Kvinnobad och flickgymnastik

Skolverket beslutade nyligen att en muslimsk friskola, Al-Azharskolan i Vällingby, enligt skollagen har rätt till att dela på pojkar och flickor under gymnastikundervisningen. Pojkarna undervisas av manliga lärare, flickorna av kvinnliga. Skälet är religiöst.

Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?

Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.

En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.

En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.

Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?

Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?

Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.

Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?

Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.

Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.

Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.

Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?

Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?

Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?

Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.

Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.

Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.

Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.

Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.

Därför har Lars Ströman fullständigt fel (igen)

I en krönika i den "oberoende liberala" tidningen Nerikes Allehanda tar Lars Ströman (som tidigare har haft sin politiska hemvist långt till vänster om liberalismen...) heder och ära av bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Han kallar henne "slaskhöger" och pekar på ett antal sakfel hon haft i en blogg som angrep den nytillsatta partisekreteraren för socialdemokraterna, Lena Rådström Baastad.

Baastad (då i huvudsak utan mellannamn) var tidigare kommunalråd i opposition och kommunstyrelseordförande i Örebro. Under den tid hon innehade den högsta positionen i kommunen, var ledarsidan på Nerikes Allehanda påfallande ofta frånvarande eller mild i sin eventuella kritik av Baastad. I den nu aktuella krönikan fortsätter detta.

Lena Rådström Baastad kommer undan helskinnad från Strömans kritik. Istället är krönikan i mångt en kopia av den skrift' (mediakommentar) som socialdemokraterna gav ut omedelbart efter det att Valprövningsnämndens beslut blivit klart. Den skriftens huvudsakliga uppgift var att skjuta ansvaret så långt från såväl partiet som Baastad som möjligt. De som fick bära hundhuvudet var de tjänstemän som inte kunde ansvara för vallokalens ordning, liksom en enskild kandidat som var så okunnig/olycklig att hon sågs heja på en röstande precis invid röstmottagaren.

Men vad var det då som hände?

Strömans linje, liksom socialdemokraternas, ligger på att anklaga den enskilda kandidaten framme vid bordet, de röstmottagare som inte kunde hålla ordning i röstningslokalen och det faktum att det tält socialdemokraterna ställt upp stod för nära vallokalen. Men ingen skugga ska enligt Ströman falla på vare sig Rådström Baastad (hon nämns inte ens) eller Mona Sahlin.

Men vad var det som egentligen hände? Vad sade valnämnden? Och vad sade egentligen Valprövningsnämnden?

Det är helt klarlagt att socialdemokraterna haft en "valskola" inriktad på en specifik grupp invandrarkvinnor. Där har såväl röstsedlar som -kuvert funnits. På "valskolan" har både Mona Sahlin och Ala Idriss (välkänd lokal S-profil, numera även nationellt) uppträtt och berättat hur man röstar. Därefter har man i gemensam tropp gått till vallokalen. Mona Sahlin avvek före man kom fram till vallokalen, men där fanns flera lokala företrädare såväl utanför som innanför vallokalens väggar. Det har varit stökigt med många människor. Det är uppenbart att valhemligheten inte har kunnat garanteras. Det är sannolikt att i vart fall en lokal socialdemokratisk kandidat sannolikt kan ha påverkat själva röstningen.

Om det tvistar ingen.

Men är det så som Ströman skriver, om valskolan: "Men själva valskolan hade valprövningsnämnden inga anmärkningar på."

Är det så?

Först kan man kolla vad Valnämnden, den lokala nämnd som ansvarar för valet, hade att säga. I denna nämnd, som till sin natur är tjänstemannastyrd, skrev tjänstemännen följande yttrande:

Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal, där rösterna avgavs. Ett syfte med ett sådant förfarande kan givetvis vara att påverka väljarna i deras val. Graden av oordning i lokalen är svårbedömd på det material Valnämnden förfogar över, men Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk, att det för en tid var omöjligt att hålla ordning. – Om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet, torde det, med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen, med fog kunna antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången.

Det är uppenbart att den lokala varianten av Valprövningsnämnden tyckte att det fanns fog för funderingar kring det som Weidmo Uvell skriver. Men kanske är också den högst ansvarige tjänstemannen en del av den slaskhöger som Ströman verkar förakta...

Än intressantare kan man se hur det sedan blev med röstningen, eftersom valnämnden ändå har politiker som ska ta ansvar för besluten:

  - Två av Valnämndens fyra ledamöter, företrädare för det socialdemokratiska partiet, har reserverat sig mot det beslutade yttrandet.

Oj - socialdemokraterna tyckte inte att det var någon fara. Vare sig med valskolan, kampanjtältet eller att en kandidat stått inne i vallokalen och hejat på en invandrarkvinna som röstade. Och vem tror att dessa två socialdemokrater tog ett eget beslut? Knappast. Beslutet om att rösta mot var förankrat hela vägen upp i den lokala politiska ledningen. Rådström Baastads ande svävade självklart över reservationen. Vem bär ansvar? Vem slaskar? Vem slarvar med fakta?

Och Valprövningsnämnden då - vad säger de?

Först och främst, låt oss se slutsatsen:

Vad gäller valskolan finner alltså Valprövningsnämnden inte visat att någon handlat på ett sätt som varit otillbörligt.

Det verkar ju stödja Strömans variant. Men läser vi straxt innan ser vi följande skrivning:

Om det – som klaganden uppgett – skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klaganden uppgett.

Det har alltså inte klarlagts att det gått fel till. Det som inte kan bevisas kan inte heller läggas till grund för en dom. Det är därför inte Valprövningsnämnden heller kan säga att det varit valfusk. Men Valprövningsnämndens utredning har inte varit en brottsutredning. Man har inte eftersökt fel i den utsträckning exempelvis en åklagare kanske bort göra. Eller en spännande och engagerad lokal tidning... Hur många intervjuer gjordes med de närvarande invandrarkvinnorna? Under ed? Sannolikt ingen. Med de som arrangerade "valskolan"? Någon? Det framgår i vart fall inte av beslutet.

Och Valprövningsnämnden behövde inte heller göra en så djup analys. Dels ligger det inte i nämndens uppgift att göra en så djup utredning. Dels, och framförallt, räckte de andra missgreppen för att konstatera att Örebro behövde gå till omval.

Är Strömans analys rätt? Att valskolan inte var valfusk? Det vet vi inte. Och vi kommer aldrig att få veta eftersom ingen ställt de nödvändiga frågorna till de inblandade i tid. Men det är rätt magstarkt att anklaga en bloggare för att vara "slaskhöger" för att dra de slutsatser som den lokala valnämnden själv drog.

Och hur är det med de där röstsiffrorna? I valet 2011 "med bättre koll på röstningsförfarandet"? Då gick det ju ännu bättre för sossarna.

Läser man bara siffrorna rakt upp och ner så är det så. Men det Ströman undviker att ta upp är valdeltagandet. I det ordinarie valet låg valdeltagandet på ca 65, 63 respektive 65 % i de tre olika valdistrikten. I omvalet var det istället 53, 51 respektive 52 % valdeltagande.

Ströman är väl medveten om att omvalet var ett mobiliseringsval. Och han är lika medveten om att socialdemokraterna satsade nationellt på omvalet, med en budget som sannolikt översteg de övriga partiernas sammanlagda valbudgetar många gånger om. Med busslaster av valarbetare som enbart hade till syfte att knacka dörr och få människor att gå och rösta. I Vivalla hade vi i Folkpartiet sympatisörer som fick sin dörr knackade varje dag den sista veckan och fyra gånger på valdagen...

Gör man det man kan göra, jämföra resultatet med valdeltagandet, kan man rätt enkelt få fram att socialdemokraterna exempelvis tappade från ca 42 % av de totala antalet röstberättigade, till ca 40 % (Vivalla norra). Vi andra, som inte hade samma resurser, tappade betydligt mer främst i de områden som traditionellt är starka borgerliga områden där folk inte gick och röstade, men även i de för oss svagare områdena. Vi klarade inte av att mobilisera i samma utsträckning som socialdemokraterna. Självklart var det en resursfråga. Men knappast valfusk.

Det är enkelt att instämma i Benjamin Disraelis yttrande: Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik. Beroende på vilka sifferserier man visar och utelämnar kan man få olika bilder att framträda. Så gjorde Weidmo Uvell. Så gjorde Ströman. Den ene hävdar att den andra är "slaskhöger". Det är orimligt för de flesta att benämna en opponent på det sättet, och rejält olämpligt för en påstått liberal ledarskribent.

Fuskade då socialdemokraterna i Örebro? Och vilket ansvar hade Rådström Baastad? Det går inte att svara klart på någon av de frågorna idag. Med ett bättre journalistiskt arbete 2010 hade det gått att göra det. Men då fanns inget intresse. Nu får vi sannolikt aldrig veta om "valskolan" också innebar att invandrarkvinnorna fick färdiga valsedlar i färdiga valkuvert av de socialdemokratiska valarbetarna. Vi får aldrig veta om marschen upp mot vallokalen också innebar att det i praktiken bara fanns ett parti att rösta på för kvinnorna. Vi får aldrig veta vilken grad av påverkan på dem som de socialdemokratiska valarbetarna utsatte dem för.

Man kan bara gissa, och anta. Och den ena gissningen är i det läget lika god som den andra.

Meningslösa skolreformer

Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.

Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.

Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.

I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?

Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?

Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.

Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?

Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...

Typ.

Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.

Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.

Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.

Kristofobi, teofobi och det stängda samhället.

Ja, ja. Det är ok med religion, bara de håller sig till det privata.

Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.

Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.

I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.

Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.

För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:

Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.

Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.

Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?

Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.

Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.

Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.

Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.

Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.

Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:

För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.

Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.

Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?

Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:

Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.

Nystart.

I ett halvår har det varit hyfsad stiltje på bloggen. Skälet är enkelt. Jag har blivit redaktör för Frisinnad Tidskrift och haft fullt sjå med att få ihop tidningen. Samtidigt har jag funderat över hur det ska fungera att både vara redaktör och bloggare.

Efter tre nummer (jag började med nummer 2 och nummer 4 är i princip klart för tryck just idag) börjar jag känna mig varm i kläderna. Samtidigt har jag fått bättre möjligheter att skriva på bloggen. Jag sitter just nu i mitt nya kontorsrum (som jag byggt själv) med en hyfsad dator och en OK arbetsställning. Men arbetsmiljön är outstanding. Utanför fönstren breder hagarna ut sig. Jag kan se tornfalken ryttla över ängarna. Och till våren kommer det att vara sagolikt att få sitta här och jobba.

Jag hade tänkt skriva en blogg om socialdemokraternas nya partisekreterare idag. Men det får vänta lite. Jag måste fundera över hur mycket jag kan och vill skriva om våra relationer. Det finns annars rätt mycket att säga om politikern Lena Baastad. Och från min sida är det inte speciellt positiva vibbar det sänder.

Men idag får det bli en blogg om Gud, människan, religionen och okunskapen.