.

Men Örebropolisen gör mycket mer. Örebro kommun och Örebropolisen har ett mycket gott samarbete. En del är formaliserat, som det vi kallar ÖreFör (Örebro Förebyggande arbete). En del sker via mer informella kontakter på olika plan.

Det viktigaste är att det finns öppna kommunikationsvägar och att de olika myndigheterna bemöter varandra med respekt. Här ser jag en fantastisk utveckling både hos oss som kommun och hos polisen. Allt mer inser vi båda att det är samarbete som är lösningen på många av de utmaningar vi ställs inför. Allt tydligare finner vi nödvändiga vägar att nå varandra, med information och för beslut.

Örebropolisen är värd all beröm man kan få, från rikspolischef såväl som från örebroare.

Skattehöjning i Laxå

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Laxå vill höja skatten. Frågan är om det är rätt väg att gå. Jag tror knappast det.

Laxå är en av de kommuner i länet som har det bekymmersammast. Befolkningen minskar. Skatteintäkterna minskar. Företag flyttar. Därmed minskar attraktiviteten.

Det finns inget i dagsläget som talar för att befolkningsminskningen kommer att avstanna, framförallt inte med mer av samma politik som fört Laxå in i krisen. Eftersom minskningen är så stor, skulle regeringen för att hjälpa Laxå egentligen behöva gå in med specialbidrag. Sannolikheten att detta skulle ske är minimal, oavsett regering.

Det handlar alltså om att vända två utvecklingar för Laxå, dels befolkningsminskningen, dels attraktivitetsminskningen.

I en annan del av Sverige fanns liknande problem. Vänsterpartisten i Fagersta gjorde en annan bedömning än vänsterpartierna i Laxå. Det handlade om att öka attraktiviteten för att dra företag, och därmed vända utvecklingen. Skattesänkningar blev en del av lösningen. Breda, gemensamma överenskommelser en annan.

Det är troligare att Laxås framtid mer ska sökas i den politik som hjälpt Fagersta än den politik som stjälpt Laxå.

Vänsterpartiets okunskap

Lyssnade på vänsterledaren i morse på radion. Han påstod att regeringen bar ett stort ansvar för att det gått illa för SAAB. De hade varit saktfärdiga och pratat ner SAAB. Men är det verkligen så?

Det enda vänsterledaren i sak påstod att vänstern skulle gjort annorlunda var att de skulle gått in med en statlig garanti i förväg. Sett i backspegeln hade detta inneburit att det amerikanska konkursboet kunnat plocka svenska skattepengar till all världens fordringshavare. Lite pressad lät han förstå att man visst också under en period kunnat tänka sig att staten skulle garanterat lönerna och liknande för att hålla företaget under armarna till dess att en ny köpare var klar. Man suckar. Vänsterledaren menar alltså att svenska staten ska stötta ett privatägt amerikanskt bolag. Svenska skattepengar ska rädda amerikanska aktieägare...

Så har ju även staten pratat ner SAABs värde, påstår vänsterledaren. Det är så man häpnar. Menar han att de företag som nu räknat på SAAB gjort det utifrån det som staten sagt offentligt? Är kunskapen om näringslivets funktion så bristfällig hos ett parti som menar sig vara regeringsdugligt?

En investerare gör säkerligen betydligt djupare analyser av SAABs läge än vad Jöran Hägglund säger i en intervju. De kollar igenom både resultat och balansräkningar, funderar över imateriella värden och hur bolaget ska kunna utvecklas på sikt. Här finns tyvärr massor med minus för SAAB. Jag är ingen bilanalytiker men jag kan i alla fall peka på några:

Bolaget har gått med underskott sedan GM tog över.
Försäljningsvolymerna har minskat drastiskt.
Bolagets varumärke har blivit sämre, sedan man blev en mindre del av ett större företag och blev tvungna att arbeta med samma plattformar som mindre prestigebundna bilmodeller.
Bolaget är för litet för att kunna konkurrera på en marknad där stordrift är allt, eller för stort för att konkurrera på specialbilsmarknaden.

Jag gissar att det främst är frågor om hur resultaträkningen ser ut, och hur kassaflödet ser ut de kommande åren, som är avgörande för SAABs framtid. Det är illavarslande för regeringsalternativet om de höga företrädarna gör sådana bedömningar som vänsterledaren.

Folkpartiets landsmöte

är avslutat. Fick följa det på avstånd denna gång. Hade gärna varit där. Det är första gången sedan jag blev medlem i partiet som jag vare sig är med på landsmötet eller har lagt någon motion.

Ibland kan det vara intressant att se skeenden på avstånd. Man kan konstatera att det varit rätt lite media kring landsmötet. Det finns säkert flera skäl till detta. Ett självklart är den dåliga timingen. Men ingen kunde när planeringen skedde tänka sig att EU just denna vecka skulle utse sina två högsta tjänstemän.

Ett annat skäl är att det saknats några intressanta stridsfrågor, eller personstrider, vid landsmötet. De två stora frågorna som jag sett har varit kärnkraften, som alla redan vet partiets inställning till, och arbetsrätten, där partiet inte går lika långt som centern.

Men det har egentligen inte funnits några frågor som kunnat kittla vare sig media eller väljarna. Samtidigt har de programförslag som partiet lagt inte varit tillräckligt långtgående eller skapat den förändring av partiet som behövts för att ge medial uppmärksamhet.

Rätt många inom partiet kritiserar mig fortfarande för att jag tidigare skrivit kritiska debattartiklar i samband med nationella partimöten. Jag har självklart gjort det för att få genomslag för en annan politik än den partiets ledning eller majoritet står för. En del tycker att man inte ska göra så, man ska ställa upp på partiet.

Men för mig handlar politik om att bryta åsikter, både mot människor utanför politiken och mot andra partier. Ett parti där det inte finns en livaktig intern debatt, som också märks utåt, riskerar sin framtid. Konsensus är inte ett partipolitiskt idealtillstånd.

Invald i partistyrelsen

I kväll blev jag invald i Folkpartiets partistyrelse. Det är trevligt. När nu detta är ett fullbordat faktum får man börja fundera över vad man ska göra där. Jag är ju inte riktigt den som sitter av ett uppdrag om det går att undvika. Några hjärtefrågor, stora som små, kan man ju fundera över att jobba med:

Som naturvården. I dag tar inget parti, inte ens miljöpartiet, naturvården på allvar. (Det gör i och för sig inte Svenska Naturskyddsföreningen heller) Fokuset är totalt på miljö och klimat. Så nu kanske jag ska bli folkpartiets talesman för fjällräven, för kattfoten, för sånglärkan och kanske till och med för kartfjärilen...

Som det civila samhället. Mycket snack men lite verkstad i de flesta kommuner. Men vi som kommer från Örebro kan göra skillnad.

Som människans värde. Det är en rätt stor fråga. Men den rör så många olika delar av politiken. Integritetspolitik. Klimatpolitik. Rättspolitk. Bara för att nämna några.

Som den ideologiska grunden för partiets agerande, både på kort och lång sikt. I dagens politik där de flesta partier är pragmatiskt marknadsliberala, behöver alla partier ständigt diskutera skälet till varför de finns. 2000-talet kommer att behöva många samtal kring vad den sociala liberalismen egentligen står för. Vad skiljer oss från andra partier? Vad är lika? Hur formas en liberalism för en globaliserad värld, där utmaningen mer står skriven i klimat, integration och etiska och moraliska imperativ, än marknadsfrihet?

Det blir förhoppningsvis en del att göra.

Och när vi får tid över kan ju Johan Pehrson och jag slå ett slag för att Örebro Universitet ska få läkarutbildnigen också!

Låt föräldrarna bestämma

Idag ska Folkpartiet fatta beslut om föräldraförsäkringen ska bli tredelad. Liberala kvinnoförbundet har sedan ett antal år drivit frågan utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Senast i veckan fanns en artikel från både en nationell och en lokal företrädare.

Deras argumentation är enkel och förståelig. Män och kvinnor kommer aldrig att bli jämställda om vi inte delar mer lika på allt arbete, såväl i hemmet som på marknaden. Men argumentationen saknar enligt mitt tycke både djup och bredd. Det finns i huvudsak två argument som de liberala kvinnorna borde fundera mer över.

För det första måste man fråga sig hur den liberala visionen ser ut. Under hela liberalismens framväxt har frågan om statlig styrning kontra individens frihet varit central. Väldigt ofta har liberaler bestämt sig för att staten kan styra mer när det gäller marknader, men mindre när det gäller individer. Det enda reella undataget är väl egentligen sprit och droger, men argumenten där är att drogberoendet är en större inskränkning av individens frihet än friheten att få köpa droger var och när som helst.

Det finns annars många områden där politiska pekpinnar skulle komma i fråga. Är det rimligt att en rökare får samma kostnadsfria vård som en ickerökare för sin lungcancer? Eller ska livsstilen påverka? Ska egenvården påverka socialförsäkringen? Bättre arbete med egen hälsa ger högre sjukpeng? O.s.v.

Det finns nog knappast någon som tycker så. Jag är en absolut motståndare till det. Men man kan använda samma argumentation som förespråkarna för en tredelad föräldraförsäkring.

För det andra blir jag bekymrad över att man använder den svagaste samhällsgruppen som vapen. Ett annat argument är nämligen att föräldraförsäkringen ska vara individualiserad, en del till mannen och en del till kvinnan. Men försäkringen är redan individuell, sett ur ett barnperspektiv. Föräldraförsäkringens målgrupp är inte mammor eller pappor, utan barnen.

Vem frågar barnen hur de vill ha det? När jag lyssnar på alla de som förespråkar en enligt min mening mer oliberal hållning, finns sällan barnperspektivet med. Jämställdheten blir överordnad allt annat. Påtvingad jämställdhet blir bättre än frivilligt arbete. Piskan vinner över moroten. Ett sådant jämställdhetsarbete riskerar att få en motreaktion som innebär större risker för de vinster vi redan gjort ur ett jämställdhetsperspektiv.

Jag hoppas verkligen att landsmötet idag går barnens och liberalismens väg och säger ja till en föräldraförsäkring på barnens villkor och nej till tvånget och pekpinnarna.

Vad är det civila samhället?

I onsdags på kommunfullmäktige hade vi en diskussion som egentligen handlade om upplåtelse av kommunala skolor till föreningar. Men det blev också en diskussion om det civila samhället, den civila sektorn. Tyvärr visar det sig igen att kunskapen om vad som är det civila samhället, dess kännetecken och des former, är bekymransvärt grund.

En del ledamöter gör det lätt för sig. Man slår upp wikipedia och tror att man där hittar sanningen. När regeringens särskilde utredare Peter Örn hanterade frågan var man betydligt mer ödmjuk. Det är svårt att avgränsa den civila sektorn på något annat sätt än att säga vad det inte är: Det är inte det offentliga och det är inte det privata.

Men det är inte så enkelt heller. Det pågår ett ständigt flöde mellan de olika sektorerna. Under 1900-talet gick mycket av det sociala arbete som den civila sektorn utförde över i offentlig ägo. Nu pågår en strömning från det offentliga till det privata, och till viss del tillbaka till det civila. Friskolorna är bara ett tecken.

Men även inom den civila sektorn är gränsdragningarna svåra. Oppositionen gjorde det enkelt för sig och låtsades som om alla föreningar skulle kunna vara berättigade till de förmåner vi som kommun vill ge den civila sektorn. Det är bekymmersamt. Dels för att det finns föreningar som jag i vart fall inte vill ska in i kommunala skolor. Vare sig Hells Angels, AFA, olika militanta djurrättsrörelser och liknande delar av den civila sektorn är välkomna till kommunens skolor. För att kunna bejaka ett bra arbete med den civila sektorn måste man vara medveten om både dess fram- och baksidor. Den som har läst Robert Putnam kan till exempel jämföra norra Italen, där föreningarna och nätverken organiseras vertikalt, där människor från olika samhällssektorer medverkar och skapar nätverk, mot södra italien där samverkan sker horizontellt, inom en sektor. Det ena sättet skapar mervärden för hela samhället. Det andra sättet skapar murar.

Men studieförbunden då? Åter gör oppositionen det lätt för sig. Visst ska de in. Men ser man på ABFs, Medborgarskolans eller Vuxenskolans hemsida så gör de massor av saker som om de fick använda kommunens lokaler till låga priser skulle innebära snedvriden konkurrens. Kulturarrangemang. Vuxenutbildning. Seminarier och konferenser. Ska kommunen upplåta lokaler åt dessa? I så fall i vilken omfattning? Kan de kräva att få vara i en kommunal skola för ett kulturarrangemang? Vem ska i så fall betala?

Örebro nämns alltid som en av de kommuner som gör mest i Sverige för det civila samhället, den civila sektorn och den sociala ekonomin. Det är inte för inte. Det finns en kommunledning som vet vad den talar om.

Klimat, kärnkraft och landsmöte

Nu pågår Folkpartiets landsmöte i Växjö. Jag skulle varit där men får stanna hemma. En av de frågor som kommer att debatteras är klimatfrågan och kärnkraften. I och med landsmötet får Folkpartiet ett riktigt bra klimatprogram, bredare än förr där kärnkraften var lösningen på nästan allt. Nu får vi tydligare skrivningar om besparingar, alternativa energibärare, naturvården i klimatets skugga och mycket mer.

Folkpartiet framstår ändå som det mest kärnkraftsvänliga partiet. Jag är inte heller någon motståndare till vare sig gammal eller ny kärnkraft. Men jag tror knappast på att det är lösningen på problemen. I en artikel kring IPCCs arbete jag nyligen läst ansåg man att kärnkraften möjligtvis kunde stå för några procent av den energi som idag kommer från fossila bränslen. Resten måste tas från andra håll. Idag får jag också en artikel mig tillsänd från en grön liberal, Thomas Bäcklin, som citerar tidningen "Ny teknik":

Ekonomin stoppar ny kärnkraft
Av: Anders Wallerius
Publicerad 13 november 2009 13:26

Det finns tre skäl för att inga nya kärnkraftverk kommer att byggas. Det skriver Citigroups analysavdelning som svar på brittiska regeringens planer på tio nya kärnkraftverk i England.
Reaktorbygget Olkiluoto 3 har blivit dyrare än beräknat.
Kostnaderna för bygge och drift är alldeles för höga, och elpriset alldeles för lågt, för att planerna ska vara ekonomiskt realistiska. Ingen privat finansiär borde satsa på kärnkraft, vilket den brittiska regeringen vill, skriver finansanalytikerna i sin rapport.
Kärnkraften medför fem stora ekonomiska risker. Två av dem, kostnaderna för planering och avveckling, kan staten ta ansvar för. Myndigheterna kan jämna vägen för tillstånd och markköp, och kostnaderna för avveckling samt avfallshanteringen betalas med skatt på elproduktionen.
Men bygg- och driftskostnader får de privata finansiärerna ensamma stå för. Liksom risken för ett lågt elpris.
De senaste uppskattningarna pekar på att ett kärnkraftsbygge kostar mellan 2 500 och 3 500 euro per kilowatt, vilket motsvarar upp till 5,6 miljarder euro (cirka 56 miljarder kronor) för ett verk på 1 600 megawatt. Citigroups analytiker ser liten möjlighet att kostnaderna blir lägre än så, men stor risk för att de blir högre. Exempelvis har kostnaderna för bygget av ny kärnkraft i Finland redan ökat från planerade 3,0 miljarder euro till 5,3 miljarder euro. En så stor kostnadsökning kan få det mest solida företag att gå i konkurs, menar analytikerna.
Driftskostnaderna består till allra största delen av fasta kostnader. Det innebär att ett driftavbrott får stora ekonomiska konsekvenser. Ett halvårs stillestånd, av tekniska eller administrativa skäl, kostar 100 miljoner pund (1,1 miljarder kronor) i rena kostnader och intäktsbortfall. Det är en alldeles för stor risk för ett företag.
Ett tillräckligt högt elpris, under lång tid, skulle kunna uppväga de stora fasta kostnaderna. Beräkningar visar att kärnelen från ett nybyggt verk kostar 65 euro per megawattimme (65 öre/kWh). Under de senaste 115 månaderna har det engelska elpriset legat på den nivån bara under 20 månader. Det innebär en risk som ingen privat finansiär borde ta, skriver Citigroups analytiker.
Slutsatsen är att Citigoup aldrig skulle rekommendera någon privat finansiär att investera i kärnkraftverk. Ur ekonomisk synpunkt går det bara att bygga kärnkraft om staten står som byggherre eller finansiell garant.

---

Det finns alltså inte ens ekonomiska skäl att bygga. Gårdagens teknik är sällan lösningen på morgondagens problem. Kanske kommer nya former av kärnteknik att finna lösningar på både ekonomi, säkerhet och lagring. Men idag är det nog lika bra att satsa på att spara och på att utveckla de långsiktigt hållbara gröna energikällorna.

Är mässan rätta stället?

Vågorna går höga efter min kollega Lennart Bondesons blogginlägg om klagomålen på köerna vid mässan. Jag tänker inte recensera Lennarts blogg, men fundera över några delar i detta.

För det första: Huvudskälet till köerna är bristen på vaccin. Om vi hade fått doserna i enlighet med vad som först utlovades hade problemen varit betydligt mindre. Vaccineringen hade kunnat starta tidigare och en del oro hanterats.

För det andra: Det som enligt min mening är bland de mest bekymmersamma är de olika beskeden kring riskgrupper och vem som ska vaccineras, och vilka som har vaccinerats. Här borde det varit betydligt tydligare kring vem som fick vaccineras och när det fick ske. En del av att så många äldre vaccinerats hittills är säkerligen att det bara funnits vaccin under dagtid när bara daglediga har reella möjligheter.

För det tredje: Vad bör vi lära oss av det som skett? Det finns flera delar:
1) Hur har den politiska styrningen gått till? Borde kommunens krisledningsutskott kallats in och deltagit i planeringen tillsammans med berörda tjänstemän och politiker i landstinget och på länsstyrelsen? Möjligt, men kanske inte alldeles säkert. Planeringen kan bara ske av ansvariga tjänstemän, men det kanske har funnits skäl till att vi skulle tagit en diskussion kring vilka resurser som skulle användas var, inom kommunen även om landstinget har ansvaret.
2) Information är besvärligt. Alla vet det, men det är svårt ändå. Det borde ändå gått att informera mer och bättre.
3) Var finns barnperspektivet när det gäller köandet? Är det rimligt att överhuvudtaget låta små barn köa i timmar? Borde man inte i vart fall ha ordnat olika system för barn och vuxna?
4) Örebro har varit ett av de få län som gått ut med en bred vaccinering. Det är säkerligen bra i det längre perspektivet men har också inneburit större problem för landstinget.
5) Samtliga ingående parter, framförallt landstinget, men även kommunen och länsstyrelsen, bör göra en genomgripande analys av vad som gått bra och vad som gått sämre.

Men det är ett fantastiskt jobb som nu genomförs. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle fungera så bra när planeringen inleddes i början av hösten.

Att sälja eller inte sälja

Läste nyligen ett inlägg från Vänsterpartiet om den eventuella försäljningen av Gustavsvik. Det genomgående temat för artikeln var att det var dags att vara öppna. Slutenheten fick inte fortsätta.

Artikeln visar på två bekymmer.

För det första är artikelförfattaren också representant i Örebro Rådhus ABs styrelse, det organ som har hand om processen. Som styrelserepresentant måste man agera för bolagets bästa. Det är till och med så att en styrelserepresentant som skadar bolaget kan bli ersättningsskyldig för den skada som åsamkats. Om det skulle vara så att ett medvetet eller omedvetet informationsspridande från styrelsens arbete skulle leda till att bolaget förlorar en affär, eller att en affär blir sämre än vad den annars skulle blivit, kan detta hända. Det bör varje styrelseledamot tänka på.

För det andra måste man vara medveten om vilka roller man spelar i olika sammanhang. För mig som folkpartist är det en självklarhet att vara tveksam till, eller rent av emot, olika kommunala bolag. Demokrati förutsätter öppenhet och jag menar att så många beslut som möjligt ska tas i öppenhet. Det finns lägen då bolag är det minst dåliga, som exempelvis Länsmusiken AB. Jag är också säker på att kommunen både behöver en allmännytta och ett utvecklingsbolag. Men bolagens roll riskerar lätt att bli både slutenhet och konkurrenssnedvridande.

I de öppna fora som finns, till exempel kommunfullmäktige, kan och ska vi diskutera vilken inriktning kommunen ska ha, bland annat för sina bolag. I kommunens budget finns också tydliga inriktningsmål för bolagen. Jag önskar att vi diskuterade detta oftare.

Men när man är styrelserepresentant måste man inse att man har en annan roll. Där handlar det inte om att omedelbart efter styrelsemötet gå ut och prata om det som hänt på mötet. Man måste väga omsorgen om bolaget mot önskan om öppenhet. Om man menar att man inte kan göra det, att man alltid måste vara öppen i allt, ska man inte sitta i ett bolags styrelse.

Flyktingbarn

Jag har bloggat om Vellinges attityd mot flyktingar i allmänhet o flyktingbarn i synnerhet. Det gäller både de styrande moderaterna men också de vellingebor som uttryckt sig i media kring hur illa detta är.

När nu Örebro kommun fått frågan om att bli mottagningskommun för dessa barn (mest tonåringar) har vi därför svarat ja till en fortsatt diskussion. Det är inte helt enkelt vi måste både hitta en organisation och lokaler. Men vår signal är tydlig: tvärtemot Vellinge vill vi visa solidaritet med de utsatta och en humanitär inställning. Det är det enda sättet att värna såväl det öppna samhället som det kommunala självstyret.

Brev från minister Billström

Till skillnad från Vellinge tar Örebro kommun emot ensamkommande flyktingbarn. Vi har varit proaktiva i vår hållning till den utmaning Sverige står inför. Istället för att vänta på kraven från regeringen, valde vi att skapa förutsättningarna före. Den humanism och solidaritet som vi som kommun vill stå för och visa, kan göras på många sätt.

Örebro har också genom åren tagit emot invandrare och flyktingar i minst den omfattning som vi bort. Det har både inneburit möjligheter och problem. Många nya svenskar gör ett fantastiskt jobb inom alla samhällssektorer. De berikar Örebro på oräkneliga sätt

Samtidigt måste vi vara självkritiska. Från början av 1990-talet fram till början av 2000-talet ökade utanförskapet i Örebro snabbare än på de flesta håll i Sverige. Det innebär att fler av de som söker sin framtid i Sverige och Örebro inte får chansen, men inte heller ställs inför kraven, att själva bygga och forma denna framtid. Alltför många blir fast i bidragsberoende och utanförskap.

Den utmaningen måste vi tackla. Då finns det två huvudvägar. Den ena handlar om att vägra se verkligheten, att som moderaterna i Vellinge sticka huvudet i sanden och inte ta emot invandrare och flyktingar. Det kommer att utarma Sverige och minska möjligheterna att värna välfärden i framtiden.

Den andra vägen handlar om att hitta rätt balans mellan hur vi skapar plattformar för de nya svenskarna och ger dem möjlighet till arbete eller studier, och de krav som vi måste ställa på alla som har en möjlighet att försörja sig själv. Här finns en enorm utmaning och stora förbättringsmöjligheter. Men det är den enda framkomliga vägen, med humanism och solidaritet i högsätet.

Som tur är verkar Vellingemoderaterna vara ett undantag även i det egna partiet. För några dagar sedan fick jag, som kommunstyrelseordförande i Örebro kommun, ta emot ett tackbrev från Migrationsminister Billström (M) där han tackar för kommunens arbete med att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Det är bra.

Vellinge

Vellinge kommun är en unik kommun på många sätt. I dagarna har den tyvärr åter märkt ut sig på ett sätt som visar på problemen.

Vellinge, lätt överdrivet, det närmaste en "gated community" man kan komma i Sverige. Utanförskapet lyser med sin frånvaro. Men det beror på en medveten strävan att forma ett samhälle där bara vissa får vara med. Flyktingmottagning - knappast. Flyktingbarn - icke.

Nu går det moderate kommunalrådet i taket för att Malmö kommun hyrt in sig i en lokal i Vellinge för att Malmö ska ha någonstans att hysa de flyktingbarn som kommer till Malmö. Det är ett övergrepp på kommunen, ungefär så sade kommunalrådet i gårdagens TV.

Jag blir beklämd när jag hör något sådant. Var finns humanismen? Var finns solidariteten? Var finns de nya moderaterna.

Men problemet är större än Vellinge, även om det är det tydligaste exemplet. Minns diskussionerna som socialdemokraterna i Mamlö drog fram för några år sedan där de ville förbjuda flyktingar att bosätta sig i staden på eget initiativ, man ville skrota rätten till så kallat enskilt boende.

Det är inte för inte som Skåne är Sverigedemokraternas starkaste fäste...

Man förstår Zlatan

Inte vet jag hur Zlatan tänker. Men man kan kanske ana att ett par tankar går så här:

Jag tycker det ska vara kul att spela fotboll. Dribbla, passa snygga passningar, bollen på foten. Men i svenska landslaget får jag mest agera Bengt (han som får alla långa bollar på sig) och det är ju inte så roligt...

Barca och jag ska vinna ligan i år. Jag ska försöka vinna skytteligan också. Och sen har vi ju denna eländiga CL som vi ju håller på att åka ur nu igen. Måste fokusera där istället för på träningsmatcher med ett rätt dåligt landslag.

Sen har man ju familjen också. Kul att vara med barnen lite mer.

Om jag hade varit Zlatan hade jag i alla fall funderat i de banorna.

Fel beslut om gasledningen

Regeringen har sagt ja till en gasledning från Ryssland på Östersjöns botten. Det är synd.

Det sänder fel signaler i flera hänseenden:

Europa blir mer beroende av Ryssland vilket är illa säkerhetspolitiskt.

Europa blir mer beroende av fossilbränslen.

Ett av världens mest känsliga naturområden riskeras än mer.

Självklart borde ledningen ha dragits på land. Men då hade ju Ryssland behövt förlita sig på sina grannar. Det är man inte van vid. Men för alla hade det varit bättre.

JEB

Rätt mycket har sagts, och en del har skrivits sedan vi fick reda på att Jan-Erik plötsligt avlidit. Det finns ett mänskligt värde i sig att tala om den som dött. Vi kan aldrig avlägsna döden ur våra liv. Vi måste förhålla oss till den, och sättet vi gör det på visar också på en del av vår mänsklighet.

Jag har arbetat med Jan-Erik i 20 år. Först när han var ombudsman och jag oerfaren politiker. Sedan var vi båda ordförande i varsin kommundelsnämnd, han i Vivalla, jag i Varberga-Kil. Sen jobbade vi båda på Folkpartiets kansli under en period och därefter har vi haft politiska uppdrag parallellt, han på landstinget och jag i kommunen.

Det finns mycket att säga om Jan-Erik. Det var inte svårt att tycka om honom. Ändå var nog hans personliga integritet som satt i högsätet. Han lät sig inte ledas hur som helst. Snarare tvärsom. Han kunde vara obekväm i sina politiska åsikter, och stå för dem ända fram tills beslutet var fattat.

I Folkpartiet slogs han hela tiden för medlemskapet. Det var medlemmarnas Folkparti han ville bevara. Aktiva medlemmar som formade partiets politik, nerifrån och upp. Värna lokalavdelningarna, värna medlemskapet, värna folkrörelsen. Även det ibland i motvind i dessa tider då politik alltid ska formas snabbt och effektivt på medias villkor.

Folkpartiet i Örebro kommer att vara ett fattigare parti utan Jan-Erik. Örebropolitiken likaså. Vi är många som saknar honom. Våra tankar är hos hans familj.