Äldreomsorgens utmaningar

SVT genomför just i dagarna en granskning av vad svenskarna tycker om äldreomsorg och att åldras. I listan i slutet av bloggen kan ni följa några av SVTs granskande inslag. En del annan media har också tagit upp äldrefrågan. Jag listar en del av dessa inlägg också.

Varför är äldreomsorgen så intressant just nu? Svaret är mångfacetterat. I några bloggar ska jag framöver lyfta en del av både frågorna kring äldreomsorgen och kring äldrepolitiken. Men en siffra visar på varför det ser ut som det gör.

När svenskarna rankar de viktigaste politiska frågorna kommer sjukvården i topp. Därefter kommer skolan, jobben och äldreomsorgen, ibland i lite olika ordning. För en politiker och ett politiskt parti räcker det. Att inte ha en politik för en av de allra viktigaste politiska frågorna är som att gå baklänges in i framtiden.

Och media, som ofta är betydligt snabbare på att känna av opinioner än politiska partier, ser vad som är på gång och agerar. Ibland redovisar man det aktuella förhållandet. Ibland försöker man, mer eller mindre medvetet, att styra utvecklingen. SVTs serie är ett hyfsat exempel på det förstnämnda. Aftonbladets vanvårdsserie en del av det andra.

I kväll har jag varit med i SVT Aktuellt och pratat äldreomsorg. Mest skulle det handla om äldre som vill, men inte får bo på äldreboenden. Men det kom även att handla om hemtjänstens utmaningar. Även om bildsättningen rent journalistiskt som så ofta pekar på ett problem som sannolikt inte är allmängiltigt (kanske till och med är fler som kräver att få bo hemma som borde bo på ett boende anpassat för äldre än tvärsom), och där den normalsvenska (folkhemssvenska) lösningen alltid är mer pengar, finns det en vilja att ändå nyansera bilden. Det blir inte bara en svartvit skala, med en enda lösning.

Den mediala bilden av svensk äldreomsorg är annars skrämmande negativ. Det verkar som om det som påstods vara en Caremaskandal, men som kanske var en mediaskandal, fick dammluckorna att brista. Och nu spelar det inte så stor roll att olika politiska och andra företrädare kan peka på hur många positiva faktorer som helst, bilden av äldreomsorgen är ändå satt.

Men frågan är vilken alternativbild som finns.

Svensk äldreomsorg har sannolikt aldrig varit bättre än idag. Allt fler blir allt äldre. Medicinsk kunskap och utveckling ger oss möjligheter att behandla sjukdomar långt upp i åren. Vi kan vara friskare, om än inte helt friska, under nästan hela vårt liv. Vår syn på att bli "gammal" förändras kontinuerligt.

På punkt efter punkt är svensk äldreomsorg ett föredöme. Men utmaningarna finns. Liksom en del problem.

Just nu försöker jag formulera äldrepolitikens utmaningar i en bok. Jag tror nämligen att vi måste våga förändra inte bara äldreomsorgen, utan hela samhällets syn på äldre, åldrande och när och hur vi blir gamla. De kommande bloggarna kommer att bli små inblickar i den boken.

En del politiker blir politiker för att de vill rodda en organistion, bygga en stad, driva en skola. En del vill grotta ner sig i handlingar, skriva budgettexter, leva i media. Jag har aldrig varit intresserat av sånt. Det har varit en ofrånkomlig del av den politiska vardagen.

Jag tror att fler politiker, både lokalt och nationellt, måste orka lyfta blicken från de aktuella dagorningarna och försöka ta ut riktningen mot framtiden. Inte minst viktigt är det för äldrepolitiken. Äldrepolitiken innehåller både problem och utmaningar, möjligheter och lösningar, och helt centrala värderingsfrågor som vi måste hantera de kommande åren och årtiondena.

Så välkommen till min blogg. Från och med nu, och en tid framåt, kommer den nästan enbart att handla om framtidens äldreomsorg.

Media: SVT, SVT, SVT, SVT, DN, EX, AB

Tomhetens politik

Jag läser artikeln av Åsa Romson och Stefan Löfven. En gång. Och så en gång till. Och funderar varför den egentligen är skriven.

Det finns olika skäl för att skriva debattartiklar som politiker. Ibland vill man föra fram sitt partis ståndpunkter. Ibland vill man skälla på motståndarnas politik. Ibland vill man båda delarna. Men vad vill egentligen Romson och Löfven?

Jag läser artikeln två gånger. Och hittar inte ett enda konkret förslag. De är sura för att EU skriver om ett par av sina fundament för att nå sitt klimatmål. Och de är sura för att Sverige, läs Alliansregeringen, inte hindrat detta.

Rent sakpolitiskt kan man fundera över vad EUs omskrivningar egentligen kommer att innebära i praktiken. Förhoppningsvis nästan ingenting. Det beror helt på hur medlemsstaterna agerar.

Lika sakpolitiskt kan man fundera över om Sverige haft någon chans att förändra eller stoppa skrivningarna. Svaret är i princip nej. Visst kan även partiledare i opposition tillåtas tro att Sverige är världens centrum. Men i verkligheten är det inte så. Kommissionen agerar dessutom på eget initiativ, utan att styras av någon regering, något som ett par partiledare som vill styra Sverige borde veta.

Men vad vill Romson/Löfven själva? Jag vet inte! Trots att jag läst artikeln två gånger. Ingenstans i artikeln finns något som pekar på vad denna rödgröna sörja egentligen vill. Jo - de vill att Sverige ska ta på sig ledartröjan. Men vilken ledartröja det ska vara, i vilket lopp den ska användas och var målet är, beskrivs ingenstans.

Romson/Löfvens artikeln är totalt tom. Jag har sällan eller aldrig sett något så märkligt i DN. Frågan är egentligen varför debattredaktören egentligen tog in den.

Jo - svaret på den frågan är självklar. Romson och Löfven skriver tillsammans. Tillsammans för första gången. Det är den enda signal som är värd något. Trots att politiken är totalt innehållslös.

Är det bra för socialdemokraterna? Är det bra för Miljöpartiet? Jag är skeptisk.

För socialdemokrater som åter börjar tycka sig vara betongsossar med industrin i centrum, kan rädslan öka att miljöpartiet kanske kan få med sig socialdemokraterna på kärnkraftsledläggning, industristängningar, infrastrukturmotstånd.

För miljöpartister som hoppas på regeringsmakt, visar artikeln tydligt att det kanske inte blir något annat än vackra gröna ord i en rödgrön regering. Ord utan innehåll. Tomma rödmärkta tunnor som mest skramlar.

Det artikeln mest visar är egentligen det den var avsedd att inte visa. Den visar på den totala oenigheten mellan MP och S i miljöfrågan. För de är oeniga i de flesta frågor.

Ska kärnkraften avvecklas eller utvecklas? Är det OK med mer kolkraft som i Tyskland bara för att tvinga bort kärnkraften? Vad ska svensk basindustri tvingas att betala? Hur många jobb kommer att försvinna?

Ska miljöskatterna höjas eller stoppas? Miljöpartiet höjer med tiotals miljarder. Sossarna inget alls.

Hur har de det med jordbrukspolitiken, naturvården, älvarna, kemikalielagstiftningen, flyget, vägarna, tillväxten? Inte på något område finns ens tillstymmelse till samsyn. Under Löfven har socialdemokratin återgått till betongen. Den början till omvändelse som fanns under Göran Perssons sista år som regeringschef är som bortblåst.

Och frågan blir istället då hur röda Romson och Fridolin egentligen är. Hur mycket av det gröna de är villiga att kompromissa bort för att få vara med i en rödröd regering. Och hur deras väljare reagerar på ett parti som inte längre är obundet, utan som har tagit ställning för en socialistiskare väg. Och hur det kommer att påverka partiets övriga frågor. Vänstervridningen, synen på att staten är bäst, pågår tyvärr på många sakområden i partiet.

Jag tror själv att miljön kommer att bli en av de viktigaste frågorna i de kommande valen. Och ju längre vi väntar med att agera - i klimatfrågan, kring den biologiska mångfalden, om hur kemikalierna sprids i livsmiljön - desto viktigare kommer den att bli, val för val. Men då krävs mer än tomma artiklar där undertecknarnas namn och position är det enda intressanta.

Media: DN1 DN2

På rätt spår?

Jag sitter på tåget mot Stockholm. Om ett par timmar ska jag hoppa på nattåget. Kvart i sju i morgon bitti går jag av i Umeå och tar bussen till Lycksele. Inte helt optimalt bekvämt. Men det går.

Jag ska på resa med "min" beredning på Sveriges Kommuner och Landsting. Vi ska studera hur äldreomsorgen och primärvården kan fungera i glesbygden. Intressant och annorlunda, även för en som kommer från lilla Norrland - Bergslagen.

Planerna för resan togs redan i höstas. Och programmet var klart. Tidig flygresa från Arlanda på onsdag morgon. Åter med flyg torsdag kväll. Först tänkte jag också boka så. Men så funderade jag ett varv till. Och bokade tåg istället.

Tåget är inte snabbast. Det är inte heller bekvämast. Jag hade fått sova på ett hotell i natt istället för att klara av morgonflyget. Och jag hade hunnit hem sent torsdag kväll. Nu sover jag förhoppningsvis på ett lite skakigare tåg, får byta ett antal gånger och kommer inte hem förrän fredag kl 9.30.

Så varför detta tågåkande?

Helt enkelt för att jag är beredd att betala det priser för miljön och klimatet.

Det finns en gräns för allt. Och vi har alla olika gränser. Om jag, osannolikt nog, skulle bli vald till Europaparlamentariker, skulle jag behöva flyga till Bryssel gång efter gång. Och jag skulle göra det. Samtidigt skulle jag jobba stenhårt för att Europa skulle få ett gemensamt tågnät värt namnet. Det borde vara möjligt att åka nattåg till Bryssel, likaväl som till Luleå.

Men hela tiden måste man fundera över denna gräns, och vad man är beredd att göra för att inte överträda den.

Skälet till att jag åker tåg är naturligtvis att jag är orolig för klimatet och miljön. Jag vet att det finns människor som inte tror att klimatet håller på att förändras. Och jag vet att det finns människor som överhuvudtaget inte tänker på miljön. Jag kan inte klandra dem. Jag kan bara agera utifrån det jag vet, och det jag håller för sannolikt. Och jag tror mer på IPCC (FNs klimatpanel) än på de få forskare som säger annat. Och jag tror på vad Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Stockholm Resilience Center och många fler pekar mot vad gäller kraven på en förändrad syn på natur och miljö.

Så då är det bara att försöka leva som man lär.

Men samtidigt försöka att inte döma de som gör andra val.

Det är rätt enkelt som miljöengagerad att göra det. Det räcker med att se hur de bekanta reser världen runt, gång efter gång, bara för att det går och för att man söker en annan upplevelse än den nära. Det räcker med att se hur många sätter konsumtionen först, och att själva handladet blir det centrala. Och så vidare.

Men fördömanden leder ingen vart. Framförallt leder det inte till det samtal och den dialog som jag tror behövs för att vi ska hitta en bredare och djupare förståelse för hur viktigt det är att värna naturen, miljön och klimatet. Både för oss själva och för våra barn. Både för välfärden och tillväxten. Både för etiken och estetiken.

Så jag väljer att se mitt tågresande som en möjlighet istället för en uppoffring. En möjlighet till reflexion och eftertanke. En möjlighet att inte bara transportera sig, utan verkligen resa. Och en möjlighet att dra ett litet strå till den alltför lilla stack av åtgärder som borde värna naturen, miljön och klimatet.

Hållbarhetens problem

Jag är på väg hem ifrån en debatt i Stockholm. Temat - Klimat och hållbart samhälle. Ett antal miljöorganisationer anordnade debatten "När larmen tystnar" på ABF-huset i Stockholm, mellan 7 av riksdagspartierna.

Visst var det en intressant debatt, eller mer av ett intressant samtal. Tonen var lågmäld. Det fanns fler som uttryckte varierande nivåer av vanmakt. Ändå är det några andra saker jag funderar på så här på väg hemåt.

Redan när jag kommer in på ABF-huset blir den första påtaglig. Jag kommer in i en annan värld, befolkad av andra människor. Jag ser engagerade människor som brinner för sin sak. Och de uttrycker det tydligt. För att vara konkret: Det är många tunikor som verkar vara hemfärgade, och färre kostymer, eller chica kläder.

För mig visar bara detta sätt att klä sig och vara på ett par av miljö- och klimatdebattens största problem. Kollektiviseringen av frågan. Och avståndet mellan de engagerade och de andra.

Låt oss ta dem var och en för sig: Hur ska man vara för att vara klimatsmart och långsiktigt hållbar? Kan man vara vanlig, eller måste man gå in i mysoverallskollektivet? Kanske är det ett av huvudskälen att jag är liberal, det där att jag tycker att kollektivismen i miljörörelsen blir så jobbig. Jag vill inte vara en del av det kollektivet. Jag tror inte på den kollektivismen. Och jag tror inte att jag är ensam att ha den åsikten.

Det händer så ofta när jag besöker olika miljögrupper att just detta utanförskap blir extra tydligt. De där innanför. De som vet och som har gjort ett aktivt val att ställa sig halvt utanför samhället. Och vi andra. Och jag tror det är så kontraproduktivt.

Jag har varit engagerad i klimatfrågan sedan jag blev politiskt aktiv 1988. Egentligen började intresset redan i slutet på 1970-talet, men då kanaliserades det inte in i politiken. På 80- och början av 1990-talet var klimatfrågan totalt meningslös. Man blev inte direkt populär om man försökte sig på att prata politik i vare sig fullmäktige, i Folkpartiet eller i den allmänna debatten. Ändå försökte jag och fortsatte att försöka.

Under dessa dryga 25 år har jag allt mer kommit att respektera klimatfrågans (miljöfrågor överhuvudtaget) komplexitet. En del tycker säkert att jag har resignerat. Men själv så menar jag att det handlar om att jag insett skillnaden i att prata politik och att skapa förändring. Och det senare är så otroligt mycket svårare.

För hur ska vi förändra samhället så vi klarar klimatet? Vad innebär en sådan politik för dig personligen? Och hur kan du försvara den för dina grannar?

Ska vi skrämma dem med att om du inte gör som vi säger så kommer jorden som vi känner den att gå under? Det finns drag inom miljörörelsen till vänster som verkar vilja gå den vägen. Jag gör det inte.

Ska vi lura dem med att vi politiker kan fatta beslut och sätta drastiska mål, att ansvaret är vårt och underförstått säga att de (väljarna alltså) inte kommer att märka något? Det är denna politik jag tycker Miljöpartiet för i alldeles för stor utsträckning. Jag gör det inte.

Ska vi låtsas som om tekniken kommer att klara allt, att det bara är att köra på med business as usual? Människan har klarat alla andra utmaningar och kommer att klara också denna? Alldeles för många marknadsliberaler hamnar här. Jag gör det inte.

Men vad gör jag då? Var hamnar jag?

Trist nog i vardagens grå beslutsfattande. Kanske kommer klimatet att spåra ur helt och därmed skapa en grund för en total samhällsomställning. Kanske kommer alla människor på jorden en dag att vakna upp och inse att livet är mer än materiell rikedom. Men jag vare sig tror eller hoppas på det.

Istället handlar det om att göra de rätta valen i varje liten valsituation som vi har. Och att alltid försöka ta det personliga ansvaret. Som individ har jag ett ansvar för att försöka leva så hållbart som möjligt. Som politiker har jag ansvar för att försöka omforma politiken i miljövänlig riktning. Som konsument har jag ett ansvar. Som producent har jag ett ansvar.

I varje situation har jag ett eget ansvar. Ibland ett individuellt agerande. Ibland tillsammans med andra. Och genom det så vrider vi långsamt framtiden i en miljövänligare, klimatneutralare riktning.

Och vi gör det i vardagen. Hela tiden. Vanliga - precis som vi är - väljer vi kanske att resa med tåg istället för flyg eller bli. Köpa ekologiskt. Köpa en konsertserie istället för ytterligare en resa. Eller något helt annat.

Och vi kommer att misslyckas med våra val. Och misslyckas. Och misslyckas. Eller strunta i dem. Och det måste vara acceptabelt. För ingen kan allt. Alla borde kunna något, men alla vill inte ens kunna något. Och det får vi också acceptera.

Miljörörelsens största utmaning, klimatfrågans största utmaning, är att skapa en ny fascination för naturen och skapelsens storhet. En fascination som inte gör en klimatomställning till en belastning, utan till ett eget fritt val.

Fredrik Morberg från Stockholm resilience center, inledde dagens debatt med att bland annat säga att vi måste kommunicera våra positiva drömmar om framtidens miljö och inte våra mardrömmar. Miljöpolitik måste handla om "I have a dream" och inte "I have a nightmare".

Den utmaningen är för mig centrum i all miljöpolitik, oavsett om den handlar om klimat, en giftfri miljö eller en myllrande biologisk mångfald.

Media: DN

Ska Sverige gå med i NATO?

-->

Jag är pacifist. Ett av mina favoritcitat är av författaren Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg!” Jag var en av dem som protesterade högljutt när Maria Leissner öppnade den liberala dörren för ett svenskt NATO-medlemskap. Bindningen till USAs militärpolitiska maktkomplex var orimlig i början av 1990-talet.

Med den ryggsäcken läser jag Anna Eks debattartikel. Och inser att världen förändrats. Men att förändringen inte nått alla.

1990 var den amerikanska makthegemonin på topp. Sovjetunionens makt var bruten. Kina var ännu ett utvecklingsland. USA stod ensam i centrum såväl ekonomiskt som militärt.

Men sedan dess har världen förändrats. Ryssland har demokratiserats, men pendeln kan vara på väg tillbaka. Och landet har tydligt nya militära ambitioner. Kina står snart för en större andel av världsekonomin än USA. Landets militära ambitioner ökar kontinuerligt.

Det som nu pågår är ett skifte, såväl ekonomiskt som militärt. Men det är också en risk för ett värderingsskifte.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt NATO-medlemskap. Men jag är det inte längre. Och skälet är helt byggt frågan om värderingsgemenskap.

Vilken värld vill vi leva i? Vilka värderingar vill vi ska leda världens utveckling och styra de globala organisationerna som Anna Ek talar sig varm för? Är det det demokratiska styrelseskick som har sitt ursprung i västvärldens demokratier? Eller ska världen styras av kinesisk eller rysk hierarkisk despotism? Vill vi att världens militära makt, ska finnas i en öppen organisation, styrd av demokratiska medlemsländer eller ska den finnas bakom Kremls eller Röda torgets mångdubbla murar?

Ska världen återgå till en situation där nationalstater bygger upp egna militära resurser, för att bygga egen makt, eller för att söka finna den säkerhet man tror vapnen ger? Ska Europa börja konkurrera med de andra stora och bygga upp sin egen militära styrka?

För mig blir svaret på samtliga dessa frågor nej. Jag tror inte att världen vare sig blir bättre, fredligare eller mer human om vi låter en sådan utveckling råda. Istället bör vi söka en väg tillsammans med de övriga starka demokratierna för att i så stor utsträckning som möjligt skapa en demokratisk öppenhet även kring den militära makten.

Därför blir jag så bekymrad, som pacifist och som liberal, när Anna Ek från Svenska Freds och skiljedomsföreningen tillåter sig ifrågasätta såväl USAs som övriga NATO-länders demokratiska ambitioner, så att hon nästan jämställer dem med de ickedemokratiska alternativen. Demokratin har sina brister, i alla stater. Men Anna Eks beskrivning låter mer som en vänsterretorik från 1968 än något annat.

NATO är inte svaret på en pacifists önskningar. Men om inte vår inställning ska bli en religiös åskådning utan anknytning till vardagen, måste också realpolitiken få utrymme. Och då blir ett NATO-medlemskap både det minst dåliga, och det tydligaste tecknet på att vi värna den värdegemenskap som byggt det öppna samhället, samtidigt som vi skapar möjligheter till demokratisk påverkan av den militära makt som är en realitet i dagens, och i morgondagens världssamfund.

Media: Expressen 

Blogg: Rasmus Jonlund (Rasmus liberal)