Björklund, Liberalerna och regeringsalternativen

Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.

I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).

Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?

Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???

Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.

Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.

Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.

Och vid sidan om står SD och myser.

Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.

Varför kan det vara så?

Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.

Ekonomin.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.

Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.

Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.

Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).

Vem vill vara vid makten då?

Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.

Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.

I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.

Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.

Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?

När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.

Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.

Och snart är det valår 2022.

När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.

Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.

Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.

Så vad ska man göra?

Ja - om jag det visste.

Det är ekonomin, dumbom!

Det är ekonomin, dumbom!

Orden tillskrivs James Carville som ledde Bill Clintons segerrika valkampanj 1992. USAs ekonomi hade problem. Bill Clinton stod för förändring, och vann.

USA är USA och Sverige är Sverige. Här är det andra ljud i skällan. En klok partistrateg sade en gång till mig: ”Man vinner aldrig ett val på ekonomi!” Historien bär syn för sägen. Lokalt, regionalt och nationellt har i vart fall den offentliga sektorns ekonomi varit något som lockat eller skrämt väljarna vid valurnorna. Den offentliga sektorn har alltid varit i ett läge av konstant tillväxt. Politikerna vill alltid göra mer. Och pengar är något som man kan taxera ut mer av, om det skulle gå åt pipan.

Och svensken accepterar det och gillar läget. Vem har inte hört någon bekant säga ungefär så här: ”Jag betalar gärna mer skatt, bara jag vet att det går till skolan/sjukvården/äldreomsorgen/flyktingar.” Ändå lever vi i ett land på den absoluta toppen av skattepyramiden.

Så har det varit. Frågan är vad som kommer.

Sverige upplever en stark högkonjunktur. Dels går industrin bra. Men framförallt finns en stark inhemsk konsumtion, både från offentlig och privat sektor. Sveriges befolkningsökning är historiskt hög. Det innebär krav på nya bostäder, skolor, vägar – och människor som jobbar med de uppgifter som befolkningsökningen kräver. Det har inneburit att skatteintäkterna de senaste åren ökat kraftigt.

Men nu vänder det. Antalet arbetade timmar beräknas plana ut. Det innebär att kommuner och landsting inte längre kan räkna med ökade skatteintäkter. Det är ett problem i sig i en organisation som alltid tror att det finns mer pengar. Än mer problematiskt är att de kommunala och regionala åtagandena kommer att öka. Flyktingmottagandet ställer akuta krav när statens finansiering upphör. Demografin, den åldrande befolkningen, har en mer långsiktig men än kraftigare påverkan.

Sveriges Kommuner och Landsting menar att det behövs 40-50 miljarder kronor till kommunsektorn till och med 2020. LO kräver att staten ska skjuta till 17 miljarder årligen.

Det finns inget som talar för att staten kommer att infria sådana krav. Kommuner och landsting kommer att tvingas spara. För att det ska bli begripligt innebär det att Örebro kommun kommer att behöva spara runt 400 miljoner fram till 2020. Och kraven slutar inte där.

Detta låtsas inte politiken om. Delvis beror det på ren okunskap. Delvis på ointresse för ekonomi. Delvis beror det på att man inte förmår sätta sig utanför den bild av politik som är allenarådande i Sverige – politiker ska inte spara, de ska satsa.

Risken är överhängande att vi efter valåret 2018 kommer att kastas in i ett helt nytt skede i svensk politik. Kraftiga neddragningar kommer att påverka elevernas vardag, patienternas köande, äldreomsorgens innehåll.

Hur stor är sannolikheten att svensk demokrati klarar av att vara stabil i ett läge där allt flyter? Hur stor är risken för populism, till höger och vänster, som utmanar grunderna för vårt välfärdsbygge? Hur stor är risken att medborgarna inte accepterar att betala högre skatter för sämre välfärd?

”It’s the economy, stupid!”

Frågan är vem som är dum.

Den svåra gränsen

Regeringen avskaffar id-kontrollerna mot Danmark. Folk jublar. Eller inte.

En del jublar för att deras vardag blir enklare.
Andra jublar för att nu sänds nya signaler - Sverige ska återta sin roll som spjutspets i flyktingfrågor.

En del jublar inte för att de tycker att Sverige inte ska ta emot fler.
Andra struntar i jublet för att de pekar på att det är ett slag i en luft som redan innehåller tillräckligt många hinder.

Jag tänker mest på de svåra avvägningarna som politik alltid är.

Fortfarande finns det bland mina kontakter på sociala medier människor som, enligt mitt tycke, rätt självgott säger ungefär så här: "OK, var är katastrofen som skulle komma i och med flyktingmottagandet? Var är välfärdens kollaps?" Underförstått sägs också: Ni hade fel alla ni som ville stänga gränser. Vi hade rätt.

Men hur ser en katastrof ut? Vad kännetecknar en kollaps?

I Nerikes Allehanda skriver en av dem som uttryckt sig ungefär som ovan, ledarskribenten Lars Ströman, om ett fall i Karlskoga där socialtjänsten misslyckats totalt och fått kritik för detta från IVO, den tidigare Socialstyrelsens granskingsenhet. Strömans sakkunskap i frågan är större än min. Jag har ingen sakkunskap om just detta fall, annat än vad som kunnat läsas i media. Om IVO ger kritik är den välgrundad. Mot detta finns inget att invända.

Däremot har jag under de senaste åren talat med politiker från just Karlskoga som beskriver en socialtjänst med utmaningar långt över vad man klarar. Skälet handlar i förstone om att man inte varit dimensionerad för det flyktingmottagande ingen räknat med. Insikten om att man inte klarar sitt uppdrag har varit generell. Insikten om att man inte heller hittar någon väg ur den är lika generell.

I Strömans inlägg ser det ut som det enbart handlar om pengar. Men det är inte så enkelt. Det fattas både pengar, personal och kompetens. Pengar går alltid att skjuta till. Men enligt SKL fattas mer än 1000 socialsekreterare i Sverige idag. Varenda socialsekreterartjänst som inte tillsätts innebär ytterligare en risk för felhantering.

För de drabbade är detta en katastrof. De ser välfärdens kollaps. Den sker inte i det stora. Samhället förändras inte över en natt, vi vaknar inte upp en morgon i ett samhälle där välfärden saknas. Men många små händelser över hela landet lägger ett nytt pussel. Det kan handla om briser i socialtjänsten i Karlskoga, om vanvård i kommunal äldreomsorg i Örebro (som tvingats spara varje år sedan 2010) eller något annat av de centrala välfärdsuppdragen. Sett i det stora syns ingen katastrof. Men varje händelse är en pusselbit i ett nytt pussel.

Det är inte svårt att ställa detta mot en generös flyktingpolitik. Välfärden urholkas långsamt när resurserna inte räcker. Krisen 2015 utlöste ett antal mekanismer som vi ännu inte sett de stora följderna av, eftersom kostnaderna hittills i huvudsak burits av staten. Om ett år kommer kommuner och landsting att belastas till fullo. Då blir krisen än större.

Jag skrev om detta redan 2014. Jag har inte hittills haft skäl att ändra mig. Men det finns ett perspektiv till som man bör fundera över.

Välfärden hade nog kollapsat i alla fall. Men det hade tagit lite längre tid.

Flyktingpolitiken kommer sannolikt de kommande åren att få bära hundhuvudet för att välfärdsstaten tvingas retirera. Resurserna kommer inte att räcka. Det handlar om reda pengar, men det handlar också om personella och rent fysiska resurser. Jag har rätt många gånger pekat på de långtidsutredningar som före detta Kommunförbundet och nuvarande SKL har genomfört. De pekar på att kommunerna behöver höja skatten med upp emot 15:- kronor de kommande åren för att klara välfärdsuppdraget som det ser ut idag, och med den kostadsökningstakt vi sett historiskt. Demografi och välfärdens utveckling har hittills varit förklaringsmodellerna. Nu kommer även flyktingsituationen.

Till detta kommer en stat med enorma utmaningar. Det handlar om försvaret, polisen, infrastruktur - överhuvudtaget den grundtrygghet och de grundförutsättningar ett land behöver. Där har årtionden av tillbakarullning satt Sverige i en svår sits.

Sammantaget innebär detta att statens möjligheter att hjälpa kommunsektorn minskar, oavsett regering.

Hur ska man då hantera detta? Det är tusenmiljarderskronorsfrågan.

Lars Ströman avslutar sin text så här:

"Och sveket mot barnen fortsätter även i nästa vecka - och veckan därpå!
Jag kokar av vrede av bara tanken."

Det är lätt att koka av vrede, speciellt när du är opinionsskribent. Problemet är att man inte behöver ta ansvar för något, inte de egna synpunkterna på någon fråga, och framförallt inte om den ena synpunkten hänger ihop med den andra.

Någonstans där ute finns däremot en socialsekreterare som går på knäna, medveten att hon inte klarar sitt jobb.
I samma kommun finns en ekonomichef som sannolikt oroas över att kulorna på kulramen verkar bli färre och färre, och det finns inte något svar på hur man ska få tillbaka dem.
Kanske finns också en ansvarsfull politiker som faktiskt funderar mer på hur det ska gå, hur man ska få ihop allt även nästa år och nästa, än på vilka utspel som passar media denna vecka.

Den ekvationen borde vi fundera mer kring. Kanske blir det en katastrof och kollaps. Kanske vi inte ens märker att den kommer.