Att sälja eller inte sälja

Läste nyligen ett inlägg från Vänsterpartiet om den eventuella försäljningen av Gustavsvik. Det genomgående temat för artikeln var att det var dags att vara öppna. Slutenheten fick inte fortsätta.

Artikeln visar på två bekymmer.

För det första är artikelförfattaren också representant i Örebro Rådhus ABs styrelse, det organ som har hand om processen. Som styrelserepresentant måste man agera för bolagets bästa. Det är till och med så att en styrelserepresentant som skadar bolaget kan bli ersättningsskyldig för den skada som åsamkats. Om det skulle vara så att ett medvetet eller omedvetet informationsspridande från styrelsens arbete skulle leda till att bolaget förlorar en affär, eller att en affär blir sämre än vad den annars skulle blivit, kan detta hända. Det bör varje styrelseledamot tänka på.

För det andra måste man vara medveten om vilka roller man spelar i olika sammanhang. För mig som folkpartist är det en självklarhet att vara tveksam till, eller rent av emot, olika kommunala bolag. Demokrati förutsätter öppenhet och jag menar att så många beslut som möjligt ska tas i öppenhet. Det finns lägen då bolag är det minst dåliga, som exempelvis Länsmusiken AB. Jag är också säker på att kommunen både behöver en allmännytta och ett utvecklingsbolag. Men bolagens roll riskerar lätt att bli både slutenhet och konkurrenssnedvridande.

I de öppna fora som finns, till exempel kommunfullmäktige, kan och ska vi diskutera vilken inriktning kommunen ska ha, bland annat för sina bolag. I kommunens budget finns också tydliga inriktningsmål för bolagen. Jag önskar att vi diskuterade detta oftare.

Men när man är styrelserepresentant måste man inse att man har en annan roll. Där handlar det inte om att omedelbart efter styrelsemötet gå ut och prata om det som hänt på mötet. Man måste väga omsorgen om bolaget mot önskan om öppenhet. Om man menar att man inte kan göra det, att man alltid måste vara öppen i allt, ska man inte sitta i ett bolags styrelse.