Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2011-07-02

Drömmen om en trädgård


Jag äger en trädgård. Det är inte den första, snarare den fjärde. Men förhoppningsvis den sista.

Min trädgård är gammal. Huset jag bor i är från mitten av 1800-talet. En rätt enkel bondestuga. Vi gissar att det först var en enkelstuga som sedan byggdes på med ett rum till. En oinredd kallvind blev två rum med snedtak och låg takhöjd. Man kan fortfarande spåra en del av det gamla i trädgården. Några äppelträd. Ett päronträd. En krikonlund. Körsbär.

Min trädgård är stor. Beroende på hur man räknar kan den vara allt från ett par tusen, till kanske sex tusen kvadratmeter. Oklarheten beror på om man ska räkna med den lund, eller den löväng, den ligger i.

Just detta sätt att beskriva min trädgård visar på det största problemet med den.

Den förre ägaren, min svärfar, var inte den största av trädgårdsfantaster. Han var lika illa för sin trädgård som min far var för sina, fast tvärsom. Där min far gick fram och rensade både gräs och ogräs, lät min svärfar allt växa. Den klippta gräsmattan blev mindre för vart år. Syrenhäcken allt bredare. Snöbärsbuskarna, rosenspirean och allt annat slyliknande vandrade glatt in. Kirskål, knölklocka, nässlor, tistlar och kvickrot var trädgårdens vanligaste bebyggare.

I fem år har jag haft hand om trädgården. Och den är inte likadan som förr. Det finns en gräsmatta där gräsmattan ska finnas. Det finns åter en grusgång framför huset, omgiven av gammaldags rosor. Det finns ett par rabatter. Krokus, tulpan och narcisser växer där de ska. Och nyss plockade vi ytterligare tre liter jordgubbar.

Men bland rosorna trivs fortfarane knölklockor och nässlor. Och efter ett dåligt jordinköp också åkervinda. För att inte tala om jordgubbslandet. Det är rätt fantastiskt att de överhuvudtaget växer bland alla de nässlor och knölklockor som finns. Men på något sätt gör de det.

Idag är det den första juli. Jag har ännu inte hunnit plantera ut de blommor jag sådde i våras. Tomaterna, gurkan och squashen växer där den ska. Men fortfarande står tagetes, astrar och ageratum i sina småkrukor...

Där är problemet åter igen. Jag är för optimistisk om tid och möjlighet. Eller, som min kära hustru säger, du ser ju redan nu hur det kommer att se ut när (eller om) det blir färdigt...

För den lund min trädgård består av kanske blir en lund om några år, när resterna av vinterns skogsavverkning bleknat och fåren fått beta av den värsta slyn igen.

Och de land jag ser framför mig på den plats där förr Fällerstas bästa jordgubbar växte i snöraka rader, verkligen är land och inte en yta med bara nässlor, kvickrot och elände.

Och krikonlunden är röjd och slagen, äppelträden beskurna, häcken förminskad, stenmurarna uppbyggda, hönshuset klart, rosenrabatterna rabatter, klängrosorna klängande och så vidare.

Men nån gång ska det bli färdigt.

En vis man sa någon gång att den människa som aldrig haft en trädgård, kommer att sakna förståelse för Gud. Det finns mycket sanning i detta. Trädgårdens misslyckanden, och dess undersköna detaljer, är på många olika sätt bilder av de relationer som finns, eller borde finnas, mellan människan och hennes skapare.

Så varje gång jag går och funderar över hur illa trädgården ser ut, så tackar jag samtidigt Gud för hur vacker den är. Som en del av hans skapelse.

1 kommentar:

Larz Lundberg sa...

Staffan, en trädgård blir aldrig färdig, det är det som är tjusningen med den ;-)