Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.
Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?
Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.
SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.
Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.
Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.
Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?
I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?
Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.
Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.
"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"
Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?
Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.
"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"
Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?
Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).
Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?
Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?
Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?
Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.
Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.
Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2016-09-29
2016-09-22
Anne Ramberg och verkligheten
Det går åter att urskilja mönstren. De som gillar, de gillar skarpt. De som ogillar är lika kategoriska. Kommentarerna efter Anne Rambergs söndagsintervju följer de traditionella spåren.
Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".
Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."
Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.
Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.
Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.
Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.
Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."
Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?
Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.
15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.
När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;
Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?
Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.
Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.
Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...
Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.
För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)
På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.
I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.
Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...
Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.
Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.
Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.
Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?
Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."
I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.
Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".
Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."
Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.
Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.
Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.
Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.
Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."
Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?
Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.
15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.
När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;
- socialsekreterare som inte kommer att klara av sitt jobb, med följd att barn kommer att fara illa.
- resurspersoner som inte kan anställas i skolan, vilket medför att elever inte får det stöd de borde ha rätt till,
- människor med funktionshinder inte får det stöd de hittills haft rätt till,
- äldre som kommer att fastna i ensamhet i hemmet eller på boenden med låg bemanning,
- större barngrupper i förskolan,
- och så vidare.
Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?
Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.
Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.
Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...
Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.
För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)
På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.
I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.
Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...
Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.
Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.
Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.
Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?
Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."
I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.
2016-09-21
Partiernas död, demokratins ...
Jag ska åter grotta lite i efterdyningarna till #Ohlssongate men först en varning:
Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.
En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:
Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!
Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.
Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.
Varifrån rekryterades folkpartisterna?
Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.
Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.
Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.
Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.
Men det kommer mer.
För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.
Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.
Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.
Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.
Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.
Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.
Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.
Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.
En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.
På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.
Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.
De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.
Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.
Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?
Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.
Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.
En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:
Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!
Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.
Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.
Varifrån rekryterades folkpartisterna?
- Fram till 70-talet var det rörelserna. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bildningsrörelsen, småföretagarrörelsen...
- På 80-talet var det förbunden: Ungdomsförbunden, lärarförbunden, fackförbunden...
- Och nu rekryteras man som person. Det är ditt eget intresse som styr...
Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.
Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.
Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.
Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.
Men det kommer mer.
För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.
Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.
- Fram till 70-talet var det de traditionella ledarna som befolkade partierna. Personer som klarade av att hantera en organisation, som mer eller mindre kunde och orkade fokusera på ekonomi- och verksamhetsstyrning på den nivå man var vald. Det var viktigt att visa att man hade makt, men lika viktigt att ta ansvar för den makt man utövade.
- När 1980-talets professionaliserade partistrukturer tog över, förändrades också politikerrollen. Tjänstemännen tog över vetskapen om ledning och styrning. Politikerns roll blev att peka ut färdriktningen. Men hur man tog sig dit blev någon annans fråga. Eftersom politikern inte hade den reella makten över besluten, blev också ansvarstagandet mer bekymmersamt. (Parentetiskt kan man påstå att denna förändring sannolikt har beröringspunkter med den förändrade rollen som politikerna fick i kommuner och landsting. Den allt tydligare tjänstemannamakten där spillde över på partierna.)
- Och nu är vi i kommunikatörernas tidsålder. Allt färre politiker vet någonting alls om ekonomistyrning, få fattar hur man ska läsa en resultaträkning (fy vad trist - det vinner man inga val på) eller varför man ska ta ansvar för beslut som går fel (det var inte jag - det var den där tjänstemannen, fråga henne!). Allt handlar om kommunikation. Och då är det viktigaste att man själv står som avsändare för de goda nyheterna, medan de dåliga får landa på någon annan.
Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.
Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.
Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.
Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.
Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.
Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.
En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.
På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.
Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.
De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.
Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.
Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?
Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.
2016-09-20
Islam i Svenska kyrkan
Jag läser Erik Helmerson i DN. Varför är det så tyst om folkmordet på de kristna?
Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?
Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.
Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.
Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:
– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv.
Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.
Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.
Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...
Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:
– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.
Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.
– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.
Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?
Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."
En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.
Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.
Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.
Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...
Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.
Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.
Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?
Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.
Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.
Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:
– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv.
Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.
Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.
Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...
Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:
– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.
Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.
– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.
Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?
Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."
En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.
Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.
Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.
Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...
Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.
Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.
Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
2016-09-16
Folkpartiklarna visar vägen
mot vad...
Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.
En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:
Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?
Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?
Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.
I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:
Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.
Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.
Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?
Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?
Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.
Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.
Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.
Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.
Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?
Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.
Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.
Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.
En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:
Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?
Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?
- Är det (social)liberalt att kräva öppna gränser, även om det medför sänkt välfärd för de fattigaste i landet? Eller är det mer (social)liberalt att värna välfärden för de skattepengar vi nationellt avstår för att värna de sårbaraste här?
- Är det (social)liberalt att kräva uppdelad föräldraförsäkring? Eller är det mer (social)liberalt att peka på att individerna, familjen, är större än staten och politikernas pekfingrar?
- Är det (social)liberalt att vara pacifist? Eller är det (social)liberalt att kräva en starkare militär och fredsskapande insatser utomlands?
- Är det (social)liberalt att stå för personlig integritet på nätet? Eller är det (social)liberalt att värna tryggheten för medborgarna, även om det innebär övervakning?
Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.
I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:
Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.
Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.
Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?
Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?
Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.
Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.
Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.
Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.
Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?
Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.
Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.
2016-09-14
Ohlssongate - mellan Corbyn och Sanders
Som före detta folkpartist, numera en perifer betraktare av Liberalerna, kan man inte annat än fundera över dagens händelser. Eftersom jag tidigare suttit i Folkpartiets partistyrelse, har jag sannolikt mer på benen än många andra om varför det blev som det blev. Därmed sagt att jag inte är speciellt förvånad. Frågan har snarare varit när, än om det skulle bli en offentlig konflikt.
Men det får andra grotta om ifall de vill. Jag tänkte göra en liten analys av politikern Birgitta Ohlsson, utifrån min horizont. Och det går bra att börja med en av hennes tweets idag.
Ohlsson tar avstamp i den amerikanska valkampanjen, i det tal som Michelle Obama höll till stöd för Hillary Clinton. Det är ett fantastiskt tal. Men det pekar också på de svårigheter amerikansk politik befinner sig i. För samtidigt som det är en hyllning till Clinton, är det en del av demoniseringen av de politiska motståndarna.
Sällan har förtroendet varit så lågt mellan demokrater och republikaner som det är idag. Atmosfären för samarbete har förgiftats av ett "vi goda - de onda"-klimat. Men det är inte bara mellan partierna detta gap finns. Även inom partierna skakar det. Om vi enbart tar demokraterna, som ändå hade två hyfsat vettiga kandidater, var tonen rå och hård mellan Sanders och Clinton. Framförallt Sanders anhängare såg sig som det enda goda valet. Clinton var inte ens ett alternativ.
Det finns skäl för att det blivit som det blivit. Och låt oss då återvända till Sverige. För även här sker samma gravgrävande. Mellan partier. Mellan Alliansen och de rödgröna. Men också inom partierna. Och då börjar det bli intressantare. För vad har skett? Vilka är skälen att det just briserar hos Liberalerna?
Ett handlar om personfixeringen. I Sverige är det uppenbart att vi fortfarande slits mellan en demokrati byggd på partier, där personen är underordnad partistrukturen, och en individcentrerad politik där allt ljus ska landa på den populäraste personen. Birgitta Ohlsson har varit en föregångare för denna personfixerade politik. Partiet har blivit en språngbräda för personen. Till del har det alltid varit så, en ledande partist centrerar alltid intresset kring sig. Men Ohlsson har tagit det till en ny nivå, strategiskt, strukturerat, målinriktat.
Ett annat skäl är rekryteringen av politiker. Att vara politiker har alltmer övergått från att vara en som kan sina saker, till en som kan kommunicera. Det är inte längre så viktigt att vara kunnig, att ta ansvar, att stå upp för partiet även när det blåser. Istället handlar det om att kommunicera på rätt sätt, så att de goda nyheterna hamnar på en själv, medan de onda får läggas på någon annan. (Vad som är ont respektive gott varierar naturligtvis beroende på parti och politiker...) Ohlsson är en duktig kommunikatör, väl medveten om vad som hennes stödjare anser vara ont och gott. Under åren har hon för det mesta landat rätt, både när det gäller att företräda det goda som att låta andra bära det onda. Det sår naturligtvis split i ett parti, om partiledaren får ta det onda, medan de som för partiets skull bör stötta honom istället väljer att landa i kommunikationspolitikerfåran.
Ett tredje skäl är det politiskmediala komplexet. Sambanden mellan politiker och journalister. Kotterierna, där "alla känner alla". Har man bara vistats i det politiska Stockholms ytterkanter är det uppenbart att det finns personsamband, intressesamband och andra kopplingar mellan politiker och journalister. Det gäller att hålla sig väl med varandra. Politiker kan få gratis uppmärksamhet. Journalister får inblick i ärenden som annars vore fördolda. Det gäller som politiker att läcka rätt, rätt nyhet till rätt journalist, för att få bäst media. Och det gäller att hissa och dissa rätt politiker för att komma rätt på vågen som journalist. Jag har inte en aning om Ohlssons mediala kontakter. Men det går att konstatera att de finns.
Ett fjärde skäl är politikens avsaknad av visioner. Det är rätt trist att administrera en hyfsat väl fungerande välfärdsstat. Vad ska man som politiker göra? Höja skatten en hundring, eller sänka den lika mycket? Vara lagom för eller emot privata alternativ inom vården? Det finns, inte bara hos Liberalerna, rätt många som drömmer om en annan tid. En del var med om den, förr - då man brann för FNL, mot löntagarfonderna, för jämställdhet. Men Vietnamn är ett turistmål, löntagarfonderna ligger i grus och när jämställdheten mest handlar om ifall 40 kvinnor ska kvoteras in i börsbolagsstyrelser så är det också rätt grått. Andra drömmer om en helt ny värld, med rivna murar mellan länder, människor, kön... Den så kallade GAL-TAN konflikten försöker hantera denna spännvidd.
I detta visionsvacuum etablerar sig nya politiker. Vi ser dem på europeisk nivå, där Labourledaren Jeremy Corbyn är det tydligaste exemplet. Frågan är inte längre om politiken är genomförbar, eller om partiet kan vinna val. Frågan är om man som individ som leder ett parti kan entusiasmera sina anhängare, de må vara få men viktiga för den interna partiprocessen.
Än tydligare blir det i USA, där både Bernie Sanders och Donald Trump är variationer på samma tema. Om vi ser mer på Sanders, för det har betydelse för funderingarna kring Liberalerna och Ohlsson, kunde han verkligen entusiasmera sina anhängare. Han gav dem en vision av en bättre värld, utan pengar i politiken, med mer välfärd åt alla. De blev så entusiastiska att det brann för Bernie. Men än längre - de vägrade brinna för Hillary. Och det tog lång tid och många vändor, innan Sanders valde att ställa upp bakom Clinton. Så helhjärtat det nu var.
Här menar jag att kärnan i Ohlssongate ligger. Birgitta Ohlsson har tydliga likheter med Bernie Sanders. Inte bara den politiska positioneringen, utan främst i kampanjandet. Ohlsson har under många år skapat en "fan-club" som stöttar henne i vått och torrt. De är entusiastiska, man skulle kunna säga att de brinner för Birgitta. Men för att kunna driva en sådan kampanj, entusiasmera sina närmaste, skapa känslan av att vara en del av något större - en vision av en ny, bättre värld, behöver man ständigt vara sann mot sina egna ideal, och inga andra, i vart fall om de är av intresse för fler. Partiet blir intressant så länge det stödjer de egna initiativen, bekräftar den egentillverkade bilden. Men så fort det blir konflikt är det den egna personen som gäller.
Dagens twittrande till stöd för Birgitta Ohlsson bär stora likhetstecken med hur Sanders anhängare hanterade hans förlust i primärvalen. Om inte Sanders var med, så fick det vara. Och jag har läst rätt många som säger: Om inte Birgitta Ohlsson finns med så får det vara.
Kanske är det så att Liberalerna i detta också är föregångare. Kanske är det så att Birgitta Ohlsson är bland de första att agera utifrån de parametrar som kommer att gälla i framtida val. Kanske är det så att det är framgångsvägen för nutida och framtida politiker. Men det kommer att få konsekvenser.
Vi ser det redan i USA där båda de stora partierna vacklar under trycket från personfixeringen, trots att man har ett personinriktat valsystem. Vi ser det i Storbritannien där Labour slits sönder av interna strider. Och vi har idag sett det i Liberalerna.
Går det att hålla samman ett parti, där det inte finns medlemmar som väljer partiet före personen? Går det att hålla samman ett parti där alla egentligen vill vara störst, bäst och vackrast, på det plan man agerar från? Eller kräver partisystemet en bas, en kärna av lojala partiarbetare som suckar tungt när partiet än en gång landar fel i en fråga men som ändå laddar kaffekokaren, plockar fram flygbladen och planerar lördagens flygbladsutdelning med en kandidat som man egentligen inte gilllar?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag också varit där. Tyckt mig vara störst, bäst och vackrast. Förutbestämd för att vara partiets räddning. Egocentrerad nog för att hacka på partiledare och partiledning på såväl lokala som nationella debattsidor i min strävan att nå högre.
Men jag vet också att jag under resan har lärt mig att det inte alltid fungerar så. Att det faktiskt är så att partiet ibland måste gå före personen, att partiet kanske ska använda personen istället för tvärsom. Att en partiledare har ett erbarmligt svårt jobb och att han eller hon faktiskt kan behöva stöd, även när beslutet enligt mig själv är uppåt väggarna. Och jag har förstått varför jag inte fick de poster jag då tyckte jag borde fått (så här i efterhand kan jag glädjas att jag överhuvudtaget fick vara med - trots att jag är den jag är...).
När Birgitta Ohlsson twittrade ut Michelle Obamas stöd för Hillary Clinton, gjorde hon det sannolikt för att hon själv menade sig vara i Clintons position. Men av de två som konflikten gällde idag i Liberalerna, är sannolikt Jan Björklund den som är mest lik Hillary Clinton. Erfaren, pragmatisk, testad, hånad för sin skolpolitik som hon för sin utrikespolitik, en del av partiet.
Den Birgitta Ohlsson liknar mer är en svensk Bernie Sanders, eller Jeremy Corbyn. Frågan är om det är framtiden för demokratin, eller dess egentillverkade grav.
Men det får andra grotta om ifall de vill. Jag tänkte göra en liten analys av politikern Birgitta Ohlsson, utifrån min horizont. Och det går bra att börja med en av hennes tweets idag.
Ohlsson tar avstamp i den amerikanska valkampanjen, i det tal som Michelle Obama höll till stöd för Hillary Clinton. Det är ett fantastiskt tal. Men det pekar också på de svårigheter amerikansk politik befinner sig i. För samtidigt som det är en hyllning till Clinton, är det en del av demoniseringen av de politiska motståndarna.
Sällan har förtroendet varit så lågt mellan demokrater och republikaner som det är idag. Atmosfären för samarbete har förgiftats av ett "vi goda - de onda"-klimat. Men det är inte bara mellan partierna detta gap finns. Även inom partierna skakar det. Om vi enbart tar demokraterna, som ändå hade två hyfsat vettiga kandidater, var tonen rå och hård mellan Sanders och Clinton. Framförallt Sanders anhängare såg sig som det enda goda valet. Clinton var inte ens ett alternativ.
Det finns skäl för att det blivit som det blivit. Och låt oss då återvända till Sverige. För även här sker samma gravgrävande. Mellan partier. Mellan Alliansen och de rödgröna. Men också inom partierna. Och då börjar det bli intressantare. För vad har skett? Vilka är skälen att det just briserar hos Liberalerna?
Ett handlar om personfixeringen. I Sverige är det uppenbart att vi fortfarande slits mellan en demokrati byggd på partier, där personen är underordnad partistrukturen, och en individcentrerad politik där allt ljus ska landa på den populäraste personen. Birgitta Ohlsson har varit en föregångare för denna personfixerade politik. Partiet har blivit en språngbräda för personen. Till del har det alltid varit så, en ledande partist centrerar alltid intresset kring sig. Men Ohlsson har tagit det till en ny nivå, strategiskt, strukturerat, målinriktat.
Ett annat skäl är rekryteringen av politiker. Att vara politiker har alltmer övergått från att vara en som kan sina saker, till en som kan kommunicera. Det är inte längre så viktigt att vara kunnig, att ta ansvar, att stå upp för partiet även när det blåser. Istället handlar det om att kommunicera på rätt sätt, så att de goda nyheterna hamnar på en själv, medan de onda får läggas på någon annan. (Vad som är ont respektive gott varierar naturligtvis beroende på parti och politiker...) Ohlsson är en duktig kommunikatör, väl medveten om vad som hennes stödjare anser vara ont och gott. Under åren har hon för det mesta landat rätt, både när det gäller att företräda det goda som att låta andra bära det onda. Det sår naturligtvis split i ett parti, om partiledaren får ta det onda, medan de som för partiets skull bör stötta honom istället väljer att landa i kommunikationspolitikerfåran.
Ett tredje skäl är det politiskmediala komplexet. Sambanden mellan politiker och journalister. Kotterierna, där "alla känner alla". Har man bara vistats i det politiska Stockholms ytterkanter är det uppenbart att det finns personsamband, intressesamband och andra kopplingar mellan politiker och journalister. Det gäller att hålla sig väl med varandra. Politiker kan få gratis uppmärksamhet. Journalister får inblick i ärenden som annars vore fördolda. Det gäller som politiker att läcka rätt, rätt nyhet till rätt journalist, för att få bäst media. Och det gäller att hissa och dissa rätt politiker för att komma rätt på vågen som journalist. Jag har inte en aning om Ohlssons mediala kontakter. Men det går att konstatera att de finns.
Ett fjärde skäl är politikens avsaknad av visioner. Det är rätt trist att administrera en hyfsat väl fungerande välfärdsstat. Vad ska man som politiker göra? Höja skatten en hundring, eller sänka den lika mycket? Vara lagom för eller emot privata alternativ inom vården? Det finns, inte bara hos Liberalerna, rätt många som drömmer om en annan tid. En del var med om den, förr - då man brann för FNL, mot löntagarfonderna, för jämställdhet. Men Vietnamn är ett turistmål, löntagarfonderna ligger i grus och när jämställdheten mest handlar om ifall 40 kvinnor ska kvoteras in i börsbolagsstyrelser så är det också rätt grått. Andra drömmer om en helt ny värld, med rivna murar mellan länder, människor, kön... Den så kallade GAL-TAN konflikten försöker hantera denna spännvidd.
I detta visionsvacuum etablerar sig nya politiker. Vi ser dem på europeisk nivå, där Labourledaren Jeremy Corbyn är det tydligaste exemplet. Frågan är inte längre om politiken är genomförbar, eller om partiet kan vinna val. Frågan är om man som individ som leder ett parti kan entusiasmera sina anhängare, de må vara få men viktiga för den interna partiprocessen.
Än tydligare blir det i USA, där både Bernie Sanders och Donald Trump är variationer på samma tema. Om vi ser mer på Sanders, för det har betydelse för funderingarna kring Liberalerna och Ohlsson, kunde han verkligen entusiasmera sina anhängare. Han gav dem en vision av en bättre värld, utan pengar i politiken, med mer välfärd åt alla. De blev så entusiastiska att det brann för Bernie. Men än längre - de vägrade brinna för Hillary. Och det tog lång tid och många vändor, innan Sanders valde att ställa upp bakom Clinton. Så helhjärtat det nu var.
Här menar jag att kärnan i Ohlssongate ligger. Birgitta Ohlsson har tydliga likheter med Bernie Sanders. Inte bara den politiska positioneringen, utan främst i kampanjandet. Ohlsson har under många år skapat en "fan-club" som stöttar henne i vått och torrt. De är entusiastiska, man skulle kunna säga att de brinner för Birgitta. Men för att kunna driva en sådan kampanj, entusiasmera sina närmaste, skapa känslan av att vara en del av något större - en vision av en ny, bättre värld, behöver man ständigt vara sann mot sina egna ideal, och inga andra, i vart fall om de är av intresse för fler. Partiet blir intressant så länge det stödjer de egna initiativen, bekräftar den egentillverkade bilden. Men så fort det blir konflikt är det den egna personen som gäller.
Dagens twittrande till stöd för Birgitta Ohlsson bär stora likhetstecken med hur Sanders anhängare hanterade hans förlust i primärvalen. Om inte Sanders var med, så fick det vara. Och jag har läst rätt många som säger: Om inte Birgitta Ohlsson finns med så får det vara.
Kanske är det så att Liberalerna i detta också är föregångare. Kanske är det så att Birgitta Ohlsson är bland de första att agera utifrån de parametrar som kommer att gälla i framtida val. Kanske är det så att det är framgångsvägen för nutida och framtida politiker. Men det kommer att få konsekvenser.
Vi ser det redan i USA där båda de stora partierna vacklar under trycket från personfixeringen, trots att man har ett personinriktat valsystem. Vi ser det i Storbritannien där Labour slits sönder av interna strider. Och vi har idag sett det i Liberalerna.
Går det att hålla samman ett parti, där det inte finns medlemmar som väljer partiet före personen? Går det att hålla samman ett parti där alla egentligen vill vara störst, bäst och vackrast, på det plan man agerar från? Eller kräver partisystemet en bas, en kärna av lojala partiarbetare som suckar tungt när partiet än en gång landar fel i en fråga men som ändå laddar kaffekokaren, plockar fram flygbladen och planerar lördagens flygbladsutdelning med en kandidat som man egentligen inte gilllar?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag också varit där. Tyckt mig vara störst, bäst och vackrast. Förutbestämd för att vara partiets räddning. Egocentrerad nog för att hacka på partiledare och partiledning på såväl lokala som nationella debattsidor i min strävan att nå högre.
Men jag vet också att jag under resan har lärt mig att det inte alltid fungerar så. Att det faktiskt är så att partiet ibland måste gå före personen, att partiet kanske ska använda personen istället för tvärsom. Att en partiledare har ett erbarmligt svårt jobb och att han eller hon faktiskt kan behöva stöd, även när beslutet enligt mig själv är uppåt väggarna. Och jag har förstått varför jag inte fick de poster jag då tyckte jag borde fått (så här i efterhand kan jag glädjas att jag överhuvudtaget fick vara med - trots att jag är den jag är...).
När Birgitta Ohlsson twittrade ut Michelle Obamas stöd för Hillary Clinton, gjorde hon det sannolikt för att hon själv menade sig vara i Clintons position. Men av de två som konflikten gällde idag i Liberalerna, är sannolikt Jan Björklund den som är mest lik Hillary Clinton. Erfaren, pragmatisk, testad, hånad för sin skolpolitik som hon för sin utrikespolitik, en del av partiet.
Den Birgitta Ohlsson liknar mer är en svensk Bernie Sanders, eller Jeremy Corbyn. Frågan är om det är framtiden för demokratin, eller dess egentillverkade grav.
2016-09-06
Amy Schumer hjärta Donald Trump
Det går en röd tråd från fascinationen över Amy Schumer och hennes skamlösa skämtande om allt, till Donald Trump och hans möjligheter att vinna presidentvalet. Det finns en sträng mellan Rodrigo Duterte och Paradise Hotel.
Jag har läst flera recensioner av Amy Schumers show i Stockholm häromsistens. Och, tro det eller ej, även jag kan le åt hennes skämt. Det låga är ibland överraskande roligt. Men skulle det vara det om hela livet var sådant?
Det finns så många märkligheter med dagens samhällsutveckling. Antingen kan man, som exempelvis Johan Norberg, peka på alla de positiva skeenden som finns. Världen har aldrig varit bättre än idag. Och till stora delar stämmer det. Den tekniska utvecklingen har gett fler människor än någonsin en bra vardag. Fler äter sig mätta. Fler har tak över huvudet. Fler omfattas av välfärd. Fler har cyklar, bilar, mobiltelefoner...
Det är färre krig, färre diktatorer, färre hungersnöder, färre mord, färre brott överhuvudtaget. Allt blir bättre helt enkelt.
Samtidigt, i en annan del av universum, sker andra förändringar. Förbrukandet av jorden går allt snabbare. Biosfären utsätts för ett aldrig tidigare skådat tryck. Resurserna tar slut allt fortare. Och samtidigt som människorna mår allt bättre, mår vi allt sämre. Den psykiska hälsan tar stryk när den fysiska verkar funka. Och den liberala demokrati som verkade segra håller på att gå på pumpen i de länder där den var som starkast. USA och Europa lämnar långsamt demokratin för populistokratin.
Varför är det så?
Sannolikt finns det inte EN orsak, eller EN utveckling som förklarar det hela.
Men jag ska ta upp en som jag tycker är förbisedd. Kanske tycker du att jag är helt ute och cyklar. Det är ju det som är fördelen med att blogga. Även en dåre kan få ge uttryck för sina funderingar. Och tänk om dåren någon gång har rätt...
Det är intressant att följa debatten kring det nya "Fråga Lund". Om en kunskaps- och kulturelit som tycker att programmet nedvärderar just det den är tänkt att hantera. Kunskap. Bildning. Insikt. Det blir platt och ytligt, kanske till och med kunskapsföraktande.
Lika intressant var det att läsa ett inlägg om varför Donald Trump blivit så framgångsrik. Hans framgång byggdes inte 2015, eller 2016, utan när amerikans TV gjorde om vetenskapsprogram från kunskap till underhållning. Det är ungefär samma utveckling vi nu ser i SVT. Påverkar denna förändrade kunskapssyn oss som människor och samhället?
Jag har flera gånger skrivit om alla dessa dokusåpor, från Robinson till Paradise Hotel, och deras påverkan på samhället. Från 10.000:-kronorsfrågan där kunskapen gav pengarna, till ett rävspel där det handlar om att lura andra, gå bakom ryggen på medmänniskor och enbart söka sin egen framgång på alla sätt det är möjligt. Påverkar dessa program, inte bara dessa två utan den uppsjö av liknande som finns, hur vi ser på våra medmänniskor och samhället?
Och så Amy Schumer. Nu valde jag henne för att hon är aktuell. Men det kunde lika gärna vara någon av de andra underlivsståupparna som finns, oavsett kön. Som får oss att skratta genom att både dra sig själva och oss i lorten. Som inte tvekar att skämta om i princip allt. Och visst är det roligt, just för att det tänjer på gränser. Men när gränsen redan är tänjd, vad händer då? Och den stående frågan: Påverkar det hur vi ser på oss själva, på medmänniskan, på samhället?
Finns det en koppling mellan dessa händelser och det vi ser i världen, det som inte är så positivt? Är det så att en av de processer som hjälpte Sverige, och kanske resten av västvärlden, att dra sig upp ur fattigdom och armod, var sökandet efter det fina, vackra, goda? Ett av de citat jag oftast återvänder till är det gamla socialdemokratiska citatet om varför kultur för arbetarna var viktigt. Det var: "för att öppna överklassalongerna även för arbetarklassen". Den kultursynen, att människan är förmögen att lyfta sig själv och sina medmänniskor till något högre, bättre, utan att trampa på andra, är också min.
Men är den samhällets?
Vi får de politiker vi förtjänar. Och vi har sannolikt förtjänat såväl Trump som Duterte liksom deras europeiska systrar och bröder. Frågan är om vi inser varför vi gör det.
Jag har läst flera recensioner av Amy Schumers show i Stockholm häromsistens. Och, tro det eller ej, även jag kan le åt hennes skämt. Det låga är ibland överraskande roligt. Men skulle det vara det om hela livet var sådant?
Det finns så många märkligheter med dagens samhällsutveckling. Antingen kan man, som exempelvis Johan Norberg, peka på alla de positiva skeenden som finns. Världen har aldrig varit bättre än idag. Och till stora delar stämmer det. Den tekniska utvecklingen har gett fler människor än någonsin en bra vardag. Fler äter sig mätta. Fler har tak över huvudet. Fler omfattas av välfärd. Fler har cyklar, bilar, mobiltelefoner...
Det är färre krig, färre diktatorer, färre hungersnöder, färre mord, färre brott överhuvudtaget. Allt blir bättre helt enkelt.
Samtidigt, i en annan del av universum, sker andra förändringar. Förbrukandet av jorden går allt snabbare. Biosfären utsätts för ett aldrig tidigare skådat tryck. Resurserna tar slut allt fortare. Och samtidigt som människorna mår allt bättre, mår vi allt sämre. Den psykiska hälsan tar stryk när den fysiska verkar funka. Och den liberala demokrati som verkade segra håller på att gå på pumpen i de länder där den var som starkast. USA och Europa lämnar långsamt demokratin för populistokratin.
Varför är det så?
Sannolikt finns det inte EN orsak, eller EN utveckling som förklarar det hela.
Men jag ska ta upp en som jag tycker är förbisedd. Kanske tycker du att jag är helt ute och cyklar. Det är ju det som är fördelen med att blogga. Även en dåre kan få ge uttryck för sina funderingar. Och tänk om dåren någon gång har rätt...
Det är intressant att följa debatten kring det nya "Fråga Lund". Om en kunskaps- och kulturelit som tycker att programmet nedvärderar just det den är tänkt att hantera. Kunskap. Bildning. Insikt. Det blir platt och ytligt, kanske till och med kunskapsföraktande.
Lika intressant var det att läsa ett inlägg om varför Donald Trump blivit så framgångsrik. Hans framgång byggdes inte 2015, eller 2016, utan när amerikans TV gjorde om vetenskapsprogram från kunskap till underhållning. Det är ungefär samma utveckling vi nu ser i SVT. Påverkar denna förändrade kunskapssyn oss som människor och samhället?
Jag har flera gånger skrivit om alla dessa dokusåpor, från Robinson till Paradise Hotel, och deras påverkan på samhället. Från 10.000:-kronorsfrågan där kunskapen gav pengarna, till ett rävspel där det handlar om att lura andra, gå bakom ryggen på medmänniskor och enbart söka sin egen framgång på alla sätt det är möjligt. Påverkar dessa program, inte bara dessa två utan den uppsjö av liknande som finns, hur vi ser på våra medmänniskor och samhället?
Och så Amy Schumer. Nu valde jag henne för att hon är aktuell. Men det kunde lika gärna vara någon av de andra underlivsståupparna som finns, oavsett kön. Som får oss att skratta genom att både dra sig själva och oss i lorten. Som inte tvekar att skämta om i princip allt. Och visst är det roligt, just för att det tänjer på gränser. Men när gränsen redan är tänjd, vad händer då? Och den stående frågan: Påverkar det hur vi ser på oss själva, på medmänniskan, på samhället?
Finns det en koppling mellan dessa händelser och det vi ser i världen, det som inte är så positivt? Är det så att en av de processer som hjälpte Sverige, och kanske resten av västvärlden, att dra sig upp ur fattigdom och armod, var sökandet efter det fina, vackra, goda? Ett av de citat jag oftast återvänder till är det gamla socialdemokratiska citatet om varför kultur för arbetarna var viktigt. Det var: "för att öppna överklassalongerna även för arbetarklassen". Den kultursynen, att människan är förmögen att lyfta sig själv och sina medmänniskor till något högre, bättre, utan att trampa på andra, är också min.
Men är den samhällets?
Vi får de politiker vi förtjänar. Och vi har sannolikt förtjänat såväl Trump som Duterte liksom deras europeiska systrar och bröder. Frågan är om vi inser varför vi gör det.
2016-09-02
Individualismens ändstation
Går det att beskriva de senaste dryga hundra årens politiska utveckling som ett frigörande från kollektiven och en seger för individen? Möjligtvis är det så.
Även om processerna går i varandra, skulle man kunna tänka sig att beskriva perioden från slutet på 1800-talet till idag som ett antal steg på samma väg.
Det första steget var frigörandet från de påtvingade kollektiven. Egentligen startade processen i Norden redan 100 år tidigare, med prästen och liberalen Anders Chydenius. Men inte förrän 100 år senare var ständerna helt borta. Därmed hade individen fått en större frihet att arbeta med vad man ville.
Det andra steget var månne frigörandet från okunskapen. När folkskolan infördes på 1800-talets mitt, lyftes människor på bred front från okunskap till kunskap. Den må ha varit bristfällig, men insikten om vilken betydelse det fick att även drängar och pigor kunde läsa och räkna kan inte övervärderas.
Det tredje steget var månne frigörelsen från kyrkan och Gud. Eller så är det det fjärde. För samtidigt med frigörelsen från religionen, uppstod frigörelsen från fattigdom. Uppbyggandet av 1900-talets välfärdssamhälle går parallellt med en tydligt driven sekularisering.
Dessa steg, de tredje och fjärde, är intressanta. För de har varit ett par av de mer eller mindre tydliga målen för svensk politik. Från att religionsfrihet har haft betydelsen frihet TILL religion, har den fått betydelsen frihet FRÅN religion. Gräver man djupare har den nationella tolkningen av religionsfrihet sannolikt inte varit så vid. Religionsfrihetens gräns var tydligt satt vid de dogmer och normer som befästs under ett kristet, eller judiskt-kristet, paraply. Frihet till andra religioner och deras annorlunda dogmatik var och skulle förbli en randföreteelse.
Men privatiseringen av religionen och gudsbegreppet spelar roll för det som komma ska. Och det aktiva, mer eller mindre medvetna, arbetet med att förneka de kristna dogmernas och normernas betydelse för samhället, kommer att få konsekvenser.
En möjlig tolkning är nämligen att välfärdssamhället egentligen bygger på den dogmatik och det normativa regelverk som traderats genom de kristna samhällena. Synen på människan och hennes individuella fri- och rättigheter har en tydligt kristen profil. Synen på människan och hennes skuld och skyldigheter, har också en kristen profil. Monteras dessa ned, utan att ersättas med liknande stabila normativ och dogmer, försvagas välfärdssamhällets funktionalitet.
Kanske är vi nu mitt uppe i den femte fasen, det femte steget. Frigörelsen från såväl andra medmänniskor som oss själva. Det går att tolka queer (oavsett om det nu är en religion eller filosofi) på det sättet. Och nu står egot mitt i centrum. Det handlar om att utveckla dig själv, oavsett hur det påverkar andra. I Sverige innebär det också att du har en fri dragningsrätt på offentliga medel för att just ditt sätt att leva ska möjliggöras. Välj ditt liv (oavsett kromosomuppsättning och annan konservativ biologi) är väl mottot. Bara om du ständigt gör de rätta valen, och förändrar dig i förhållande till dem, kommer du att vara lycklig och nå fulländning.
Processen sedan Anders Chydenius på 1770-talet började med sin frigörelse av individen fram till idag verkar nästan ha varit ödesbestämd. Och den har både varit framgångsrik och effektiv. Människor i Sverige, och Norden, bor i de länder som ständigt rankas högst vad gäller livskvalitet. Allt fler länder går i samma riktning.
Då är det väl bara att sitta nöjd, och likt en Johan Norberg hävda att allt bara blir bättre och kommer så att förbli. Kanske han har rätt. Kanske inte.
Det senaste som fick mig att fundera i de banorna var en statusuppdatering på Facebook (var annars) i går. Den såg ut så här:
Dagens skräll på nämnden för funktionshindrade under rapport från sommaren och sommarvikarier. Det har varit en hel del problem med yngre anställda. De anställda sommarvikarierna har tackat nej till jobb & arbetspass..... De behöver inte jobba, har pengar ändå, så de kan istället åka på semestrar, åka på festivaler, bara vara ledig.....
Är det ett tecken i tiden? Handlar bristen på vårdpersonal, på lärare och förskollärare, på omvårdnadspersonal egentligen om något annat? Är bristerna i sjukvården i allmänhet, och äldreomsorg och funktionshinderservice i synnerhet, ett tecken på en helt annan samhällsförändring?
Är det så att sjukvården, äldreomsorgen och servicen till de funktionshindrade helt enkelt inte spelar på den planhalva som den individcentrerade människan idag vill spela på? Där beroende av andra, fysisk och mental svaghet och behov av kollektiva och gemensamma lösningar inte får plats i en värld där allt handlar om att utveckla dig själv, frigöra dig själv från allt beroende från alla andra? Handlar skolans rekryteringsproblem inte alls i första hand om att lönerna är för låga, utan att yrket kräver kollektiva lösningar och gemenskap?
Och om det finns en gnutta av sanning i dessa funderingar - vart är vi då på väg?
Det räcker med att besöka en gymnasieskolas vårdprogram för att se hur framtidens äldreomsorgspersonal kommer att se ut. Det handlar inte i första hand om att de blonda blåögda nordborna vill ta ansvar för sin egen farföräldrageneration. Svensk äldreomsorg bärs i mångt upp av människor ur andra kulturtraditioner, där kollektivet, familjen, ansvarstagandet för andra väger upp det egocentriska självutvecklingsbehovet.
Drar man ut utvecklingen i tangentens riktning, med ett allt mer egocentrifierat samhälle och en politik som sätter egot före såväl individen som kollektivet, hamnar vi förr eller senare i ett samhälle i upplösning. Det finns inte längre något vi, bara ett jag. Problemet är att detta jag någon gång sannolikt kommer att vara i behov av någon annan.
För mig som frisinnad är detta skillnaden mellan liberalismen och frisinnet. Frisinnet inser att människan är i behov av ett vi, ett vi som ibland både kan och måste uppväga individen och egot. Frågan är om det kommer en tid då fler behöver inse det. Eller om vi som individuella partiklar likt universum dras mot en allt mer lösligt sammanhållet samhälle. Understödda bara av den automatiserade IT-sektorn, där opersonliga robotar inte inkräktar på mitt behov av att utveckla mig själv, och bara mig själv.
Även om processerna går i varandra, skulle man kunna tänka sig att beskriva perioden från slutet på 1800-talet till idag som ett antal steg på samma väg.
Det första steget var frigörandet från de påtvingade kollektiven. Egentligen startade processen i Norden redan 100 år tidigare, med prästen och liberalen Anders Chydenius. Men inte förrän 100 år senare var ständerna helt borta. Därmed hade individen fått en större frihet att arbeta med vad man ville.
Det andra steget var månne frigörandet från okunskapen. När folkskolan infördes på 1800-talets mitt, lyftes människor på bred front från okunskap till kunskap. Den må ha varit bristfällig, men insikten om vilken betydelse det fick att även drängar och pigor kunde läsa och räkna kan inte övervärderas.
Det tredje steget var månne frigörelsen från kyrkan och Gud. Eller så är det det fjärde. För samtidigt med frigörelsen från religionen, uppstod frigörelsen från fattigdom. Uppbyggandet av 1900-talets välfärdssamhälle går parallellt med en tydligt driven sekularisering.
Dessa steg, de tredje och fjärde, är intressanta. För de har varit ett par av de mer eller mindre tydliga målen för svensk politik. Från att religionsfrihet har haft betydelsen frihet TILL religion, har den fått betydelsen frihet FRÅN religion. Gräver man djupare har den nationella tolkningen av religionsfrihet sannolikt inte varit så vid. Religionsfrihetens gräns var tydligt satt vid de dogmer och normer som befästs under ett kristet, eller judiskt-kristet, paraply. Frihet till andra religioner och deras annorlunda dogmatik var och skulle förbli en randföreteelse.
Men privatiseringen av religionen och gudsbegreppet spelar roll för det som komma ska. Och det aktiva, mer eller mindre medvetna, arbetet med att förneka de kristna dogmernas och normernas betydelse för samhället, kommer att få konsekvenser.
En möjlig tolkning är nämligen att välfärdssamhället egentligen bygger på den dogmatik och det normativa regelverk som traderats genom de kristna samhällena. Synen på människan och hennes individuella fri- och rättigheter har en tydligt kristen profil. Synen på människan och hennes skuld och skyldigheter, har också en kristen profil. Monteras dessa ned, utan att ersättas med liknande stabila normativ och dogmer, försvagas välfärdssamhällets funktionalitet.
Kanske är vi nu mitt uppe i den femte fasen, det femte steget. Frigörelsen från såväl andra medmänniskor som oss själva. Det går att tolka queer (oavsett om det nu är en religion eller filosofi) på det sättet. Och nu står egot mitt i centrum. Det handlar om att utveckla dig själv, oavsett hur det påverkar andra. I Sverige innebär det också att du har en fri dragningsrätt på offentliga medel för att just ditt sätt att leva ska möjliggöras. Välj ditt liv (oavsett kromosomuppsättning och annan konservativ biologi) är väl mottot. Bara om du ständigt gör de rätta valen, och förändrar dig i förhållande till dem, kommer du att vara lycklig och nå fulländning.
Processen sedan Anders Chydenius på 1770-talet började med sin frigörelse av individen fram till idag verkar nästan ha varit ödesbestämd. Och den har både varit framgångsrik och effektiv. Människor i Sverige, och Norden, bor i de länder som ständigt rankas högst vad gäller livskvalitet. Allt fler länder går i samma riktning.
Då är det väl bara att sitta nöjd, och likt en Johan Norberg hävda att allt bara blir bättre och kommer så att förbli. Kanske han har rätt. Kanske inte.
Det senaste som fick mig att fundera i de banorna var en statusuppdatering på Facebook (var annars) i går. Den såg ut så här:
Dagens skräll på nämnden för funktionshindrade under rapport från sommaren och sommarvikarier. Det har varit en hel del problem med yngre anställda. De anställda sommarvikarierna har tackat nej till jobb & arbetspass..... De behöver inte jobba, har pengar ändå, så de kan istället åka på semestrar, åka på festivaler, bara vara ledig.....
Är det ett tecken i tiden? Handlar bristen på vårdpersonal, på lärare och förskollärare, på omvårdnadspersonal egentligen om något annat? Är bristerna i sjukvården i allmänhet, och äldreomsorg och funktionshinderservice i synnerhet, ett tecken på en helt annan samhällsförändring?
Är det så att sjukvården, äldreomsorgen och servicen till de funktionshindrade helt enkelt inte spelar på den planhalva som den individcentrerade människan idag vill spela på? Där beroende av andra, fysisk och mental svaghet och behov av kollektiva och gemensamma lösningar inte får plats i en värld där allt handlar om att utveckla dig själv, frigöra dig själv från allt beroende från alla andra? Handlar skolans rekryteringsproblem inte alls i första hand om att lönerna är för låga, utan att yrket kräver kollektiva lösningar och gemenskap?
Och om det finns en gnutta av sanning i dessa funderingar - vart är vi då på väg?
Det räcker med att besöka en gymnasieskolas vårdprogram för att se hur framtidens äldreomsorgspersonal kommer att se ut. Det handlar inte i första hand om att de blonda blåögda nordborna vill ta ansvar för sin egen farföräldrageneration. Svensk äldreomsorg bärs i mångt upp av människor ur andra kulturtraditioner, där kollektivet, familjen, ansvarstagandet för andra väger upp det egocentriska självutvecklingsbehovet.
Drar man ut utvecklingen i tangentens riktning, med ett allt mer egocentrifierat samhälle och en politik som sätter egot före såväl individen som kollektivet, hamnar vi förr eller senare i ett samhälle i upplösning. Det finns inte längre något vi, bara ett jag. Problemet är att detta jag någon gång sannolikt kommer att vara i behov av någon annan.
För mig som frisinnad är detta skillnaden mellan liberalismen och frisinnet. Frisinnet inser att människan är i behov av ett vi, ett vi som ibland både kan och måste uppväga individen och egot. Frågan är om det kommer en tid då fler behöver inse det. Eller om vi som individuella partiklar likt universum dras mot en allt mer lösligt sammanhållet samhälle. Understödda bara av den automatiserade IT-sektorn, där opersonliga robotar inte inkräktar på mitt behov av att utveckla mig själv, och bara mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)